Det var sannerligen något särskilt med Ötamon, och Ezekiel misstänkte att han alltid skulle känna sig bunden till och som tryggast i månskogen. Morgonsolen lyste in mellan trädens tjocka grenar och täta lövverk och fick alla färger att bli lite varmare — Ezekiels kolsvarta päls verkade nästan mörkbrun i det här ljuset. Han stod för tillfället vid en liten källa, samma källa i närheten av sovplatsen som han hjälpt Aliital att ta sig till för ett tag sedan, med solen i ryggen och vingarna prydligt hopfällda och studerade fiskarna som rörde sig i vattnet alldeles nära hans tassar. De verkade inte alls särskilt rädda för skuggan han kastade över dem. Han var ingen höjdare på att fiska direkt, men de här fiskarna verkade så slöa att han kanske skulle våga sig på ett försök? Det vore onekligen roligt att ha med sig lite lunch tillbaka till sovplatsen. Imponera litegrann. 
    Koncentrerat lyfte han en svart tass och höll upp den, ovanför den silverfärgade fisken som just simmade ut ur sjögräset ett par decimeter under ytan utan att ha någon aning om dess eventuellt nära förestående död. 
    "Okej", mumlade han för sig själv, "på tre. Ett, två …" 
    Plötsligt brakade det till någonstans i närheten, som av en gren som knäcktes. Ezekiel tappade koncentrationen och satte ner tassen igen — fisken fick bråttom att simma iväg. Han spanade framåt åt det håll som ljudet kommit från samtidigt som han vädrade efter någon doft att identifiera. Så uppfattade han en rörelse bland träden. 
    "Hallå?" frågade han. "Vem är där?" 

[Till Vasilisa och Kolzak]

Redan innan solens strålar hade börjat röra vid marken hade Vasilisa påbörjat sin vandring för dagen. Det var länge sedan hon hade lämnat sin familj, och hon saknade dem innerligt mer och mer var dag som gick. Moderns sista ord innan de hade skiljts åt spökade i hennes huvud; naydi svoikh brat'yev. Hitta dina bröder.

Hittills hade den unga tiken inte sett ett spår av varken sin storebror eller lillebror, och en del av henne ville ge upp och vända om hem... men känslan av att vara... fri hindrade henne. Aldrig under sin uppväxt hade hon känt som hon gjorde nu, hon hade aldrig sett så vackra saker som hon nu hade gjort på sin resa.

Vasilisa hade vandrat söderut och naturen hade förändrats enormt. Från de öppna ytor som hon var van vid, hade enorma träd skjutit upp ur marken och något sade henne att det här var en mycket gammal skog. Tiken var fascinerad, och hon låt den ljusa blicken söka sig igenom området. Det var relativt tyst för att vara så tidigt på morgonen.
Som om någon från ovan hade hört hennes tankar, råkade hon kliva på en torr mörk gren som gav ifrån sig ett högt knak. Bara några sekunder efter hennes lilla miss, kunde hon höra en röst tala och hon spetsade genast öronen.

"Hallå? Vem är där?"

Av det Vasilisa kunde läsa av, bara genom att höra rösten, var detta ingen individ hon borde vara rädd för att möta. En av tikens styrkor var att kunna läsa av andra relativt bra. Nyfiken som hon var, vände hon sig åt höger, där ljudet hade kommit från och började försiktig att närma sig. Ju närmare hon kom, desto tydligare kunde hon höra ljudet av porlande vatten och det var inte förrän nu hon insåg hur törstig hon faktiskt var.

Där, vid vattnet, kunde hon från långt håll se en mörk individ. Det var en ung hane, med ett par mörka stora vingarna som vilade mot hans rygg. Det var någonting som kändes bekant, men än kunde hon inte avgöra vad det var.

