Det hade varit en kall natt. Dimman hade krupit sig tätt inpå och det var endast tack vare tidigare erfarenheter som Rowen hade lyckats hålla sig varm. På stela ben tog han sig upp och kisade mot skyn. Stålgrå, eller så var det bara dimma. Han kunde inte avgöra. Oavsett kunde han inte bara säker på att det var morgon, men nu var han vaken och det var lika bra att sätta fart. Hans hemland kallade men det var bara med den speciella metallen i sin ägo han kunde återvända hem.
   Rowen rörde sig framåt med rytmiska steg. Han hade redan lärt sig att ignorera de mörka skepnaderna i dimman -  för de var alla andar som gjorde honom skärrad. Vad hade de gjort mot gudarna för att förtjäna detta lidande? Han höll obekvämt blicken fäst vid marken och undvek medvetet att titta upp.
   Men så, bara sådär, klev han ut ur dimman och möttes av en stekande öken. Efter att ha kastat en blick tillbaka på den vita väggen återupptog han vandringen med lättare steg. Det var som att vakna upp. Med nya ögon studerade han landet. Under solens vaka smälte den bleka sanden ihop till en enda oformlig massa. Han svettades något oerhört i nacken och armhålorna.
   Den tunga svansen hölls, trots hettan, högt. I Rowens hemland hade en svans som släpade i marken varit lika med tappad heder. Han var alltid noga med att hålla den lilla svanstufsen ren. Om man var ute på uppdrag av Kejsarinnan fick man allt leva upp till det.
   Drakvarghanen vandrade vidare i rask takt och med blicken fäst på horisonten. Han hade inte en tanke på att stanna förrän det blivit mörkt. Då och då undersökte han marken med sin kraft, mer av princip än för att han faktiskt trodde att den åtrådda metallen skulle finnas där.
   Ovillig att ge upp, marscherade han vidare.

Aisu hade vandrat ifrån reviret och flocken för ett litet tag. Det var skönt att få sträcka på benen utanför Döda Skogen och vara lite för sig själv, om så bara för en liten stund. Sedan ville hon ta reda på om det fortfarande fanns några i Devils kvar i öknen. Detta hade dock varit svårt att ta reda på då hon inte kunde finkamma hela området och flockens dofter ännu hängde sig kvar. Vissa dofter var dock starkare än andra, så det fanns en möjlighet att det fortfarande fanns någon eller några vargar kvar.
Hon hade nästan korsat hela öknen när hon insåg att det kanske var läge att vända tillbaka till Döda Skogen och flocken. Hon var nästan framme vid benkusten, och så långt behövde hon inte ta sig. Valet om att vända tillbaka ändrades dock när en främmande varg uppenbarade sig för hennes synfält. Så vitt hon kunde se från avståndet hon befann sig på så var det ingen hon kände igen. Doften var ingen Devils, trodde hon i alla fall. Men man kunde väl aldrig veta helt säkert. Öronen klippte till på hennes huvud och hon rörde sig långsamt närmre främlingen.

Det tog en stund för drakvargen att inse att en varg närmade sig. Till följd av värmen och påträngande törst hade han med stoiskt lugn slagit ner blicken i marken. Bara då och då lyfte han huvudet för att blänga på solen och kika på sin omgivning. Öknen var vacker, fick han medge. Farlig, vild, men vacker. Den liknade inte alls de lummiga kullar han vuxit upp bland. Å andra sidan hade han passerat genom mycket som inte var grönt. Isande glaciärer, blåa hav och nu stekande öknen. Mycket värt att se med många olika sorters träd och blommor. Metaller fanns det gott om; förutom just den han sökte efter.
   Hanen svepte med blicken. En mörk varg hade dykt upp och rörde sig i sakta mak mot honom. Han fortsatte framåt mot det välkomna sällskapet. Osäker på hur det gick till i det här landet, stannade han med några meters marginal. Rowen vädrade och snappade upp brottstycken av främlingens doft. En tik. Spåren av flera andra var invävd i hennes doft. En flockvarg? Han vädrade ännu en gång för att kontrollera så att han inte oavsiktligt trätt in på ett revir. 
   Svansen vaggade långsamt fram och tillbaka medan han samlade tankarna och höjde rösten.
   "Var hälsad, främling." Brytningen hördes som vanligt när han uttalade de svåraste bokstäverna i Nordspråket. Accenten hade hållits vid liv när han vandrat med Rau, och hade ännu inte börjat fallna. Han misstänkte dock att det mjuka uttalet skulle falla bort när andra influenser tog sig in.

