Morgonsolens ljus färgade den långsamt stigande dimman orange mellan bergen. Himlen hade klarnat efter nattens kraftiga regn, och gräset tyngdes ännu av fukt. I skuggan av bergen var luften sval, nästan kylig, men det var en ytlig kyla. Det var med tungan hängande utanför munnen som Dimitrij stannade vid randen till en av dalens många floder. Hon var inte direkt trött, åtminstone inte tröttare än vanligt, men där fanns en matthet i hennes kropp som brände i musklerna. Nattens träning hade varit hård, med det obarmhärtiga regnet som gjort marken lerig och terrängen hal och svårframkomlig. Hon andades tungt, nöjd. Det var en skön känsla. En som hon en gång hade saknat. Hon var nöjd, både med hur väl träningen hade gått under natten, trots vissa motgångar och misstag från samtliga medlemmar, som med hur långt de alla hade kommit. För ett par år sedan hade hon aldrig vågat tro att hon skulle få känna den stolthet hon idag kände.
     De flesta av flockens medlemmar hade börjat dra sig tillbaka med gryningen. Några sökte sig till en plats att sova på, andra hade sökt sig upp bland de omgivande klipporna för att se på soluppgången och bada i dess ljus. Andas. Dimitrij lade sig själv ner på den klippiga, låga flodkanten. Stenen under henne var kall, men mot hennes snabbt torkande fäll så var det behagligt. Framtassarna hängde utanför kanten och snuddade vattenytan. Platsen var tyst, så tyst som den blev med ljudet av vattnet, sommarens fågelsång och ljudet av familjen, för långt bort för att vara mer än otydliga röster.
     Stillheten var inte långvarig. Loke hade redan befunnit sig vid floden när Dimitrij anlänt, och hade ganska snart börjat återvända till resten av flocken. Åtminstone var det vad Dimitrij trott att han varit på väg att göra, tills hon såväl kände hans sinnes rörelse ändras om på nytt som hörde hans dundrande steg komma springande de få stegen tillbaka. Hon vände snabbt blicken mot honom, hade en fråga redo på tungan som hon inte yttrade. En kaskad av vatten forsade över henne när Loke kastade sig ut i floden. Dimitrij slängde sig upp från stenen, drypande blöt och med en snabb slinga av svordomar som ersatte hennes tidigare fråga. Hon förblev stående vid flodranden, och det var med vidgade ögon som hon såg efter drummeln i vattnet.

Vit päls flöt upp och kort därpå kikade den breda, hornkrönta skallen som tillhörde honom upp över ytan för att mötas av de rundade ögonen som han antog sökt efter honom då han slängt sig i vattnet.
Ett kort rungande skratt, fyllt av en hjärtlig värme, flydde honom samtidigt som han kisade mot Dimitrij mellan våta tovor av päls som tyngts ner över hans ögon. Ett genuint leende breddades på de mörka läpparna. 
"Bada med mig." Han lyfte ena frambenet till ytan och föste upp vatten över klippkanten som hon stod lutad över.

[Kort, men det är en start!]

Dimitrij gav Loke en allt annat än imponerad blick när han skrattade. Hans fäll hängde tung över hans huvud, och flöt yvigt runt hans kropp i vattnet. Dimitrij stod själv stilla, med vatten fortfarande droppande från ansiktet och frambenen. Fortfarande muttrande för sig själv backade hon ett steg när vattnet svepte upp över klippkanten.
     ”Nej.” Hon ruskade demonstrativt på sig och spände en avsmalnad blick på drummeln. Blicken hon fick tillbaka fick hennes egen att smalna av ytterligare. Fördömda-

Desto smalare hennes blick blev desto bredare växte sig hans leende.
Loke sänkte nospartiet under ytan och paddlade lojt runt i en liten cirkel. När han kom tillräckligt nära sköt han upp genom vattnet, hävde sig över kanten och lyckades nypa tag i en del av Dimitrijs nackskinn mellan tänderna och använde sedan sin tyngd för att hastigt fösa henne framåt. Ner i vattnet. Till hans fördel så var klippan hal och gav inget vidare fotfäste.
När han kände hur hennes kropp tippade över kanten släppte han sitt grepp och lät sig själv sjunka ner under ytan.

