Mardrömmarna hade blivit hennes trogna följeslagare igen, på given signal hade de återvänt och erövrat hennes nattsömn sedan händelsen för några dagar sedan. Hon hade blivit hoppigare, reagerade starkt på skarpa ljud och snabba rörelser. Kom på sig själv med att darra eller rygga undan bara någon talade lite högre än normal samtalston. Det var inte helt lätt att vara så ljud- och rörelsekänslig i en fästning full med ninja-valpar.. Minnena var också tillbaka, scener från förr som triggades igång av till synes helt harmlösa saker. Moderns röst som ekade i hennes huvud vid de mest opassande av tillfällen. Kortfattat så var Lune ett vrak, samtidigt kämpade hon så hårt hon kunde med att inte visa det allt för tydligt - framförallt inte för Lev. Den unga hanen var redan så tyngd av skam och skuld, hon skulle hata att belasta honom ännu mer. De första dagarna hade hon hanterat sitt allt mer försämrade tillstånd med att sysselsätta sig konstant, och försökt undvika mardrömmarna genom att helt enkelt inte sova. Det hade, av förklarliga orsaker, inte varit hållbart i längden och antagligen egentligen mest bidragit till att hon blivit ännu känsligare. Men igår hade Achak tillslut tvingat henne att sova lite, och innästlad mellan honom och Rhys hade hon faktiskt fått sig någon timmes god sömn innan flashbacksen och traumadrömmarna gjort sitt intåg. Flera gånger hade hon vaknat med ett ryck, hjärtat hamrande i halsgropen, och fått kämpa i evigheter för att kunna somna om bara för att kort därpå väckas igen av samma orsak. Det var ingen vilsam sömn men trotts allt måste den ändå gjort henne något gott för idag hade hon lagt märke till saker i sin omgivning som hennes tunnelsyn de senaste dagarna helt missat. Trian betedde sig på vis som i mångt och mycket liknade hennes eget beteende, om än något annorlunda och stundvis vid andra tillfällen. Men hon kände igen rädslan, förvirringen och tröttheten som härjade hela hans gestalt. Mumlande för sig själv och med öronen slokande hade han givit sig iväg till sitt rum och Lune kunde inte hindra sig från att gå dit. Med försiktiga rörelser gick hon fram till hans dörröppning och stannade där.
"Trian?"
Kallade hon med en så mjuk röst som hon förmådde.
"Får jag komma in?"
Lade hon till och tog några få tvekande steg in i hans lyan. Den yngre flockbrodern såg verkligen sliten ut.
"Hur är det med dig?"

[Trian <3]

Trian hade vakat utanför Vasilisas sjuksal sedan han burit in henne den där tidiga morgonen. Hennes blod hade torkat i hans askgrå päls och fick honom att se rufsigare ut än innan. Varje dag hade han vakat utanför salen, rak i ryggen men med en blick som varit långt långt bort. Han hade inte velat vika från hennes sida. Inte ätit, knappt druckit. Hans flockbröder och systrar hade sagt åt honom att vila. Att Lev var under kontroll och att Vasilisa var trygg, säker, omhändertagen. Trian hade efter mycket om och men lämnat sin post, men hade inte kunnat sova. Istället hade han vandrat hela nätterna. Vrålat ut sitt hat till bergen, brutit ihop under månens vaggande strålar och befunnit sig i en slags trans där linjen mellan verklighet och hallucinationer var silkestunn. 
     Flera dygn utan sömn, utan mat och med ett sinne som rivits i tusen bitar. Trian var inte på topp. Blicken glittrade inte av karisma och flirt som innan. Kroppen lyste inte av ungdomlig styrka och självsäkerhet. Nej, det var en hane med lågt huvud som tvingat sig att sluta vandra i natten och återvända till sin lya i fästningen. Han försökte se stark ut, fram tills att tassarna tog sina första steg in i lyan. Där föll han ihop, av utmattning eller ångest var svårt att avgöra. Blicken tomt fäst på stenväggen. "Arien, Valendria, Kleon, Riveri, Lya" mumlade han gång på gång, tyst, som en bön.
     Han hörde inte alls Lunes röst och uppmärksammade henne inte förrän hon klivit in i hans lya. Han såg hennes läppar röra sig men kunde inte förmå sig att höra vad hon sa. 
     "Lune" fick han fram och tog sig upp till sittande. Han betraktade henne stilla. Hon såg trasig ut. Vacker, men trasig. 
     "Behöver du hjälp med nåt?" undrade han. Kanske behövdes det hjälp med att hitta örter, stötta valparna, hämta vatten. Han försökte se stark ut och alla år av maskering av sina känslor gjorde att han ändå lyckades stänga ute den värsta ångesten. Han klippte till med öronen. "Är du okej?"

