En stilla bris rörde sig tyst mellan blodröda klippor. Solen stod högt på den klarblå skyn högt där uppe. Trots att han befann sig långt innanför revirets gränser sneglade han uppåt, kallt betraktande varje rörelse fåglarna gjorde. Det var inte längesedan han mött en inkräktare, en bevingad tik som kommit undan honom bara genom ren tur. Han stod stilla likt en del av klippan, det enda som rörde sig var ögonen och den päls vinden fick tag i. Då och då kom en sandvirvel som för ett ögonblick förblindade hans syn. Inte ett ljud hördes. Vart befann sig alla andra? Det var många som fattades honom, och många nya ansikten han ännu inte lärt känna. Han var inte ledare, han var inte ens beta, men trots allt var han en del av flocken, en av få som verkligen kände innebörden av att vara en Devils. 

Han klippte lätt med öronen, ett ljud hade letat sig fram mellan klippväggarna. Var det någon som närmade sig? Isåfall var det ingen han träffat tidigare. Han behöll sin position, stående med höjt huvud och avslappnad svans. Den som kom fick vara den första att tala.

[Ursäkta för så otroligt segt svar, har inte haft internet, och glömmer alltid logga in på Saderk när jag väl har det... Svarar här och om ni vill fortsätta eller nå äre bah att seg skriva med mig, föör har inget internet hemma så kan bli lagom segt..]
De ljusa tassarna var nästan omöjliga att hålla rena på det nya reviret, de var nu er ständigt rödbruna på undersidan, och nästan rosaaktiga där dammet yr upp och fastnar på nedre halvan av benet. Det ar ingen idé att försöka hålla rent på dem heller, de skulle bli lika smutsiga igen så fort han tagit några steg.
Just för stunden vandrade den bastanta hanen fram mellan de röda klipporna med en av de två sönerna vid sin sida. När han såg på honom var det ingen tvekan om saken att det var hans son. Mönstren var nästan identiska med hans, även om sonen saknade kragen och hade blåa tecken, antagligen nå mönster ifrån dennes moder. De blå ögonen stod dock ut ifrån båda hans egna och Rias, så han antog att det kom ifrån längre bak i hans släkte.
Det enda ögat fann sonens gestalt och han log, det fanns en enorm stolthet inom honom, trots att just denne av båda sönerna inte var den bästa på att hålla Devils regler så hoppades han att det skulle ändras, han fruktade att det nån dag skulle straffa sig. Men för stunden hade han inga bekymmer.
"Qilaq, du måste lära dig gränserna till reviret och Bergets stigar och leder, och hålla dig innanför det" Sade han och såg på sonen, hoppades att han förstod allvaret i att följa reglerna som fanns, Devils var inte den mest förlåtande flocken.
Han rundade nästa hörn och fick syn på en medlem, som han trodde sig kunna dra till minnes hette Frost. En Gammal medlem som han förstod varit borta ett tag, och därmed även en Saderk själv personligen inte mött och talat med.
Respektfullt sänkte han kort huvudet i en nickning.
"Goddag" hälsade han vänligt, lugnt.
[Derp, förlåt miig snälla QAQ]