Solen höjde sig långsamt ur havet och färgade vattnet med sina varma strålar. Trots att hösten slutit sina fingrar om resten av landet så blev det aldrig kallt i söder. Varma dagar och svala nätter, men aldrig kallt. Vinden som rusade över området kom från havet. Den bar med sig doften av salt långt inåt land, och var ljum trots den tidiga timman. Det var en behaglig vind trots att den slet hårdhänt i hennes päls, och en skön doft när hon jämförde den med askan och röken. Det mörka molnet höjde sig fortfarande över skogen och var väl synligt från platsen där hon stod, trots de många milen som låg mellan dem. Hon hade spenderat den senaste tiden tillsammans med Loiana. Sedan de nått floden hade de kunnat vila ordentligt. Det hade gått några dagar nu. Elden borde lugna ner sig snart. Det var vad hon hoppades i alla fall. Hon såg på rökmolnet var morgon, såg hur det vandrade västerut. Nu stod hon med ryggen mot det. Tassarna sjönk i den mjuka, vattendränkta sanden. Hon hade valt att sträcka på benen och lämnade de två andra själva en stund. De behövde det. Hon kunde inte hålla tillbaka det något sorgliga leendet som spred sig över hennes läppar. Hon skulle återvända till dem på samma plats senare. Men inte än.
     Hon hade följt en av flodens många grenar ut mot havet. De höga flodbankerna med snåriga träd och buskage hade snart bytts ut mot varierande steniga och sandklädda stränder där träden gav plats för flodens skiftande flöden. Där hon nu stod hade strömmen delat sig ytterligare och grävde slingrande rännor genom sanden på sin väg ut mot det glimmande havet. På sina ställen stack det upp tuvor av envist gräs som nästan låg ned mot marken efter vindens framfart. Hon drog in saltdoften i djupa andetag och höjde ansiktet med slutna ögon. Det stramade och kliade i huden över större delar av kroppen. Den svedda pälsen hade hon redan fällt och den nya var ljus och ovan vid världen. Blåsorna hade bildat sårskorpor som under pälsen var sprucken och kunde liknas vid en torr flodbotten. På flera ställen hade den brända huden redan fallit av och ersatts med mjukt, svidande nytt skinn. Hon undvek medvetet att befinna sig i solens sken under de heta dagtimmarna i hopp om att undgå att bli solbränd där den nya pälsen ännu inte växt sig tät nog för att skydda henne helt. Hon oroade sig inte för att det mesta skulle läka helt och försvinna. Det enda som egentligen oroade henne något var den vänstra vingarmen, där sårskorpan var tjock och mörk. Hon hade inte flugit med den sedan elden, och hoppades att det skulle läka felfritt.
     Solen färgade insidan av hennes ögonlock röda. Hon kisade en stund mot morgonljuset innan hon gäspade och sträckte på sig. Vinden som ryckte i pälsen retade den svidande huden, men svalkade på samma gång hennes varma kropp. Hon ruskade långsamt på huvudet. Vågorna var höga ute till havs. När de nådde stranden rullade de långt upp över sanden och blandade sig med det bräcka flodvattnet. Hon såg över axeln innan hon tog ett par steg ut över stranden. Hennes tassar lämnade tydliga spår där hon gick. Huvudet sänktes när hon sträckte nosen mot den snäckskals-blandade sanden. De grå ögonen rörde sig snabbt mellan marken och havet och sedan åt sidorna. I hennes bakhuvud viskade närvaron av ett främmande sinne, men hon kunde ännu inte se någon. För stunden kände hon sig ändå lugn. Det var någonting med gryningen som stillade hennes oro. Kanske påverkades hon även av mardrömmarnas frånvaro de senaste nätterna. Det var med ett lugnt leende på läpparna hon stannade upp precis ovan vågornas rand där de sträckte sig inåt land.

Att han uppfyllt en av de många målen hans mor önskat sin son skulle klara av, hade han klarat.
   Han hade nämligen gett sig av. Lämnat flocken och det trygga boet hemma för att finna något nytt, främmande. Det var något som drog honom, fick honom att fortsätta gå. Vad kunde den stora hanen själv inte svara på, men förhoppningsvis skulle han kunna svara på det. Någon gång.