[Eh, ja. Försöker komma in i karaktären, så ursäktar på förhand xD]

När Aisu hörde främlingen tala med en neutral stämma slappnade hon av en aning i flocken. Det kanske inte fanns någon anledning att vara misstänksam trots allt? Hon fortsatte att röra sig närmre samtidigt som hon öppnade munnen och svarade honom.
"God dag", svarade hon med ett litet leende. Allt för många gånger hade hon fått tvinga fram ett leende, men till hennes glädje kom det nu naturligt. Och det kändes skönt att ha ett genuint leende liggandes i ansiktet igen. Det verkade som om det gick mot ljusare tider, livet blev lättare att leva igen efter allt som hänt. Mycket berodde på flocken, hennes barn och det faktum att hon hade individer omkring sig som hon litade på.
"Aisu är mitt namn", svarade hon. "Ledare över Draugai som finnes bortanför Öknen", fortsatte hon sedan och nickade lugnt mot hanen. "Vem må ni vara?" frågade hon sedan och tippade huvudet smått på sned och såg på den andre.

Mötet började på bästa tänkbara sätt. Hon rörde sig framåt, men det fanns inget hotfullt alls i rörelserna. Bara lugn. Den främmande tiken besvarade hälsningen med ett leende och vänliga ord. Nästan omedelbart kände han sig tacksam. Det här var en tik som skulle gå att kommunicera med, till skillnad från många andra som blivit misstänksamma mot en främling från ett annat land. Rowen bar en öppen, välsinnad aura när även han tog ett steg framåt. Avståndet hade minskat markant och han hade inte längre några problem med att urskilja hennes anlete. Hon var något lägre i manken än han, men avtecknade sig tydligt mot omgivningen tack vare sin mörka fäll. Hennes ögon var röda, likt hans.
   Honan plockade upp tråden och presenterade sig själv samt omgivningen.
   "Mitt namn är Rowen.", svarade drakvargen stillsamt. Han hade upplevt många obekväma samtal där allt båda parterna ville var att komma vidare, men nu var det inte så. Det var ett nytt land, nya omgivningar och nya bekantskaper. Han behövde lära sig mer om Numoori. Dessutom var Aisu intressantare än genomsnittet. Ledare för Draugai? Han visste inte vad Draugai var för något - eller snarare, vilka de var - men precis som det borde så ingav ledartiteln en viss repsekt.
   "Så, Aisu" Han stod stilla, avslappnad men höll utan undantag svansen lyft någon decimeter över marken. "Vilka är ni? Om man planerar att bosätta sig i ett land kan det vara nyttigt att bekanta sig med landets flockar."

Aisu nickade kort.
"Trevligt att träffas, Rowen", svarade hon stillsamt. Hon kunde därefter inte låta bli att inspektera honom noggrannare. Han var lite udda till utseendet, men inte mer udda än många andra hon mött under åren. Det fanns konstigare saker än horn och pälslös bringa och svans. Men till det yttre var hanen minst sagt intressant.
"Så länge ni inte lägger nosen i blöt så lovar jag att vi inte kommer vara till besvär", svarade hon enkelt. "Vi håller till i Döda Skogen, som ligger just precis bortanför Öknen", fortsatte hon sedan i en vänligare ton. Hon hade lett flocken ett tag nu, men hon kände sig ändock obekant med rollen ibland. Ibland var det svårt att få fram de rätta orden att säga, de rätta orden att förklara flocken. För hur skulle hon egentligen förklara den? Det hade börjat som en familjeflock, men Aisu såg det inte på det sättet länge. Hennes bror var borta, och Fiero var förvisad. Endast hennes barn återstod av familjen, och bland dem så saknades det en. En familjeflock, det var de inte längre...

