[Öppet för en till två andra karaktärer, först till kvarn, bara att hoppa in!]

Hon hade nått ännu ett nytt område. En skog som brann av höstens klara färger. Och hon fortsatte otröttligt sin vandring, i jakt på flocken som hon fortfarande inte visste var den höll till.
Natten hade hon spenderat ihoprullad mot en stor trädstam. Hon hade sovit gott, då hon lyckats komma över en skogsfågel och därmed även ätit sig mätt. Det hade varit skönt, för krafterna behövde hon. Hon hade mycket att göra, mycket att lyckas med, mycket att leva upp till.
Att misslyckas var inte ett alternativ ifall hon önskade återvända.

Morgonen hade nu kommit och Paimonia vaknade av de tidiga solstrålarna. Hon blickade några gånger, gäspade stort, kände hur torr hon var i halsen. Huvudet ruskades innan hon med en nyvaken blick såg ut över området samtidigt som hon satte sig upp.
Jodå, det var samma skog som då hon somnat.
Ett kort skratt lämnade den unga honan, utan att hon visste riktigt vad hon skrattade åt. Det bara var så, hon kände sig bara glad idag. Och det var dags att söka upp vatten för att släcka törsten som brann i hennes hals.
Med stillsamma steg började hon vandra. Hon visste att det fanns ett vattendrag i närheten, och snart kunde hon höra det porlande ljudet från bäcken som rann fram genom skogen. Detta var en härlig morgon, helt klart!

Den vita, perfekt medelstora, hanen spatserade med lätta steg genom skogen. Det fanns inga bekymmer hos Rengar, han hade ingenstans där han behövde vara, och ingenstans att ta vägen. Ingen som saknade honom, ingen som önskade hans närvaro... Hm... Borde han känna sig sorgsen över det? Nej, han var Rengar, han hade inga bekymmer. Och det där om att han var önskad; självklart var han det!

Han fortsatte sig väg genom skogen. Det faktum att han inte hade någon flock var inget som bekom honom. Han slapp ju ha någon som sa till honom vad han skulle göra, vad han inte fick lov att göra, och så vidare. Om Rengar någonsin skulle vara med i en flock så skulle han definitivt vara ledaren! Han skulle vara en helt makalöst bra ledare, inget snack om den saken! Han skrattade kort för sig själv och tog ett skutt upp på en stor sten. Väl där uppe såg han ut över skogen (så långt han väl kunde se genom stora trädstammar och buskiga snår), och satte sig sedan ner med en ljudlig duns. Han drog ett djupt andetag och suckade tungt.

Hon nådde den porlande bäcken och med djupa klunkar släkte hon törsten. När Paimonia druckit klart drog hon ett djupt andetag av den friska morgonluften. Sedan såg hon sig omkring.
Det var dags att fortsätta och med bestämda steg styrde hon mot väster. Hon hade ett uppdrag, och även om dagen som var på ingående verkade bli underbar kunde hon inte avvika från det som givits på hennes ansvar. Det var bara att fortsätta, om hon någonsin skulle få en chans att återvända till sitt hem.
De med lätta steg vandrade den mörkbruna honan framåt. Hon var kanske ung, men hon hade fått lära sig att klara sig själv. Överleva här ute på okänd mark skulle hon göra, och om hon föll skulle det vara i strid för det hon trodde på.

En vindil flög fram mellan träden, och en doft nådde hennes nos. Genast stannade Paimonia upp, lät sin telepatiska förmåga avläsa området. Och mycket riktigt, där fanns en närvaro av ett annat sinne. Helt klart värt att undersöka.
Hon korrigerade sin kurs och vandrade emot den främmande vargen. Hon hade ingen brådska, hon hastade inte. Vandrade i en lugn och stadig takt. Och slutligen kunde hon skymta en gestalt bland träden, ovanpå en sten. En vit varg satt där, ståtlig, som om han vore kung över denna skog.
"Var hälsad, främling."
Hon lät de sista stegen föra henne fram till ett avstånd som verkade passande innan hon stannade upp och granskade den vita hanen.

