Det hade gått lite mer än två dagar sedan grupperna lämnat reviret för sin första övning utanför området. Vid det här laget borde de ha nått sitt mål eller valt att vända om för att hinna tillbaks i tid. Nattens timmar hade fallit på, och högt över skogen skymtade månens klara skära. Himlens stjärnströdda skrud skönjdes stundom där glipor öppnade sig bland molnen. Ett lätt duggregn hade fallit under större delen av dagen med endast kortare uppehåll. För stunden smattrade enstaka droppar från trädens kronor mot växtligheten inunder, även om det slutat falla från molnen för ett tag sedan. Cikadorna hade återupptagit sina enkla melodier, följda av andra insekters surrande och gnisslande. En och annan fladdermus klickande toner hördes bland grenarna där de små djuren flaxade förbi likt skuggor.
    Dimitrij låg ner på en av klipporna på flockens ena utsiktspunkt. För stunden hade den annars vaksamma blicken släppt träden runtom och himlen ovan. Tungan rörde sig metodiskt över hennes ena framtass, och hon försökte bita mellan tårna där en fästing satt sig fast. Det hade fastnat gräs och jord i pälsen på hennes ben tidigare under dygnet. Den fuktiga marken hade bjudit flocken på en del lera. Hon höjde blicken för en kort stund innan hon återgick till att tvätta pälsen och försöka få bort den envisa insekten. Regnade det hos grupperna nu? Hon bad för dem och deras säkerhet.
    I sitt stilla sinne vandrade tankarna från grupperna hon sänt ut, till de medlemmar som stannat på reviret. Träningen fortsatte som vanligt för dem. Hon var säker på att en del av medlemmarna som fått stanna kände avund, kanske sorg över att de inte fått ta del i vad de såg som ett uppdrag. Hon ville sporra dem, egga dem att kämpa ytterligare, se vilka som tog det extra steget. Det stack i hennes hjärta när hon samtidigt såg andra falla lägre, tappa orken när de inte valts. Kanske hoppades hon att de skulle finna insikt i något de ännu inte greppat. Hon bad för deras skull också.
    Ledaren höjde huvudet med en lätt utandning, och såg över axeln när hon kände Kenai närma sig. Hon mötte hans blick för att bekräfta att hon visste att han fanns där, även om hon var säker på att alla medlemmar kände till hennes förmåga att veta var de fanns. Lugnt återgick hon sedan till att bita mellan tårna på tassen.

Vädret hade varit ruggigt. Ett lätt regn hade fallit under i princip hela dagen tillsammans med kyliga havsvindar. Trots att Acheratis välväxta skogar var ett gott skydd emot de värsta piskvindar och regnskurar så visste han att det inte skulle vara lika lättsamt på öppna marker. Som Eldskogen. Den stingande oron och saknaden av sina små höll honom vaken. Insikten om att det var så här han skulle leva kröp långsamt fram.
     Skogen kändes tom, trots gnisslande av cikador och andra insekters spelande. Medlemmarna lämnade ett tomrum efter sig. Det kändes ängsligt, ensamt. Det tvingade honom att tänka. Tänka på vad han pratat med om Loiana, tänka på vad som skulle hända. Omedvetet drogs han närmare och närmare Dimitrij. Tankarna styrde honom efter doften och inte förrän han såg den hornkrönta gestalten skymta på ett stenblock framför honom insåg han var han var på väg. Kenai svarade den skarpa blicken med en svag nickning. I tystnad tog han sig upp bredvid henne, innan han lät en suck undslippa honom.
     ”Tror du att de är okej?” Rösten var osäker, frågande. Dimitrij hade kanske egentligen mer aning än honom, men hon granskade dem i träning varje dag, och Kenai ansåg att hon borde ha mer insikt än han själv. Blicken var fäst ut i det djupa, ihåliga mörkret emellan stammar och trädkronor. Det kändes bottenlöst, precis som hans oro.

Dimitrij höjde huvudet med en tyst utandning, och lade ner tassen framför sig igen när Kenai ställde sin fråga. Fästingen fick vara kvar tills vidare. Fördömda blodsugare. Hon såg med lugn min på Kenai, innan hon följde hans blick ut bland skuggorna.
    "De är okej", svarade Dimitrij med säker stämma. Ärligt talat kunde hon inte veta, och det oroade henne att inte ha dem i närheten där hon kunde se dem. Där hon kunde känna dem och veta vad de gjorde. Hon avskydde att inte veta. Osäkerheten gnagde henne in i märgen, kliade mellan skulderbladen där hon inte kom åt. Men hon visade ingen oro utåt. Det fanns ingen anledning att göra en orolig fader oroligare när hans barn lämnat honom för första gången. Kenai hade tillräckligt att tänka på.

