Den kyliga nattvinden som rusade fram över slätten jämrade sig med en tunn, skör röst; ett avlägset längtande. I den ihåliga ensamheten var det den som talade, om än inte med ord, och Varya kunde höra den.
     Ovanför henne glimmade stjärnorna kalla och vita. Himlavalvet sträckte sig till oändligheten, och när hon låg där på rygg, stirrandes rakt in i den, kändes det som att den långsamt skulle svälja henne. Det enda som höll henne från att lyfta från marken och sväva upp för att förloras för evigt, var den lilla tyngden på hennes bröst. Den hade fjättrat henne till marken, och hon visste fortfarande inte vad hon kände inför det. Men ändå var det halsbandet det enda som följt med henne därifrån.

Tiden med gänget hade varit spridd. Det fanns en tydlig skildring, och det var ingen hemlighet att Varya hade svårigheter att passa in, lika väl som att hon hade svårigheter att vara ensam. Det var svårt att hitta en plats hos de platslösa, men kanske var det för det bästa; det här var ju bara tillfälligt, Aurora väntade på henne hemma. Men trots att hon saknade sin syster, så fasade hon dagen hon skulle behöva se Honom igen.
     Men det skulle vara annorlunda då, intalade hon sig själv. Hon skulle plocka upp spillrorna av sig själv på egen hand denna gång. Hon skulle laga sig själv. Det fanns en beslutsamhet i hennes hjärta som faktiskt fick henne att tro på det.
     Ljudet av gräset som rasslade längre bort drog henne tillbaka till verkligheten. Kvickt rullade hon över på mage igen, men låg stilla, dold i det höga sommargräset. Vinden blåste bortåt, och gav henne ingen doft att tyda. Kanske var det bara en mus, eller en hare. Men ändå, för säkerhetsskull, talade hon;
     “Jag är inte van att bli smygen på…” Hennes röst var lugn och stadig, trots att det var en lögn. Hon var van vid Evens plötsliga närvaro, i tid som i otid.

[Öppet för vem som helst att hoppa in!! ]

På Numoorislätten var luften klar och himlen vid. Det var öppet på ett sätt Kaiwood aldrig var, och mer än en gång hade han saknat det de senaste månaderna. Den kyliga månljuset var nästan uppfriskande, och måntatueringarna glödde i sin sällsamma respons. Han hade haft ett naggande behov av fria utrymmen ett tag, och när tillfället väl gavs hade han inte varit sen att ta det. Corson hade ett stadigt handlag gällande Lykoris - han kunde med enkelhet klara sig utan hans assistans i några dagar, trots att även Abraxas var på resande fot. Han hoppades i själva verket att hans frånvaro skulle ge resten ett ögonblick att vältra sig i sin egen dumdristiga avundsjuka tills den elden dog ut. Han hade redan lagt märke till det.
   Det handlade bara om när.
   En ung, feminin röst bröt den eviga tystnaden, och Othello stannade upp där han var. Blicken vandrade långsamt över havet av grönt gräs, stilla böljande i nattvinden, men ingen varg syntes i närheten. Hade inte doften varit tydlig hade han kunnat tro att han i själva verket var ensam. Högt gräs kunde sluka både byte som varg. Ja, förutom honom själv.
   "Uppmärksam." Om där låg en genuin komplimang eller endast ren, kall sarkasm i rösten var upp till egen tolkning. Förutom att blicken hårdnat något så ändrades inte det stilla ansiktsuttrycket. "En vet aldrig vad som biter när koncentrationen är på annat håll."

Rösten som besvarade henne var främmande. Varya hade inte direkt väntat sig att någon skulle svara, än mindre väntat sig att denne “någon” skulle vara en främling. En hane.
     Med lätta rörelser satte sig Varya upp och överkroppen blev synlig ovanför det höga gräset. De havsblå ögonen hittade sin måltavla direkt. En stor, svartvit hane tornade upp sig en bit framför henne. Hur kunde hon inte hört honom tidigare?
     “Du är fruktansvärt tyst för att vara så stor.” Blicken synade honom noggrannare. Det var något med honom, något hon inte riktigt kunde placera. Ögonblicket av insikt sköljde över henne och det speglades väl i hennes bleka anletet.
     “Jag har träffat dig förut.” Det var en blott viskning. Med långsamma, eftertänksamma rörelser reste hon sig upp och närmade sig honom. “Åh, det var så länge sedan.” Hon talade med en ton som om de vore vänner, som att det var ett kärt återseende. Varya log, men det fanns ingen vänlighet i det, bara en isande kyla.
     “Minns du?” Varya stannade upp några steg framför honom och naglade fast sin blick i hans kalla, gråa ögon.

