De senaste dagarna hade Nunam vandrat på moln. Hon kände sig lätt som en fjäder, varje steg enkelt och fullt av energi. Hennes hjärta vägde inget, och hon hade nästan ont i kinderna av att le så brett jämt. Hon hade inte känt Maksim så länge, men han hade varit så snäll. De hade vandrat tillsammans från Höstskogen till Svartstrand. På färden hade hon först det mesta av snacket, men de hade vilat brevid varandra, och Maksim hade till och med fångat en hare åt henne att äta till frukost en morgon. De hade pratat lite om sig själva, vart de kommit ifrån. I sin enkelhet hade Nunam blivit riktigt bekväm i hans närvaro och drömde om att de skulle se Numoori tillsammans. Var det såhär det kändes att bli kär?
      Det var en vacker morgon i Svartstrand och stället var olikt allt Nunam sett förut. Luften i området var varm och lite kvav, nästan som om det nalkades åskoväder, och träden var märkliga och tjocka. Svartstrand i sig var väldigt olikt Civitas - här bodde man i timmerhyddor, vissa sammanlänkade och andra stående för sig. Det luktade fränt av boskapen som vandrade runt samhället, men flocken Mrengo hade varit vänlig. Nunam hade varit lockad att försöka byta till sig lite av det saltade, torkade köttet som många byteshandlare gjorde här. Hon tyckte sig minnas ha smakat något sådant i Civitas för länge sedan. Men så hade hon stött på en vänlig byteshandlare som hade en annorlunda sorts varor. Där fanns allt möjligt krimskrams, men Nunam fastnade för ett vackert flätat band som hade ett snidad träsmycke hängt i sig. Nunam lyckades byta till sig det (mycket tack vare att le så sött hon kan och lova att springa honan ett ärende som tack), och hade nu den perfekta gåvan till Maksim. Som tack för allt, och kanske för att också stärka deras vänskap. Hon ville visa att hon tyckte om honom och att hon brydde sig om honom - och, om de någon dag skulle gå skilda vägar, så hade han något att minnas henne vid. Det kändes kanske lite fånigt, men Nunam var säker på att det var en fin present, så när hon utfört ärendet och såg Maksim inte så långt bort skyndade hon fram i en lätt trav.
     "Maksim," kallade hon glatt och slöt upp vid honom. "God morgon, har du sovit gott?"
     Hon hoppades han inte skulle märka bandet hon virat om tassen, det var menat som en överraskning. Det bruna bandet smälte turligt nog ganska bra ihop med hennes päls. "Vad vill du göra idag? Jag tänkte om du inte redan har planer att vi kunde gå en liten promenad runt Svartstrand?"
     Hennes ögon tindrade av förhoppningen att han skulle tacka ja.

Nästan i samma stund som Maksim hade gett henne förfrågan att följa med honom till Svartstrand hade han ångrat sig. Han blev för varje sekund påmind om hur störande alla andra var, och hur mycket mer han trivdes i ensamheten. Under ett flertal gånger hade han varit nära på att vika av från stigen och lämna henne, men han hade bett henne följa med av en anledning. Kanske kunde det få Lev att känna något.
    Maksim hade vaknat ensam, utan Nunams värmande kropp bredvid sig. En lättnad hade spridit sig i bröstet på honom, men precis när han hunnit slappna av dök hennes numer välbekanta ansikte upp framför honom.
    “God morgon,” mumlade han lågmält fram. Det ryckte något i hans läppar, i reflex till hennes stora leende på läpparna.
     “Visst, leder du vägen den här gången då?” Maksim mötte hennes blick, som nästan tycktes glänsa i morgonljuset. Den gled från henne till resten av massan av vargar som vaknat. Ännu hade han inte orkat söka upp Lev. Hur många dagar hade gått nu? Åtminstone ett par dagar. Kanske lärde det honom ett läxa.