Vasilisa valde att närma sig ytterligare, och ju närmare hon kom desto mer säker var hon på att hon hade sett honom innan; och nu kunde hon även minnas från vart. Det var hanen som hade vandrat med hennes bror. Tusen tankar och teorier började rusa i hennes huvud, känslor av hopp och orolighet spred sig inom henne. Det fanns inga tecken på att en annan varg befann sig i närheten som hon kunde känna av, vilket innebar att hennes lillebror, hennes käre Kolzak, inte var i närheten.

Lätt lade hon huvudet på sned, mötte hanens gröna blick. Trots att hennes kroppshållning inte visade på aggression, kunde man höra en överbeskyddande ton med inslag av oro i rösten när hon talade. Den ryska brytningen kunde klart höras.

"Du vandrade med min bror, har jag rätt?" 

Det låg något bekant över vargen som uppenbarade sig på andra sidan vattnet, men Ezekiel kunde inte riktigt sätta tassen på vad det var. Hon — lukten avslöjade att det var en tik — var väldigt lik Kolzak. Minnet av ett möte sköt genom huvudet på den lille fakargen och plötsligt visste han; plötsligt fick ansiktet framför honom ett sammanhang. De hade träffats förut. I Eriinari. 
    Han öppnade munnen, men innan han hann säga något talade tiken. Hon hade samma brytning som Kolzak. Du vandrade med min bror, har jag rätt? Rösten var inte otrevlig men rättfram. Ezekiel svalde och nickade sedan. 
    "Ja, det gjorde jag — det gör jag fortfarande. Han är här någonstans i närheten." Han sträckte lite på sig. Han var van vid att vara den minsta vid alla möten, även om han faktiskt inte var så extremt liten längre. 
    "Är det bara du? Eller vandrar du med någon?" Han kunde inte känna lukten av någon annan varg, men han kunde inte vara säker. Han hade redan träffat Kolzaks far och var inte särskilt pigg på att göra det igen. Han visste heller inte hur Kolzak skulle reagera ifall hela hans familj kom klampande till deras sovplats, särskilt som Kolzak faktiskt bett dem att inte söka upp honom. Så vitt han mindes hade dock ingen av systrarna gett honom anledning att tycka illa om dem, så han bestämde sig för att lägga an ett mindre misstänksamt och mer inbjudande tonfall. 
    "Jag är Ezekiel", sa han, och det lät bara lite trevande. "Jag tror inte att jag hörde ditt namn när vi sågs sist." Han undrade vad hon hade tänkt om honom när de sågs — om hon hade tyckt lika illa om honom som Kolzaks far och Ilya hade gjort. Ezekiel hoppades verkligen inte det.

"Ja, det gjorde jag — det gör jag fortfarande. Han är här någonstans i närheten. Är det bara du? Eller vandrar du med någon?"

Vasilisa kunde känna hur hennes hjärta nästan stannade upp för några sekunder. Han var här. Kolzak var här. Hon hade letat så länge, att hon knappt kunde tro på vad den bevingade vargen sade. En del av henne ville inte få upp hoppet alltför mycket; kanske förväxlade den aningen mindre vargen henne med någon annan... men vad var egentligen oddsen för det? Dessutom kunde hon nästan känna doften av sin bror i den andres päls.

Några sekunder passerade, och hon insåg att hon inte hade svarat på den yngres fråga. Automatiskt nickade hon; hon var ensam. Deras syster hade valt att stanna hemma för att hjälpa föräldrarna med den nya kullen som hade anlänt till världen, och faktum var att Vasilisa inte direkt hade frågat om hon ville följa med, utan mest följt sin mors råd att ge sig av.

"Jag är Ezekiel. Jag tror inte att jag hörde ditt namn när vi sågs sist."