"Det är inget jag planerar.", försäkrade han med ett litet, lugnande leende på läpparna. Nä, lägga nosen i blöt var han inte intresserad av. Det som spelade roll var att hitta metallen och återförenas med Rau. Prästen och han hade kommit bort från varandra i en snöstorm, men att det kanske var för alltid bekymrade honom inte. Gudarna vakade över dem och deras uppdrag.
   Drakvargen hummade sakta. Ett metallsmycke blänkte till när han rörde på sig. Oftast var det helt dolt av de livliga lockarna, men ibland skymtade det. Kedjan var enkel, och så var medaljongen. Ännu en kedja hängde bakom, vilken var beklädd av fler saker så som en läderpung och liknande.
   "Öknen? Döda Skogen? Inspirationen spirar, märker jag." Ett litet leende spelade på läpparna när han talade. Det var så nära retsamt han kunde komma med sin lugna attityd.

Hans svar gjorde henne nöjd och hon nickade som i en bekräftelse att hon hört och att det var rätt svar han gett henne. Om det var något hon ville hålla borta från flocken så var det just nosande vargar. Inte bara spioner från andra flockar, utan även de individerna som var dumma nog att traska in för nära reviret.
"Du skulle bli förvånad", skrattade hon roat. Nej, vem det än var som döpt Numooris alla miljöer så var det inte någon med fantasi i alla fall, den saken var säker. I en rörelse avslöjade hanen någonting som han hade runt halsen. Direkt hade det fångat Aisus intresse och hon försökte se vad det var, men vad det än var så lyckades pälsen dölja det tillräckligt bra för att hon skulle se exakt vad det var. Skimret vittnade dock om att det inte bara var en böjbar pinne han bar runt halsen.
"Öknen heter egentligen Tenkais Öken", fortsatte hon och riktade uppmärksamheten mot Rowen istället. "Och Döda Skogen är inte så dött som det låter", fortsatte hon med ett snett leende.

Rowen skrockade roat åt hennes svar och skakade på huvudet. Nåväl. Han visste att namn tenderade att bli enklare i folkmun - precis som hans eget. Det var besynnerligt hur snabbt saker förändrades när man talade. Trots att det bara krävdes pyttelite tid och ansträngning valde man instinktivt det snabbare valet och sluddrade sig igenom dialogerna. Han drog sig längtansfullt tillminnes stunderna i sitt hemland där de läst upp långa, vackra sagor med spirande språk och färgfyllda händelser.
   "Det låter ju onekligen dött", kommenterade han och skakade på huvudet. "Mitt hemland har inga platser som dessa." Eller i alla fall hade det inte haft. Drakvargen visste inte längre hur Que Hong hade utvecklats medan hann varit borta.

Aisu skrattade. Ja, nog gjorde det det alltid. Döda Skogen hade varit just död väldigt länge, men för ett litet tag sedan nu hade nytt liv hittat in i skogens mörker. Gräs växte åter på marken och träden skiftade färg efter årstiderna, precis som alla andra träd i landet. På något sätt kändes det speciellt att få vara med om det, att få se en skog födas på nytt igen.
När Rowen talade igen spetsades öronen på Aisu i ett genuint intresse.
"Ert hemland?" upprepade hon frågande. "Ni är inte från Numoori?" konstaterade hon nyfiket. Själv hade hon aldrig satt sin tass utanför Numoori, och hon tvivlade på att hon någonsin skulle göra det heller. Men visst kände hon en nyfikenhet över vad som fanns bortanför landets gränser, men att verkligen ta sig dit för att se efter? Nej, det fanns inte en chans att hon skulle göra det. Det fanns alldeles för mycket i Numoori som höll henne kvar, alldeles för mycket att förlora.

"Nej", svarade drakvargen simpelt. Han kände på sig att tiken skulle vilja ha ett bättre svar, så han försökte formulera en förklaring. Hur djupgående skulle han vara? Han kunde stå i timmar och prata om sitt hemland, men antagligen var tiken inte så intresserad. Det var mest en fråga för att driva vidare samtalet.
   "Jag kommer från ett land långt härifrån. Det är väldigt vackert", började han. "Det styrs av vår Kejsarinna - må hon leva för evigt - och har styrts av hennes familj i generationer." Det lilla indraget lät helt naturligt när han sa det. Rowen reagerade inte ens. Det kom per automatik.
   "Vem styr i det här landet?" Vad han hade märkt var det här något mer civiliserat än andra land. I andra land hade vargarna ens inte kunnat prata; inte vettigt i alla fall. Han skakade på huvudet och vände de röda mot tiken. En mjuk bris fick lockarna att böljande svaja.