Det var med ett ovärdigt tjut som Dimitrij fann sig själv nerdragen i vattnet. Hon försökte spjärna emot, men den blöta stenen gav lite fäste, och Lokes tyngd var henne övermäktig. Hon sjönk under ytan, och befann sig för ett ögonblick upp och ner under vattnet. Vilt sprattlande med både ben och vingarmarna lyckades hon få huvudet över vattenytan igen.
     ”Men din fördömda-!” Dimitrij måttade en tafatt spark under vattnet mot den vita massan av päls vid sidan om henne. Stelt sprattlande simmade hon tillbaks till stenkanten. Hon lade upp framtassarna på kanten, men insåg efter ett försök att det var en för brant och hal kant för att hon skulle lyckas hiva sig upp igen. Istället förblev hon hängande i vattnet, med tassarna på kanten över sig. Hon drog tillbaks nacken, lågt muttrande om fårskallar och blöt päls.
     Hon hörde Loke skratta när han kom upp vid hennes sida, och blängde hårt mot honom. Pälsen hängde tungt runt hans huvud. Även under den annars så fluffiga fällen var hans drag grova och breda. Hon sparkade efter honom på nytt, men under vattnet blev det inte mer än en menlös knuff. Istället slog hon till honom lätt med ena vingarmen.
     ”Är du nöjd nu?” Trots hårdheten i orden så var rösten mer uppretad än arg.

Ännu ett skratt fyllt av värme flydde honom när han såg på henne. Den där upprörda minen, dom hårda men emotionella ögonen och den självlockande fällen som ramade in det nätta ansiktet.
Han svalde hårt.

"Dimitrij." En hint av något allvarligt infann sig i hans röst när han påkallade hennes uppmärksamhet. 

"Jag... jag vet att jag inte borde känna så här med tanke på omständigheterna men jag kan samtidigt inte hjälpa det." Leendet på hans läppar bleknade och han vände blicken upp mot himlen i ett försök att hitta kraft och ord för att formulera det han ville ha sagt.
 
"Du betyder väldigt mycket för mig - mer än vad jag velat erkänna för mig själv under en väldigt lång tid." Hans blick föll stumt till henne. "Du och Niara har ju varandra och jag är verkligen lycklig för er skull, det går inte att undgå den trygghet och det lugn som ni skänker varandra." Leendet fick för en stund kraft innan det bleknade på nytt. "Jag tror att genom att jag berättar det här för dig så kan jag förhoppningsvis finna styrka att ta mig vidare."