”De är okej”
     Kenai suckade djupt, som om det var en lättnad för honom att höra det. Om än det bara var hennes ord, så skänkte det honom en trygghet. Med långsamma rörelser slog han ner sig intill henne. Den tvåfärgade blicken höll sitt grepp om mörkret emellan träden.
     ”Jag lämnar innan sommarens slut.” Ögonen sökte sig till den hornkrönte, som för att uppfatta en reaktion om än han helhjärtat tvivlade på att han skulle finna något. ”Loiana följer med. Lika så Natanh och Ciye.” En blick av beslutsamhet följde hans stämma. ”Jag ska prata med Delshay, Nadie och Niyaha när de återvänder. Även om jag befarar deras svar.” Rösten stockade sig nästan i halsen på honom. Varenda cell i hans kropp var kluven i hans val att lämna, att lämna de han älskade mest i hela världen. Men det här var sista utvägen – en sista desperat chans att ändra deras val.

Dimitrij såg på Kenai när han lade sig intill henne, och hon makade sig tillrätta på klippan för att ge hanen mer plats. Fästingen mellan hennes tår gjorde sig påmind när det kliade, men hon motstod för stunden lusten att bita efter den igen.
    När Kenai tog till orda och talade om att han skulle lämna dem innan sommarens slut så såg Dimitrij på honom igen. Hon mötte hans olikfärgade ögon för en kort stund. Att han tänkte lämna dem var väntat. När han fortsatte, och talade om att Loiana och två av deras valpar skulle följa med honom så blinkade Dimitrij långsamt och vände blicken ut bland träden igen.
    Nitton. Om Delshay, Nadie och Niyaha också valde att lämna dem skulle de bli sexton. De var tjugotvå nu, om hon inte räknade Kenai eller Nairas nyfödda. En klump av is försökte gro i Dimitrijs bröst, men hon motade bort den med ren vilja. Hon kunde inte, och skulle inte hindra dem från att följa sin fader om de valde den vägen. Men det smärtade, vetskapen av hur många färre de skulle bli. Hur många som hon tränat som hon skulle gå miste om. Kanske var det en egoistisk tanke, men chanserna för allas överlevnad ökade ju fler de var. Ett offer var mindre i en större skara än i en liten grupp, hur smärtsam tanken än var.
    Hon lättades ändå av att höra att Loiana hade beslutat sig för att följa Kenai. Dimitrij hade sett hur Loiana sjunkit in i sig själv under det gångna året, hur all den livsglöd hon kämpat för att uppvisa tidigare snabbt försvunnit. Hur gärna Loiana än önskade, så var det här inte hennes plats, och det lättade Dimitrijs hjärta att veta att den vita honan själv kommit till den insikten. Eller att hon åtminstone hade fått tillräcklig insikt för att lämna dem nu. Även om det blev en medlem mindre i flocken, så kunde det skada mer och fler om någon sjönk så lågt. Även det var en bister, kanske känslokall tanke, men Dimitrij hade sett tillräckligt för att veta att det var sanning. Hur gärna hon än önskade att det inte var så, så kunde hon inte ändra på den verkligheten.
    Dimitrij öppnade ögonen efter att ha haft dem slutna i ett par andetag. Hon mötte Kenais blick på nytt, och för en kort stund tycktes de annars så hårda grå mjukare.
    "Jag ska be för er, Kenai. Du vet var jag står, och vi vet båda att det här inte är lätt för någon av oss. Jag skulle aldrig tvinga dig, eller de dina, till att stanna. Men jag kommer inte heller tvinga någon att gå, och jag..." Hon pausade, och för ett ögonblick sänkte hon blicken innan hon åter såg upp på hanen.
    "Jag behöver alla som vill stanna. Du vet det. Och det smärtar oss båda." Hon hade varit med om det förut. Hon hade levt det här livet längre än vad de flesta andra i flocken hade levt, länge nog för att vara de flestas mor eller farförälder, eller mer. Hon visste att hon skulle behöva alla, och hon visste också mycket väl hur många som skulle gå förlorade. Och hon önskade, för varje vargs själ, att hon aldrig hade behövt leda någon in på den här vägen. Hon önskade, men visste så väl att det inte fanns någon annan utväg. Det här var hennes väg, och hon kunde inte vandra den ensam.