När hanen presenterade sig tyckte hon känna igen det aningen, och minnena från deras förra möte fastnade i hennes tankar. Vasilisa hade blivit chockad av att se sin lillebror, att hon knappt hunnit reflektera över främlingen innan de var borta igen. Det dåliga samvetet hade hemsökt henne under veckor efter mötet; hur familjen hade behandlat de båda. Framförallt hur deras far och äldre bror hade behandlat dem. Det var en av anledningarna till att hon gett sig av. Dessutom ville hon inte hamna i konflikt med Kolzak, det syskonet som hon stått närmast som små.

"Jag ber om ursäkt. Jag hann inte... presentera mig sist", började hon lätt. När hennes far var i närheten, hade hon inte direkt mycket att säga till om, men nu var han inte här. Hennes röst var aningen förändrad, mer åt de mjukare hållet. Det dåliga samvetet spelade in här, och hon närmade sig ytterligare några steg. Öronen var spetsade, väntade på att få höra något tecken på att Kolzak var här, men fortfarande inget. Kanske hade något hänt? En liten oro spred sig i bröstet på henne, och hon lät blicken skanna av området innan hon åter lät den vila på den mörka hanen. "Mitt namn är Vasilisa."

Morgonsolens strålar värmde Kolzaks mörka rygg. Han hade varit uppe tidigt och utfört arbete med sin kraft. Kunde han skapa vackra metallsmycken, kunde han byta dem mot andra varor som kunde behövas. Kolzak hade fällt en svartbjörn för inte så länge sedan, och han ville att dess fäll skulle sys till en tät krage med en mantel. Dessutom behövde han nya metallplattor till sina horn - de gamla började bli för små, och hade dessutom slitits ordentligt.
Kolzak letade efter Ezekiel. Han gissade att den yngre brodern var ute någonstans i Ötamon, på jakt eller promenad. Kanske var han ute efter att fånga något att komma tillbaka med? Det hade nog glatt Lune, månvargen som anslutit sig till duon. Lune hade hängt kvar längre än över natten, och Kolzak var redan fäst vid henne trots hennes blyghet.
Kolzak spetsade öronen när han hörde röster. Han kunde inte urskilja ord, men det lät som Ezekiel. Var han vid källan? Kolzak började röra sig ditåt med lugna steg, men med huvudet högt buret så att han skulle kunna se sin bror över undervegetationen.
Kolzak klev över några större stenar, och stigen sluttade uppåt där han vandrade. När han kom fram till gläntan stor han på en höjd, med god utsikt över källan. Där såg han genast Ezekiels mörka skepnad, men där var även någon med honom.
Mitt namn är Vasilisa.
Vasilisa. 
Kolzak stelnade mitt i ett steg och såg rakt mot sin syster. Minnesbilder från den dagen blixtrade för hans syn, och han drog ett darrigt andetag. Samlade sig, trots att bröstet snördes åt. I tystnad klev han ner från höjden. Solen värmde ännu hans rygg.
"Vasilisa," talade han med en röst som lät mindre stadig än han önskat. "Vad gör du här?"

Vasilisa såg på den bevingade hanen, Ezekiel. Hon hoppades att han skulle motta hennes ursäkt, då hon innerligt menade det. När hennes fader talade, hade ingen annan något att säga till om. Förutom Ilya då som var den som efter deras far skulle ta över. Ilya hade även han försvunnit spårlöst för veckor sedan, och ingen i familjen hade varken hört eller sett något.

Tiken var så inne i sina tankar att hon inte hörde den andra hanen som närmade sig från en sluttning, förrän han talade.

"Vasilisa. Vad gör du här?"