Lune gav hanen ett svag, något darrande leende. Det var nästan komiskt hur lika hon och Trian kunde vara och hon undrade om detta var vad Achak sett och känt igår då han kommit in i hennes rum med liknande frågor och fått samma svar. Att ockupera sig med sysslor och andras känslor var en bra mur för att hindra det egna från att störta in och förlama.
"Jag.."
Hon hindrade sig själv från att fortsätta. Trotts sina observationer om deras likhet, trotts att hon såg att Trian led och därigenom rimligen borde se att hon själv led, så hade hon varit på väg att som på reflex svara att hon var okej. Nej, det var dags att vara ärlig nu. Det var att trycka ner sina känslor och ignorera sin smärta som orsakat deras lidande. Det var mest troligt vad som bidragit till Levs utbrott, det var helt garanterat vad som tvingade hennes sinne att ta ut smärtan i hennes drömmar eftersom det inte gick att röra vid i vaket tillstånd. Hon suckade och svalde för att få bort klumpen i halsen. Den som låg där i vägen och försökte hindra orden från att komma upp.
"Nej, jag är inte okej."
Erkände hon trotts att det tog emot. Med försiktiga rörelser gick hon närmre, satte sig ner intill Trian. Öronen slokade längs hennes sidor, det som Lev trasat sönder var åter invirat i någon av alla Ayiras örtförband.
"Ibland har jag svårt att skilja på vad som är nu och dåtiden, minnen."
Fortsatte hon och sneglade på honom, sökte igenkänning i hans minspel. Idag fick det vara upp till henne att ta första steget, kanske kunde det hjälpa dem båda.

Trians blick trillade fram och tillbaka på en tunn linje mellan oro och utmattning. Han följde henne med blicken när hon satte sig intill honom och försökte fästa blicken i hennes smäckra ansikte. Försökte att fokusera på vad hon sa trots att huvudet snart skulle sprängas av mörka röster, skrik, panik, Lyas gråt, Ariens förvisning. I en sekund blev han osäker på om det var Lune eller Riveri som satt där intill honom. Hans sinne var så skadat, kroppen så utmattad, hjärtat så brustet. 
     Hon var inte okej. Allt inom honom ville med ens skydda henne. Han stod emot impulsen att vilja dra henne tätt intill den stora bergskroppen och lova henne att han skulle få allt att bli bra igen. Han skulle skydda henne. Men han tvivlade just nu på om han kunde skydda någon alls mot mörker. Han hade svikit Vasilisa när han inte kunnat skydda henne. Han hade svikit Fay. Han hade svikit alla som blivit vittne till den skada som Lev orsakat med sitt raseri. Han hade inte kunnat skydda någon för hans eget mörker hade tagit över honom. 
     Blicken sjönk ner till golvet, något som för den annars så självsäkra Trian var ovanligt. Han, vars blick alltid verkade fästas djupt in i andras själar. Intensiv, sökande, nyfiken. Nu var blicken blödande tom. 
     Han lyssnade till hennes ord även om hennes röst igen blandades med minnen från förr. Valendrias röst som sjöng sina valpar till sömns. Allt var kaos. Han ruskade kort till på huvudet och kom tillbaka till verkligheten. Lyfte sakta blicken och fäste den i Lunes. 
     "Lune" viskade han, nästintill ohörbart, men som för att påminna sig själv om att hon var verklig, minnena var inte verkliga. 
     "Jag hör dig" nickade han. Han visste inte vad han skulle säga. Han skulle in i döden försöka hålla fast vid sitt starka yttre. Det var så Arien hade uppfostrat honom. 
     "Jag förstår" Det var som att varken hans kropp eller sinne orkade yttra några längre meningar, kanske för att han var rädd för vad som skulle läcka ut. 
     "Jag förstår mer än vad du kan föreställa dig" Han svalde hårt och satte sig närmare henne. Strök den mörka nosen alldeles silkesmjukt över hennes hjässa. Han lutade pannan mot hennes och slöt ögonen. 
     "Det enda som får mig att förstå att detta är verkligheten är ljudet av dina andetag Lune" 
     Hans röst var en helt annan. Det här var den trasiga Trian. Den Trian som han gömt från alla han mött i Numoori. Rösten var djup, svag och raspig. Han drog ett djupt andetag, drog in doften av henne i sina lungor. Men så tog storebrorskänslan över, beskyddaren i honom slog den lilla Trian åt sidan. Han öppnade ögonen och drog sig undan så pass att han kunde se in i hennes ögon.
     "Vad kan jag göra för att du ska må bättre? Säg vad som helst"

