Det var fullt med vargar som rörde sig runt omkring honom. En del var glada och skrattade och njöt av festen, medan andra såg ointresserade ut. Kanske hörde han till den sistnämnda gruppen. Det hade inte hänt speciellt mycket, och orsaken till varför han sökt sig hit var för att hitta Varya. Och hade hon varit här? Nej. Inte än, i alla fall.
    Maksim suckade lågt och lät blicken svepa längs med folkmassan. Varför kunde ingenting fånga hans intresse längre? I samma sekund som han hade tänkt resa sig upp och gå, fastnade hans blick vid någon han kände igen. Hon satt lite i utkanten, och månens sken smekte hennes ansikte.
    Tyst smög han sig fram till henne, snett bakifrån för att hon inte skulle se.
    “Nå,” Maksim fäste blicken på Nunam, “hittade du dina syskon, månstråle?"
    Trots att hon pratade livet ur honom, kunde han inte låta bli att undra om hon lyckats bättre än vad han hade gjort ikväll. Dessutom var hon den första på länge som inte övergivit honom. 
 Utan att fråga slog han sig ned vid hennes sida.
    “Eller åtminstone någon släkting? Det har ju kommit folk från hela landet ikväll.” Ändå hade hans mor inte synts till.

Även om festligheterna var trevliga kände Nunam behovet av att dra sig undan efter några timmar. Hettan i djungeln, den kvava, fuktiga luften, och hennes tillstånd som tyngde henne gjorde att hon flämtande klev åt sidan för att hitta en avskild plats att återhämta sig på ifred. Då betydde Duraneirs ljus extra mycket.      Hon hade satt sig vid ett vattendrag en bit ifrån festligheterna, och sorlet från vargarna och det avlägsna bruset av brasor var betryggande. I Duraneirs ljus fann hon frid. Det gav henne energi och styrka. Med slutna ögon sträckte hon nosen mot himlen och suckade med ett litet leende på läpparna som dolde en hemlighet.
     "Nå?"
     Nunam hade tappat tiden lite, hört festens sorl försvinna i bakgrunden, men Maksims röst förde henne tillbaka till nuet. Hon slog upp ögonen och såg leende mot honom. Månstråle. Det var ett smeknamn hon kunde vänja sig vid. En värme fyllde hennes inre.
     "Nja," log hon. "Jag har inte sett nån av dem än."
Det var med en lätt besvikelse i rösten som hon sa det. Men hon dolde det illa kvickt genom att fortsätta. "Men de dyker säkert upp! Jag är inte orolig för dem. Det hade bara varit fint att få se nån av dem här."
Oavsett var hennes familj var, Nunam var inte olycklig. "Har du haft trevligt på festen? Träffat nån gammal vän?"

Om Maksim hade varit… annorlunda, och haft någon antydan till verkliga känslor hade han förmodligen smält av värmen som strålade från Nunam. Hennes leende, den glittrande blicken borde påverka honom på något sätt, men nej. Istället log han för att han visste att det var så man skulle göra. Det hade han lärt sig genom att granska andra.
    “Jag förstår.” Maksim lät blicken vandra från henne till folkmassan igen. “Men festen har bara börjat, kanske dyker någon upp när du minst anar det.” Han gav henne en lätt knuff i sidan, innan han sjönk till marken och lät huvudet vila på framtassarna.
    “Ingen intressant, nej,” suckade han lågt. Ingen av de han hade sökt hade dykt upp heller, men det var inte så förvånande. Han hade letat runt i vad som kändes som hela landet, utan att hitta den han sökte efter.
    “Men, vi får väl försöka njuta av stunden. Vi tog oss ju hela vägen hit, trots Malvas konstanta klagande, eller hur?”

"Det har du rätt i."
     Festen hade inte pågått länge alls, ändå var Nunam helt slut. Det var en stor tillställning, trots allt, och vargarna här hade sådana starka övertygelser. Det hade gjorts tydligt med aposteln. Ett gudomligt uppdrag. Det var stort, även om synen av apostel Vera hade chockat Nunam.
     "Det gjorde vi," instämde hon mjukt. "Det var en lång vandring men tillsammans tror jag vi kan kretsa hela Numoori på rekordtid." Det var halvt på skämt. Samtidigt trodde Nunam på det. Maksim gjorde henne starkare, hon orkade mer.
"Jag gillar Malva. Hon kanske klagar en del men... hon är stark. Hon är självsäker."
Leendet blev en smula oroligt.  Blicken tveksam. "Hur gör jag ifrån mig? Jag känner mig verkligen utanför mitt element. Jag vet inte.."

