Hennes andhämtning var flåsande och hon försökte tänka bort smärtan som kom i vågor. Det kunde inte vara länge kvar nu. Äntligen. Hon låg ensam i grottan. Zayev hade hon envist jagat ut och efter ett antal försök hade han accepterat situationen och låg nu utanför tillsammans med sin bror. Men hon klagade inte. Hon ville vara ifred. Han fick lov att komma in sen. Med ett pip knep hon ihop ögonen. Den blå var ganska mycket större än henne själv och hon hoppades innerligt att det inte skulle bli en massa komplikationer med valparna. Nu kunde det inte vara långt kvar.

Utanför låg Zayev med huvudet mellan tassarna och alla fyra ögon riktade mot grottans öppning. Han kunde höra henne andas där inne. Ett gnyende lämnade henne och han tog huvudet från marken. När ingenting mer kom lade han det återigen mellan tassarna. Han lutade sig mot Azazel, sökte stöd. Han var otroligt tacksam över att brodern fanns där med honom. Vad han skulle göra om han varit själv visste han inte. Plötsligt ryckte han våldsamt till igen och stirrade stint in mot grottan. Det var tyst där inne, men han var säker på att han hört något. Ett litet, ynkligt ljud. Han hörde det igen och ett brett leende spred sig på hans läppar. Ljudet av valpar. Det tog varje uns av hans självkontroll att inte resa sig upp och gå in i grottan. Ett frustrerat ljud lämnade honom. Han ville vara där inne, tillsammans med sin familj. Med ytterligare en grymtning lade han sig ner igen och väntade.

Det tog för lång tid. Han gillade det inte. Tänk om någonting hade hänt henne? Det borde inte ha gjort det, han kunde fortfarande höra henne andas och grymta missnöjt. Ett utdraget pyl lämnade den stora blå.
   "Zayev."
Hennes röst ljöd mjuk och utmattad från grottan. Så snabbt som han då kom upp från marken hade han nog aldrig rört sig tidigare. Han skyndade fram till lyans öppning innan han stannade upp och försökte vänja ögonen vid dunklet. Vaga pip och snuttande ljud nådde hans öron. Så snart han kunde se Naira utan problem gick han försiktigt in. Hon log mjukt mot honom innan hon såg ner mot sin mage. Han följde storögt hennes blick och fick syn på två  små bylten, den ena mörkare än den andra. Leendet återvände till hans läppar och han lade sig ner intill henne.
   "Hur mår du?" frågade han och strök tungan över hennes ansikte.
   "Utmattad, men bra." svarade hon med ett skratt.
Han såg på valparna och undrade vagt över deras kön.
   "Två pojkar."
Leendet blev om möjligt ännu bredare och han tryckte sin panna mot hennes. Hur länge de låg så kunde han inte avgöra, men oavsett vad ville han inte att det skulle ta slut. Aldrig någonsin.
   "De behöver namn."
Han öppnade ögonen och såg in i hennes då hon talade.
   "Några förslag?" frågade han och såg på valparna igen.

De diskuterade namn fram och tillbaka en kort stund innan de bestämde sig; Oberon och Arno, efter hans morbror och hennes farfar.
   "Vill du hämta Azazel?"
Zayev såg på den tunna tiken med förvånad blick.
   "Är det okej då?"
Hon log mjuk.
   "Han är familj. Hämta honom du."
Ett leende som klöv den blås ansikte i två sken på hans läppar innan han reste sig upp. Han gick ut i ljuset och bländades av solens sken. Zayev stängde hastig det övre ögonparet innan han mötte Azazel blå.
   "Vill du träffa dina brorsöner?"

[NU JÄKLAR ÄR DE FÖDDA! EFTER 100 ÅR! BÄPPISAAARR!!! Och som sagt innan, vill du svara med Zazzel så kör hårt MP ;D]