Det var tydligt att Loke kämpade med något. Hon studerade honom misstänksamt när han först sade hennes namn, men misstänksamheten och den tidigare irritationen gav rum för ett lugnare uttryck när han fortsatte. Hans blick sökte sig till himlen, kanske sökande efter styrka. Dimitrij mötte stilla hans blick när han såg tillbaks på henne. Efter en stunds tystnad, när Lokes ord tagit slut och Dimitrij låtit dem sjunka in, så måttade Dimitrij en ny, menlös spark under vattnet mot honom.
     ”Hjälp mig upp din drummel.”
Hon viftade ovärdigt med vingarmarna medan Loke hjälpte henne upp för stenkanten. Så snart som hon hade mark under alla tassarna igen så ruskade hon vatten ur pälsen. Loke hivade sig själv upp vid sidan om henne. Dimitrij ruskade på sig en andra gång efter att Lokes avskakade vatten stänkt ner henne på nytt.
     Istället för att lämna platsen så vände sig Dimitrij om och lade sig ner på den kalla stenen igen. Vatten som samlats under de båda vargarna rann lugnt över kanten, tillbaks ner i floden. Dimitrij gestikulerade åt Loke att slå sig ner vid sidan om henne. Hon såg mot den långsamt ljusnande himlen över träden runtom, och drog ett djupt andetag.
     ”Jag är glad att du berättar för mig.” Hon pausade kort. ”Du betyder väldigt mycket för mig också, och om du vill prata om det, så pratar jag gärna. Både jag och Niara.” Hon vände sig tillbaks till Loke, och korsade den ena framtassen över den andra medan hon funderade.
     ”Vi har pratat länge, jag och Niara.” År, redan? Tiden gick så fort. Det kändes både som en evighet sedan de anlänt i Sacrari, och som inte längre än igår. ”Inte om dig specifikt, inte om någon egentligen. Mer som en tanke. Jag… förstår att det kan låta dumt, och jag ber om ursäkt för det.” Hon frustade kort. Kanske var det antydan till ett skratt.
     ”Jag kommer från en stor familj. Det var alltid självklart att du kan älska mer än en person. Att, bara för att jag älskar Niara, så betyder det inte att jag inte också kan älska en annan. Det betyder inte att jag älskar henne mindre. Absolut inte.” Hennes röst sjönk till något lägre, varmare, medan hon talade om sin partner. ”Jag skulle ge upp solen för henne. Och hon vet det.”
     Dimitrij drog en ny, djup suck. Hon såg upp på Loke igen, efter att ha låtit blicken sjunka.
     ”Jag förstår att inte alla känner så, och jag har full respekt för det. Men jag vill att du vet att de omständigheter du är rädd för inte behöver vara så. Jag tänker inte hålla dig vid något. Men vet att jag är villig att prata, om du vill det.” Hon log mot honom, ett litet, kortvarigt leende, men inte desto mindre ett leende.

Loke hjälpte henne upp ur vattnet och la sig sedan till rätta vid hennes sida när hon instruerade honom att ta plats. Med en hopbiten min följde han hur vattnet, som sugits upp av deras pälsar, och som nu sökte sig från deras plats på klippan ner till sjön igen. 
Drop... drop... drop...
Det var då Dimitrij tog till orda igen som den gula blicken låste sig till hennes gestalt. Han kände hur osäkerheten slagit rot, mycket tack vare den paus som uppstått från att de tagit sig upp från vattnet till att de lagt sig. 
Under sin egen tystnad lyssnade han uppmärksamt till varje ord, varje mening, men det var när hon gav honom det där leendet som han tillfälligt tappade sin förmåga till att formulera meningar. 
Vid randen av de undre ögonlocken gick det att skymta hur tårar samlats, på god väg att bryta den osynliga barriär som höll dem från att rinna över. ”Just nu, i denna stund, önskar jag inget annat.” Där infann sig ett leende i hans anlete, inte riktigt likt ett av de breda, lite överdrivna leenden som han annars sedvanligt blottade. Utan ett rent, mjukt leende, som utstrålade en obeskrivlig värme.
"Tack för den här möjligheten," yttrade han med en lågmäld ton, något osäker på om det var det rätta att säga. Med en ljudlig utandning tryckte han sin nosrygg och panna mot sidan av Dimitrijs hals. Hans egna fasad brast tvärt när insikten sjönk in och en lättnad la sig. Med hopknipna ögon grimaserade han illa i skyddet av hennes päls och kort därpå följde ljudet av ett kort, halvdant skratt, samtidigt som tårarna tagit fart och nu letade sig ner för hans redan blöta anlete.
Han drog sig tillbaka och såg in i de grå ögonen.
"Kan vi... " han harklade sig och fortsatte sedan. "Kan vi ligga kvar här en stund innan vi rör oss bort mot sovplatserna?" Han bröt ögonkontakten och såg istället mot himlavalvet på nytt. "Jag vill bara ta in det här ögonblicket för en stund till." Loke fick inget talat svar men kände hur Dimitrij lutade sig mot hans sida. Det var ett tillräckligt svar i sig. 
Insikten om hur trött han faktiskt var slog honom som Zayevs labb över ansiktet, hårt och hänsynslöst. Han sträckte ut benen framför sig för att vila hakan mot dem, Dimitrij följde lojt med i rörelserna och la sig till snart till rätta med hals och haka över hans nackparti. Tryckte sig tätt intill honom för att ta del av hans kroppsvärme.

[Avslutat]