Han satt där, högt uppe på sin sten, när en brun yngling steg fram ur skogen. Lugnt och stillsamt vandrade hon emot honom, som om hon inte hade det minsta bråttom. Han följde henne med blicken när hon kom närmre, och när hon talade spetsade han nyfiket öronen mot henne.
"God dag..", svarade han i en långsam utandning. Han studerade henne uppifrån och ned. Det ryckte lite i hans svarta mungipor och de började dras uppåt. De drogs så långt upp de kunde tills hela Rengars ansikte var delat i ett stort flin. "...främling", han skrattade hastigt till och den röda blicken fästes vid tikens vita tecken på ansiktet och kroppen. De var ytterst ovanliga, i hans tycke, då han inte hade sett någonting liknande innan. Hela hans familj bestod av Karger utan några speciellt utmärkande drag i pälsen. Just därför fann han denna tiken lite extra intressant.
"Mitt namn är Rengar", presenterade han sig sedan. Han reste sig upp, skakade lite på kroppen och tog därefter ett skutt ner från stenen. Han gick närmre henne, vinklade huvudet lite på sned och såg på henne. Det breda flinet låg fortfarande där på hans läppar, som om hela ansiktet hade frusit fast i just den positionen. "Vad kan en sådan här liten tös bära för namn då?"

Det breda flinet som klädde den andres ansikte medan han talade fick Paimonia att höja aningen på ögonbrynen. Antingen så hade den andre någon baktanke med detta möte, eller så var han bara extremt glad. Hon hade svårt att avgöra vilket det var så här pass tidigt i mötet, men hon tänkte inte vara sämre än honom.
Så när han hoppade ner från stenen och vandrade närmare henne klistrade ven Paimonia på ett brett och charmigt leende i sitt ansikte. Hennes svarta ögon följde vaksamt hanens rörelser då han närmade sig henne, beredd på eventuella överraskningar som kunde komma.
"Paimonia heter jag. Men du kan kalla mig Pai, ifall du vill. De flesta andra gör det."
Huvudet lades aningen på sned, samtidigt som hon försökte känna av något mer om den andre. Men Paimonia var ung, och hennes kraft hade inte alls utvecklats särskilt långt, även om hon tränat hårt. Så trots att hon var en telepat, kunde hon inte mer än känna av andra sinnens närvaro. Att höra tankar, såsom hon förstått att vissa kunde, var helt främmande för henne. Inte heller kunde hon förnimma något annat från de sinnen hon stötte på. Så ville hon veta något var hon helt enkelt tvungen att fråga om hon något ville veta.
"Hejsan, Rengar." Svansen svepte lätt bakom henne.

När tiken log stort tillbaka blev Rengar först lite häpen, sedan upprymd. Det var inte bara han som var på gott humör, med andra ord! När hon presenterade sig lyssnade Rengar, utan att avbryta eller ge ifrån sig några ljud - för ovanlighetens skull.
"Pai. Paimonia. Pai", upprepade han tankfullt för sig själv. Sedan ruskade han bestämt på huvudet och fnissade högt.
"Varför slakta ett sådant vacker namn?" frågade han sedan rättfram, utan vidare eftertanke. "Paimonia är ett vackert namn, så om ni inte misstycker så kallar jag er hellre för det... istället för att förenkla något som låter så fint", fortsatte han. Han hade kunnat tala ännu mer om hur vackert hennes namn var, för det var det verkligen. Det var något helt annat än hans eget, Rengar, som nu lät riktigt fult i jämförelse. Rengar. Rrrrrengar, det lät så hårt. Paimonia däremot... Det var vackert, en härlig blandning mellan hårt och mjukt, kanske var hon likadan? Mjuk och trevlig på utsidan, men med ett hårt inre, bestämd när man väl lärde känna henne? Men å andra sidan, hur många lager kunde en sådan här yngling ha?

Paimonia höjde svagt på ena ögonbrynet när hon lyssnade till hans ord. Var det en komplimang han gav henne? Ja, det var nog det... Även om hon hade fått några snälla ord kastade emot sig under sin livstid var det knappast vanligt på platsen hon kom ifrån. Snäll uppmuntran ingick inte direkt i moders uppfostran, och inte heller var syskonen särskilt kärleksfulla.
En osäker min gled över hennes ansikte, och blicken föll mot marken. Ett kort skratt lämnade henne och när hon åter såg upp mot Rengar bar hon ett smått generat leende i ansiktet.
Han tyckte att hennes namn var vackert...
"Tack."
Det enda ordet hon fick fram. Ingen annan hade någonsin sagt något sådant åt henne, och de känslor som nu gled genom Paimonias kropp var främmande för henne. Hon visste inte riktigt hur hon skulle hantera dem.
"Jag antar att... ditt namn är väl också fint."
Hon såg emot honom med de svarta ögonen. Nej, komplimanger var något som var svårt. Spydigheter, lögner och manipulation var en sak. Men en ärlig komplimang... Paimonia visste helt enkelt inte hur hon skulle hantera situationen.

