Efter några dagars flygande hade hon äntligen nått norra(?) stranden. Hon hade flugit ända ifrån Raukakekekedjan, vilket var en bra bit, och nog hade det tagit på hennes krafter och muskler. Varenda muskel i de stora svarta vingarna ömmade vid minsta lilla rörelse, vilket var anledningen till varför hon i princip lät vingarna släpa efter henne. Benen var lika ömma dem, även om de inte hade behövt jobba lika mycket som vingarna.

Den mörkfärgade varginnan höjde utmattat på huvudet och slängde ett öga bort mot det oändliga havet, där solen höll på att försvinna bort vid horisonten. Kväll. Redan? Sinie kom inte ihåg exakt hur lång tid det tagit för henne att ta sig hit, och hon hade bara tillåtit sig själv att ta några korta pauser då och då. Hon behövde vila. Samla sina krafter.
Benen drogs efter henne, tassarna sjönk ner i den mjuka sanden under henne. Så trött. Så utmattad. Hade hon någonsin varit såhär trött? Nej, hon trodde inte det. Ögonlocken blev tunga och det dröjde inte lång tid förrän hon rasade ihop i sanden, helt lealös. Kroppens sätt att på egen hand ta hand om hennes utmattning. Allt svartnade för hennes ljusblåa ögon, och hon flög in i medvetslösheten.

Den storvuxna hanen rörde sig med stolta steg. Det gick inte miste om att han var dominant, om att man skulle akta sig för honom - att man definitivt skulle akta sig för honom. Det röda ögat som inte skymdes av den blodröda manen granskade stranden med missnöje. Han ville bort från denna strand. Det enda han hade sett i det här nya land var sand och hav. Doften av saltvatten var det enda han kunde känna doften av. Han trodde att det enda han kände var havsvatten, men någonting svagt blandades med det. En doft av en varghona.

Ett elakt flin spred sig på hans mörka läppar och han ökade takten. Ju närmare hannen kom desto tydligare kunde han se figuren. Hon var mörk, och hade vingar. Dessa fågelkräk! Han hade aldrig tyckt om fåglarna, endast att äta dem. Och därför tyckte han inte heller om de bevingade vargar. De anda vargar han egentligen tyckte om var hans egna ras, lawarvargar. Hans öga synade honan, såg hur den lade sig ner. Det elaka flinet spred sig mer över de mörka läpparna. Honan skulle ta sina sista andetag i hans käftar.

Var så säker.