Lev hade försökt påbörja en plan om vart han skulle resa härnäst, men förlusten av Maksim hade lamslagit honom. Trots att han gett upp hoppet om att hitta honom här i Svartstrand hade han inte lyckats lämna, alldeles för villrådig för att kunna avgöra vad nästa steg var.
     Lev skulle just byta bort sitt andra stycke metall när en rörelse i hans ögonvrå fick honom att se dit. De svartvita hornen var ett givet kännetecken. Klumpen som bildades i hans strupe fick honom att häftigt dra efter andan. Utan att ursäkta sig lämnade han bytesståndet och den nu förvirrade byteshandlaren. Stegen var tunga och bestämda när han röra sig genom den spridda massan vargar.
     “Maksim.” Brodern hörde honom inte över avståndet och andras sorlande. “Maksim!” Lev kom närmare. Sammanbiten frustration klädde hans anlete. Lev lade inte ens märke till den andra vargen som Maksim verkade ha sällskap av.
     “Har letat efter dig i flera dagar,” rösten var anklagande, “vart har du varit? Tänkte du bara lä-” Levs blicken flackade och det näpna ansiktet bredvid uppmärksammades. Lev avbryt sig och ett uttryck av oförstående flimrade förbi. Han såg mellan dem.
     “это кто?*” frågade han uttryckslöst. Situationen gjorde honom förvirrad och nästan lite obekväm.

*Vem är det här?

Maksim hörde sitt namn genom den tjocka folkmassan, kände så väl igen rösten så kallade på honom, men han orkade inte reagera. Istället lät han den blå blicken vara fäst vid Nunam. Närvaron av brodern fick honom att vilja närma sig henne ännu mer. Han ville få honom att känna samma avundsjuka och bitterhet som han själv känt för bara ett par dagar sedan.
    “Det här? Det är Nunam.” Ett litet falskt leende spred sig på hans läppar, men förmodligen var det ingenting hon kunde urskilja än. “Vi träffades för ett par dagar sedan. När du umgicks med den där, vad hette hon nu igen? Aisha?” Maksim mindes väl hennes namn. Uschtrid. Astrid. “Tänkte jag skulle ge er lite privacitet. Men du är själv nu, ser jag.”

Nunam brydde sig inte så mycket om att Maksim inte svarade på hennes fråga, och det förekom henne inte att tjata. Hon förstod att han var tystlåten av sig, men hoppades ändå att han sovit bra.
     "Självklart!" log hon istället åt hans förslag. Deras blickar möttes, men hon vågade bara hålla hans blick i ett kort ögonblick innan hon tittade bort. Hjärtat började trumma bakom revbenen och tänkte precis sätta benen i rörelse, i vilken riktning som helst.

"Maksim!"


Nunam stannade helt upp mitt i steget och såg sig om. En främling kryssade genom vimlet, rakt emot dem med en sammanbiten min och direkt såg Nunam likheter mellan honom och Maksim. Det blev snart klart för henne att han letat efter Maksim, och hon visste att det här inte var hennes angelägenhet. Vad skulle hon göra? Hon ville inte ursäkta sig och gå, men det här kändes... privat. Särskilt när han plötsligt tittade på henne och bytte till ett språk hon inte alls förstod. Nunam visste inte vad hon skulle göra av sig själv. Hennes blick flackade mellan hanen, folkmassan, och till sist Maksim. 
     "Det här? Det är Nunam."
Av någon anledning var hans leende och blick försäkrande. Det var okej att hon var här. Hjärtat fladdrade till och hon besvarade hans leende genast.
     "Hej," hälsade hon med ett litet leende och gladlynt ton. Nyfiket gissade hon att de var släkt. Bröder? Då gällde det att göra ett gott intryck. "Trevligt att träffas."

Levs blick var smal och tankfull när Maksim talade. Det var något annorlunda. Nästan något känslopräglat med honom. Hade det sårat honom? Lev släppte honom med blicken och såg för första gången riktigt på Nunam. Hon såg ut att vara lite äldre än dem, men hade något ungdomligt i uppsynen.
     “Понимаю*,” svarade han bara lågt innan han riktade blicken mot brodern igen. Ignorerade hennes hälsning. Han förstod inte syftet med det hela, men visste att det inte var tillfälle att fråga oavsett. En vilande frustration låg över honom. Det sårade honom att Maksim inte verkade förstå hur det hela fått honom att känna, eller än värre att han kanske helt inte brydde sig.
     “Är du redo att fortsätta?” Lev ville fortsätta sin resa med honom, men visste också att andra förpliktelse väntade. Torano-syskonen var förmodligen redan i Skuggfall vid det här laget, och ryktena om en större tillställning hade nått Svartstrand det senaste dygnet. Maksim visste vart han skulle, och varför, så att han till synes slösade hans tid gjorde honom besviken.

