Solen hade knappt nått sin egen bredd över horisonten, men redan hade fåglarna börjat sjunga på sina glada melodier. Himmelen kläddes av en vit slöja, vars många hål blottade den vida blå oändligheten bakom. Det hade regnat hela natten, och världen var ännu fuktig. Här var den alltid fuktig till skillnad från det torra landskap som sträckte ut sig endast en bit inåt land. Vårens regnperiod hade ännu inte börjat, och savannen väntade tålmodigt på livet. Men här vid havets rand bringade vindarna regn året om. Klipporna och stenarna var mörka av fukt även där havet inte nådde med sina vågor. Luften var ljum med kyliga vindar från norr. Fuktiga, salta vindar. Azazel hade sökt skydd från regnet under de snåriga buskarna och vindpinade träden som växte bland stenarna ett stycke bakom honom. Han hade vilat där hela natten, under de gröna bladen. Men sitt skydd till trots hade han inte undkommit regnet som vinden så förrädiskt fått att falla på tvären. Nu satt han i lä bakom ett större klippblock, med blicken riktad mot den stigande morgonsolen. Dess strålar sken genom ett av molnens många hål. De båda vingarna hölls ut åt sidorna för att låta ljuset värma honom och torka hans fuktiga fjädrar. Vattnet nådde inte upp till den plats där han satt, och klippan till tack var den steniga ytan inte mer än fuktig. Runtomkring honom fylldes stenarnas och klippornas håligheter med sötvatten. Bildade pölar som havsfåglarna stannade upp för att dricka ur. Längre ned, mot havet, rullade vågornas skum över ytor som under århundraden formats av vattnet. De stenar som låg längst ut i vattnet var släta och lömskt hala, medan de närmare klipporna, där vågorna kastade sig av och an, blivit skrovliga och vassa som klor.

Han drog ett djupt andetag. Sög in saltdoften med sin platta nos. Han hade inte sett en skymt av den Vite. Inte ett spår. Ledaren var som bortblåst. Som om han slutat existera. Kanske hade han det. Azazel böjde sin vänstra vinge mot sig och började lugnt putsa fjädrarna. Tungan strök dräkten, rättade till de pennor som hamnat fel och såg till att de låg tätt. Den högra vingen förblev utfälld, omfamnad av morgonsolens strålar. Så snart han fått ordning på fjädrarna skulle han röra sig vidare. Fortsätta leta. Ärligt talat kände han inget hopp om att finna Nevada. Tanken på att den Vite kanske för alltid var borta rörde förvånansvärt få känslor hos den lejonlike fakargen. Han hade aldrig känt så mycket för honom. Det var Han som hade satt Azazel i bur. Det var Han som hade sänt honom på många poänglösa uppdrag. Det var den Vite som tagit hans frihet och erbjudit honom en familj som inte släppte in nykomlingar. Men han såg kärleken i familjen. Och han hade sett hur högt Nevada älskade dem. Hade älskat dem.

Men han hade aldrig varit en del av dem. Han hade slagits för dem. Gett sitt liv, men blivit räddad från Chaibos grottor. Av Nevada. Ledaren hade berövat honom livet, men givit det åter. De var kvitt nu.


[Tänker mig att det här är sten-/klippstrand, och inte sandstrand.]

Vad gjorde hon på en plats som denna? En våt fuktig och stenig strand, hennes gröna päls skulle inte ge henne kamouflage, hon kände sig blottad, naken, för hela världen att betrakta. Hon ville ha åtminstone gräs att gå på. Något som kunde dölja den skarpt gröngul kroppen. Hon krökte ryggen när hon gick över de hala stenarna. Fullt uppe i tankar. Solen hade kika fram och värmde den fuktiga pälsen. Hon gillade inte fukten, trots att hon var en av de raser som bodde i de fuktiga skogarna i numoori. Det kändes som om hon gått vilse sin kropp.

Hon halkade till på en förrädisk sten, men lyckades återfå balansen. Hon andades ut och tittade mot se större klipporna och de vassa stenarna i stället, kanske borde hon ta den vägen? Hon nickade för sig själv. Jo det kändes säkrare. Trots de vassa utstickande stenarna som gladligen skulle kunna skära upp en stor del av hennes hu i fall hon ramlade. Hennes tassar ar henne mot stenen och hon stannade nedanför klippan.

Uppe på den låg en stor brun lejon lik sak, och vingarna gjorde att den såg ännu större ut. Men vingarna betydde ännu en sak. Om lejonet fick för sig att äta henne skulle hon inte kunde fly. Hjärtat härjade i den lilla kroppen och blicken scannade snabbt av området. Nej, fortfarande inget som kunde dölja henne. Sakta började hon backa, hoppandes på att lejon hanen inte skulle ha sett henne.