Paimonia tycktes bli obekväm, och Rengar kunde inte göra annat än att fnissa lite åt det, åt hela situationen. Men hon tackade honom sedan, vilket fick Rengar att se på henne med en nyvunnen respekt, blandat med den vanliga hysteriska glädjen som alltid fanns hos honom. När hon sedan kommenterade hans namn så skrattade han högt rakt ut.
"Ni är nog ensam om att tycka det", sade han, och skrattet övergick till fnissningar. Nä, Rengars namn var inte så fint, inte som hennes i alla fall.
"Får jag fråga vad ni gör här alldeles själv? Ni är ju inte så gammal. Var har ni er familj?", sade han sedan, utan en tanke på att familjen kunde vara ett känsligt ämne. Han stod stilla, rörde sig inte närmre henne, och betraktade henne stilla. Ja, hon var inte så gammal, så vad gjorde hon här ute helt ensam? Om hon nu var ensam... Rengar kastade en hastig blick runtomkring sig, som om han väntade sig att någon ilsken tik skulle dyka upp, fullständigt hög på modersinstiktet och säga åt honom att ge tusan i hennes dotter.

Hon såg emot honom, blinkade några gånger. Fortfarande osäker på hur hon skulle hantera situationen. Inga ord kom till henne, och hon kände att hon inte riktigt visste var hon skulle låta blicken vila. Det var en underlig känsla, det här som kröp inom henne tack vare hans ord. Hon kände sig både glad och irriterad på samma gång. Så konstigt vad ord kunde göra...
Så Paimonia blev glad när han bytte ämne. Han frågade om hennes unga ålder, hennes familj, vilket var befriande. Hon kunde skjuta bort de underliga tankarna som kommit över henne då komplimangen hade givits.
"Min familj befinner sig i norr," svarade hon och återigen var det självsäkra leendet på plats i hennes ansikte. "Men mina tankar ligger inte vid dem, jag klarar mig utan dem. Jag är här på jakt efter flocken som kallar sig Qu." En oskyldig min gled över hennes ansikte och hon blinkade emot Rengar. "Du råkar inte kunna hjälpa mig?"
Det här verkade gå väldigt smidigt. Nu hoppades hon bara att han hade information om var dem hon letade efter befann sig.

Han tippade huvudet på sned och såg förundrat på henne. Ensam alltså? Vid en sådan ung ålder? Inte brukade väl mödrar låta sina små barn få vandra iväg alldeles ensam? Men å andra sidan, kanske hade inte Paimonia fått lämna, men gjort det ändå. Rengar lät tankarna om det förbli just tankar, det var kanske inte hans sak att lägga sig i det, även om han var tvungen att erkänna att han blev nyfiken. När hon nämnde en flock vidgades hans ögon en aning. Var inte det namnet på samma flock som den där andra, tråkiga vargen, hade frågat om?
"Tyvärr inte", svarade han med en uppenbar besvikelse i rösten. Han hade inte vetat deras position när Exodus hade frågat, och han visste det fortfarande inte. Men denna gången kunde han dock inte ljuga, inte för Paimonia. Istället dök en annan fråga upp hos honom.
"Varför detta intresse av dessa Qu? Ni är inte den första varg jag mött som letar efter dem", frågade han.

En besvikelse gled genom Paimonias kropp när hon hörde hans svar. Nej, där fanns ingen information att hämta. Och hon behövde verkligen det. Hon hade verkligen behövt en liten ledtråd som kunde föra henne vidare på hennes färd. Nu skulle hon hamna i det där förvirrade vandrande som hon varit i tidigare. Planlöst sökande. Vilken besvikelse.
Men det kunde inte hjälpas. Det var som det var, och om Rengar inget visste så kunde hon inte straffa honom för det. Så Paimonia log emot honom, och svarade lika trevligt som tidigare.
"De har något som min egen familj inte kan erbjuda."
Mer än så tänkte hon inte säga. Det räckte, och det var inte heller en lögn. Utan information om Qu, skulle hon aldrig kunna återvända till TBB. Så det var det hon behövde, vetskap om Qu. För att kunna återvända hem. Det var sanningen hon sagt åt den vite hanen.