*förstår

Reaktionen från Lev var inte den han kanske hade förväntat sig. Han var alltid artig och trevlig, men nu var det som om en frustration tagit över.
    “Oj oj, du börjar likna den Lev jag minns.” Ett litet retsamt flin spred sig på Maksims läppar. Han syftade på deras valpår, när Lev alltid hade varit storebrodern som såg till att allt gick rätt till. Då hade han alltid varit på Maksims sida. Tills de skiljts åt.
    Maksim skakade på huvudet och suckade lågt.
    “Men du har rätt, plikterna kallar.” Den blå blicken såg ner på Nunam. “Om du inte har något för dig kan du slå följe med oss.” Han övervägde inte ens att fråga Lev. Den här sidan av honom var främmande för honom själv, att bli så svartsjuk att han bara ville hämnas litegrann.

Nunams leende blev osäkert. Hon kunde inte låta bli att känna sig bortgjord när främlingen, Lev, knappt ens såg åt hennes håll. Svarade inte. Hon kunde lika gärna vara luft. Dessutom verkade det nu som att Maksim redan skulle vandra vidare. Varför hade han inte sagt något? Var detta farväl? Nunam visste att hon inte hade någon rätt, de hade inte känt varandra länge, men hon kände sig ändå besviken.

Tills Maksim såg på henne igen.


"Om du inte har något för dig kan du slå följe med oss."
     Nunam såg häpet på honom, såg snabbt mellan Maksim och Lev. Det osäkra leendet låg kvar på hennes läppar.
     "Åh, eh, Maks det vill jag gärna," stammade hon fram med en låg röst. "Men ni kanske vill prata om det först...? Jag kan gå iväg en stund om ni behöver rådgöra?"
     Blicken var aningen nervös när hon såg mot Lev igen. "Jag vill inte tränga mig på."

Maksims retsamma ton kallade fram något kallt i hans blick. Lev studerade honom, osäker på hur han skulle tyda honom och situationen.
     Han dolde reaktionen över erbjudandet bakom en sammanbiten mask. Blicken nuddade lätt vid Nunam igen. Hennes känslor låg öppet för dem alla att läsa. Utan att tveka, snabbt nog för att Maksim inte skulle hinna säga något annat, svarade han.
     “Nej. Det går bra.” Han besvarade inte hennes timida leende, men uppmärksammade henne med en nickning. Tankfullt vändes blicken till Maksim igen. Han kvävde den besvikna sucken. Inte för insikten om att deras umgänge skulle växa, men för hur Maksim hanterade deras relation. Tanken kom alltid som ett hugg i bröstet - var de mer än främlingar, eller låtsades de bara?
     “Ju fler desto bättre,” intygade han eftertänksamt. “Vi har vägarna norrut, mot Civitas,” han sneglade åt Nunams håll igen. Den tidigare vaksamheten hade mildrats. “Du är välkommen att vandra med oss.” Det var svårt att utvinna något ur Maksims skärpta blick.
     “Vi ger oss av så fort som möjligt. Föreslår att ni gör er redo och packar ihop det ni vill ha med er.” Det var otydligt om han talade till dem som par eller bara använde för att vara artig.
     “Vi möts utanför Svartstrand, nordvästra leden.” Lev gav dem en varsin blick som för att försäkra sig om att de hört vad han sagt, innan han vände om och började gå från platsen.

    “Vi behöver inte prata om det,” inflikade han med en kyla och beslutsamhet som klingade i hans röst. Maksim insåg hur han låtit och harklade sig snabbt, och klädde på ett leende på sina läppar. För en kort sekund hade hans mask spruckit, men han hoppades att ingen av dem lagt märke till det.
    Han granskade Nunam samtidigt som Lev talade, försökte urskilja vem hon var mer. Det skulle vara till hans fördel, senare.
    När Lev vände sig om och började gå sköljde något med ens över honom. Han visste inte vad det var för känsla, men han gillade det inte. Var det skuldkänslor? Hade Lev tagit illa upp.
    “Ses sen då, brorsan.” Orden smakade fel på hans läppar. Så många år hade gått sedan ordet hade känts rätt att uttala. Han ruskade på huvudet, lät de väldiga hornen slå i luften. Sedan vände han åter blicken åter mot Nunam. 
    “Dåså, då gör vi oss redo,” log han.