[Utspelar sig före Navezgane's intrång i dalen.]

Orkidé är den typ av person som alltid har nära till ett skratt. Alltid har hon ett leende på läpparna och kan bete sig energiskt och lekfullt, nästan valpigt. Såklart vet hon hur man uppför sig med. Hon är ingen valp i en vuxen kropp. Hon bara anser att om inte alla klarar av att hålla humöret uppe så måste någon göra det i alla fall så att inte alla bara sjunker helt hjälplöst. Många gånger behövs det någon som kan sprida lite positiv energi.
Orkidé var alltid glad och livlig när hon var valp. Men den som hade enorm energi och alltid ett brett leende på läpparna och skrattade åt livet var hennes syster. Det var Vallmo som var den ledande energin. Den som alltid drog upp Orkidé på tassarna igen när det kändes svårt. Och mor var alltid där. Med sitt varma leende och tjocka varma päls. Det var ljusa tider och allt kändes så lätt då. De tog det hårt när Vallmo försvann. Ovissheten var svårast. Levde hon? Var hon död?
Det tog tid att inse att systern alltid var med henne även om hon inte var där fysiskt. Orkidé bestämde sig för att leva för dem båda. Och för mor. När orkidé var glad och livfull så var mor det med. Det gjorde allt lättare. Och det är den attityden som Orkidé lever med. Även om allt är mycket mörkare inuti. Hon lämnade mor i hopp om att finna sig själv. Ett syfte. En mening. Hon fann så mycket mer. Men hon saknar mor. Och hon saknar Vallmo.

Orkidé sitter på en kulle med utsikt över templet. Men utanför gränsen så hon får behålla sina krafter. Hon tycker inte om att förlora dem. Att förlora en del av sig själv.

Det är gryning. Tidig morgon och solen stiger sakta över bergatopparna. Jagar bort skuggorna ur dalen. Det är vackert.

Den skogsgrön blicken studerar templet. Sveper lugnt över de övervuxna byggnationerna. Hon har sett flera av de andra utforska där inne. Själv har hon inte velat gå nära sedan de kom hit. Det känns som ett berg som man funderar på om det är värt att bestiga eller inte. Hennes glada livliga sida vill springa in dit och undersöka. Den andra sidan intalar sig att det inte är värt det. Det är inget intressant där inne.

Även Orkidé kan känna dig nere. Ledsen. Värdelös. Just nu har hon sjunkit ner i det. När ingen är i närheten. Hon ler inte. Känner inte för att skutta runt och le och skratta. Hon bara sitter där. Kanske behöver hon skärpa sig om hon ska bli antagen hon med? Om hon ska bli en jägare? Ser de andra ner på henne? Som att hon inte har vad som krävs? Hon kämpar minst lika hårt som alla andra med träningen. Hon är så mycket starkare nu. Även om hon är lite klumpig och kan snubbar över sig själv. Hennes telepatiska förmågor är väldigt mycket starkare. Hon kan känna familjens medvetanden i dalen. Även de som befinner sig längre bort. Hon kan sträcka ut sitt sinne i hela dalen. Även om det kräver mycket kraft. Så hon gör inte det så ofta. Det är lättare att patrullera reviret. Se allt med egna ögon. Men det har varit lugnt ett tag nu. Det är skönt.

Orkidé känner plötsligt av broderns sinne alldeles i närheten. Hon hade suttit i egna tankar och inte varit så uppmärksam. När hon inser att han är nära, att hon inte är ensam så lyser leendet genast upp hennes ansikte igen. De skogsgrön ögonen glittrar och hade hon haft en svans att vifta med så hade hon gjort det. Den lilla stumpen vippar komiskt fram och tillbaka.
"God morgon". Hälsar hon Loke.

"Syster." Hennes uppsyn klär ett mjukt leende på hans läppar.
Till en början hade han inte velat erkänna det för sig själv men Orkidé bar mycket av sitt utseende från deras mor, Anya, samtidigt som inte. De gröna ögonen, de svarta partierna i pälsen och tassarna som tillhörde en karg. De var inte hennes. Men den mjuka, upplyftande leendet. Den stympade svansen och den tjocka täta pälsen. 
Alla var de attribut som tillhörde modern.
Det värmde honom, om inte som solens brinnande ljus men som en stark glädje som brann livfullt i hans inre nu när han äntligen lärt sig att acceptera henne, och gladeligen gjorde det. Hans tankar hade varit mättade av mörker när de träffades och styrt hans handlanden långt efter att de båda gått med i flocken.
Det var något han fortfarande skämdes över och hoppades innerligt att hon skulle kunna förlåta honom för.
 
"En trivsam morgon." 
Loke styr stegen upp för kullen och sätter sig tätt intill Orkidé för att själv blicka ut över området. "Hann du se solstigningen?" frågar han undrande och lägger sin blick över henne.

Hennes oro över att han inte accepterade henne i början har lättat likt molnen på himlen. Det gick inte att ta miste på hans ogillande. Men Orkidé hade ändå följt honom. För att möta på Loke, som mor pratat så högt om, var som att finna en del av sig själv. Hon var inte ensam längre. Även om hon valde ensamheten när hon lämnade mor. Men det är något som alla valpar gör en dag. De lämnar sina föräldrar, hur mycket det än smärtar.
Loke hade accepterat henne nu. Han är hennes bror. De tillhör samma familj och Orkidé känner sig stolt att kunna stå vid hans sida.
Orkidé nickar glatt.
"Ja! Himlen var makalöst vacker". Svarar hon på hans fråga. Jägarna är som mest aktiva på natten. För det är blodsugarnas tid. Men det är väldigt trivsamt att kunna sitta någonstans och se solen gå upp. För hur hopplöst det än känns så gryr det alltid en ny dag. Man får vara tacksam över att så många som möjligt kan se det hända.

Han nickar och låter en kort stund av tystnad omfamna honom i havet av tankar som kräver hans koncentration. Det enda som hörs är fåglars uppvaknanden. Deras sånger som sprids i hyllning till solstigningen. 
"Orkidé." Han påkallade hennes uppmärksamhet med en varsam ton. "Du förtjänar att få veta orsaken till vad som fick mig att behandla dig som jag gjorde när vi möttes. Det var en känslosam tid för mig. Många dåliga saker hade skett." Tehhi och valpen. Hans val att lämna Trinity. "Jag var... labil." Han tystnar igen. Funderar på hur han ska formulera sig.

Orkidé vrider på huvudet och fäster den skogsgröna blicken på den vite brodern efter att han yttrat hennes namn. Tiken sitter tyst och lyssnar till vad han berättar. Hur han försöker förklara. När hanen tystnar. Som om han försöker finna ord till att förklara sig. Orkidé kan lätt läsa hans tankar. Men hon gör inte det av respekt. Sedan hon lyckades lära sig att kontrollera sin telepatiska kraft så håller hon sig utanför flockmedlemmarnas huvuden. Det räcker med att hon kan känna att de är där. Är det något de vill säga så använder de sina röster.

Orkidé skakar lätt på huvudet.
"Mamma brukade säga att om vi låter dåtiden fjättra oss så kan vi aldrig ta oss framåt. Vad som spelar roll är hur vi väljer att agera här och nu. Du hade säkert goda orsaker till att agera dom du gjorde då. Du behöver inte förklara om det är svårt. Vill du berätta så lyssnar jag". Orkidé ler och makar sig sedan lite närmare brodern. Hon lutar huvudet mot honom.
"Vilket humör du än är på så finns jag här". Lägger hon till och sluter ögonen en stund. Hon kan höra lika mycket som hon känner hans andetag.