Hon verkade besviken över hans svar, vilket inte var konstigt, eftersom hon faktiskt sökte efter dem. Hennes ord på frågan om varför Qu var intressant för henne gav inte direkt Rengar något tillfredsställande svar. Han var fortfarande nyfiken, ville fortfarande lägga nosen i blöt, men lät bli att göra det trots allt.
"På så vis", svarade han därför bara och nickade. Sedan knyckte han på nacken och flinade. "Ledsen att jag inte kunde vara till mer hjälp... Paimonia", svarade han. Hennes namn lade han endast till för att ha en ursäkt för att säga det igen, då han fortfarande tyckte att det var otroligt vackert. Han backade några steg.
"Jag menar inte att uppehålla er, om er sökande efter Qu är något som behövs skyndas på", fortsatte han, och flinade lite. "Men med det sagt menar jag inte att jag vill lämna er", lade han till och tippade huvudet lite på sned och såg på henne.

Paimonias ögon smalnade av en aning medan hon lyssnade till hans ord. Det var något med den vita hanen och hans breda flin som hon fann roande. Så hon kunde gott avnjuta hans sällskap ett tag till, försöka få ett litet bättre grepp om vem denna hane egentligen var.
"Du talar väldigt mycket, vet du det?" sade hon med en retsam röst.
Men visst var det synd att han inte hade någon koll på Qu. Hon hade hoppats på ett bättre svar, men vad fanns det att göra åt saken? Inte mycket mer. Det var som det var, och det var bara för henne att fortsätta vandra och leta sig framåt.
"Inte för att jag menar att det är något negativt." Ett leende drog över hennes ansikte medan de mörka ögonen granskade Rengar.
Han påminde henne lite om hennes morbror. Shiva, ledaren, han som aldrig riktigt kunde vara tyst. Eller jo, men när munnen väl öppnades pladdrade den tvåfärgade hanen på utan något slut. De andra i flocken... De talade inte alls lika mycket. De var mer tystlåtna, som hon själv. Sade det som behövde sägas, inget mer än så.

När hon talade igen fnissade han till lite. Han visste mycket väl om vad hon menade. Rengar visste att han pratade mycket, men oftast var det ingenting han tänkte på förrän senare, eller tills dess att någon kommenterade. Som nu, till exempel.
"Ja, det vet jag", sade han och fnissade till igen. "Ibland tenderar jag att tala tills någon ber mig hålla tyst. Men äsch..." han gjorde en axelryckande rörelse, och fnös lite nonchalerat. "...vissa klarar av det, andra finner det bara som jobbigt och irriterande", fortsatte han. Rengar visste att han kunde vara irriterande för vissa, men den kunskapen besatt han endast på grund av att andra hade sagt det direkt till honom. Egentligen hade Rengar inte någon uppfattning om att hans prat faktiskt kunde vara jobbigt för den som inte orkade lyssna, för alla orkade väl lyssna på honom? Men eftersom ett flertal vargar hade kommenterat detta faktum så tog han det som att det låg någon sanning i det hela. "...men för det mesta struntar jag i andras åsikter om den saken"

Paimonia kunde inte låta bli att flina åt honom. Det var som om orden aldrig slutade komma ur hans strupe, och hon fann det roande. Såna vargar var bättre, långt mycket bättre, än de som aldrig sade ett ord. Även om det mesta kanske var meningslöst babbel var det alltid enklare att få information från de som talade mycket än de som aldrig öppnade munnen.
"Det är bra att du pratar," sade hon med ett brett flin på läpparna. "Då slipper jag slita ut min röst så mycket."
Hon var inte den tystlåtna typen, men inte heller var hon den som talade överdrivet mycket. Ifall det fanns något att säga höll hon inte igen med det, men det var väl inte direkt så att hon tog initiativ till långa konversationer ifall hon inte kunde få något ut av det.
Men det var sådan Paimonia var lärd. Det var inte värt något om man inte hade något att vinna på det hela. Och då hon inte visste annat skulle hon fortsätta efter den teorin också.