Aisu nickade tyst samtidigt som han talade. Hon var själv uppväxt i en flock, men hanens förklaring fick det att låta som något annat än en vanlig flock. Men om det inte var en flock, vad var det då han berättade om? Det enda hon var bekant med var Numoori, och hur det fungerade här, hon hade aldrig sett någonting annat. Aldrig satt sin tass utanför landets gränser.
"Numoori är ett fritt land, men olika områden styrs av olika vargar", började hon med att förklara. Hon försökte att inte göra det onödigt svårt, då hon inte visste hur bekant hanen faktiskt var med Numoori. "Numoori består av flockar, och varje flock styrs av en, ibland två, vargar", svarade hon och sträckte lite på sig, men nämnde ingenting om att hon själv styrde en flock. För tillfället var det kanske inte intressant. "Så... det är ingen som styr Numoori, om man inte räknar med Gudarna då", lade hon slutligen till med ett litet leende.

Rowen lyssnade stilla. Systemet som verkade fungera i Numoori hade han stött på i några andra länder också, men där hade det många gånger rasat samman till totalt krig efter en viss punkt. Han undrade hur långt gånget det här landet var. Kanske var vargarna här annorlunda?
   "Jag förstår", hummade han. "Gudarna är egentligen de rättmätiga härskarna över alla." Han flyttade över vikten till sin högra sida.
   "Är ni troende?"

Aisu kunde inte låta bli att le.
"Ja, så skulle man kunna se det", svarade hon kort. "Men det finns Gudar, och så finns det Gudar", svarade hon och tryckte på det allra sista ordet. Numoori hade sina fem Jordliga Gudar, de som man oftast bad till, de som Aisu oftast bad till. Men hon skulle aldrig hävda att det är de fem som styrde Numoori, eller som skapat det. Kanske skulle hon i framtiden få sota för den tanken...
"Jag är troende", svarade hon med en nickning. "Jag ber till Gudarna då och då. Även om de oftast gör ett dåligt jobb med att svara. Men nog finns de alltid", lade hon sedan till. Nej, efter kaoset kunde väl egentligen ingen ignorera Gudarnas existens, i alla fall inte de vargar som var stora nog att uppleva det. Det fanns mycket den här hanen inte hade upplevt.
"Är ni troende i Numooris Gudar? Eller finns det någon annan Gud som har er tro?" frågade hon sedan nyfiken, väl medveten om att hanen kanske inte hade någon tro alls.

Rowens ord lockade fram ett leende hos den andra tiken. Han kunde inte avgöra om hon höll med honom eller om hon föraktade hans åsikter. Många han stött på hade föraktat hans tro. Det var inte ovanligt att vargar svängde runt, fnös och lämnade platsen för att samtalet styrts in på religion. För honom var det självklart. Vem skulle annars skapa världen? Vad annars hade kraft nog?
   Aisu var troende. Han nickade med ett litet, vänligt leende på läpparna.
   "Jag tror på de Gudar som alltid funnits där", sa han efter en kort sekunds tvekan. "Jag vet inte hur många eller vilka Gudar ni har." Han hummade lätt. "Jag vet bara att Gudar brukar variera från land till land, men i slutändan gör de samma saker. Samma Gud, olika namn."

Rowen verkade tveksam innan han tillslut tog till orda. Hon lyssnade på vad han sade, och kunde inte göra annat än att känna ett intresse för honom. Han kom utanför Numoori, och hade antagligen sett mycket innan hans ankomst hit. 
"Numoori har sju Gudar... om jag inte misstar mig", svarade hon, även om det kanske inte var menat som en fråga från hanens sida. "Men folk tenderar att endast minnas fem av dem", lade hon sedan till. De jordliga gudarna var de man oftast bad till. De två, Meimei och Tenrai andra blev ofta bortglömda. Det var i alla fall hennes åsikt. Gudarna av Ordning och Kaos var egentligen för stora för att glömmas bort, ändock tycktes de göra det. Kanske sågs de som oviktiga? Men likväl som man kunde be till Kaiito för fred, likväl kunde man väl be till Meimei om ordning.
"Kanske vi alla delar samma Gudar, vem vet?" sade hon sedan. Det fanns inget som talade varken för eller emot det.

