Cerulean klev långsamt ner i det svala vattnet.
Dagen hade grytt med en sävligt stigande sol som värmde genom Ötamons kompakta verk av lövtäckt tak. Men den värmde, och tack var det var luften endast morgonkylig, inte höstens krispiga isande andedräkt. Trots att kallare årstider hade börjat krypa inpå Numoori så var vattnet i vattendraget svalt mot hans hud mot vad hanen hade räknat med.

Förvånad över upptäckten klev han några steg ut i det klara vattnet. Det skvalpande lätet var det enda som hördes då tassarna en efter en kördes ner under ytan, tillsammans med en fågels envetna kvittrande. Ett stim småfisk virrade förbi under ytan unde protester mot att ha fått besök. Cerulean följde det försvinnande stimmet med blicken tills det inte längre skymtade. Inte förrän då klev han de sista stegen ut i sjön och sänkte kroppen ner i svalkan. Smutsen som samlat sig i hans päls de senaste månaderna, veckorna, rann av i rännilar då han reste sig upp. Flyttade sig några meter, och doppade återigen den taniga kroppen under ytan.

Drypande våt kravlade han sig upp på strandkanten, ruskade på kroppen och körde en vindby genom sin päls. Den torkade genast då vattenmolekylerna löstes upp till dimma i luften, och reddes ut då de små dragen av luft drog igenom alla ojämnheter i den gyllene fällen. Återigen ruskade han på sig och gäspade stort. Sömnbristen var fortfarande ett faktum, men såfort ögonen slöts tänkte han på henne. Därför vandrade han till sen natt, vaknade tidig morgon och vandrade vidare. På så sätt hade han tillryggalagt många mil på kort tid, men ändock var hans kropp trött. Nu, när hans yttre åtminstone inte liknade ett ruttnande kadaver förutom pälsens avsaknad av lyster och kroppen vars underhudsfett inte fanns, så kände Cerulean sig något friskare. Inte inombords, men kanske kroppsligen. Åtminstone behövde han inte i lika stor grad skämmas över sig själv.

Med långa kliv började han vandra bortåt, medan tankarna vandrade vidare. Vad var det Alassëa Marión sagt? Något om att han var .. någonting. Att ha var någon även innan henne. Han visste att det inte var sant, ändå kunde han inte låta bli att klamra sig fast vid sitt eget löfte.
Han hade lovat sig själv. Så skulle även följas.

Med en ny skärpa i blicken ruskade han på huvudet och fortsatte framåt.

Skogen var vacker. Den stora vita hade vaknat innan solen gått upp och hade sett hur de vackra vita blommorna hade slocknat när morgonsolen hade rört vid dem. Dem gamla lederna hade inte knakat, trots att kylan varit mer påtaglig än vanligt under natten.
När blommorna slocknat kom han på sig själv med att vara både törstig och hungrig. Skogen gav honom alltid vatten när han behövde det men mat hade han fått leta lite mer efter.
En liten sjö infann sig i hans synfält och han log lojt. Några steg ut i sjön stannade han och blickade ner i vattnet. Fisk kom inom hans synfält och genast frös vattnet runt en av fiskarna. Som en iskub flöt fisken upp till ytan och den gamla tog isen i munnen och vandrade upp på land. Väl uppe släppte han isfisken på marken, frös vattnet i hans päls och skakade sedan bort iskristallerna. Med fisken mellan tassarna lade han sig ner och smälte isen runt fisken. När vattendjuret började sprattla igen högg den vita vargen tag och fiskens huvud och bet så att den inte längre rörde sig. Med förtjust min knaprade han i sig den halvtinade fisken. När fisken var slut beslöt han sig för att dricka. Den gammelrosa tungan lapade i sig vatten medan blicken sökte efter fisk som inte fanns. Med ett belåtet grymtande höjde han huvudet och gick frasande iväg.
 
Han hade vandrat ett tag när han hörde hur något, eller någon kom ikapp honom. Nyfiket stannade han upp för att se vad som förföljde ett rovdjur. Om detta nu ens var medvetet om att denne följde efter honom, kanske var det ett rent sammanträffande?
Med ett högt huvud och ett vänligt, lojt leende mötte han vad den nu kunde tänkas vara som kom emot honom.
En guldig, stor varghane kom emot honom(?). Han såg inte så välmående ut med sin taniga kropp och matta päls, men han såg i alla fall ren ut. Dessutom hade främlingen vingar. Den stora vita hade alltid varit lite avundsjuk på vargar som hade vingar, även om han kunde flyga själv.
”God morgon.” hälsade den stora albinon den guldiga främlingen.

