[Utspelar sig direkt efter att detta rollspel utspelar sig.

Pax till Shiva]




Han var med! Han var faktiskt med! Eller det trodde han i alla fall... Kali var lite svår att läsa ibland...

Spänt hade han väntat. Och väntat, och väntat. Till slut hade han inte orkat stå upp längre och satt sig ner. På helspänn hade han väntat och vid minsta ljud som liknade en tass hade han rest sig och spejat in mellan träden. Han visste inte vad han väntade på, bara att han väntade på den mäktigaste vargen i hela Numoori, ledaren över den mest beryktade och starkaste flocken som någonsin existerat i detta land. Hur denna magiska varg såg ut hade han dock ingen aning, men valpen förväntade sig en enorm varg, minst lika stor som pappa! Tänk om han hade en krona... det skulle passa.




Efter att ha rusat upp från marken tio gånger stod han kvar, det kändes ju töntigt att inte kunde sitta stilla så då kunde han ju lika gärna stå upp. Han sträckte ut vingarna och viftade lite med dem.

Han var uttråkad men stod still trots att det kliade i tassarna.

[Sorry för segt svar, men here it goes, haha!]

När Kali hade sökt upp honom hade Shiva, som alltid, lyssnat på vad systern hade att säga. Och till hans milda förvåning verkade det som att Kali hade rekryterat en varg till flocken. Eller, rättare sagt, en ungvarg, säkerligen fortfarande med valpsinnet kvar. Shiva visste inte riktigt vad han skulle tro om den saken, Kali hade han aldrig direkt sett som den som kunde komma på en sådan idé, och det gladde honom smått att hon kunde överraska på detta vis.
Så han hade gett sig av för att med egna ögon se det som hade fångat systerns intresse så. Det verkade som att där fanns något som han borde ta reda på mer om. Shiva litade starkt på Kalis omdöme, och ifall hon hade funnit något intressant med denna ungvarg hon talade om ville han verkligen veta mer. Och det bästa sättet att samla sådan information på var genom att möta denne öga mot öga.

Hans energiförmågor styrde honom när han följde den riktning som Kali hade visat honom. Och det dröjde inte så värst länge innan han kunde känna av den klara, brinnande energin hos en levande varg.
Den svartvita hanen saktade av på takten, och med majestätiska rörelser frigjorde han sig från trädens skuggor, och blev därmed synlig för den mörka vargen som han kunde lägga sina ögon på. Den mörka blicken spändes i den unga vargen och huvudet lades aningen på sned.
"Iro?"
Han frågade efter namnet, såg ingen anledning till att inte göra det, samtidigt som han studerade den aura som sken runt den främmande vargen.

Han hade just funderat på om han skulle gå runt en liten stund för att tassarna inte skulle somna när han hörde ljudet av tassar mot marken och ljudet av en stämma som frågade efter hans namn. Blixtsnabbt vred han på huvudet och såg på vargen som kom ut i den lilla öppningen mellan träden. För en sekund kände han besvikelse innan vargens aura mötte honom och besvikelsen ersattes genast med beundran. Trotts att han inte på långa vägar var lika lång som Iro hade föreställt honom fanns det ingen tvekan om att det här var den varg som han hört så mycket om. En krona skulle definitivt passat mellan vargens ögon och Iro visualiserade det samtidigt som han sänkte huvudet i en bugning.
"Ja det är jag." svarade han när han lyft huvudet från bugningen "Det är en ära att möta dig, Shiva." Hans känslor kunde inte beskrivas som annat är starstruck. Det var ändå Konungen som han talade med, ledaren över den mäktigaste flocken i Numoori. Och han skulle få tjäna under honom, om han inte fann Iro ovärdig av detta. Han vek prydligt in vingarna längs sidorna och stod med huvudet tillräckligt högt för att uppfattas som stolt utan att höja det så mycket att han ifrågasatte Shivas auktoritet.

Shiva lät blicken granska den mörka, bevingade vargen som stod framför honom. Artighet verkade vara en av de talanger som denne besatt, vilket inte var en nackdel. Shiva hade mött allt för många uppnosiga vargar, han började ärligt bli less på dem. Ironiskt nog hade han nog själv varit värre än dem alla i sina yngre år, men det var inget som han lade någon tanke på.
Den andre hälsade, och orden tilltalade Shiva. Men att kasta artighetsfraser mellan varandra var ingenting som han var intresserad av att göra. Nej, han var här av en anledning, och det var lika bra att ta tag i den saken direkt.
"Så, Iro. Vad besitter du för underlig förmåga som lyckas charma min syster så pass att hon talar om att låta dig gå med i min flock?"
Ett svagt leende gled över den svartvita hanens läppar, men i rösten hördes det att han begjorde ett svar. Han var nyfiken på vem denna hane var. Visserligen var det endast av den anledning att Kali talat någorlunda gott om denne, men nyfikenheten fanns där och Shiva ville stilla den. Han ville veta vad denna bevingade varg kunde ha att erbjuda honom.