“Det tror jag säkert att vi hade kunnat lösa,” svarade han med glimten i ögat. Faktum var att resan hade gått långsammare med sällskap än själv, men han var osäker på om det berodde på den nätta Nunam eller den prydliga Malva. Kanske en kombination av de båda.
    “Malva har alltid varit självsäker.” Maksim visste inte om hon, likaså han, gömde något annat bakom fasaden. Förmodligen. “Och en gnällspik. Utan hennes pauser för att fixa flätorna hade vi definitivt kommit fram tidigare.”
    Maksim tystnade när han hörde tveksamheten hos månvargen. Ett litet värmande uttryck spred sig i hans anlete, och försiktigt närmade han sig henne. Han lät sin nos stryka vid hennes kind.
    “Du är precis som du ska vara, min pärla,” viskade han lågmält. “Jag har sett dig växa, på den korta stund vi har tillbringat med varandra. Ditt potential…” Maksim gav henne ytterligare en mjuk strykning. “Du har inga svagheter, ingenting kan stoppa dig. Du är perfekt.”

Nunam fnissade i respons om Malva. Det var sant, hon var fåfäng, men det var den tiden hon lade på sig själv som bidrog till hennes image. Nunam hade själv som högst tagit ett bad för att piffa till sig, men helst slapp hon. Underullen tog en evighet att torka.
     Sedan förvånade han henne. Det var sant att de kommit nära, mycket nära, under sina vandringar ihop. Men nu satt de här ensamma i månskenet, och Maksims viskningar nådde henne på djupet. Hans ord tog sig under hennes hud och leendet, som varit oroligt, blev nu helt och hållet genuint av lycka. Hon slöt ögonen när Maksim strök sin nos mot hennes kind.
     "Åh Maksim," viskade hon. Hon behövde bekänna. Det här var rätt stund, rätt ögonblick, men när hon stod för sanningens tröskel skälvde hon. Hur skulle han reagera? "Jag har många svagheter." Hans ord hade värmt, men Nunam var inte perfekt. Men om hon kunde vara perfekt för honom så... var det tillräckligt.
"Vet du hur jag känner för dig?"

Maksim tyckte egentligen att hela situationen var bisarr. Hur kunde hon inte märka att det hela bara var ett spel? Han spelade henne rätt in i sin famn, utan något motstånd. Allt gick precis som han ville. Märkte hon inte att allt bara var för bra för att vara sant?  Om Varya hade sett honom nu hade hon antingen skämts eller varit stolt. Kanske båda.
    “Nej berätta,” han lät blicken fästa sig vid hennes, “vad känner du för mig?”
    Maksim kunde med all säkerhet gissa sig till vad hon kände för honom. Hennes blick, leendet talade för allt. Var hennes känslor besvarade? Inte direkt. Men det var roligt att leka med henne.
   “Berätta du, så berättar jag.” Han log snett. “Jag lovar att vara ärlig.”

"Lovar du?" Hon drog ett andetag. Då kunde hon också vara ärlig, eller hur? Det kändes som om hon var på väg att blottlägga hela sitt inre. Kunde hon lita på Maksim att värna om hennes hjärta, ifall han inte besvarade hennes känslor?
Tveksamheten vek undan för hennes mod. Månen stärkte henne, Duraneir var med henne. Om hon så blev ensam igen, så vakade Han över henne. Aldrig mer ensam.
     "Jag tycker om dig Maks. Väldigt mycket. Mer än som en vän."
Hon skrattade till, åt sig själv, och i ett undermedvetet försök att göra situationen lite mer lättsam. Hjärtat dundrade i hennes bröst, det kändes som om hon gav Maksim en vy till hela hennes inre.
   "Det kanske låter dumt. Vi har inte känt varandra så länge. Men... jag kan inte förneka mina känslor." Hon såg på honom. "Jag tycker du är fantastisk."