Hon var inte direkt en strids maskin, varje del av hennes kropp motsatte det, och att hon var liten och vek gjorde det inte bättre. Hon backade några steg till men stötta i en lös sten som klapprande studsade neråt. Fan! Hon kastade en snabb sur blick på stenen innan hon åter lade blicken på den store och stelnade till, hoppades att han, av något under, inte skulle kunna se henne. Trots den skrikande gröna färgen mot de matta stenarna

Han hade varit för upptagen av att putsa fjädrarna för att se den lilla komma klättrande över stenarna nedanför honom. Havets brus dolde ljudet av steg och den salta doften hindrade honom från att känna annat i luften. Men ljudet av en sten som föll lockade fakargens uppmärksamhet och han rätade på sig. Blicken föll på en liten, klargrön varg. Den såg ung ut, men hade inte en valps okoordinerade kropp. Han kunde se hur den gröna kurade, skrämd av honom. Han höll kvar ögonen vid den mindre och reste sig upp innan han vände sig mot himmelen. Han ruskade på sig. Skakade vingarna och manen innan han tog ett kliv framåt, ut på klippkanten. Så snart han lämnade sitt lä slet vinden tag i hans päls, och han sänkte nacken mot den. Vingarna rätades ut så gott de kunde i utrymmet bredvid klippväggen. Han kände luften rycka i dem.

Han hade inte tid att stanna längre ändå. Han behövde fortsätta sitt letande. Om han inte fann några spår efter Ledaren så skulle han snart behöva vända åter, och han ville hinna så långt som möjligt innan dess. Han kastade en lugn blick åt den gröna. Kanske behövde den själv lä för vindens hårdhänta tag. Sedan vände han ansiktet mot havet. Sköt ifrån med tassarna och kastade sig ut från klippan. Ut över stenarna. Med en dov duns fylldes vingarna med luft. Stjärtfjädrarna breddades i en solfjäder. Kroppen spändes, böjdes för vart vingslag för att bära sig själv upp i luften. Så snart han kommit över de förrädiska kastvindarna lät han vingarna bli stilla, utsträckta och avslappnade. Han följde den stigande varmluften. Upp. Upp mot friheten. Cirklade över platsen en stund innan han fortsatte sin färd norrut.

[Kortroll <3]

Den store upptäckte henne självklart, stirrade på henne med ett par isande blå , som borrade sig in under huden på henne. Hennes hjärta stannade upp, fastnade i halsgropen, när den store reste på sig. Benen var stela som träd och hennes muskler värkte, klagade över att de hölls så spända att hon inte kunde röra sig, kunde inte springa. Den stora bruna kropps hyddan var vänd mot henne ett tag och det kändes som om hon skulle dö just där och då. Vad skulle man kunna begära av ett lejon? De var inte vargar, de kunde inte tänka på samma sätt. Hon svalde hårt, försökte få hjärtat tillbaka till dess plats i bröstet, och blundade. Jag kommer sakna solen Var allt hon hann tänka innan ett kraftigt ljud av något som slog i luften fick henne att spärra upp ögonen igen.

Den store hade lyft mot klippan och kämpade nu med vindarna som slog mot dennes kropp. Skulle han döda henne? Störtdyka ner på henne och krossa hennes späda kropp under honom? Skulle hans långa hörntänder slit i hennes mjuka skinn? Hanen steg ytterligare och hon såg hur han cirklade ovan huvudet på henne. Farväl världen, jag kommer sakna dig Hon kunde inte tänka något annat, för hon hade ingen annan att tänka på, ingen varg som stannat på hennes minne. Ingen.

Men till hennes förvåning försvann snart lejonhannen norrut. Lättnaden var lika plötslig som den var total. Hjärtat damp ner i bröstet igen och lungorna drog häftigt ner luft. Hon levde! Ett leende prydde snart hennes läppar och hon skrattade lätt. Hon hade överlevt ett lejon! Nej, ett lejon med vingar! Hennes muskler slappnade äntligen av och fick henne att sjunka ihop på stenen hon stått på. Hon andades tungt och försökte återhämta sig från paniken. För det var tröttsamt för den lilla kroppen att hålla sig på helspänn sådär.

Nä hon åter kunde resa sig började hon sakta gå på stenarna, ännu mer försiktig än förut, glad att hon kommit undan med livet i behåll.

[Ja <3 Hon är helt hundra på att Zazzel var ett helt vanligt lejon med vingar som skulle äta henne <3]