Hon hade varit borta länge, alldeles för länge. Hon visste det, kände det i vartenda litet strå av hennes väsen, men ändå hade hon inte vänt om. Hon hade inte gått tillbaka. Hon stod där, med snö över tassarna och tystnaden ringande i öronen. Hon stod där och såg på det dansande ljuser som drog över himlen. Slingrade sig fram i gröna nyanser, likt breda och platta ormar med ständigt skiftande form.
Det var ett ovanligt, tyst, lugn som spred sig inom henne då hon såg på ljuset. Så stråken i de gröna när de fridsamt dansade, förde sig över himlen.
Sakta slöt hon ögonen, lyssnade i tystnaden, på ljuden som inte fanns. På orden som inte sades. Hon lyssnade på känslorna som inte kändes. Hon njöt i tomheten.
Det var skönt. Skönt att slippa vätan, den ständiga värmen som låg över hennes axlar. Det var skönt att komma ifrån alla blickar som både väntade sig att hon skulle vara stark, och att hon skulle brista. Hon var stolt över det flocken kommit fram till. Stolt över derast framsteg men missnöjd. Besviken. Den unga tiken hon, mest i hemlighet, tagit under sina vingar, som hon försökt forma, var inte längre närvarande och det var ofta, sen hon gett sig iväg igen, som hon stirrade ut över slätterna och undrade, funderade. Skulle hon verkligen få det bättre där? När hon itne längre var under hennes terror. För hon visste det, visste att den unga tiken bara blivit värre sen Shady hämtat ehnne och av någon anledning tyngde det henne, och det var en irriterande tanke.
Hon särade ögonlocken igen och såg bak, mot den grotta hon bott i den senaste tiden. Skuggorna viskade mjukt i huvudet, väste och försäkrade henne om att den valp hon haft med sig nu sov. Hon hade tänkt träna henne i bergen, iallafall hade det varit den ursäkt hon presenterat inför Midnight och resterande medlemmar.
Hon slöt ögonen igen. men denna gången av tröttheten som sänkt sig över henne. Trots de pulserande energierna som dansade omkring henne, i takt med skenet på himlen, så verkade hennes egna energi som bortblåst. Som om minsta lilla vindpust skulle kunna ta bort det lilla som fanns kvar inom henne.
Hon var glad för ensamheten, att varken Midnight eller nån annan ur flocken såg hennes styrka vackla såhär.
Med en djup suck vände hon sig tillslut om och öppnade ögonen, till hennes stora förvåning så sänkte sig ljuset ifrån himlen, dansade ner emot marken i långa trådar, som om norrskenet rörde sig luften Framför henne. Förvånat spärrades de eldfärgade ögonen upp, det var galenskap, och i samma sekund som hon tänkt tanken bekräftades den av en, för henne, obekant röst.
På ett språk hon var väl känd med. "sic amplectuntur dementia" Rösten var mjuk, samtidigt som den hade en hes och hotande underton. Med blottade tänder så vred hon på sig, men ingen infann sig bakom henne. Ingen. Åter igen hördes rösten, men nu som ett vanvettigt skratt som ekade ihåligt i hennes tankar. I hennes sinne.
Ännu en gång klargjorde rösten sin närvaro, genom att åter tala, men nu på nimorian. "Enjoy you last day of light, you belong to me now. Shady"

[Detta är ett ensamroll, svara vänligen inte i denna tråd tack.
Shady får äntligen sin demon Envidia]