[Reserverad för Haqium. Utspelas vid Unotpasset.]

Enda sedan Oscuro hade lämnat flocken för att vandra på en egen färd söderut hade han känt sig konstigt fridfull. Som om ensamheten och möjligheten att röra på benen gav honom någon form av sinnesfrid. Och det hade varit skönt för den unga stäppvargen, som sedan Nephania hade lämnat honom fått kämpa för att ta sig genom dagarna. Han hade tvivlat på att resan till Tvillingklipporna skulle vara till någon hjälp, men när han lagt fram sitt förslag till Achilles och ledaren hade förstått att han behövde söka efter detta så hade vandringen plötsligt fått en ny mening.
Oscuro behövde finna det här, åtminstone försöka. Och även om han inte fann Gudarna, kanske han kunde finna någon sorts frid.

Han hade nått randen av ravinen, och därefter sökt en väg över. Inte efter en allt för lång promenad hade han sett den smala stenbron som ledde till andra sida. Och till sin förvåning en varg som verkade vandra över den.
Stegen skyndades på lite, så att han kunde möta upp den mörke då denne kommit över och satt tassarna på fast mark igen.
"Var hälsad, främling."
De var jämstora, med liknande färg och samma svarta lugg som hängde i ansiktet. Några steg till förde Oscuro ännu närmare den andre, så pass att han kunde tala i normalt tonläge.
"Inte den trevligaste bron att passera över, med tanke på avgrunden som bara väntar att sluka de stackare som tappar balansen." Ett kort leende drog över hans ansikte. "Mitt namn är Oscuro. Jag är på väg åt samma håll som du verkar komma ifrån. Tänkte att jag tar tillfället i akt och frågar ifall du tror att stenarna håller för ännu en varg att passera över?"

Haqim kunde känna styrkan återvända. Det tog tid, men med större tillgång till mat, vatten, vila och svalka vann han energi under solens vakande strålar för varje dag som passerade. Mardouf var en plats han kände igen, men istället för att hoppa över en smal skreva i ravninen som han gjort då med Xejja, hade han nu hittat en passage. Den tycktes förrädisk utan skyddsmurar på sidorna, men Haqim kände sig orädd. Dessutom hade han vinden på sin sida. Tassarna bar honom ut över den smala bron, och han såg målmedvetet framåt utan att titta ner.
Efter en stund hade han passerat bron välbehållen. Vid hans ankomst på andra sidan noterade han en främling som närmade sig. Haqim lade märke till att de erhöll samma storlek. En stäppvarg? Haqim blev ofrivilligt påmind av Xejja, trots att hanen erhöll en silvergrå ton snarare än hennes varma guldfäll.
"Jag tappar inte balansen," svarade Haqim med en säker ton. Han log inte tillbaka, men hans kroppspråk var lugnt och avslappnat. Trött, om något, och det syntes kanske i de intensivt gröna ögonen som gick att skymta bakom benmasken. Xejjas gåva till honom. "De håller," försäkrade han sedan. "Akta vinden bara."
Haqim stod tyst en stund, innan han presenterade sig. "Jag är Haqim."

Oscuro såg över bron, noterade än en gång den mörka avgrunden som låg under den, innan blicken åter sökte sig till den andre hanen.
"Tack för varningen."
Ett kort leende drog över hans ansikte. Han såg väl inte direkt fram emot att korsa den smala vägen av sten, men det verkade i nuläget som att han inte hade mycket till val. Söderut skulle han, ingenting kunde ändra på den planen.
"Kanske jag kan få ställa ännu en fråga?"
Oscuro hade noterat masken av ben som den andre hade i ansiktet och han funderade över varför denne ville dölja sig på detta vis. Men han valde att inte fråga om saken, för säkerligen fanns det en anledning till det hela, och han hade vett nog att förstå att han inte hade att göra med det. 
"Jag har aldrig varit i dessa trakter tidigare. Det är främmande marker för mig. Jag vet att Öknen, samt Lavaöknen, ligger söderut. Det är dessa områden jag söker, eller mer exakt, Vulkanen. Är jag på rätt väg?"
Lika bra att fråga, den andre kanske kunde ge honom lite klarhet.