Tiken var vis. Rowen kunde inte hålla med henne mer. Folk tenderade att glömma av Gudar som inte alltid stod i centrum. Fler än en gång hade han sett mödrar på gatorna i hemlandet läxa upp sina valpar för att de glömt någon av de äldre Gudarna. Rowen fann det rättvist. Om vargarna förlorade tron på de äldre Gudarna, vem skulle då minnas dem? Vem skulle då be till dem när det var dem som man behövde be till?
   "Kanske vi alla delar samma Gudar, vem vet?" Ett litet leende flöt in över Rowens läppar. Han nickade intresserat. För honom fanns det bara sju Gudar. Inget mer, inget mindre. Kanske var det samma Gudar här? Inte för att de förvånade honom. Gudarna var allsmäktiga. De styrde över hela världen och allt däröver.
   "Intressant slutsats. Jag kan inte låta bli att hålla med", log han med en energisk gnista i blicken. "Ursäkta att jag drog in samtalet på religion. Jag har en tendens att bli lite väl engagerad."

Aisu skakade avfärdande på huvudet när han ursäktade sig.
"Ingenting att be om ursäkt för, själv finner jag religion ett intressant ämne, och talar gärna mer om det", svarade hon med ett leende. Hon gillade faktiskt samtalsämnet, det var ju inte varje dag man fick chansen att föra ett samtal om religion med någon som kom utanför Numooris gränser. Hon fann hanen väldigt intressant, och egentligen fanns det så mycket som hon ville fråga, men hon ville inte tränga sig på. Men när nyfikenheten tog överhand så kunde hon bara inte låta bli att ställa en av de frågorna som hon undrat över.
"Får jag fråga varför ni kom till Numoori?" hennes fråga var nyfiken och en aning försiktig, osäker på om han faktiskt ville berätta eller om hon precis inkräktat på något privat.

Honan hade inte tagit illa upp. Å ena sidan trodde inte Rowen att hon skulle ha gjort det, men man visste aldrig. Religion var en känslig punkt för många. Aisu verkade dock bara entusiastisk.
   En fråga följde. Rowen gned tassen mot sin handled när en lätt klåda uppkom och distraherade honom. Så fort den var ur vägen höjde han blicken. Solen fick värmen att pulsera mot honom i plågsamt heta vågor, men i hennes sällskap försökte han ignorera det. Frågan var det, påminde han sig själv.
   "Jag är på uppdrag av mitt land", förklarade han. För de flesta nämnde han inte uppdraget alls. Ibland för att de inte frågade, men oftast för att han inte litade på dem till fullo. Att inte öppna några nya ögon för metallens värde var en viktig riktlinje i uppdraget. Det var svårt nog, även utan konkurrenter. Men Rowen trodde inte att Aisu skulle intressera sig för metallen. Dels för att hon hade en flock att sköta, dels för att han misstänkte att de inte handlade på samma sätt.
   "Jag söker efter en metall.", fortsatte han. "Min präst och jag skall tillsammans föra tillbaka den till vårt hemland." Ett fundersamt hummande lämnade honom. "Du har möjligtvis inte stött på en gråsilvrig, blänkande metall innan?"

[Inlägget försvann två gånger. Nu fan får det vara bra huhuh]

Hon blev tacksam över att han faktiskt svarade på hennes fråga, för hon hade inte blivit förvånad om hon inte velat svara. Det kunde trots allt vara en väldigt privat fråga, och det kanske låg mycket bakom hans val att komma till Numoori.
En metall, alltså? Aisu visste inte mycket om de metaller som fanns, endast en del namn och en kortare beskrivning om dem. Hon hade endast stött på ett fåtal vargar som kunde styra metall, och de hade inte direkt gett henne några lektioner i ämnet.
"Jag... jag vet tyvärr inte", svarade hon fundersamt. "De enda metallerna som faller in på er beskrivning kallas i vår värld järn och silver", fortsatte hon. Men den delen han sa om att föra metallen tillbaka till hemlandet fick det att låta att det varken var järn eller silver som han letade efter. De två var, såvitt Aisu förstått det, relativt spridda metaller. Att samla ihop dem skulle ta tid.