Han studerade Konungen, auran och all den makt som tydligt fanns runt denne. När Shiva frågade om hans förmågor syntes för en kort stund tvekan i hans lila ögon. Han visste ju faktiskt inte vad det var för förmåga som hade väckts inom honom, fast det ville han ogärna erkänna. Efter ett kort ögonblicks tvekan öppnade han munnen för att faktiskt svara eftersom det skulle vara oartigt att inte göra det.
"Jag vet faktiskt inte var det var för förmåga, det var första gången som någonting sådant hände." sa han och försökte att inte låta helt inkompetent "Men jag vill ingenting annat än kunna tjäna er och låta er använda mig och mina förmågor efter era önskemål." Åter sänkte han huvudet i en bugning inför denna mäktiga varg. Skulle han berätta vad det var som hänt? Shiva hade trots allt frågat om vilka underliga förmågor han besatt, och då skulle han väll berätta om dem? Han steg upp ur sin bugning och tog till orda igen för att försäkra sig om att han gjorde det som Konungen bad honom om.
"Vad min förmåga beträffar så uppenbarades en kopia av mig en bit bort och jag fick en bild från kopians synvinkel, men jag har som sagt aldrig lyckats göra någonting liknande innan så jag vet tyvärr inte vad det innebär." han tystnade och hoppades att det var nog för att han inte skulle bli utkörd och bortkörd från flocken han så hett önskade bli en del av.

Shiva höll sig tyst. Han kunde se hur den unga vargen funderade, som om denne var ytterst noga med att välja sina ord. Och det roade honom. Respekten som den andre verkade ha för honom var sannerligen något som fick Shiva att känna sig stark och märktig. Han förtjänade det. Samtidigt var nervositeten som den andre kände hysterisk för ledaren.
Han flinade stillsamt, medan han väntade på de ord som den unge Iro beslutade var passande nog att yttra.
Och när denne så talade om vilken kraft han besatt mötte Shiva hans ord med en känsla av förundran. Vad var detta för knep som den mörke sade sig kunna? Att göra en kopia, av sig själv... Att dela sig till två... Otroligt. 
Och den första tanken som slog honom var att här stod inte bara en, utan två, krigare. Vilket otrolig tillgång det vore...
"Först och främst," började han med ett roat flin, "sluta upp med det där bugandet. Varken du eller jag tjänar något på det, såvida det inte råkar vara så att du inte kan hålla blicken borta från marken nedanför dig."
Respekt i all ära, men den unge skulle snart dra på sig en nackspärr ifall han fortsatte med de ytterst patetiska rörelserna. Respekten satt inte i att stirra i marken, inte enligt Shiva. Och ifall den unge önskade Shivas respekt tillbaka var han så illa tvungen att ändra sitt beteende. Det fanns inget respektingivande i att kräla på detta vis för en annan varg.
"Sen, vad gäller denna förmåga du talar om... Du säger alltså att du kan göra dig till... två?"
Det lät nästan för otroligt för att vara sant.

Iro stelnade när Shiva sa åt honom att sluta med bugandet. Han fick hindra sig från att skrapa med tassen i marken utan rätade istället på nacken och stod stolt, även om han inte vågade möta Shivas blick ordentligt.
"Som ni önskar." sa han och lyckades hålla blicken stadigt fäst på pälsen som täckte Shivas bringa, han kunde inte med att fästa blicken i hans ögon.
När han återigen blev frågad om sin förmåga nickade han och öppnade munnen samtidigt som han höjde blicken mot Shivas ögon.
"Ja det verkar så..." Iro tvekade och flackade med blicken ".. jag. Jag vill inte lova någonting men det.. det kändes som att det fanns mer... Som att jag kanske... kanske skulle kunna bli ännu fler." han lyckades möta Shivas blick i några ögonblick innan han sänkte blicken igen "Men jag kan inte lova någonting."

Shiva kunde inte hindra ett svag leende från att träda fram på hans läppar när den han såg hur den unge vargen reagerade på hans ord. Men samtidigt verkade det lovande. Den unge kunde ta till sig av hans ord, och verkade villig att lyda. Det var inte något som kunde ses som en nackdel. 
"Löften är ändå inget värda ifall de endast är tomma ord."
Shiva hade sedan valpben fått lära sig om heder och ära. Och kanske han var kall och lite av en psykopat, men han hade alltid stått vid sitt ord. Aldrig att någon skulle kunna kalla honom en lögnare. Han må vara många saker, men aldrig det. 
"Det finns potential hos dig, men du har en väldigt lång väg kvar att vandra. Denna förmåga du talar om är för mig främmande, även om jag kan se hur den brinner av styrka djupt i ditt inre. Kanske min flock inte kan erbjuda dig en exakt träning för just denna specifika sak, men oavsett så kan vi erbjuda dig mycket mer."
Han förstod vad Kali sett i ungvargen, han kunde också se det. Och det var tilltalande. 
"Hos oss får du lära dig om styrka, om strid och om vilja." Han tystnade för några ögonblick samtidigt som han höll den mörka blicken fäst på ungvargen. "Så om du så önskar, Iro, är du välkommen att vandra med oss, träna och lära. Just starkare du blir som person, desto större är möjligheten att du vinner kontrollen över denna förmåga du besitter."