Hennes öron vek sig bakåt och hon ryckte till lätt. Genast spred sig en varm känsla i bröstet på henne. Rösten var välbekant, hade samma ryska brytning som hon själv. Vasilisa visste vem det var redan innan hon vänt sig om. Ett mjukt ansiktsuttryck spred sig över hennes ansikte, och det tecken på oro försvann långsamt. Hon kände hur det kramades åt i hjärtat när hennes blick föll på sin lillebror. Han hade växt till sig och var en bra bit större än hon själv. Av det hon kunde se rent fysiskt, så såg han ut att må bra och det gladde henne.
"Åh Kolzak, мой брат", började hon. Min bror. Vasilisa vände sig helt mot den som anslutit sig till dem, men hon kunde fortfarande se Ezekiel i ögonvrån. Hon tog några steg närmare, mötte sin bror innan hon stannade upp någon meter ifrån honom. Det enda hon ville var att springa fram till honom och ge honom en kärleksfull kram, och framförallt be om ursäkt för sitt beteende vid deras förra möte. Inte en dag gick utan att hon kände skam och ånger för att hon inte gjort något. Men någonting hindrade henne, istället stod hon kvar och väntade på att han skulle närma sig henne. Vasilisa var rädd att om hon skulle närma sig, skulle han dra sig undan. Hennes ljusa blick föll till marken av skam. "Jag var tvungen att hitta dig, jag stod inte ut med... hur vi skiljdes åt sist..."

Kolzak kände sig som fastfrusen i marken. Han såg storögt på systern, trots att han försökte verka barsk och resolut. Myndig, på något vis. Alltid hade han känt sig  mindre och sämre än sina syskon. Ilya, som var stark och modig. Galina, som var rak och bestämd. Vasilisa, som var orädd och rättfram. Men hon hade alltid varit den som funnits där för honom.
Åh Kolzak, мой брат.
Det ryska språket ljöd lika klart och tydligt som det alltid gjort, och det väckte många minnen. Kolzak skulle aldrig lära sig tala nordspråket fullt rätt, alltid skulle hans bakgrund skina igenom hans tal. I Vasilisas närvaro, skulle det göra det ännu mer.
Han lät henne närma sig. Blicken mjuknade något och han räknade nästan med att hon skulle sluta avståndet helt. Men hon stannade. Hennes ord fick Kolzak att skämmas. Än mindes han tydligt hur han vänt familjen ryggen och lämnat. Han hade gjort rätt, det var han övertygad om, men hade han behövt säga allt han sagt?
"Mne zhal'," mumlade han med en låg röst. Förlåt.
"Jag var så arg. Jag skulle inte ha..."
Kolzak visste inte varför hon var här, men han hade en känsla av att hon letat. "Letade du efter mig?"

Tikens namn var Vasilisa. Ezekiel hörde tonen i hennes röst, och bestämde sig för att inte vara misstänksam eller avvisande för något som hon förmodligen inte kunnat påverka. Hon hade ju inte varit elak mot honom, och hon hade antagligen inte kunnat stoppa dem som var det. Dessutom var hon Kolzaks syster. Han var ingen valp längre och han tänkte inte bete sig som en.
    "Jag …" Han tvekade, osäker på hur han skulle fortsätta, började om. "Det … det är okej. Det gör inget." Så gav han henne en kort nick med huvudet. Det var uppenbart att han inte bara syftade på vad hon sagt — att hon inte presenterat sig — utan på hela händelsen i sin helhet. Han hyste inget agg mot henne. 
    Så dök även Kolzak upp. Det var en märklig känsla att veta att de båda kallade Kolzak för sin bror, men Vasilisa hade åtminstone befogenhet att göra det. Han var såklart inte Ezekiels bror på riktigt heller. Samtidigt var han ju också det, på alla sätt som räknades. Ändå kändes det … inte fel, inte riktigt. Men konstigt. Han undrade vad Vasilisa skulle tycka om — när? — hon fick veta det. 
    Han lade sig inte i samtalet, utan lät dem tala. Ez tog ett par steg närmare de båda syskonen för att ändå inte känna sig helt bortglömd, och för att han ville finnas där ifall Kolzak inte tog det alltför bra. Men att se Kolzak prata med Vasilisa fick honom att tänka på sin egen syster. Han skulle aldrig få prata med henne, aldrig någonsin. Hon var död. Han mindes inte mycket av henne, men han mindes hennes sista ögonblick i livet med all önskvärd tydlighet. Vad skulle han inte ge för att få träffa Ezra, för att få prata med henne bara en liten stund? 
    Sikten skymdes plötsligt av en hinna av tårar, och de båda vargarnas former suddades ut inför hans blick. Ezekiel slöt ögonen och väntade tyst tills den brännande varma vätskan försvunnit. Varken Kolzak eller Vasilisa märkte något, och det var så han ville ha det. Han gav inget ljud ifrån sig; han tänkte inte förstöra den här stunden genom att få den att handla om honom, inte för någon av vargarna framför honom. Det vore själviskt att göra så. Ezekiel visste att han var själviskt lagd — det var hans själviska feghet som dödat Ezra och mor — men han försökte verkligen att inte vara det. För sin egen skull. För Kolzaks. För allas, egentligen. 
    Skärp dig, tänkte han. Du är löjlig. Var stark. Var modig. Så öppnade han ögonen, helt lugn. Gråten hade passerat, faran var över. Ingen hade märkt något. Han såg det som en personlig triumf.