[Detta får bli ett kortare roll då det hamnat rätt långt bak i tidslinjen ^^']

"Godmorgon."
Ceruean spratt till och tvärnitade. Blicken for runt honom i en hysterisk fart då öronen spändes till stål uppe på hjässan, innan den äntligen fick fäste. Den sökte sig långsamt upp i ansiktet på en enorm, vit varg med en pälsman över skuldror och bröst. Han hade fyra horn som vred sig i skruvar ur huvudet och stora öron, varav det ena återstod bara en halva. Förbryllat backade han ett steg, förvånad över sin egen ouppmärksamhet. Vad höll han på med, egentligen? Cerulean bannade sig själv i tanken. Sedan insåg hanen att åtskilliga sekunder gått, stirrande som en idiot. Genast ruskade han på huvudet, harklade sig lätt, innan blicken återigen sökte sig upp mot den andres. Öronen veks skyggt bak mot nacken.
"G.. Godmorgon."


[Omg, inser verkligen hur instabil Ceru är just nu xD Jämför det här med rollet med Ninäd, haha..]

(Haha, det är verklig skillnad ja xD)

Främlingen verkade onekligen skärrad över att ha blivit tilltalad. Kanske hade han inte ens märkt att den stora vargen stått i hans väg?
Den lugna, halvslutna blicken av El'the Immiker såg bara, lite lagom roat förstås, på främlingen medan denne fick grepp om vem som talade med honom.
Nästan omärkligt höjde han på ögonbrynen när främlingen stammade fram ett svar.
"Ni verkar onekligen nervös." sa han lugnt och satte sig ner, fortfarande med den halvslutna, loja blicken fästad på främlingen "Jag ber om ursäkt ifall jag skrämde er."
Det var märkligt hur hans eget humör kunde skifta beroende på vilken varg han mötte. Hans sinne var alltid lugnare när han mötte stressade främlingar - tankarna for flyktigt till ett möte med en fläckig karg som varit så nervös att han genast blivit den lugnaste klippan - och när han mötte likasinnade vargar verkade han bli yngre och mer pratglad, mindre angelägen om att ge kloka råd.

"Ni verkar onekligen nervös."
Cerulean backade ett halvt steg. Svansen slapp automatiskt in en bit mellan bakbenen och ryggen kröktes en aning då kroppen kröp ihop några grader. Inte mycket, men tillräckligt för att det skulle ge sken av hans plötsligt skeva natur. Han öppnade munnen för att säga någonting, men smällde lika snabbt igen käkarna för att vika undan med blicken i några sekunder. Jo, han var nervös. Nej, inte nervös. Han var sjuk. I sinnet. Det var konstigt. Igår hade han varit ledsen, idag var han rädd, som från ingenstans. Var det möjligt att många versioner av Cerulean rymdes i den taniga kroppen?
"J.." Började han, och harklade sig lätt, återigen. "Jag.. Nej", ljög han, föga övertygande, då han backade ytterligare ett halvt steg och lät blicken återigen möta den andres. Hans gyllene blick var fuktig av någonting som skulle kunna komma att utvecklas till tårar. Nej, inte igen. Var stark.

Det som skulle ha varit ögonbryn höjdes ännu en gång när främlingen ryggade undan. Han verkade dessutom ha svårt med att säga det han ville.
Det avlånga huvudet lades på sned, som om han försökte förstå någonting. Den mörka blicken sökte hans och försökte lugna den stressade varelsen.
Till slut svarade främlingen och Immiker log mot honom.
"Okej." sa han som om främlingen hade vunnit ett argument, trots att det han hade haft att komma med var väldigt lite. Med en kort blick runt sig återvände hans fokus till vargen.
"Vad heter du?" frågade han och låtsades inte lägga märke sitt dem blanka ögonen.
Han önskade förtvivlat att främlingen skulle sluta backa bort från honom, det blev bara svårare och svårare att se och höra honom tydligt.
"Är du snäll och slutar backa? Jag kommer snart inte kunna se eller höra dig." sa han som på skämt och log mot främlingen.