Maksim kunde inte tyda osäkerheten hos henne, utan plötsligt verkade hon helt säker på sin sak. Orden som lämnade henne var precis det han föreställde sig. Perfekt. Han hade henne precis där han ville ha henne, och han hade en känsla av att han kunde få henne att göra vad han ville.
    “Hade inte dina känslor varit besvarade hade jag inte varit här med dig ikväll,” det ryckte självsäkert i hans läppar. Egentligen låg det inte i hans natur att befinna sig med någon som henne, med någon över huvud taget, men det var inte första gången han hamnat på villovägar. Det här var bara för att slösa lite tid, ett försök att hålla tankarna på annat än de viktiga sakerna.
    “Men vad bra att du känner så,” han flyttade sig närmare. “Jag och min,” han tvekade inför vad Gast hade för relation till honom, och harklade sig lågt. “Radagast ska följa med och leta efter sin bror. Vi ska till Numoorislätten. Om du inte har något annat för dig. Tydligen var Malva också intresserad.” Det här var det första testet. Skulle hon avvika från sina egna intressen och följa med honom? Eller skulle hon redan nu dra sig undan och tveka? “Eller har du andra planer, Nunam?”

Hans ord fick hennes hjärta att hoppa över ett slag. Eller nej, snarare stanna upp tvärt, liksom hennes andetag.
"Åh." Hon visste knappt vad hon skulle säga. En varm känsla spred sig genom hela hennes kropp. "Varför sa du inget tidigare? Jag medger att jag... jag var rädd att få ett annat svar."
     Nog måste hennes intresse varit uppenbart? Men hur, och när, och från vem... det spelade ingen roll nu. Inte nu när hon visste han kände likadant. Hon lutade sig mot honom när han kom närmare, men när han talade härnäst medgav hon tyst för sig själv att hon blev lite förvånad. Resande fot igen, nu så snart?
     "Radagast? Numoorislätten?"
Det var en lång resa. Nunam blev genast lite orolig, skulle inte hennes tillstånd sinka deras framfart? Nej, Maksim skulle mycket väl förstå och ta det i hennes takt, det var hon övertygad om.
     "N-nej, jag har knappast några andra planer. Jag följer gärna med dig. Er." Hon skrattade till igen, som för att lätta lite på de stora nyheterna hon skulle ge.
     "Jag bara- det är väldigt långt. Jag tror inte jag kommer kunna hålla samma takt som er länge till. Du förstår... något stort kommer hända snart."
     Hon såg på Maks med en skräckblandad förhoppning. Tänk om det var nu han skulle lämna, för gott?  För många krav, för stora nyheter? Men hon var tvungen att berätta nu, hon kunde inte bära på det ensam länge till.
     "Maks, mitt månljus. Vi ska ha valpar."

En uppenbar, förvirrad rynka spred sig i hans panna när hon talade. Valpar? Hur var det möjligt? Eller ja, han visste väl mycket väl hur valpar kom till men inte trodde han att dem skulle… Maksim var snabb med att dra henne tätt intill sig för att hon inte skulle uppfatta uttrycket i hans ansikte.
    Omedvetet hade hans spänt sina käkar. Han visste knappt hur han skulle reagera på nyheten. Det var ingen plötslig lycka som kom till honom, i stället kände han sig bara tom och aningen irriterad. Som om det hela plötsligt hade blivit för mycket ansvar. Han kunde inte se sig själv som pappa. Och fram för allt inte med Nunam – som han bara lekte med? Det här var inget seriöst i hans ögon.
      ”Valpar säger du?” Han försökte sig på ett leende – men det nådde inte ända upp. ”Förlåt, min månstråle. Jag blev chockad, du fick mig att tappa andan helt. Det är inte många som lyckats med det.” 
     Maksim gillade inte situationen han befann sig i, ovetandes om vad de här fostren innebar för honom. Det enklaste hade varit att lämna henne här och nu, men det var något som fick honom att tveka. Nunam var bra att ha med sig, hon var så oskyldig och försiktig. Tillsammans såg de ut som det perfekta paret. 
    ”Men det löser vi. Vi tar det hela i din takt, hela vägen, okej min pärla?” Hans röst hade mjuknat. ”Jag finns här vid din sida för varje steg du tar.” Maksim visste inte om orden han sa var tillräckligt för henne, men förhoppningsvis hade han nästat in henne hos sig tillräckligt.