"Mne zhal. Jag var så arg. Jag skulle inte ha..."

Vasilisa förstod inte varför det var han som bad om ursäkt när det var hon och familjen som gjort fel. Det första hon själv borde ha gjort, var att ha följt efter sin bror och hans följeslagare för att be om ursäkt. Istället hade hon böjt sig för sin ledare, deras far, och stolt stått kvar trots att det kröp i benen på henne.

"Letade du efter mig?"

Broderns röst avbröt henne från sina tankar och hon nickade. Vasilisa hade letat veckor utan några spår av sina bröder och det hade varit många tillfällen då hon trott att de var förlorade. Men nu stod han här, vid liv och han såg ut att må bra. Kolzak hade inte närmat sig henne, och Vasilisa mötte hans blick. Något inom henne ville hindra henne från att visa sig svag inför sin lillebror, ville inte visa de känslor hon faktiskt kände. Men hon kunde inte hålla sig; hon var mer lycklig än hon varit på mycket mycket länge.

Vasilisa minskade det sista avståndet mellan dem innan hon och mötte honom med en lätt puff. Han hade växt om henne med en stor del, trots att han varit mindre som liten. Hon borrade in huvudet i hans päls, andades in hans doft som påminnde henne om hennes egna. Han var hennes familj.
"Колзак", viskade hon lågt och slöt sina ögon för några sekunder. Att säga hans namn fick ett lugn att sprida sig inom henne. Vasilisa var inne i hennes och broderns kram att hon nästintill hade glömt bort den andra hanen som befann sig endast några meter bort. Men nu låg fokus fullt ut på Kolzak. "Jag har saknat dig."

Jag har saknat dig.
Kolzak kunde inte släppa minnesbilderna av Ilyas lik, och hur hans familj skulle reagera när de fick veta. Galina, far, och framför allt mor. Hennes blick av fasa, det var något Kolzak visste han inte skulle klara av att se. Och Vasilisa? Vad skulle hon säga när hon fick veta?
För hon behövde få veta.

Kolzak såg mot Ezekiel. Han visste inte vad den yngre brodern tänkte, men han förstod att det kändes jobbigt. Även om Vasilisa personligen inte var den som förkastat dem båda så hade hon inte tagit till orda den dagen. Ingen hade stått upp för dem båda. Trots det, Kolzak kunde verkligen inte förneka glädjen som blossade i bröstet över att ha sett henne.
"Varför är du här?" frågade Kolzak och drog sig undan. Han ville omfamna henne men han kunde inte vilseledas, inte nu. Inte när han och Ezekiel kommit så långt. "Jag tänker inte komma hem igen, om... om du är här för att hämta mig."

