(Pax till Even)

Hon hade gått och lagt sig så långt bort hon kunnat för mamma. Allting hade blivit så tråkigt sedan Turbo försvunnit. Pappa var borta, mamma lät dem inte leka allt för långt bort. Och bara tanken på upptäcktsfärder var totalförbjudna. Så Rakel hade gått så långt bort hon kunnat innan Huyana hade ropat efter henne att inte gå längre. Då hade hon lagt sig ner med rumpan åt flocken och huvudet nästan inne i ett buskage. Mellan framtassarna rullade hon en inte så rund sten och försökte intala sig att det var kul.
En djup, uttråkad suck lämnade henne och hon stirrade tomt in i buskaget.
Flera gånger hade hon försökt ge sig ut på upptäcktsfärder, inte alls långa utan bara traska runt i ett buskage utanför flockens vakande synfält. Men det blev alltid ett sånt jäkla liv och hon fick sig utskällningar som hette duga. Så därför låg hon kvar där hon var och stirrade in i buskarna, dödligt uttråkad. Inte var det något roligt väder heller. Kvällen var på ingång och den hade kommit tidigt med tunga stormmoln som förmörkade himlen och gjorde allting mycket gråare.

Even hade studerat den större samlingen vargar på håll; känt deras dofter och lyssnat till deras ljud, i skyddet av trädens och de tunga molnens skugga. De var oroliga, något som hade hänt, det var tydligt. Många valpar lekte bland dem, deras röster klart klingande och gällt gnällande när de försökte övertyga sina föräldrar om en eller annan sak. Even hade långsamt sökt sig närmre, intresserat studerande skepnaderna han kunnat utröna mellan snåren, men hade valt att inte närma sig helt. De var för många och för alerta. För nu.
     Vad han hade närmat sig var en utstickare. En valp som sökt sig så långt bort den kunnat innan någon av de vuxna ropat åt henne att stanna. Valpen suckade djupt.
     ”Du ser ut att ha tråkigt, vännen.” Even rörde sig långsamt, varsamt in i valpens synfält. Dold från resten av flocken. Han sökte hennes ögon med en varm, öppen blick. ”Varför leker du inte med de andra?”

Vid första anblicken av skuggan som närmade sig reste sig raggen en aning på den lilla som med ett ryck höjde huvudet. Den lilla kroppen spände sig, redo för att rusa tillbaka till flocken, tills hon hörde vargens stämma. Ögonen smalnade fundersamt av medan hon granskade vargen som nu var framför henne. Det var konstigt att hon inte ens anat den, varken med ljud eller lukt.
Med lätt plutande underläpp såg hon kritiskt på den andre. Det var inte en stor varg, men det var tydligt att han inte var en valp, han kändes för... gammal.
Rakel blinkade och ett litet leende drog i hennes ena mungipa.
"De andra leker bara tråkiga lekar, och Melvin tycker att jag leker för hårdhänt, så mamma skällde på mig." det var tydligt att Rakel själv inte alls tyckte att hon hade lekt för hårdhänt, att det bara var Melvin som var mesig. Svansen svepte plötsligt fram och tillbaka ett par gånger, som om hon fått en lysande ide.
"Vill du leka? Slår vad om att du inte tycker jag r för hårdhänt" hon log så brett att alla tänder syntes på ett ytterst illmarigt sätt. Som vanlig var hon övertygad om att hon kunde villa vilken lek som helst. Hon var ju trots allt bäst! På typ allt i alla fall.

Valpen pendlade snabbt från misstänksam till öppen lekfullhet, på ett vis bara valpar kunde. Dess leende var brett och tandfyllt. En tuff liten varelse.
     ”Åh, jag tror nog minsann jag klarar lite hårda tag.” Evens eget leende blev bredare, innan han kastade en menande blick över valpen i riktning mot resten av flocken. ”Jag tror inte dina föräldrar skulle gilla att du leker med en främling. Eller hur? Men…” Han lade sig ner på marken framför valpen, ännu dold bland snåren. Han sträckte ut framtassarna så de nästan hamnade vid sidan om valpens egna framben. ”Vad de inte vet har de inte ont av.” Hans ögon smalnade av i leendet.

Svansen började vifta fram och tillbaka bakom henne när vargen sa att han nog trodde sig klara av hårdare tag. Det var vad han trodde i alla fall, men Rakel skulle nog allt visa honom!
Leendet som hade visat upp nästan alla tänder byttes ut till en grimage när främlingen kastade en menande blick på resten av flocken. Rakel såg själv tillbaka mot flocken med en tjurig blick. Långsamt blev grimagen åter till ett leende när främlingen antydde att hennes föräldrar inte behövde veta att hon lekte med en främling. Dessutom skulle dem ju rent tekniskt vara kompisar om dem lekte tillsammans! Svansen satte igång att vifta frenetiskt när hon sneglade tillbaka på honom med ett busigt leende.
Som från ingenstans, hennes tidigt spända muskler hade definitivt inte avslöjat henne, tog hon ett språng mot främlingen. Med munnen öppen och tassarna utsträckta fullkomligt flög hon mot den intet ont anande främlingen. Det var meningen att hon skulle missa hans huvud och istället träffa hans skuldra med tassarna, även om det sett ut som att hon siktat mot huvudet var det bara en skicklig fint från hennes sida. Genast när hon nuddat honom skuttade hon bort med ett fnitter.
"Kull!" fnittrade hon och sjönk för ett kort ögonblick ner på armbågarna "Nu får du fånga mig!"
Lika snabbt som Turbo vände hon om och rusade iväg genom undervegetationen, hon fullkomligt flög fram!