Han såg på henne. Ett onaturligt blekt ansikte på en förrädiskt svart kropp. Han hade bara sett ett så ömtåligt ansikte en gång tidigare, och det hade inte varit på henne. Någon helt annan, i en annan tid. Han hade varit övertygad ögonblicket hon rest sig ur gräset - trots det ägnade han några korta sekunder åt att tänka efter. Flera gestalter flackade som döende lågor i minnet. Svarta pälsar och blå ögon, unga, gamla, döda - men ingen som matchade vad han letade efter. Förutom en detalj.
   "Nej." Han var helt säker på saken, trots tikens igenkänning. Ett tydligt ointresse sken igenom den stela masken när han synade henne närmare. "Vi har aldrig träffats." Han rätade plötsligt på nacken, men släppte henne inte med blicken. "Vad får dig att tro det?"
   Hon var fullkomligt obekant, ja - men hennes leende var lika iskallt som hans systers. Ett smalt flin, tömt på alla känslor utom ett opålitligt lugn. Men det var också allt.

Det kalla leendet falnade i styrka. En del av henne kände sig uppriktigt sårad över att han inte mindes, men samtidigt hade hon inte väntat sig något annat. Den ständiga tvetydigheten i hennes sätt skulle nog aldrig ge med sig.
     “Ken-Yak,” sade hon kallt och kort. Känslan i orden hade bleknat. Varya vek inte undan blicken, trots att det kändes som han försökte stålsätta henne i marken med sin. “Du räddade mig och mina två syskon, eller ja, gamla syskon, undan dem där vandrande kräken.” En tydlig avsky syntes i hennes minspel. Bara tanken av dem fick minnen av doften att främjas.
     “Det kanske är vardagsmat för dig. Du kanske har gjort så många goda gärningar i ditt liv att du tappat räkningen.” Varya log igen, men det låg något retsamt över det. Den blicken, hans hårda uppträdande, fick henne att ana annat. Men hon hade ofta fel, men det hade aldrig stoppat henne att anta förut.

Vaga minnen vaknade långsamt till liv när tiken talade. Om än synen av de levande döda och striden som utspelat sig låg klar i minnet så dröjde det ytterligare några sekunder innan han kunde placera henne så gott det gick. Han hade sprungit förbi valpar på slagfältet. Där hade funnits fler än så, men nog mindes han. Han hade däremot inte räddat någon. Inte med ren vilje, i alla fall. Däremot hade han ett diffust minne av att ha önskat dem välgång i fall att de skulle överlevt. Det hade han inte varit säker på, de som stridit hade skingrats med vinden - men överlevde så hade de gjort det av egen maskin. Även han själv hade blivit övermannad i slutet, och de hade bara varit valpar. Hon själv, och hennes gamla syskon.
   "Räddade er?", upprepade han. "Kanske." Han höjde något på ett ögonbryn, men uttrycket förblev anspråkslöst. Goda gärningar låg inte i hans natur. Inte onda heller, för den delen. Han hade aldrig sett på sig själv som en god varg. Kanske en gång, i en annan tid, men det var länge sedan. 
   "Döden tycks inte komma enkelt för dig." Blicken landade på ett smycke som hängde om halsen på henne. En skimrande sten fångade stjärnljuset. Det var en fin ägodel, troligtvis ingenting som vem som helst skulle besitta. "Och du verkar undsluppit den tillräckligt länge för att göra någonting av det. Har jag fel?"