Cerulean var just i färd med att backa ännu ett steg, då den gamla hanen bad honom att inte göra det. Det var väl egentligen rätt självklart att han inte hade varken god syn eller hörsel, men detta var ingenting den gyllene hanen reflekterat över alls föränn det sagts. Genast stannade han upp, och blickade blygt upp mot den andre som tedde sig ännu större för varje sekund. Vad var det som hände? 
"J-jag är Cerulean." Rösten var dämpad och sprucken då han till slut lyckades pressa fram dem. Örone låg tillbakalutade och svansen förblev mellan bakbenen. Han begrep inte varför han reagerade så, det gick inte att förstå till någon grad. Han hade väl aldrig varit.. feg.. på det viset? Å andra sidan hade han, ju mer tiden fortskridit genom livet, börjat inse att han inte var som han borde vara längre. Någonting hade brustit, den där dagen för alla de månaderna sen. Det kändes som en evighet utan henne, han kunde inte förneka tomrummet hon lämnat efter sig, ett tomrum efter hennes porlande skratt. tomrummet efter hennes varma kropp intill honom, sovande, medan han i hemlighet betraktade henne med den oerhörda skönhet hon alltid tycktes utstråla. Bara att vakna, ensam och kall, var varenda morgon som en kniv i hjärtat.
"V.. Vem är du?"

Immiker log mjukt mot vargen och blinkade långsamt.
"God morgon Cerulean, jag heter El'the Immiker, men kalla mig bara för Immiker." sa han lugnt och betraktade den guldiga vargen i några sekunder.
Tankarna verkade inte vandra i den gamles huvud när han såg på främlingen. Endast tankar om sagor verkade dyka upp hos honom.
Efter några sekunders tystnad öppnade han munnen och talade.
"Säg mig Cerulean: Har du hört många sagor?" frågade han och såg stadigt på den skygga.
Trots att han alldeles nyligen hade berättat sagor för den förtjusande Lawenya ville han berätta fler. Det var nästan som om de två berättelserna hade varit gnistan som lett till en löpeld, och nu ville han bara berätta fler.
I hans huvud surrade sagor om fega prinsar och modiga hjältar. Om glansiga yttre och troll. Några av hans favoritsagor verkade poppa upp i hans huvud, trots att dem inte hade någonting att göra med de två vargarnas möte.

"Godmorgon Cerulean, jag heter El'the Immiker, men kalla mig bara för Immiker." 
Cerulean nickade kort som bekräftelse på att han hört namnet, men vek sedan undan med blick och stirrade dumt ner i gräset istället. Det darrade lätt i lederna av någon märklig anledning. Han var inte rädd för den större, och minst sagt äldre hanen. Nej, det var inte rädsla. Han inte faktiskt inte vad det var. En stress? Vad var det som gjorde det?
Immikers fråga fick honom att höja blicken en aning igen. Förbryllad över frågan. S.. Sagor? Öronen tippades långsamt framåt då han rätade en aning på sig och sjönk ner i sittande ställning. Fortfarande en aning ihopkrupen. Nej, han hade inte hört många sagor i sitt liv. Hans mor hade dött ifrån honom för tidigt för att han skulle kunna minnas de få hon hunnit berätta för honom. Cerulean mindes plötsligt en, lång borta i medvetandet, någonting om.. En röd varg som jagade en.. gyllene fisk genom nån bäck, eller vad det var. Någonting sådant. En sting av igenkännande gick genom honom då han mindes hur Weranna brukade berätta. Mjuk röst, med dämpad inlevelse för att inte skrämma de små. Så länge sedan..
"Eh.. N.. Nej."

Den gamle log mot honom. Det var inget tandvisande leende men ett leende som talade om genuin omtanke och en viss lycka över att ha fått det svaret.
"Vill du höra en?" frågade han lugnt och behöll den mörka blicken fäst på den gyllene vargen.
Det fanns en historia i bakhuvudet på honom som han ville berätta för den nervöse vargen. Det var på sätt och vis en utav dem som Lawenya verkade tycka bäst om. Men det fanns någonting i den som han ville att Cerulean skulle höra.
För honom var det viktigt att sprida tankar kring sig, även om dem var inbäddade i sagor, för det var så man fick vargar att komma ihåg vad man sagt.