Hjärtat slets långsamt isär. Varje gång han slogs av insikten av allt som var på väg att ske gjorde det ondare. Det var svårt att inte ifrågasätta sig själv. Gjorde han rätt val? Fanns det något annat han kunde göra? Det var svårt att vara stark i en situation som denna, och det kändes verkligen denna natt. Luften tjocknade och blev tung att andas. Något inom honom gick itu till Dimitrijs stämma.
     ”Jag skulle offra allt i hela vida världen för deras säkerhet, Dimitrij.” Blicken hade blivit glansig av känslorna som välde upp när de mötte Vikaanens. ”Jag skulle gå till Chaibos grottor och tillbaka. Hundra gånger om.” Rösten blev djupare, långsammare. Det var en ändlös kamp av inre krig i hans huvud. Fanns det något rätt, fanns det något fel?
     ”Det är inte rättvist”, fortsatte han i en låg viskning. Kenai kunde inte förstå Jakten, han kunde inte förstå vad som kunde få en vargs hjärta att brinna i sådan passion för ett mål som detta. Men han kunde se den i ögonen på dem alla. Hos Zayev, hos Beata, hos Arno och hos Niyaha. Och det fanns inget som plågade honom så mycket som den blicken hos dem han värdesatte mest.

"Livet är sällan rättvist", andades hon lågt som svar på Kenais ord. Hon kunde se känslorna i hans ögon, höra dem i hans röst. För en kort stund lutade hon huvudet mot hans, innan hon höjde det igen och vände blicken mot himlen. Stjärnorna skymtade fortfarande stundom genom glipor i de mörka molnen.
    Nej, livet var sällan rättvist. Hon skulle själv ha gett allt för en värld där ingen behövde välja den väg hon vandrade. Men hennes liv - allt hon hade gett och allt hon skulle kunna ge - räckte inte. Hennes liv kunde aldrig väga upp den balans som gudarna krävde. Hon kunde påbörja något, men hon skulle aldrig leva för att se det avslutat. Hon skulle aldrig få se frukten av det hon sådde idag. Men kanske kunde den väg hon påbörjat leda rätt i slutet, den väg andra valde att vandra där hennes spår en dag tog slut. Om inte hon och de som följde henne påbörjade den vägen, vilka skulle då göra det?
     Dimitrij låg tyst en längre stund, innan hon med en suck tog till orda igen. Hennes blick sökte sig åter till Kenais ögon.
    "Du är en god fader, Kenai." Ett sällsynt, om än sorgligt, leende vilade över ledarens läppar. "Ingen kan kräva mer än det du gett, och det du ger, dina barn. De hade inte kunnat önska sig någon starkare i ditt ställe."

Kenai snörpte lätt på munnen i ett snett leende. Hennes ord värmde, om än de egentligen inte tröstade. Inte stark nog, tänkte han. Leendet tynade snabbt bort i ett uttryck av sorg. Det fanns inget han kunde göra nu. Det här var att acceptera. Som far hade han inte hjärta att ta deras rätt till att välja ifrån dem, inte heller hade han styrka nog att stanna. Det här skulle vara det svåraste han någonsin gjort, så mycket var säkert.
     ”Jag litar på dig, Dimitrij.” Han lät orden hänga i luften innan han mötte hennes blick igen. ”Även fast det är tufft, litar jag på att du inte för dem i döden för inget.” Rösten var låg, men stadig. ”Även om jag inte lever för att se det själv, så tror jag på dig.” Det kändes jobbigt att erkänna. Men han hade inte mycket till val. För Niyahas skull, för Nadies, Delshays, Nepotonjes – det var det enda rätta. Kenai trodde på dem, med hela sitt väsen. Han hoppades att han en dag skulle få skåda en bättre värld genom andevärldens lins. Han skulle be för att allt inte skulle vara förgäves. För i slutändan var det allt han skulle kunna göra när hans små valde en annan väg att gå.