Lune log svagt åt hans fråga. Det var skönt att vara förstådd, att känna att man kunde dlea det tunga med någon. Samtidigt fick hon lite dåligt samvete över hur lättat hon blivit av Trians förståelse, för egentligen ville hon ju inte att han skulle må så dåligt. Hon ville inte att någon annan skulle behöva förstå. Och en elak liten röst viskade i hennes bakhuvud, sa att hon var ondskefull och manipulerande, att hon bara öppnat upp för att få Trian att göra som hon ville. Hon var en dålig person, hon förtjänade ingenting. Det var svårt att inte lyssna på den, speciellt som hon på något plan hade dolda motiv. Det var oskyldiga sådana, en önskan om att de båda skulle kunna öppna upp för varandra, söka tröst, må bättre. Men rösten sa att hon var en psykopat, att hon var hjärtlös och rev i flockbroderns känslor och förflutna för sin egen vinning. Utan att hon märkte det hade hennes kropp börjat darra igen. Hon svalde och försökte samla sig med ett djupt andetag.
"Du kan prata med mig."
Sa hon med en svag, ursäktande stämma. Ett desperat leende försökte direkt sopa över allvaret i det hon sagt, bygga någon sorts skyddsvall för om han blev arg. Det var trotts allt hennes största rädsla, något som ångesten sa bevisade vilken egocentrisk dålig varg hon var. Hon var så rädd att han skulle tycka att hon gjorde något fel, att hon utnyttjade honom, och bli arg. Hjärtat slog snabbt i bröstet bara av att tänka på det. Men hon tvingade sig själv att vara modig, att inte lyssna på självhat eller rädsla, att möta hans blick.
"Jag.. Jag har inte mått så bra sen Lev.. och jag... ser att du inte heller har det."
Hon tvekade.
"Tror vi båda skulle må bättre av att prata.. om.. det.. Varför."
Orden var tunga och svåra att uttala, och rädslan dränerade henne på ork, tömde huvudet från alla tankar. Det blev inte bättre än sådär. Blicken hade åter fallit ner på marken medan hon livrädd men också med ett svagt hop blossande i bröstet inväntade hans reaktion.

Trian släppte inte hennes blick med sin ljusblå. Kanske letade han djupt därinne efter något att gripa tag i? Något som kunde få hans sinne att hålla sig fast i verkligheten. Men så verkade hennes ansiktsdrag plötsligt ändras. Hennes drag smetades ut framför hans ögon och hennes smäckra drag blev mer robusta. Hennes ögon verkade glimma till i en bärnstensfärgad glans. Kleon? Nej. Trian samlade sig för att hålla reda på vad som var verklighet. 
     Jag har inte mått så bra sen Lev. Lev, det var Lev de pratade om. Det var Lune som satt framför honom. Det var Lunes brustna blick som mötte hans, inte Kleons fördömande. Trian försökte tänka på andningen, försökte att inte låta paniken läcka ut. 
     "Prata?" Hans röst var uppgiven. "Jag kan inte prata om det Lune" Det fanns inte en uns av ilska eller upprördhet i hans röst, bara uppgivenhet nerfläckat med skam. 
     Hennes blick som föll ner på golvet. Trian fuktade långsamt läpparna som blivit alldeles torra av all panik som blossat upp i hans bröst. Silkesmjukt lyfte hans upp hennes blick genom att placera sin mörka, ärrade nos under hennes haka. De kunde omöjligen komma närmare varandra nu. Han kände hennes varma andetag. Kanske var det det som fick honom att få ett ögonblicks kontroll över mörkret inom honom.
     "Om jag pratar om det, så måste jag berätta" Hans röst var låg, som om han inte ville att någon annan än hon skulle höra. "Och om jag berättar, så kommer du att hata mig" 