Ett litet leende låg i hans mungipor när han väntade på det svar som skulle kunna tänkas komma.

(Kort, förlåt >3>'')

Cerulean lät blicken långsamt möta den andres. Sen så tippade han öronen framåt, ytterst långsamt, och utstötte ett undrande läte. Sedan nickade han kort åt frågan, och lade huvudet en aning på sne. En saga. Vad hyste den äldre för intresse i honom? Vad var anledningen till att han ens tagit kontakt?

[Kort, men Ceru kommer inte reagera mer än såhär xD]

Han såg nicken och leendet blev lite bredare. Han harklade sig samtidigt som han lade sig ner, glad över att få berätta en saga.
"Alla sagor verkar ha en sak gemensam, det finns alltid en hjälte med ett ståtligt yttre. Men ibland finns den bäste hjälten i den feges blod.
 
I ett land för långt borta för att vi ska kunna uttala dess namn fanns en klan. En plötslig skallgång fick alla att höja på huvudet och lyssna.

Dem letade efter den modigaste vargen i riket.


Han visste att det inte var någon ide. Alla skulle skratta. Han hade ju gång på gång bevisat att han var den fegaste av dem alla.
Trots detta kunde han inte låta bli att ställa sig nära ingången till arenan, faktiskt i skuggan av den stora porten. Han ville veta varför dem behövde en modig varg, ty nyfiken var han i oändliga mängder. Tyvärr var även det någonting som vargarna i riket hade försökt ta ifrån honom. Men skam den som ger sig.
Han fick höra ett tal från mästaren om att han behövde den modigaste vargen för att hämta hans dotter, som rövats bort av en mästerskurk. Dem skulle genomgå tester för att se vem som var modigast.
Vår varg betraktade alla tester och sa till sig själv att han aldrig skulle våga stå hälften så länge som någon av dem hade gjort. Han skulle ha sprungit iväg med svansen mellan benen och inte vågat komma ut ur lyan på flera veckor.
Skam över att ha tänkt det, över att ens ha funderat och fantiserat om att stå där uppe med dem modiga fick honom att sänka svansen och krypa ihop. Men han flyttade sig inte från ingången och stod kvar för att se vem den modigaste vargen var.
Den modigaste vargen i klanen satte sedan ut för att återta mästarens dotter, utan att vara medveten om att vår varg, den fege, följde efter honom, utom räckhåll för att lukta sig till och väl utom syn- och hörhåll.

Han följde den modige hjälten till en skog och genom denna skog tills dem nådde ett torn. Den modige kastade sig mot dem flammande portarna, för trots att han var modig gav det honom inte förnuftet hos den fege. Den dåraktiges kropp föll forkolnad till marken och vår fege varg gick fram för att nosa på honom. Han levde fortfarande, men var nästan död.

Den fege drog bort den dåraktiga från dörren och lät honom ligga i skuggan under några träd medan han själv vandrade runt tornet.

Det fanns en smal ingång, gömd under törne och nästan dold för det vanliga ögat. Vår fege varg klöste bort törnen och tog sig igenom dörren. Han fann en trappa och började vandra. Det verkade inte som om trappan hade något slut. Det kändes som om han gick i timmar, ja faktiskt en livstid innan stegen tog slut och han befann sig vid en dörr. Den såg inte ut att gå att öppna och när han lade tassen mot den brände den som glödgat järn. Han ville inte ge upp, han hade trots allt kommit längre än den modige hade.

Plötsligt ursinnig skällde han på dörren, morrade och nafsade mot den. Mot alla odds knarrade gångjärnen till och dörren gled på glänt.

'Vem där?' frågade en späd röst.

Förvånad över frågan och utan att veta vad han skulle svara sa han.

'Det är jag, han som inte borde vara här.' Dörren gled upp och hon stod där, vackrare än natthimlen själv och utan en skråma på kroppen. Men hennes ansikte var rynkat och hon såg nästan besviken ut över att det var han som stod där.

'Jag väntade på någon annan'  sa hon kyligt.