En liten suck lämnade hanens läppar vid hennes svar. Det var som Rowen anat. Det fanns en anledning till att han och Rau blivit utsända. Hade metallen varit vanlig hade de stannat kvar i hemlandet. Det kanske bara var tur att inte Aisu kände till Gudarnas metall - ju fler som visste, desto hårdare var konkurrensen.
   "Jag känner till metallerna", bekräftade han och lyfte tassen för att förtydliga ett silversmycke som dolt sig bland de gröna lockarna. "Olyckligtvis är det inte dem jag söker." Han lät den röda blicken dröja sig kvar vid Aisu innan den sökte sig mot sydöst.
   "Har du varit vid kusten den senaste tiden?", frågade han och bytte elegant ämne. "Brukar den alltid vara så fylld av ogästvänlig dimma?"

Hon nickade kort, och blicken drogs till något blänkande som tills nu varit helt gömt i hanens päls.
"Då vet jag tyvärr inte", sade hon och skakade långsamt på huvudet. Som sagt, hon hade inte mycket kunskap om varken vilka metaller som fanns eller hur de användes. Rowen hade nog bättre chans hos någon annan varg än just henne när det gällde det. Aisu hade aldrig känt sig som en outbildad varg, snarare tvärtom, men just nu kände hon sig faktiskt lite dum. Hon ville gärna hjälpa honom, men hon visste inte hur. Hans fråga fick henne att avbryta sina tankar och hon såg bort mot kusten.
"Nej, det var ett tag sedan", svarade hon, och kunde inte minnas när hon senast hade varit där. "Vad jag minns så har jag aldrig varit med om att den varit fylld av dimma", fortsatte hon fundersamt.

Rowens blick blev undrande vid hennes svar. Aldrig varit fylld med dimma? Han försökte avgöra om hon skämtade med honom. Så tung dimma kunde knappast ha kommit dit över en natt. Det syntes inte längre långt borta, men det var mer för att Öknens kullar dolde horisonten.
   "Vad underligt." Han rynkade förvånat pannan och beskrev i korta drag dimman. Tjock, omöjligt att se mer än några meter i och fylld av vilsna själar. På tal om vilsna andar, var fanns hans egna lille? Det sög till i magen på Rowen. Obehaget när man glömt något slog till. Hastigt såg han sig om, men den lille anden var spårlöst försvunnen. Ett 'hoppsan' slank ur honom. Ett skamset uttryck gled över Rowens drag. Anden hade antagligen inte varit medveten om att han gett sig iväg. Var den kvar där han lämnat den? Han hoppades det.
   "Jag kan ha råkat glömma kvar en ande", kommenterade han lagom högt.

[Försöker desperat fixa vad jag har fuckat upp. Gud.]

Hanen tycktes falla lite in i en fundering, och Aisu förblev tyst. Istället funderade hon själv på om det kanske var dags för henne att börja bege sig hemåt till reviret och flocken. Hon tyckte egentligen om att se sig omkring, men ansvaret för flocken fanns också där, och hon visste att det alltid måste komma i första hand. 

"Hoppsan"

Aisu såg förvånat upp på Rowen. Vad nu? En ande? Hon stirrade bara frågande på honom.
"Vadå för ande?" frågade hon. 

[haha det är sånt som händer ibland! ]

"Vadå för ande?" Rowen såg upp och mötte hennes blick. En blandning mellan förvåning och genans syntes i hans drag. För en kort sekund reflekterade han över det faktum att han måste låta som en vanvettig. Men det var sant, så han svarade henne.
   "Från dimman. Det var en liten ande där som behövde min hjälp,  men nu verkade det som..." Han såg sig åter om. Nä, det var ingen liten ande i närheten. Rowen fäste blicken på Aisu och såg åter skamsen ut.
   "Det var mycket givande att få tala med er, Aisu. Jag hoppas verkligen att vi möts igen, men nu måste jag nog tyvärr leta reda på en viss bortkommen ande." Det lät skruvat när han sa det. Missnöjt rynkade han pannan för en sekund innan han ursäktande bugade mot henne och backade några steg.