Det lätta vecket som hade blivit en ständig närvaro mellan Dimitrijs ögonbryn djupnade något när Kenai talade. Hon höll hans blick stadigt. Den sedvanliga skärpan hade åter funnit vägen in i hennes grå ögon, som om den tidigare mjukheten aldrig funnits där. Hon slöt ögonen när Kenai sade att han trodde på henne. Med ett djupt andetag vände hon åter nosen mot skogens mörker.
    "Jag ska skydda dem med allt jag har." Dimitrij var glad att hennes röst förblev så samlad som den var. Lugn och saklig, om än där fanns vikt vid hennes ord. Vid gudarna, hon hoppades och bad att Kenais tillit, och alla de andras tillit, hamnat rätt. Hon bad för att hon skulle vara värd den tillit hon fick. Den tyngde henne, en plikt så tung som ett berg att bära.
    Hon började bli gammal. Varje dag insåg Dimitrij hur många år hon hade bakom sig. Hur många stunder hon haft, hur många strider hon sett och deltagit i. Hur många nära hon mist, hur många liv hon sett gå förlorade. Hon ville inte se fler dö, men ingen bön eller önskan kunde ändra hennes steg. Inget kunde få henne att vända om. Hon skulle vandra den här vägen in i döden, och för varje dag som gick kände hon hur lyckligt lottad hon var för att hon fått leva så länge som hon gjort. Snart kunde hon inte ha mycket tur kvar.
    Det skrämde henne.
    "Med allt jag har", upprepade hon lågt, rösten nästan en viskning. Hon slöt åter ögonen efter att ha blickat ut i mörkret, och höjde huvudet för att kunna se upp mot de mörka molnen.

Kenai fortsatte betrakta hennes profil när hon vände blicken ut i mörkret igen. Hennes ord ekade sig kvar i hans huvud. Det mättade en del av hans hungrande oro att höra dem, men inte alls tillräckligt. Trots att det var förgäves kunde han inte sluta försöka leta efter en lösning. Det finns inget mer jag kan göra, insåg han till sin förfäran.
    En tung utandning lämnade honom när han sänkte huvudet till sina tassar. Det kändes som att han hade förlorat. Förlorat sina valpar, sin kärlek, halva sitt liv. Den desperation som fyllde hans hjärta fick hans själ att förvrida sig i smärta. Det hade varit ett misstag att låta dem födas in i det här. Han hade inte insett vad det innebar, vad som skulle komma. Nu visste han. Nu kunde han se den mörka väg de gick till mötes. Men han verkade vara den enda. Den enda som värdesatt livet som sitt eget, livet för honom. Den små såg någon slags ära och heder i valet, som att de skulle bli ihågkomna som de som förändrade världen. Kenai kunde se att den stoltheten skulle slitas ut, han kunde se det hos Dimitrij. Det var ingen kamp som skulle bringa makt eller pris. Dimitrij var den sista av en ras gjord för att döda vampyrer. Den sista av ett släkte vars existens var att förinta Nattens barn, och ändå misslyckades dem. Jägarna var blinda dårar, med en passion så eldig att man inte kunde annat än be för dem.

Dimitrij kände hur Kenai lade huvudet över tassarna med en suck, men hon höll själv ansiktet höjt mot den mörka skyn. Hennes tankar vandrade. De hade egentligen en del gemensamt, hon och Kenai. Ingen av dem ville se andra offras utan mening. Men deras sätt att nå den dröm eller önskan de bar var olika. Han var nöjd med ett enkelt liv, fritt från den mardröm hon levde i. Han önskade inget hellre än ett vanligt liv för sina ungar, en fredlig tillvaro utan stridigheter eller den överhängande döden. Han ville inte se offren, genom att vända bort blicken och lämna det bakom sig. Hade han kunnat så hade Kenai troligtvis levt ett stilla liv, och låtit någon annan ta hand om de problem som de inte hade velat bry sig om.
    Dimitrij var den som tog hand om problemet. Hon tänkte inte vända bort blicken från det hon inte ville se. Hon tänkte inte ge några bortförklaringar eller försöka finna undanflykter. Någon behövde ta den här striden, och om inte hon gjorde det, vem skulle då göra det? Om inte de, så vem? Det gick inte att skjuta över ansvaret på någon annan och hoppas på att få leva i fred utan att påverkas. Det var ingen lösning, och det här problemet behövde en lösning.
    Efter en stund sänke även Dimitrij sitt huvud och lät det vila över framtassarna. Hon blev åter påmind om fästingen som kliade mellan hennes tår, men valde att ignorera den för nu. Hon vägde med en suck över tyngden åt ena sidan, så att hon kom att luta lätt mot Kenai. Den ena, hopfällda vingen lyftes från hennes sida för att inte klämmas mellan de båda vargarna, och hon lät den vila delvis över Kenais rygg.
    Det fanns inget hon kunde säga för att trösta den sorg hon förstod att han kände. Hon kunde svära att hon skulle skydda dem, men hon var alldeles för medveten om att verkligheten inte skulle låta henne hålla några löften om att hålla dem vid liv. Kenai var medveten om det. Han var ingen dum varg. Det fanns inget Dimitrij kunde säga eller göra för att stilla oron och sorgen i hans hjärta. Inget någon kunde säga eller göra för att stilla sorgen i hennes eget. Så istället låg de där, i tystnad. Stilla under den mörka himlen.

[Avslutat]