'Han är bränd och väntar på dig utanför tornet.' svarade han med skamsen röst.

'Varför kom han inte?' krävde hon att få veta.

'Han kan inte gå.'  svarade han och såg ner i marken.

Det var tyst länge innan hon åter tog till orda.

'För mig hem!' sa hon enbart och han vände direkt för att trava nerför trapporna.

Det tog inte lika lång tid att gå nerför alla steg och väl utanför såg hon med avsmak på den dåraktiga. Den fege gick fram och nosade på denne, han levde fortfarande.

'Jag kommer säga att det var han som räddade mig' sa hon kyligt och log utmanande mot honom. Han sa ingenting utan drog istället upp den dåraktiga på sin rygg.

Under hela vandringen tillbaka höll hon sig undan från dem, hela tiden hundra meter framför. När dem äntrade klanens territorium rusade hon iväg till sin far och berättade hur den modige hade räddat henne och hur han nu var svårt skadad.

Under tiden tog den fege den modige till helaren. Han lämnade honom där och återvände till sin lya.

Han var inte längre den fege, och det gick rykten om att mästarens dotter talade osanning eftersom den modige aldrig skulle ha klarat att rädda någon, och ryktet sa att det var den fege som egentligen räddat henne och tagit med den modige hem. Han behövde egentligen inte ryktena, för hans eget mod hade fått honom att tro på ett bättre liv, ett liv som han kunde ha.

Han var inte längre den fege, men lät sig inte bära någon titel då han var allt på samma gång." han tystnade och insåg att det var torrt i halsen. Blicken hade vandrat och såg inte längre på Cerulean.
Hela berättelsen hade talats med en mjuk stämma som ändå verkade innehålla all styrka berättelsen behövde för att bli levande.
Med en långsam rörelse såg Immiker åter på den gyllene, han log och satte sig upp.

Cerulean satte sig bekvämare, drog ett djupt andetag och sänkte blicken ner mot sina vita tassar. Öronen tippades framåt då den gamle började sin berättelse, och det tog inte många minuter innan han fann sig själv tomstirrande med ett tomt uttryck i det smala ansiktet. 
Immiker var en skicklig berättare, och bilderna målades snabbt upp i hans huvud för att tillslut få en slutgiltig skärpa.
I sitt stilla medvetande såg han hur den fege vargen, som hans sinne målade upp till en brun, tjuvlyssnade utanför portarna för att få reda på vad som hände. Hur han klöste bort törnen från kalkstenen och hur han hittade den vackra honan uppe i tornet...
När den gamle tystnade, skingrades dimman i hans blick och han höjde ansiktet upp mot den andres. Ett undrande uttryck spelade i det.
"Blev.. Blev han lycklig till slut?" Huvudet tippades en aning på sne.

Han var glad över att sagan verkade ha fångat Ceruleans intresse, att han ställde frågor om den.
Ett leende drog i hans mun när han svarade.
"Han fann lycka där han inte väntade sig att den skulle finnas. Lyckan fann han mer i vänskapens gyllene band än kärlekens brinnande snaror." sa han med en något hesare röst än innan "Lyckan finns sällan där man letar, men man finner den ändå."
Leendet låg fortfarande på hans läppar och blev stillsamt när sekunderna gick.
Den gamle spretade på sina tår och studerade dem måttligt intresserad. Plötsligt satte han sig upp och log vänligt mot den gyllene fakargen.
"Du får ursäkta mig, jag skulle gärna berätta fler sagor, men strupen min är torr så jag ska ta och leta reda på lite vatten." sa han och reste sig upp med ett lätt stön "Jag hoppas du lärde dig nått, och leta gärna upp mig om du vill höra fler."
Med ett sista leende till främlingen vandrade han ut från deras möte och lämnade en tillplattad fläck med gräs.

Cerulean såg förvånat efter den gamle då han ursäktade sig och började röra sig ifrån platsen. Han reste sig hastigt upp och tog ett steg i samma riktning, öppnade munnen för att säga någonting, men stängde den nästan genast igen. Varför hade han lämnat så snabbt? Han hade så många frågor...
Med en mjuk suck vände han om och gick. Det lönade sig inte att springa efter - kanske var det det som varit meningen. Att han skulle tänka..

[Avslutat]