[Privat roll med Numiroya ^^]

Över omkullkastade klippblock sken den röda solen. Under dagen hade mörka moln täckt himlen, hota hela välden med att släppa lös en snöstorm aldrig tidigare skådad.
Men vindarna hade dragit förbi, och inte en ensam fallen snöflinga hade så mycket som skymtats. I horisontens mest avlägsna kant kunde rosa ögon fortfarande skymta hur de mörka, enorma monstren bredde ut sig. De var långt norrut, ända borta vid bergens kant.
Och kvar var bara de sol de lämnat bakom sig. Den som först under dagens få vintertimmar varit stor och gul men som nu blödde och färgade hela himlen röd.
Nehexor hade stannat till vid en hög av flera olika bumlingar. Mellan dem fanns det gott om utrymme att krypa in för att sova, om målet var en säker sovplats. Men för tillfället var den vita hannen tillfredsställd med att ligga längst upp på den högsta stenen och bara låta blicken ta in det rödfärgade landskapet.
Det var något.. fridfullt över ett öde stenlandskap. Inte samma sak som en levande slätt eller den myllrande djungeln. Det var en tystnad som sänkte sig över landskapet, men samtidigt inte en dödens tystnad som höll främlingar av platsen på avstånd. Utan bara en fridfull sådan.
Nehexor hade gått hela dagen. Planlöst, med svansen svängande efter sig och små tassavtryck i de slumpvisa snöfläckarna som lämnats av ett tidigare oväder.
Hans svarta krage såg nästan brun ut, när solens blodiga färg rörde vid pälsen. Blicken drogs nedåt, mot bumlingarna som låg under honom. Tre stycken nästan på hög, och ännu fler vid basen. Ett av de högsta naturliga tornen i området.
Både den säkraste och den farligaste platsen man kunde välja.

Numiroya smög fram tryckt mot marken, hon lät dofterna smyga in i hennes nos och kittla hennes sinnen. Hon var på helspänn, andra vargar skrämde henne eftersom hon inte var särskilt stark eller tuff, hon var bara den lilla, knappt vuxna flickan som bara ville hålla sig på avstånd från fara, hon gillade tanken på att ha huvudet kvar ovan axlarna, det var liksom mysigare på det sättet. Hon kände doften av en hane och pep till hon orkade inte med detta, hon hade just fått minnesförlust på något höger eller vänster utan att veta hur och hon trodde inte denna hane var här för att hjälpa henne med det problemet direkt, så hon lade sig ned i gräset så att hennes gröna kropp skulle smälta in och hoppades inte han skulle känna doften av henne...

Flerfaldigt slog vinden mot hans nos och drog med sig nya lukter. Ögonbrynen, eller snarare de små svarta fläckarna precis ovanför ögonen, höjdes. Lukten av varg hade förts med av vindens dans, och han visste inte riktigt om det var något han ville ha med att göra.
Ensamheten var för honom, som vinden för svalan, eller gräset för antilopen. Nödvändigt, oundvikligt.
Livsviktigt.
Han drog in färsk doft genom nosen. Dock bar vinden ingen ny information, och inte heller kunde han se något mellan klippblockens vridna och skarpa former.
Ett kort tag funderade han på att ropa ut, till vem som en vad där. Dock drog han sig till minnes historier om sin fars mor, om hur hon nästa aldrig valde att använda rösten eller kommunicera med annat än blickar och gester.
Och sin kraft.
Hannen skakade på huvudet, och lade sig åter till rätta på stenens topp, utsträckt och stolt på samma gång med frambenen hängandes över kanten och huvudet höjt.
Varesig nära eller på håll såg han speciellt välkomnande ut, med ett kallt ansikte och ett nästan bistert uppseende. Däremot såg han knappast skräckinjagande ut, med mager, benig kropp och en nästan lite feminin kroppsbyggnad.
Med de rosa ögonen, skulle man nästan kunna tro att han var en hona. De som tagit förhastade slutsatser hade han sällan brytt sig om att rätta, dock. Sitt utseende störde honom inte det minsta, och han hade knappast någon form av könsidentitet att bry sig om. Han var den han var.
Huvudet höjdes aningen högre, när stolta tankar flödade ut solens sken.