Lune hoppade till vid hans beröring men slappnade lika snabbt av, tvingade sig själv att möta hans blick och påminna sig om att hon tyckte om hur fysisk Trian var. Eftersom det påminde henne om Sezja, hennes saknade syster. Minnet fick ett lugn att spridas inom henne och hon greppade desperat fast vid det. Behövde hålla sig lugn, trotts att Trians ord skrämde henne. Hjärnan gick på högvarv och det var knappt som hon lyckades hålla reda på tiden. Allting blandades ihop, Trian med Tica och hans skam med hennes saknad. För ett ögonblick trodde hon att Trian gjort något mot Sezja, att det var han som fått henne att försvinna, och en krusning gick över nosryggen. Men sen var hon tillbaka i verkligheten, och drog några djupa andetag för att kanske lyckas stanna där.
"Trian."
Viskade hon, mest för att påminna sig själv om vem det var som satt där tätt intill henne. Det var Trian, hennes lekfulla, flirtiga broder. Han som alltid ville vara till lags, stötta och hjälpa till. Han som ingick i hennes jaktlag, som älskade att bara ta det lugnt i solen ihop, han som stoppat Mara från att säga något hon skulle ångra till Lev. Han som hjälpt henne skydda Vassya undan lillebroderns raseri. Det var Trian, hennes vän.
"Jag skulle aldrig kunna hata dig."
Hon uttalade det som en självklarhet, för det var så det kändes just nu i den här sekunden. När hon kände honom som han var kunde hon inte föreställa sig att hata honom. Visst väste fortfarande rösten inom henne, sa att hon bara för ett ögonblick sedan trott han skadade Sezja, att hon var en falsk svikare som ljög för honom. Eller att hon inte kunde veta vad han skämdes över - att han kanske var farlig, att hon borde fly. Men hon bet ihop och vägrade lyssna, höll fast i tilliten som han gjort sig förtjänt av. Han var rädd, precis som hon var, men de var familj och de kunde skydda varandra.
"Jag brukade vara rädd."
Hon svalde med fortsatte sedan tala, rädd att tappa bort sig igen om hon inte följde tankarna omedelbart.
"För allt och alla, men kanske mest för mig själv, för att jag inte skulle vara värdig andras kärlek, för att allt ont jag tänkte om mig själv - som jag fått höra om mig själv från mamma - skulle vara sant."
Hon log ett svagt, darrande leende.
"Jag var så rädd att bli sårad att jag inte vågade ta chansen att bli älskad, och förlåten. Men sen träffade jag Kolzak och Ezekiel, och vi skapade Cirkeln, och jag lärde mig att lita på den här tryggheten. Vissheten att vi har varandra."
Hon mötte hans ljusblå blick.
"Snälla Trian, lita på mig."

Han lyssnade till hennes ord. Varenda ett. Han lyssnade med sådant fokus att det gjorde ont. För vid varje andetag hon tog så trodde hans sargade sinne att hon var någon annan. Hallucinationerna var fruktansvärda. Han kämpade för att hålla sig fast vid verkligheten. Om han bara visste hur Lune kämpade med samma sak, kanske hade han då vågat berätta. Kanske hade han då vågat öppna sitt hjärta och låtit sin skuld läcka ut över jordgolvet likt mörkt tjära. Men han vågade inte. Han skulle förlora henne då. Ingen kunde förlåta en mördare. Någon som mördat den som fött honom, som närt honom, som skyddat honom. Den som älskat honom.  
     "Lune, du är värd all kärlek. Lune, jag är så tacksam för allt som Cirkeln gett mig. Att ni välkomnat mig som en bror, att ni öppnat upp era hjärtan och låtit mig bli en av er" Hans röst var svag. Kanske kämpade han mot de förbjudna tårarna.
     "Men den här bördan, den här skulden, den är min att bära. Ensam. I hemlighet. I mörkret" Han såg djupt in i hennes ögon. Det låg något allvarligt i hans ljusblå ögon. Något som hittills varit dolt av charm, ungdom, retsamhet. Nu var hans blick djup. Det var hans moders blick. Valendrias djup. 
     "Låt mig bära den ensam" viskade han med sin djupa, raspiga röst. "Jag vill inte fläcka ner dig med den. Du betyder för mycket för mig"
     En slöja av mörker dansade runt hans stora tassar, utan att han själv var medveten om det. Långsamt kröp den utmed väggarna och rummet blev mörkare än innan. Hans hjärta slog hårt. Han kände blodsmak i munnen. Han hörde Lyas skrik. Han kände flockens fördömande blickar. Hans bröstkorg verkade slitas itu av paniken. Han slöt ögonen, andningen blev snabbare. Paniken kröp i den muskulösa kroppen. Mörkret kröp utmed golvet som en tjock dimma. Saffiren på hans bröst glimmade till i dunklet. Känslorna var ett enda stort törne och hans inre mörker, den del han inte hade någon som helst kontroll över, rev i honom för att få komma ut. Ett enda stort nystan av dödsångest, panik, raseri. Han ville inte utsätta Lune för det. Han hade ingen kontroll längre. 
     "Du måste gå" fick han fram. "Jag är inte mig själv Lune"