Hon fick inte den reaktion hon hade längtat efter. Istället för att brodern besvarade hennes värmande kram, hennes glädje och lycka, så drog han sig undan. Vasilisas öron vek sig direkt bakåt, såg aningen förtvivlat på honom. Var han inte glad att se henne? Hon hade vandrat kilometer, mil endast för att finna honom. Det hade inte varit ett lätt beslut att lämna sin familj, den nya kullen men framförallt sin mor. Vasilisa må vara godhjärtat, men hon kunde inte låta bli att bli irriterad av sorg att brodern inte uppskattade henne. Hon tänkte inte låta det gå förbi obemärkt; lika mycket som hon var vänlig var hon rättfram och ärlig. Precis när hon tänkte öppna munnen och berätta för honom vad hon kände, talade han först.

"Varför är du här? Jag tänker inte komma hem igen, om... om du är här för att hämta mig."

Vasilisa lade huvudet lätt på sned. Hon var här för att hon letade efter sina bröder, var inte det självklart? Däremot var hon inte här för att hämta hem någon av dem. Hon ville inte hem, skulle inte hem. Hon skakade sakta på huvudet och mötte hans ögon som nästan var identiska med hennes egna.

"Jag har sökt efter dig i månader, Kolzak", började hon lågmält. Hennes röst var mjuk samtidigt som orden var hårda. Sårade. "Jag lämnade allt hemma. Mor, far, våra syskon. Allt för att hitta dig. Jag har varit med om... Saker."

En kort tystnad lade sig. Hon ville för den stunden inte tänka på vad hon gått igenom för att hitta honom. En dag skulle Vasilisa berätta för sin bror. Men inte idag.

"Jag är inte här för att ta med dig hem, liksom jag själv inte kommer att återvända."

Hennes ord var direkta, ärliga. För henne fanns det ingen anledning till att försöka slingra sig ifrån sanningen eller ljuga om hennes avsikter, och det visste hon att Kolzak var medveten om.

Jag har varit med om... saker.

Kolzak såg tyst på henne och ångrade att han varit så hård. Han hörde på hennes röst att hon var sårad, såg det i hennes ögon. Vasilisa tystnade, innan hon talade igen, nu med ord Kolzak inte väntat sig höra. Inte kommer att återvända. Hade hon lämnat familjen för gott?
"Varför?" frågade Kolzak tvekande. Han kände å ena sidan lättnad - lättnad över att hon också tagit steget från familjen. Även om han älskade dem, så kunde han inte stå för vad de höll på med eller höra deras lögner längre. Han gladdes åt att Vasilisa kände samma sak. Om än hon lämnat av andra skäl.

"Vad har du varit med om?" frågade han sedan, nu med en låg röst. Ett mjukare tonfall. När han tog ett steg närmare och uppfattade hennes doft igen slogs han av en nostalgisk känsla.

"Varför? Vad har du varit med om?"

Vasilisa slöt ögonen för nåra sekunder. Det som hade hänt var ingenting hon ville tänka på; inte nu. Istället ville hon lägga all sin energi och fokus på det faktum att hon hade funnit sin bror vid liv.
Ett mjukt leende spred sig på hennes läppar. Som så många gånger förr tänkte hon mer på hans mående än sitt egna. Efter att inte ha träffats på så länge, ville hon inte dämpa ned hans humör med sina mörka historier.

"Ingenting du behöver oroa dig för", svarade hon mjukt och hennes öron vinklades neråt, lade sig platt mot hennes huvud samtidigt som hon tog ett litet kliv närmare. "Jag är så glad att jag äntligen hittade dig."

Ingenting du behöver oroa dig för. 

Men Kolzak oroade sig. Vad som än hänt kunde han inte avsäga sig syskonbandet de delade. Allt de gått igenom. Och han ville inte det heller, han ville ha något fint med henne trots att han funnit något annat - långt ifrån familjen.

En ny familj.


Hon tog ett steg närmare och nu lät han henne. Han log svagt, osäkert, men när han talade fanns inget tvivel i hans röst.
"Jag är glad att se dig också."


[Avslutat!]