Numiroya kollade efter hannen, men såg honom inte, hon såg något som liknade en hona längre fram, men ignorerade denne och hennes blick sökte åter igen efter hannen men såg den fortfarande inte bara den underliga kvinnan "Hur kunde jag missa hennes doft?" mumlade hon för sig själv när sanningen kom upp för henne: Det var hannen! hon gick litet närmre sniffandes och klargjorde att detta var hannen hon känt av tidigare. Hon smög fram "God dag, Sir" sade hon vänligt, ifall han skulle attackera skulle hon helt enkelt ta och fly

Hannen slöt ögonen och drog åter in världen genom sin nos. Doften var nära, så mycket kunde han avgöra. Dock, så var inte luktsinnet ett av hans starkare sinnen, eller det han var mest van vid. Snarare, än något, så gick det till hans empatiska krafter.
Men de, om han kunde undvika, ville han helst inte använda.
Inte för att han alltid hade så mycket val i frågan, men i samma ögonblick tikens röst skar tystnaden så spelade det ingen roll om han ville använda den eller ej.
Ögonen var slutna, men han behövde inte se henne för att denna gång veta ungefär vart hon var.
Solen hade under tiden sjunkit ytterligare. Blodet som spridits över himlens valv hade sakta börjat försvinna, och ersättas av en djup lila och nattsvart blå.
Han vred inte huvudet när han skulle svara, utan lät den stolta hållningen bestå exakt som den varit. Nästan lite som en staty.
"Hälsad främling" sade han, rösten ljus men med hint om att kunna bli djupare i en kommande framtid. Han var ännu inte färdigvuxen, och från flera håll i släkten fanns de storvuxnas gener.

Numiroya sniffade lugnt i luften framför honom, han såg verkligen ut som en kvinna. hon upptäckte att hans ögonfärg var en nyans av rosa. Hon blinkade *Gulligt!* tänkte hon och kunde inte kväva en fnissning.
"Vad för dig hit?" frågade hon nyfiket och kollade upp på honom, och upptäckte att hon var mindre än honom, vilket inte överraskade henne eftersom hon var mindre än normen. Hon satte sig ned i väntan på hans svar

Blicken var kall och likgiltig. Oftast, när det kom till honom, så var det sälla hans mask var något annat än det.
Han funderade på om han skulle svara eller inte. Vad gjorde det tiken om han var här för den vackra vyn eller av andra skäl? Svansen svepte, och hela kroppen restes från en liggande ställning till en reserverat sittande. Huvudet var höjt, nästan lite dominant, som om för att visa sig bättre.
Till sist avsåg han ha vägt orden i munnen tillräckligt.
"Mina anledningar att vara här, är några jag gärna behåller för mig själv." svarade han. Han kraft snappade inte upp någon direkt fientlighet rån henne, men det fanns å andra sidan vargar som var på tok för duktiga skådespelare.
Han vred bort huvudet, spanade över det steniga landskapets skarpa kanter och skrovliga ytor.
"Men säg mig, vad heter ni?" frågade han, blicken fortfarande inte vänd mot hennes röna kropp.

Numiroya fnyste åt honom, han verkade totalt skita i henne "innan man ber någon annans namn, bör man då först inte uppge sitt eget?" sa hon med lite filosofisk röst, hon ansåg att det hade fått henne att verka smart, vilket var ett plus. "Nåväl, du ska få mitt namn men sedan vill jag ha edert, jag är Numiroya, men du kan kalla mig Numi eller Roya. Så, säg mig nu vem du är" hon viftade litet på svansen, hennes första intryck imponerade till och med henne själv litet grann

Det var sällan hans uppåt att irritera andra. Dock var det svårt att undvika när det hänge något högfärdigt över hans hållning och närmast dryga beteende.
"Ni är hälsad, Numiroya" svarade han kort, men drog sedan ett nytt andetag för att fortsätta. "Ni har visserligen rätt, men det förutsätter att jag är en varg som följer de seder som så säger. Mitt namn är oväsentligt, men om Ni önskar ha något att kalla mig, så erbjuder jag namnet Emerys" rösten lät fortfarande likgiltig, nästan ointresserad. Ögonen gled åter mot himlens allt mörkare kanter. Deras skarpa, nonchalanta egg mjuknade i solnedgångens ljus, tills de bara var fulla av förundran. En så vacker utsikt.
Nehexor ljög inte när han givit henne namnet. Han hette verkligen Emerys, men det snarare någon form av klannamn eller dylikt, och inte hans vanliga tilltalsnamn. Det fanns andra namn han också kunnat ge ut, men det kändes inte rätt att vid ett första möte med en varg som inte verkade ha några fientliga avsikter ljuga om något så basalt.

[off: Nu ägare på Numiroya! men om du vill så kan vi fortsätta rollet ändå]

[vi kan avsluta rollet ^^ försöker dra ner på antal roll så att jag har max två per karris. ;D ]

OFF:Okej då räknar jag det här som avslutat