Gryningen steg över aska och över spirande grönska. Brända stammar och fällda träd stod som näring för det nya livet, och i värmen från den stigande solen vaknade den slumrande skogen till liv. 
I glömskan och i skuggan vakade en mörk hanne över sitt fällda byte. En hjort hade fallit offer för hans käftar, och delar av den hade redan blivit till näring. Han behövde det, nästan desperat. Få tillfällen hade visats sig den senaste tiden, och han kunde känna hur den tidigare envisheten började tryta. Bara så länge kunde enbart mörker föda honom, bara så länge kunde han gå utan näring och utan fysisk föda.
Andas lidande var inte tillräckligt för att hindra smärtan i bröstet.
Hannen blottade tänderna och begravde klorna i den fylliga jorden där han vilade. Ett lågt morr letade sig fram, och kvickt måttade han ett ilsket slag emot bytet så att det rullade bort. 
Klorna glödde, blåser växte, och i det stigande ljuset glödde hannens ögon allt starkare i vitt. 
Djupa andetag tog honom bort från det tillfälliga mörkret. Han andades tungt. 
Med stela steg lade han sig åter intill det kalla bytet, och åt av köttet.

[100 år senare kommer det ÄNTLIGEN ett svar! D: Ett derpigt svar, men ett svar]

Ljuset kom smygandes över horisontlinjen. Den grova tiken såg på det och saktade in stegen något. Hon hade sett soluppgångar många gånger tidigare, men ända sedan hon lämnat sin familj har de sett annorlunda ut. Intresset för ljuset falnade mycket snart och hon fortsatte. Området var i grunden svart och smutsig men gröna blad och växter spirade trots förödelsen. Mazoga klev omilt på ett skott utan att ägna det någon tanke. Hon behövde dricka.

Hennes nos fångade upp en mycket vag doft och bara kort därefter föll det enda fungerande ögat på en mörk individ längre bort. Vinden kom bakom henne, så främlingen hade säkert redan känt hennes doft. Om inte fanns det garanterat något fel på dennes nos. Hon skulle till att byta riktning då hon såg att den okände hade ett byte intill sig. Tungan smet ut och fuktade mungiporna. Mat hade inte suttit helt fel. Och den andre såg inte speciellt stor ut. Hon kunde säkert stjäla hans byte. Med vaksamma, men inte på något vis smygande, steg närmare hon sig. Hur individen än kunde tänkas reagera tänkte hon vara redo.

Allt var stilla. Inget inte ens i vindens sus rörde på sig.
Naberius höll andan.
Det stack i nosen; hårt, främmande, tik. Nära.
Han drog in ett djupt andetag, och alla dofter strömmade in. Skvaller, rykten, en våg av information som smakade beskt på tungan.
Raggen reste sig, hannen tog sig direkt upp på benen. Bytets blod fläckade de ljusare partierna över hans käke och bröst. Naberius reflekterade inte över att det gav honom ett lätt makabert utseende.
Öronen vreds och klippte till för att kunna uppfatta ljud från främlingen. Främlingarna? Han kände bara doften av en varg, men hörde ljud från ingen.
Solen hade stigit förbi gryningens mörker; han kunde veta det utan att behöva se Aurikos mästerverk med egna ögon. Han kunde känna det i blodet, känna det i luften. Han kunde känna värmen som hans klor och hans ögon utstrålade, trots att solens energi ännu inte var överdrivet stark. Han lät bli att göra sina klor glödgade, för skadorna som följde en sådan handling visste han gav svårläkta sår och fula ärr på redan sargade tassar. Vad med känsel som fanns kvar ville han bevara, för det var ibland svårt att balansera utan att helt känna markens fäste.
Tänder blottades, men inga ljud yttrades. Han väntade.

Doften blev starkare. Hon kunde även se hur han reste sig upp i lät hukad ställning. Ett flin spred sig på hennes läppar. Nu när han stod upp såg han ännu tunnare ut.  Det skulle inte vara några problem att stjäla hans byta. Om han inte fuskade. Det fanns allt för många som fuskade. Men det var ingen riktig strid. Nej, i en riktig strid behövde man inte fuska med krafter.

Ju närmare hon kom desto mer säker blev hon på att hon inte var önskad. Hon kunde se blodet befläcka hannens bröst och mun. Blicken föll på det påbörjade bytet. Tungan smet ut genom munnen och fuktade mungiporna.
   "Du som är så liten ser inte ut att kunna äta allt det där själv." blicken mötte hannens och hon log. "Låt mig hjälpa dig."

Den varelse som uppenbarade sig var allt annat än det han hade väntat sig. Hon var stor, hon var.. han kunde inte beskriva det. 
Han ville inte beskriva det. 
Raggen kvarstod, men sänkte sig något då honan inte verkade öppet aggressiv. I alla fall inte anfalla-direkt-utan-anledning aggressiv. 
Det var ett steg i rätt riktning.
Ett skevt morrande letade sig upp ur hans strupe vid hennes giriga ord. Det var ett hackigt läte, med uppehåll och pauser, med budskapet var tydligt nog.
"Om jag nu är så liten, så kan jag få avsluta mitt byte ifred innan du tar vid." svarade han, en av de längsta meningarna han yttrat på länge. 
Vänta på din tur, slyna. Ekade i hans huvud; mörkare tankar hade letat sig allt närmre, men det förnuft som kvar bodde hade fortfarande kraft att förtrycka dem. 
Vita ögon glödde, och motvilligt började klorna värmas upp. Den svaga lukten av bränt kött steg mot vindarna. Hannen skiftade vikten så att den låg helt balanserat på alla fyra ben. 
Honan var visseligen större, men vargar nästan hans dubbla storlek hade flytt från hans skugga för mindre än ett morr. Han visste inte vad det var med hans närvaro när mörkret började leta sig nära, men han brydde sig inte hellre. I en strid var utgången inte klar, för han inte den mest skickliga av krigare trots sin bakgrund och hennes erfarenheter kunde man aldrig veta på förhand. 
"Är det godtagbart?" sade han, och tonen lät nästan lite sarkastisk, som om han inte själv trodde att hon skulle gå med på det. Som om förslaget var löjligt. 
Det var löjligt, för ingen annan utom de förbjudna hade någonsin visat någon form av samarbetsvillighet. Som om Gudarna var sammansvuren mot honom, hade hans liv gått i fördärvet allt för många gånger.