Azazel låg stilla vid sidan om Zayev, med huvudet vilande mot marken mellan framtassarna och benen utsträckta så att han låg på ena höften.  Den ena vingen låg nästan ovanpå brodern för att inte klämmas mellan dem. Han kunde känna Zayev rycka gång på gång, alert lyssnande efter minste tecken som kunde betyda något. Vad som helst.
     Det kändes som en evighet sedan de båda hade lämnat öknens dansande hetta bakom sig, lämnat det de båda under så lång tid fått kalla hem, lämnat Devils. Han hade fortfarande svårt att tro att det var sant ibland, att Tramptass hade låtit dem gå. Hade tiderna sett annorlunda ut så var han säker på att de aldrig hade fått den chansen. Det var så länge sedan nu, sedan Azazel för första gången träffat den mångögda tik som han idag blivit så fäst vid, så länge sedan deras duo blivit en trio, och de vandrat tillsammans längs kustens skummande stränder. Ändå kändes det som vore det igår de hade talat med flocken senast, sedan branden, och hans sista möte med den han så länge kallat partner och vän. Han undrade ofta vad Devils, och Saturn, gjorde nu. Om de funnit den Vite ledaren igen.
     Nu låg han här, med hjärtat vilt bultande i bröstet. Musklerna spända, ryckande som en reaktion på broderns oroliga ryckningar. När den björnlike lutade sig mot Azazel så grymtade fakargen lågt, varmt. De hade överlevt öknen tillsammans, krigat tillsammans, vandrat tillsammans. Ändå var det här på sätt och vis en av de mest spända stunder Azazel kunde dra sig till minnes, denna olidliga väntan, ovissheten. Han var orolig. Självklart var han orolig. En känsla som blandades med förväntan, glädje för de båda helveteshundarnas skull. Nervositet. När Zayev höjde huvudet på nytt så gjorde Azazel detsamma, och pressade sin breda panna mot broderns hals. Svansen slog ett hårt, spänt slag bakom honom, och han gav ifrån sig en vibrerande fnysning innan de båda lade ner huvudena igen. Väntande. Han besvarade broderns utdragna jämmer med egna knorranden, delade den blås’ spänning.
     När Nairas röst, efter vad som kändes som en evig väntan, gjorde sig hörd hann Azazel knappt registrera ordet förrän Zayev kommit på tassar. Fakargen ryckte till, höjde vingen när den följde med i broderns rörelse innan den rättades till längs sidan. Med höjt huvud spetsade han öronen och såg mot grottan med nyfiken, alert blick. Zayev hade redan tagit sig bort till ingången och försvann snart in i dunklet. Azazel låg kvar en bit bort, spänd, förväntansfull, nyfiken. Han förstod mycket väl att han skulle stanna utanför, han hade inget att göra inne bland deras valpar.
     Valpar. Zayevs valpar. Nairas valpar. Det var en så overklig tanke. Doften av födelse låg i luften, doften av förväntan, av spänningen. Nairas röst hade varit matt, och Azazel kunde bara föreställa sig hur trött hon måste vara efter den tid det tagit. Han skulle aldrig kunna förstå, men kunde föreställa sig. Han lät efter en stund huvudet sjunka tillbaks ner mellan framtassarna igen. Otåligt drog han in bakbenen under kroppen igen med en ny grymtning. Han kunde höra dem prata, även om han inte uppfattade alla ord. Han kände lite av oron släppa då rösterna kändes lättade, uppsluppna, kärleksfulla. Om något hade gått fel så trodde han att det skulle ha hörts.
     När Zayev äntligen kom ut ur grottan igen reste sig Azazel snabbt upp. Vännens anlete klövs av ett brett, fånigt leende, och Azazel kunde inte annat än smittas av det när han mötte den blå björnens blick. Han ville fråga hur det gått, om de mådde bra, men fick inte fram några ord förrän Zayev själv talat.
     ”Vill du träffa dina brorsöner?”
Orden fick Azazels tankar att stanna upp. För ett ögonblick visste han inte var han skulle bli av.
     ”Får..? Är allt bra med..? Är- får jag? Säkert? Jag menar. Är det okej?” Orden föll över hans läppar innan tanken hunnit ikapp. Fick han se dem? Nu, så snart? Mådde Naira bra? Mådde… mådde valparna bra? Zayevs valpar. Hans broders valpar.
     När han fick följa med Zayev till lyan lade han sig försiktigt i grottöppningen efter att brodern hastat in igen. Han kände musklerna vibrera under huden. Vingarna pressades hårt mot hans sidor. Han hade inga problem att se i dunklet där inne när han ålade sig en liten bit in, utan att helt ta sig in i grottan. Han vågade inte det, av flera anledningar. Även om det var hans broders och Nairas, och nu deras valpars, lya så skulle han aldrig kunna känna sig helt bekväm i ett så instängt utrymme. Men de instängda känslorna övermannades av det han kände när han såg Nairas trötta skepnad, när han mötte hennes mångögda blick. När han såg de två små liven som låg invid henne. Han kunde inte känna sig annat än vördnadsfull inför det vackra han såg. Livet. Han kunde känna att han grät, en stilla, lycklig gråt. Han log brett, öronen försvann in i manen när de nervöst vände sig bakåt. Glädjen gick inte att beskriva. Glädjen för hans bror, för Naira. För hans brorsöner. De hade kommit så långt, en evighet som kändes så kort. Han kunde inte ha varit lyckligare för någon av deras skull.

[Herpderp <3 Avslutat.]