Chaiym var en aning trött på doften av saltvatten och fiskmåsarnas kött. Det var de två saker som han fått stå ut med på de senaste veckorna. Hur många fiskmåsar hade han egentligen dödat på den långa sträcka han vandrat längs stranden? Dock fick han väl skylla sig själv en aning också, han hade inte försökt att ta sig bort från stranden. Den tiden skulle komma, då han skulle lämna den mjuka sanden för att upptäcka resten av det land han kommit till. Men tills dess fick han nöja sig med fiskmåsarna och doften av saltvatten.

Den stora hanen fuktade nosen med tungan. Det hade gått någon dag sedan han sist löpt i sig lite vatten. Inte det vattnet från havet, utan han hade hittat lite vid ett stenblock. Hans mor hade lärt honom att man aldrig skulle dricka från havet. Dum som han varit som liten hade han självklart testat, och kräkts flera gånger om. Aldrig att han skulle göra om det.

Hon satte sig tungt ned i sanden och slöt ögonen på nytt, med ansiktet höjt mot vinden. Framtassarna hamnade precis ovan den fuktigare sanden, dit vågorna nådde när de smekte stranden. Höga vågor som sträckte sig långt mot land. Hon var en våg. Inte mer än en våg i ett stort hav. Men vågor skapade krusningar, spred sig som ringar på vatten. Hon hade kastat sig mot sanden så många gånger att hon aldrig nått särskilt långt. Om hon istället andades och tog sin tid så skulle hon kanske nå längre. Och när hon inte längre nådde kunde hon dra sig tillbaka, ta sats och försöka igen. Och igen. Det var någon som en gång talat om för henne att de var som vågor. Kanske hade det varit en av de visa. Hon mindes inte vilken. Varför hade hon glömt så mycket som de sagt? Varför hade hon inte lyssnat när hon behövt det som mest? Hon lyssnade nu. Hon skulle dra sig tillbaka, ta sats och tillsammans med fler vågor söka sig framåt. Längre för var gång.
    Hon öppnade ögonen och vände blicken längs stranden. Det främmande sinnet kom närmare. Stranden krökte sig runt en kulle med vindpinade träd en bit bort, vilket hindrade henne från att se någon ännu. Men hon kände någon närma sig.

[Visste inte riktigt vad jag skulle skriva. Vet inte om han stannar vid någon av de mindre flodförgreningarna eller promenerar så att Dimi kan se honom sen... Floden grenar sig ut i havet över stranden, lite som ett delta, så där rinner bräckt vatten på flera ställen om han känner för inte-helt-salt-vatten C;]

Törsten i hans strupe brände och han visste att han var tvungen att hitta drickbart vatten innan denne dag tog slut. Annars skulle det sluta med att han torkade ut, och tinade bort mer och mer. Han spetsade öronen för att höra ljudet av rinnande vattnet.
     Vargahanen rörde sig med stolta bestämda steg. Hållningen var stolt och svansen var böjd i en stolt båge. Men samtidigt speglade hans kroppshållning respekt.

Chaiym hade gått med blicken ner i sanden. Han litade mer på sitt luktsinne och sin hörsel mer än blicken. Mest för att den röda luggen hängde som ett skydd över det ena ögat.
   Men den här gången verkade varken hörseln eller luktsinnet vara på hans sida, utan han gick med blicken fäst på det vattnet som rann ut i havet. Om han följde en av dem kunde han tillslut kanske komma till dricksvatten.

Flera minuter hade gått och hannen nosade försiktigt på vattnet. Nej. Fortfarande inget att dricka. Fortfarande saltvatten.
    Han fuktade nosen och ruskade på sig. Det var bara att fortsätta leta.

Vargen var så upptagen av sitt sökande efter vatten att han inte märkte varginnan som stod en bit bort.