Kanske jag kan få ställa ännu en fråga?
Haqim grymtade till. Han orkade egentligen inte med oväntade dröjsmål, ändå nickade han. När frågan väl kom ångrade sig Haqim genast. Vulkanen. Öknen. Xejja.
"Varför ska du dit?" frågade han istället, nu med en någon vassare ton. Kvickt försökte han lägga band på sin plötsliga tonändring. "Du är på rätt väg." 
En del av honom ville hindra honom från att låta honom gå samma öde till mötes som Haqim själv. Skulle han stöta på Xejjas kvarlevor vid Vulkanens sluttning? 

Oscuro märkte den vassa tonen hos den andre, vilket fick det mjuka leendet att dö ut. 
"Jag söker gudarna," svarade han sanningsenligt. "Eller rättare sagt, Aurinko. Han hörs talas ha ett tempel där."
Det kändes betryggande att få bekräftat att han var på rätt väg, samtidigt kändes hela stämningen mellan dem något spänd. Stäppvargen kunde inte låta bli att undra ifall det var något han sagt, men han kunde för livet inte komma på vad det skulle vara. 
"Kanske jag inte finner en gud, men jag hoppas finna någon form av vägledning."
Bestämt såg han på den andre hanen, som för att bevisa hur mycket han trodde på sina egna ord.

Aurinkos tempel. Såklart. Haqims nosrygg rynkades under masken och han visste inte vad han skulle säga. Ännu en soldyrkare, en tjänare av Aurinko. Han kunde inte låta bli att känna lite avundsjuka. Tänk om Aurinko skulle ge honom svaret?
"Eller så finner du inte något alls," svarade han buttert. Han hade hoppats mycket, och gjort den ultimata uppoffringen. Nu väntade han, sökte och letade efter minsta tecken, minsta röst. Men tystnaden vår hånande.
"Vulkanen är obarmhärtig, men uppoffringen du får ögra är Aurinko vår Herre värd." 
Det fanns en stolthet i Haqims röst  när han talade om Aurinko. Trots Xejjas död hade Haqims tro bara stärkts. "Tro inte att Aurinko tänker ge dig något lättvindigt. Var redo att betala ett stort pris."
Haqim tystnade. Bestämdheten i den andres ögon var omisskännlig. Det skulle inte gå att hindra honom, och för det var Haqim glad. Äkta tro. Hur lätt var det att komma över i dessa tider?
"Men det är du redan beredd att göra. Inte sant?"

Den andre uttalande fick Oscuro att lyfta på ögonbrynen. Stäppvargen var inte dum, han visste att gudarna sällan svarade. Just svarade ju inte ens hans skyddsängel. Det var inte därför han kände en svag fundersamhet. Det var för att Haqim talade på ett sätt som fick det att verka väldigt personligt. Som om den andre hade erfarenhet av det hela. 
Oscuro hade nästan lust att fråga, men han svalde orden. Det var dumt att göra såna antaganden. Dessutom var det inte hans sak att rota i.
"Vad som än är Gudarnas vilja," svarade Oscuro lugnt, "kommer jag att utföra. Vilket pris som än krävs, kommer jag att betala det."
Det fanns ingen tvekan i hans röst.
"Deras val är för oss outgrundliga. Tilliten till Gudarna är allt vi har, och det är den enda klippan som finns när man söker lugna ett oroligt sinne i denna stormande värld. Hela mitt liv har jag strävat efter att tillfredsställa Gudarna, för att få vandra på vägen de har valt åt mig." Det fanns en otrolig beslutsamhet i hans röst. "Oavsett vad jag möter, eller inte möter, vid Vulkanen, så kommer jag inte sluta sträva efter det."

Haqim hummade ett lågt, gutturalt läte till svar i samspel med en nickning när han lyssnade till stäppvargens ord. Så ung och passionerad för Gudarnas sak. Det var fint att se.
"Bra. Dåså," muttrade Haq. Ungdjuret verkade åtminstone redo för vad som komma skall. "Då ska jag inte störa dig mer. Gå. Lycka till."
Även om han lät bister så menade han vartenda ord. Haqim började att gå, förbi hanen och vidare på sin mållösa färd.

[Woop! Ska vi avsluta här? ]

Oscuro nickade emot den andre. Bekräftelsen att han var på rätt väg kändes betryggande, och han kunde nu lägga fokus på sitt mål. 
"Tack," slängde han ur sig innan han lade blicken på vägen framför honom, på den smala stenbron som skulle leda honom över ravinen. 
"Vandra väl." 
Och med de orden började även Oscuro vandra vidare, ännu mer målmedveten än han tidigare varit. 

[Avslutat.]