Mörkret hade fallit och de flesta i Cirkeln sov. Denna natt låg det sju små valpar invid Vassya och Tenn, trotts att där igår bara funnits fyra. Det hade varit en dag full med uppståndelse och dramatik och det låg fortfarande en tryckt spänning i luften. Lune kunde inte sova innan hon fått tala med Kolzak. Kunde känna även på långt håll att han var upprörd, men han försökte hålla sig samlad. Det skämde henne lite, hon hade aldrig sett ett sådant mörker inom honom som hon gjorde denna kväll, men mest av allt fick det henne att vilja vara nära honom. Trösta.
Hon gick målmedvetet genom det underjordiska fort som var deras hem. Den stora röda hanen hade dragit sig undan, han satt tyst och såg ut genom ett hål i stenväggen. Utanför fanns bara mörker. Siluetter av sylvassa klippor mot en mörk, stjärnfri himmel. Snö hade fallit dem senaste dagarna men inte ens den tycktes ljusa upp denna natt. Hon stannade upp en bit ifrån honom och kände hjärtat bulta hårt i bröstet. Men innan hon nervöst började trampa så gick hon och satte sig intill honom. I stunder som denna önskade hon verkligen att hon ännu hade kontakt med Duraneir, att hon kunde lugna sin bror med månens kraft som hon gjort tidigare i deras vänskap. Istället satt hon bara tyst, nära, visste att han skulle börja tala när han var redo.


[Privat med Kolzak. Utspelar sig samma kväll Kol kom hem med Kolvar-valparna.]

Lunes närvaro brukade alltid lugna. Efter allt de gått igenom hade Kolzaks tillit och förtoende för henne bara växt. De hade känt varandra länge nu, och även om hon inte talade så räckte hennes närvaro för att Kolzak skulle känna sig lite bättre till mods. De levde. Tre av valparna levde. Men tankarna drogs åter till de livlösa små valparna som han begravt i snön. På Varya, som lämnat honom. Drömmarna han haft om ett liv med henne var krossade. Samtidigt kändes det som om han tittade ut ur fästningens väggar kunde han se henne där borta i snön. Illusioner, önsketänk.
"Har du varit förälskad?" frågade han med en lågmäld röst.