Ett bistert skratt lämnade henne. Leendet höll sig ihärdigt kvar, men det fanns en oro som fäste sig när hon såg hur han ögnade hennes halsband. Såklart var hon rädd att mista det, att någon skulle se ett annat värde i den än vad hon gjorde och sno den. Men hennes instinkt sa att det var inte vad den här stora hannen var ute efter. Om hennes instinkt nu var något att förlita sig på.
     “Jag vet inte om jag skulle säga så. Jag personligen kanske inte hamnat under marken, men jag har grävt en del gravar, bidragit till andra. Som min kära mor,” man kunde höra en avsky i orden, “till exempel, en blek dam, bräcklig som en björkkvist. Nu sussar hon sött i Ötamon, vilket nog är passande. Hon vägrade lämna den där ruttna skogen.” Ouppklarade känslor tycktes alltid blossa upp vid åtanken av Blue, och för var gång tedde de sig olika. Det var tvetydigt och samtidigt som det fanns en ånger för händelserna den kvällen fanns det också en tacksamhet.
     “Det var inte långt efter det som jag såg dig då, faktiskt.” Det kändes som en evighet sedan men ändå var känslorna så uppenbara när hon tänkte tillbaka. Därefter hade hon träffat Even, och livet hade fått mer värde än vad hon någonsin kunnat ana. Men nu, här, inför den svartvita främlingen kände hon sig vilsen igen och kunde inte hejda hur hon spillde ur sig de mörka tankarna. Det var svårt att hålla tillbaka när hon väl låtit det komma fram. Men ändå, någonstans i hans kalla ögon, tycktes hon se en avbildning av sig själv, en förståelse. Men vanföreställningar var inte ovanligt för henne, och trots den vetskapen gjorde det sällan det lättare för henne att urskilja dess äkthet.
     “Min mamma var förmodligen den bästa lögnare jag någonsin träffat. Bilden hon målat upp om världen var inte alls riktig. Så efter Ken-Yak splittrades allt. Det fanns inget att återvända till. Så jag lämnade allt bakom mig, och skaffade mig något nytt.” Blicken föll nu ner mot halsbandet. Det glittrade vackert, och om än det bara var en bråkdel av allt hon kände hon ägde, så representerade det allt väl. Varya var stolt, men kunde inte låta bli att känna sig sviken på grund av vad som hänt.
    “Du då, vad är din största framgång här i livet? Vad har du att påvisa för din existens? En familj? En flock? Säg inte att du är en ensam gammal gubbe som planlöst vandrar Numoori runt i hopp om att hitta mening i livet. Det är ju bara sorgligt.” Det fanns en spelad min av sympati, men det retsamma leendet vilade fortfarande i mungiporna.

Hennes ord målade tydliga bilder framför honom. Scenarion från det förflutna, och igenkänning fyllde honom med själva motsatsen till nostalgi. En av flera saker han gjort som han ångrade. Att han lämnat henne, den dräktiga albinon. Varför? Han var fortfarande inte helt säker. Han hade lovat henne mycket han aldrig hållit, och nu var hon död. Sannolikt.
   "Blue." Han uttalade namnet tyst, men tillräckligt högt för att den svartvita tiken skulle reagera och ändra uttryck markant. Han rätade långsamt på nacken och studerade henne öppet, uppenbart. Det bleka ansiktet och svärtan i resten av hennes päls. De blå ögonen, som trots att de talade om vitt skilda historier var snarlika. Det opålitliga leendet som fram tills nu dragit i hennes läppar. Så bekant, ändå totalt okänd.
   Så insåg han att han aldrig svarat på den enda fråga hon faktiskt ställt, och den lilla rynka som dykt upp mellan ögonbrynen slätades ut.
   "Jag är Othello, ledare av Lykoris." Han fortsatte se på henne med samma känslolösa uttryck, om än en isande kyla lagt sig över det. Förutom ånger kände han ingenting. De överblivna känslorna var bortjagade av ett kallt tomrum.
   "Och du är min dotter."

Det var som att hela anletet rann av henne. Ansiktsuttrycken suddades ut och lämnade henne helt blank. Hjärtat slog plötsligt väldigt hårt.
     Nej, du ljuger. Du ljuger! Lögnare! Hon skrek men orden lämnade aldrig hennes mun. Orden stockade sig i halsen, och hon förmådde sig inte att yttra dem. För Varya trodde på honom. Dem kalla ögonen ljög inte. Vad hade han för anledning att ljuga?
     Något inom henne tog henne tillbaka till dem känslorna hon haft som valp. Saknad och längtan. Hur Blue nästan blivit sorgsen och upprörd, som om hon inte räckte till, när de frågat om honom. Och sanningen var att hon hade inte räckt till. De levande hade svikit henne. Det var så Erathor sagt. Othello var en av dem.
     “Varya,” sade hon hest. Munnen hade blivit plötsligt torr. “Mitt namn är Varya.” De tidigare lekande tonerna i hennes stämma var döda. En trötthet hade ersatt dem istället. Blicken började flacka när tankarna fortsatte att djupare ner i en mörk spiral. Ögonblicket av tystnad kändes ödesdigert.  
     “Jag kommer aldrig vara din dotter,” hörde hon sig själv tyst säga. Ögonen naglade sig plötsligt fast i hans igen med en ny intensitet. “Jag behöver inte dig.” Orden blev starkare, och Varya kunde inte hindra dem från att ohämmat spilla ur henne.  “Jag har aldrig behövt dig.” Ändå kände hon hur ögonen fuktades tillsammans med en ilska som blossade upp. Öronen föll tillbaka.
     “Varför- Varför var du inte-” Hon bet av sin mening och knep ihop ögonen hårt. Avfärdande ruskade hon kort på huvudet. “Nej, det spelar ingen roll. Du spelar ingen roll. INGENTING spelar någon roll.” Varya pratade fort och andetaget hon tvingade sig ta darrade.
     “Blue är död. Valkyrian kunde lika gärna vara död. Och Vit,” hon fnös till i ett skratt, “Ha! Jag skulle vara chockad om hon lyckats hålla sig vid liv.” Varya kände hur hennes ragg plötsligt reste sig över ryggen när hans ögon genomborrade henne igen. Hon var rädd.
     “Och jag är förmodligen din enda chans att avsluta det du påbörjade.” Varya förstod inte riktigt vad hon bad om, men det var inte första gången hon kallat efter döden.