Valpen sken snabbt upp igen, och tog en stund att få ordning på tassarna och svansen innan hon hoppade emot honom. Even låg stilla, med höjda ögonbryn, när hon klumpigt kullade honom och satte av ut bland snåren. Han följde henne med blicken ett par korta sekunder innan han reste sig och travade efter. Han lät henne springa en kort stund, skuttande över tuvor och rötter på korta ben, innan han själv längde stegen i ett språng och landade vid hennes sida. Han puttade lätt omkull valpen med en tass, och ställde sig över henne med sin nos precis över hennes.
     ”Fångad.” Han blåste luft över hennes nos med ett retsamt leende. Utan paus flyttade han sig åt sidan, och lade sig snabbt ner igen med framtassarna brett isär. ”Din tur.”

Hon var helt säker på att att han aldrig skulle hinna ikapp henne så snabbt som hon sprang. Men så var han plötsligt där, landade precis bredvid henne - vilket kanske satte krokben för henne - och puttade omkull hennes redan ostadiga figur. Det ända hon lyckades få ur sig var ett förvånat 'Oh' innan han stod över henne. Med stora ögon och tassarna uppdragna mot magen mötte hon hans gula blick och blinkade. Han måste ha otroliga krafter om han lyckades komma ikapp henne och putta omkull henne!
Ett bubblande skratt lämnade henne när han blåste ut luft på henne och sedan flyttade på sig. Nu var det minsann hennes tur! Med ett finurligt leende rullade hon upp på tassarna och satte av mot en rot, alltihop i en smidigare rörelse än hon lyckats med tidigare. Snabbare än tidigare kutade hon in under roten för att få skydd från sin kullare. Nog för att han var liten, men han skulle aldrig få plats under den här roten. Snabbt som en vessla klämde hon sig ut på andra sidan och rusade in i en buske för att gömma sig.

Istället för att jaga efter honom, så sprattlade valpen iväg åt andra hållet. Sparkandes med benen kämpade hon sig in under en rot, och vidare ut på andra sidan. Even hörde henne springa in i snåret på andra sidan trädet. Han reste sig upp, och gick långsamt runt trädet, i motsatt riktning till valpen så att han istället dök upp bakom henne. Hon låg och tryckte i ett snår, med sina öron lyssnande framåt och svansen bortglömd.
     ”Vad gömmer vi oss från?” sade Even med road ton, och hukade sig ner bakom henne.

Hon låg alldeles blickstilla, med radarn uppe, han skulle minsann aldrig komma i närheten utan att hon märkte något. Alldeles nära marken hukade hon, rumpan stack inte ens upp trots den spännande leken.
När som helst skulle han komma runt trädet så hon kunde hoppa på honom. Näär som helst...
Med ett skräckslaget tjut flög hon upp och snurrade runt när hans röst plötsligt lät bakom henne.
"Meh! Hur gjorde du de?" frågade hon chockat och harklade "Eller asså ja visste ju att du va där hela tiden..." Hon höjde på ögonbrynen och sneglade åt sidan innan hon sneglade upp på honom med mystiskt rynkade ögonbryn. Fundersamt vred hon på huvudet.
"Hur.. rör du dig så tyst?" det var tydligt att hon inte alls var misstänksam då svansen snabbt började veva igen. Framtassarna började trampa i marken när hon såg på den mystiska lekkamraten.

”Självklart”, svarade Even med ett lågt skratt när valpen påstod sig ha vetat att han var där. Den lilla studerade honom tankfullt. Så tankfullt som nu en valp kunde studera någon. Svansen viftade igång igen bakom henne när hon kom på vad hon ville fråga. Even gav henne ett lekfullt leende.
     ”Jag har övat länge.”
En röst som kallade fick Even att lugnt räta på sig igen.
     ”Rakel? Rakel kom hit!” En förälder eller anhörigs stämma. Even spetsade öronen och vände huvudet mot rösten. Den lät orolig.
     ”Det är nog dags för mig att gå”, hummade han, och såg ner på valpen igen. Han sänkte nosen till hennes höjd för att fånga valpens blick. ”Det här är vår lilla hemlighet, eller hur? Du vill inte göra mamma orolig.” Evens leende blev hemlighetsfullt. Han nickade i riktning mot rösten som kallade. ”På återseende, Rakel.” Han lämnade platsen medan valpen såg bort.

[Avslutar du?  :fingerguns: ]

Rakel gjorde stora ögon och fnissade när vargen sa att han övat länge. Han var ju säkert lika gammal som mamma och pappa och då hade han ju faktiskt haft en evighet på sig att öva.
Hon hörde plötsligt Huyanas oroliga röst och sneglade tillbaka mot den. Svansen slutade piska och valpen såg plötsligt tjurig ut. Hon såg bedjande på honom när han sa att det nog var dags för honom att gå. Leendet kom tillbaka när han sa att det här var deras hemlighet, svansen började vifta igen.
"Rakel!" hördes Huyanas oroliga röst bakifrån. Rakel kastade en blick bakåt.
"Kommer du tillbaka och..." när hon vände tillbaka var han borta "... och.. leker." Besvikelsen syntes i hennes ögon när hon sökte av skogen där vargen stått.
"Rakel! Vart är du?"
Den lilla vände om och gick tillbaka mot en rykande het utskällning från hennes minst omtyckta barnvakt.

[AVSLUTAT]