[Skrivet på mobil, ursäkta eventuella stavfel.]

Iro kunde inte hindra att det ryckte i hans mungipor när han skymtade ett leende på Shivas läppar. Han kunde inte låta bli att känna sig stolt över det svaga berömmet. Leendet blev en aning bredare när han nickade medhållande till Shivas ord.
Ögonen glittrade över den svartvites ord. Han nickade ivrigt och blicken var beslutsam när han sög i sig Konungens ord. Han ville bli stark. Han ville bli mäktig. Han ville lyda.
"Det är min största önskan," sa han och mötte Shivas blick "jag planerar att bevisa mig värdig ditt förtroende." Det kändes lite högtidligt och han kunde inte låta bli att le nervöst när han slog ner blicken. Man kunde inte hålla Konugens blick hur länge som helst.
Iro var fast besluten att inte bara lära sig förstå sin kraft och kunna använda den utan också lära sig slåss för att försvara det som betydde någonting.
"Tack så mycket." han kunde inte låta bli utan krökte på nacken i en bugning, som han visserligen lyckades hejda halvvägs.
'Du ska inte behöva ångra dig'

Shiva nickade som svar åt den unga hanen. Det var något som han hade fått lära sig i sin barndom, vem som helst fick inte bli medlem i TBB. Men när Shiva själv hade tagit tronen hade han lättat lite på de reglerna. Styrkan låg i antalet, och ju fler vargar som anslöt sig till dem desto starkare skulle de bli som flock. Visserligen hade även han krav på vilka medlemmar han bjöd in till gemenskapen, och han var fullt medveten om riskerna som det kunde innebära att inte ha lika hårda regler om vilka som fick ansluta sig till dem. 
Men han hade lyckats. TBB:s rykte var starkare nu, flocken var starkare än han mindes att de var när han var liten. Visserligen skulle han alltid vandra i skuggan av Blossom, men den tanken hade han slutit frid med. Han var en egen individ, och han levde inte för att tjäna sig själv. Nej, han levde för flocken, för skogen, för Moriko och för att föra Blossoms arv vidare.
Hade han låtit Iro ansluta sig till dem ifall han följt de gamla reglerna? Han tvivlade på det, oavsett vad Kali hade sagt om hanen. Men tiderna var nya, och han följde den väg han själv hade valt ut dem. Allt för att hedra minnet av Blossom, allt för att låta hennes arv till denna värld leva vidare.

Blicken svepte över yngligen.
"Kom." Han reste sig (tror att han satt ner om jag inte minns fel xD), och vände ryggen åt Iro. Han kastade ett ögonkast över axeln samtidigt som ett svagt leende spelade över hans läppar. "Det är väl dags att du möter de andra."
Under tystnad undrade Shiva vad flocken skulle tycka. De följde honom visserligen troget som aldrig förr, utan att kritisera och ifrågasätta. Men i sina tankar dömde de alltid ut nykomlingarna, det visste han. Men vad gjorde det? Shiva fann det roande, samtidigt som han tyckte att det var en viktig del av att låta nykomlingen finna sin plats i flocken. Han brukade iaktta spektaklet på avstånd, för det var ingenting han kunde lösa. Det var upp till var och en att finna sin plats.
Och nu fick han åter se en varg anlända till dem, och försöka lära sig flockens dynamik för att passa in.
Det här kunde sannerligen bli intressant.

[Ska vi avsluta där? Iro får hänga på Shiva och presenteras för de andra medlemmarna osv. Inte mycket mer egentligen (: ]

Iro stod stilla med ett leende ryckande i mungipan. Han var med. Det kändes som att hans resa med Corson inte hade tagit någon tid alls i jämförelse med väntan på detta ögonblick av acceptans.
När Shiva reste sig upp och sa åt honom att följa efter kastade han sig i det närmaste framåt för att vara till lags. Han nickade och kunde inte låta bli att le brett när Shiva sa att det var dags att träffa de andra i flocken. Svansen slog långsamt som för att visa att den unga inte helt kunde kontrollera sin kropp och de känslor som den visade.

[Det låter bra :)]

[AVSLUTAT]