Rengar sken upp när hon uttryckte sin glädje över hans prat. Ögonen riktigt gnistrade av lycka på honom och han öppnade åter munnen för att tala.
"Håhå, men vad bra då!" utbrast han fnissande. "Vi kompletterar varandra bra då, men andra ord. Det var förvånande dock, för de flesta brukar inte tycka om så mycket prat, precis som jag sa alldeles nyss. Och jag är ledsen att jag inte kan hjälpa er i ert sökande efter Qu. Men jag hoppas att ni finner dem", Rengar tystnade efter all talan, och såg på Paimonia. Han kunde inte låta bli att undra vad hon ville med Qu. Kanske sökte hon att ansluta sig till dem? Rengar själv hade inga avsikter alls att låsa sig fast vid någon flock, han var inte alls den typen av varg som klarade av att vistas runt samma samling vargar dag ut och dag in. Men kanske var det det Paimonia sökte efter. Oavsett vad så var det inte hans sak att lägga sig i.

[Ber så mycket om ursäkt för mitt långsamma svar D: ]

[Ingen fara, jag vet hur det kan vara ibland :'D]

Med ett retsamt flin såg hon emot Rengar, som verkligen inte verkade ha några bekymmer som helst i världen. Det var något med sättet han talade och rörde sig på som tilltalade henne. Han verkade så lättsam, något som hon själv hade lite svårt med. alltid hade det ställts krav på henne, alltid hade hon fått kämpa för att komma någon vart och vara någon. Paimona kunde nog inte påstå att hon någonsin tagit så lättsamt på livet som han verkade göra. Kanske var det därför hon fann honom så tilltalande.
"Äh, prata på bäst du vill. Blir jag less på ditt gnatade kan jag ju bara ignorera dig." Hon fnissade till.
I en så stor syskonskara som Paimonia hade var det oftast ett himla tjatter. Alla ville göra sin röst hörd, och vissa gånger hade det varit alldeles för mycket för att lyssna till. Så hon hade lärt sig ignorera alla ord, sålla ut det som var viktigt. Och säkerligen kunde hon göra samma sak med Rengar, ifall de kom till den punkten.
En svag suck undslapp henne, samtidigt som blicken kastades över området. Nej, precis som han hade påpekat kunde han inte hjälpa henne i sökandet. Så egentligen borde hon inte längre slösa sin dyrbara tid på honom.
"Det gör inget, säkerligen kan jag finna någon annan som vet något om Qu. Förr eller senare hittar jag dem nog." Paimonia log emot den vita hanen. "Dock bör jag nog fortsätta min färd. Tid är en dyrbar sak då man har ett mål att uppnå." Det var med en smått ursäktande röst hon talade. En del av henne ville stanna och prata mer, men hon kunde inte tillåta sig själv att göra det. Hon hade ett uppdrag att slutföra, och det fanns inte tid för såna här meningslösa nöjen.

Hennes ord gjorde honom uppspelt. Andra brukade allt som oftast be honom hålla igen käftarna när de tyckte att han talade för mycket, och många gånger på ett argt eller nedlåtande sätt. Inte för att Rengar tog åt sig, men ändå... Men den här tiken hade konstaterat att det inte skulle hända, utan att hon istället endast skulle ignorera honom.

När hon sedan fortsatte tala om sitt mål nickade han förstående. Självklart, hon hade någonting som behövdes göras.
"Så sant som det är sagt", höll han med när hon talade om tid som någonting viktig. I och för sig var tiden med Rengar mer dyrbar, men han höll sig för att uttala sina tankar högt. Det fanns någonting som var viktigare än det för Paimonia, och han fick väl ta och acceptera det helt enkelt.
"Hör jag någonting om Qu så ska jag se till att komma ihåg det, ifall att jag springer på er igen, fröken", svarade han sedan och flinade lätt mot henne.

Att andra uppfattade den vita vargen som aningen irriterande och överväldigande var faktiskt inte svårt att förstå. Kanske var det därför hans sällskap föll Paimonia precis i smaken.
Hon besvarade hans leende och reste på sig. Nacken sträcktes och hon såg sig snabbt över området innan hon åter lät blicken falla på den vite. Han var verkligen något extra, det måste hon medge. Och även om han inte haft någon information som hon sökte hade hon ändå uppskattat detta sällskap. Samtalet hade varit... trevligt. Kanske inte givande, men trevligt. Och det var något som inte kunde ses som annat än positiv. Det var sällan Paimonia hade samtal som bara var trevliga.
"Tack, Rengar," sade hon med sin mjuka röst innan hon vände ryggen åt honom. En blick kastades över axeln. "Jag hoppas verkligen att vi ses igen." Det gnistrade av något retsamt i hennes ögon innan hon släppte honom och vandrade vidare. Hon hade verkligen menat det hon sade. Hon ville se den vite igen, någon gång, i framtiden då det fanns bättre med tid.

[Avslutat? :'D]