En storm av blandade känslor bröt ut framför honom, men han förblev till synes opåverkad av den. Hon hade all rätt att vara arg, all rätt att anklaga honom, och all rätt att avsäga sig deras släktskap - han önskade heller inget annat. I själva verket gjorde det honom nöjd. Han hade själv avvisat sin familj en gång i tiden, om än han själv i slutet av dagen inte blivit ett dugg bättre. Hans far hade varit en sadist, och om än han inte kunde räknas som en, så var han likväl självisk och känslokall i slutet av dagen. Det var inte ett långt språng ifrån fadern.
   Han betraktade henne länge efter att hon tystnat. Blicken hade växt sig intensiv, kanske för att understryka allvaret i det han ville säga. Han sänkte huvudet något, närmare henne.
   "Vill du att jag ska döda dig, Varya?" Namnet låg ovant på tungan, uttalat med en hint av nimoriansk dialekt. Han sänkte huvudet något, betraktade henne på närmare håll. Han kunde inte avgöra om ilska eller rädsla vägde tyngre i hennes anlete. Kylan i rösten läckte ut genom hans päls, klädde den långsamt i rimfrost.
   "Jag ger dig inte döden, för att det aldrig var min avsikt. Men du har rätt. Jag påbörjade någonting den dagen." Han pausade kort, valde sina ord väl. "Jag lämnade henne, för att hon var svag, vek. Hon ville inte ha mig där, så jag vände er ryggen. Ändå överlevde du." Han tippade huvudet något åt sidan. "Du har rätt i något annat också. Blodsband är obetydliga. Min familj var sadister, så jag lämnade dem också. Men jag ser glaciären i dig. Den härdade mig när jag var ung. Slösa inte bort din makt så lättvindigt. Jag kommer inte vara den som tar den ifrån dig."
   Han rätade på nacken igen. Andades ut i ett mörkt hummande. 
   "Jag respekterar ditt val. Du är inte min dotter." 

“Ändå överlevde du.”
     Orden fick hennes hjärta att göra ont. En blandning av ilska och sorg sprängde sig igenom henne och hon kvävde impulsen att skrika. Hon såg frosten som växte fram ur honom och hon tycktes kunna känna dess kalla omfamning själv.
     “Till vilket pris?” andades hon. Varya hade överlevt, men var det verkligen den goda änden av det hela? Hon hade aldrig sett det så. Döden var alltid en välkomnande tanke.
     “Var det värt det?” De blå ögonen hade blivit tomma och något frånvarande skymtade i dem. “Är du där du vill vara? Alla uppoffringar du gjort…” Hon pausade, tvekade på sina ord. “Ledde de någon vart?” Du gav ju upp mig. Var det värt det? Hon ville fråga honom, men hon förstod att det inte fanns något i det svaret hon ville höra. De må vara samma kött och blod, men han var blott en främling. Hon hade en familj. En familj som aldrig svikit henne, som alltid fångat henne när hon trampat snett. Hon hade inget att hämta hos Othello. Så, varför fanns det en liten röst som skrek något annat?

Othello svarade inte, av den enkla anledningen att det inte fanns ett bra svar på hennes strödda frågor. Få saker hade någonsin haft ett värde i hans ögon, och den större delen av hans liv hade passerat i samma diffusa töcken. Hans födelsefamilj hade aldrig fostrat honom till annat än en självisk överlevare, och det var vad han blivit. 
   Och han tvivlade på att Varya blivit annorlunda. Hennes ord just i början av deras möte hade avslöjat så pass mycket. Han hummade kort, tankfullt, medan han betraktade den plötsligt tysta honan. Hans en-gång-dotter. En främling. Han hummade långdraget.
   "Kanske." Han släppte henne slutligen med blicken, fångade upp den avlägsna skogen med blicken. Det var sedan länge dags att röra sig vidare. Här fanns inget att hämta, för någon av dem. Han rörde sig långsamt vidare genom det höga gräset, men stannade snart upp, bara för ett ögonblick, innan han vände henne ryggen för en andra gång.
   "Du kan ställa dig själv samma frågor, Varya." 

[Othello vandrar vidare.]