Snart uppenbarade sig en främling längs stranden. En kraftig varg, med mörk fäll och röd man. Högrest, kanske i hennes egen höjd, men med betydligt tyngre kropp. Han gick med stadiga steg, svansen höjd men huvudet sänkt och verkade nosa på de vattenfåror han passerade. Trots den stora kroppen kunde hon svära vid att främlingen var yngre än henne själv. Hon satt tyst och betraktade honom medan han långsamt kom närmare, tydligt omedveten om att hon fanns där. Hon mätte och vägde honom med blicken, tog vaksamt in det hon såg med skarpa, grå ögon. Hans kropp var ärrad med vad som såg ut som äldre märken när vinden från havet blottade dem. Hon kunde känna vinden rycka i hennes egen päls. Sanden rörde sig under hennes tassar när hon reste sig och ruskade sand ur pälsen.
     "Söker ni något, främling?" Hennes röst var stadig och tydlig. Hon höll noggrant kvar den andra med blicken. Hennes min var lugn, avslappnad i situationen, men ögonen för evigt vittnande om att hon sett mycket. Kanske för mycket för den tid hon levt. Hon hade fortfarande långt kvar innan hon skulle stå vid slutet. Hoppades hon i alla fall.

"Söker ni något, främling?"

Chaiym slog upp den mörkröda blicken och möttes av en vacker smal, men muskulös varginna. Två ståtliga vingar låg längs hennes sidor och två mäktiga horn klädde hennes huvud. Hon liknade någonting han aldrig innan hade sett, en mycket underlig syn. Dock hade han bara i hela sitt liv sett hans egna ras. Med undantag av de två främlingar han stött på längre norrut. De hade också varit en underlig syn för honom.

Varghanen höjde huvudet så att han nu stod upprätt. Lawarhanen sträckte sig en bra bit över den andre. Någonting var förändrat med honom. Hade det varit för några månader sedan hade han troligen redan varit över främlingen med käftarna runt dess strupe. Men nu visade han inga tecken på hotfullet.
"Vatten," sa han med den mörka grova rösten. "Drickbart."

När främlingen upptäckte henne rätade han på sig. Hon stod kvar utan att röra en min. Jo, ungefär samma höjd. Men kraftigare. Han svarade kortfattat att han sökte vatten.
     "Sötvatten finner du inte vid havet." Dimitrij vände huvudet så att nosen pekade upp längs stranden, mot flodådran hon följt hit, utan att släppa den mörke med blicken. "Det blir sötare inåt land." Hon vände tillbaks ansiktet mot den andre. Öronen ställde sig upp över hennes huvud för ett ögonblick innan de slappnade av under hornen igen. Den stadigt stigande solen värmde hennes ena sida. Dess ljus sken i henne ögonvrå och kastade långa skuggor från de båda främlingarna.

"Sötvatten finner du inte vid havet. Det blir sötare inåt land."
Han nickade sakta. Varghanen visste inte om han var redo att ge sig in mot land ännu. Han visste inte vad han skulle stöta på. Skulle han hitta någon som han, eller var alla - precis de han stött på här i Numoori - främlingar?
  Chaiym var så inne i tankar att han nästan glömde bort att varginnan stid framför honom.
"Då är det dit jag ska." sa han efter en kort tystnad. "Får man lov att fråga efter ditt namn?"

"Dimitrij", svarade hon kort. "Och ni?" Det lät på hanen som att han inte vetat att vattnet var sötare inåt land. Som att han skulle vandra åt det hållet nu då han visste. Hade han inte känt till det? En tankfull rynka bildades på Dimitrijs panna.

"Dimitrij," sa han och nickade likt en hälsning åt henne. Den blodröda luggen hängde precis som vanligt över det högra ögat, täckte för det och gjorde att han inte kunde se med det. "Mitt namn är Chaiym."

Han kunde uppfatta en rynka i honans panna, och han lade huvudet en aning på sned. Vad nu?

Hon besvarade hans nickning genom att kröka lätt på nacken, och släppte sedan hanen med blicken för att se ut över havet igen. För en kort stund stod hon stilla, betraktande horisonten där morgonens färger redan bytts mot himlens sedvanligt blå nyanser. Under tystnad gav hon hanen ytterligare en blick innan hon sedan vände om och i maklig takt började röra sig upp längs stranden, följande samma fåra i sanden som hon följt ut till vattnet, där en av flodens många förgreningar grävt sin väg ut till havet för att blandas med saltvattnet.

[Tänkte att jag kunde bidra med lite bilder på ungefär hur jag föreställer mig fårorna i stranden, känner att jag inte har varit bäst på att förklara dem~
Länk 1, Länk 2 ]