För flera timmar sedan hade skogen först kommit i synfält. Då hade den bara varit en ojämn linje i horisonten. Men med varje steg hade skogen vuxit sig större. En spirande glädje och tillfredsställelse fyllde hans bröstkorg. Det tunna flinet i hans anletet hade inte veknat, inte ens när Iro sagt något. Äntligen hemma.
     Väl framme vid skogsbrynet haltade Corson. Leendet växte och han såg på Iro. Det låg fortfarande något kyligt och lömskt i hans blick men han gjorde inga försök att hålla tillbaka glädjen.
     ”Iro”, började han med en stolt ton. ”Välkommen”, han vände blicken emot de höga barrträden som tornade upp sig likt spjut framför dem, ”till Kaiwood.” Det gick inte att ta miste på hur nöjd den unge hanen var. Det var knappt så han kunde bärga sig till att få äntra skogen igen. Få känna lukten av flocken, av TBB. Det här var deras kungarike, och skulle för alltid vara det.

Ivrigt hade han följt efter Corson, slutit upp vid hans sida när skogen närmade sig. Egentligen visste han ju inte om det verkligen var Kaiwood, men Corsons steg och breda flin antydde att dem närmade sig och eftersom det här var den ända skogen inom synhåll var han ändå 95% säker på att det var rätt skog.
Han stannade, stum, och såg på träden ända tills Corson sa hans namn - tänka sig att han lärt sig det ändå, imponerande -. Den lila blicken såg på Corsons svartvita anlete när han välkomnade Iro till Kaiwood. En låg utandning föreslog häpnad och vördnad inför skogen som tornade upp sig ovanför dem.
"Wow." andades han och såg in mellan dem höga stammarna. Han undrade hur stor skogen var, mörkret mellan stammarna tydde på att den var enorm.

Ett lågt skratt lämnade honom när han såg Iros reaktion. Det var roande, och Corson kunde förstå att det var häpnadsväckande om man levt i en äcklig, fuktig djungel hela sitt liv. Den vita blicken såg tillbaka in i dunklet. Solen stod fortfarande på himlen, men under Kaiwoods beskydd var det svalt och mörkt – precis som han föredrog det.
     ”Nåja”, sade han efter några ögonblick. Otålig som han var, såg han tillbaka på Iro. ”Redo? Det är i den här skogen ditt öde kommer avgöras.” Flinet höll i sig när han mötte upp valpens lila blick. ”För all del, om du inte vågar kan du vända om nu, men när du tar ditt första steg in i Kaiwood, är det upp till Kungen själv vad det blir av ditt liv.” Corson kunde inte låta bli att överdriva lite, men samtidigt ansåg han det som en del av testet. Om Iro nu var så hängiven för att få träffa Shiva och gå med i flocken, behövde han vara beredd att dö för det också. Om inte kunde valpen vända om nu och slippa förlöjliga honom genom att ta med sig en ynkrygg tillbaka.

Han skämdes lite över sin öppna reaktion för skogen när han hörde Corsons skratt. Med en knyck såg han på den svartvita och mötte trotsigt hans blick. Han fnös när Corson sa att han kunde vända om, han hade inte gått såhär långt för att ge upp nu! Beslutsamt mötte han Corsons iskalla blick och höll fast den.
"Då är det bäst att vi skyndar oss." sa han och såg tillbaka på skogen.
Han fann att skogens mörker trots allt kändes välkomnande, som om han egentligen var gjord för det kalla klimatet som väntade honom här. Det var inga problem för någon att se att hans fäll skulle smälta in utmärkt i skogen, rena camouflagen faktiskt.

Corson skrockade till. På ett sätt som han väldigt ogärna ville erkänna imponerade Iros beslutsamhet honom. Men tanken var bara flyktig. För även om valpen uppehöll sin fasad inför honom, skulle säkerligen Shiva kunna bryta ner den om det fanns så mycket som en spricka i den.
     Utan att säga något mer tog unghanen sitt första steg in under träden. Med ett djupt andetag drog han åt sig lukten av barr och mull. Äntligen var han hemma. Lukten av flocken började långsamt sippra fram emellan de mörka trädstammarna som dimma. De närmade sig. Men Corson tänkte inte ta med sig främlingen in på deras heliga mark, nej, om getvalpen ens skulle få beträda deras revir, det var upp till någon av högre rang.
     ”Stanna”, beordrade han plötsligt. I samma ögonblick låste sig benen under honom. De var nära nog. Det kalla blicken kastades fort på Iro med ett tunt flin på läpparna innan han höjde nosen emot trädtopparna och skyn. Ylet som lämnade hans strupe var ostadigt och växlade i toner, en påminnelse om hans fortfarande ringa ålder, men Corson kunde inte bry sig mindre. Istället fokuserade han på att göra sig hörd, berätta om sin återkomst och kalla på sin moder. När ylet tynade bort, fästes blicken målmedvetet i dunklet mellan träden och hans sinne började sträcka ut sig genom skogen, sökandes efter sin mor. 

[Tänkte att Kali får hoppa in här. ♥]

Honan hade inte befunnit sig på reviret många dagar, hade bara nyligen återvänt från sin lilla vandring till Silverpile och tillbaka. En välbehövlig paus, en som hade brutit de vardagliga rutinerna, gett lite omväxling. Om det hade varit särskilt givande eller intressant kunde hon inte direkt sätta ord på, men känslan av att komma in under Kaiwoods mäktiga trädkronor igen var mäktig. Välbekant och efterlängtad. Solens sken spred sig nästan retsamt ner mot marken i den mindre gläntan hon passerade. Ett ställe där lövverken var glesare, ett ställe där ljuset segrade över dunklet. Det var dock ett helt annat sorts ljus som fångade honans uppmärksamhet. En energi, flammande, ung och välbekant. Motvilligt spred sig en vag känsla av värme i hennes bröstkorg, en hon inte kunde förhindra. Han var hemma, men han var inte ensam. Ylandet som efter en kort stund skar igenom tystnaden lade hon inte överdrivet mycket tankar på, hon hade redan börjat styra sina steg åt hållet där sonen befann sig. Vem var denna varg han hade med sig? En hon aldrig stött på tidigare, det var en sak som var säker. Vaksamheten sänkte sig med ens över henne då de båda unga vargarna kom inom synhåll mellan trädstammarna. Den vita blicken fäst vid den svartvita sonen, svepte endast flyktigt över valpen bakom honom. Vingar, det var det första som hon lade märke till. Utan att så mycket som bekräfta valpens närvaro så tog hon sig fram till Corson, stannade upp framför honom, nog nära för att kunna känna hans andedräkt över sitt ansikte. Varför fanns den där varma irriterande känslan inom henne? Var hon glad över att se honom? Glad var aldrig rätt ord för att beskriva hennes sinnesstämning. Nöjd, kanske smått lättad. Den där primitiva känslan av att återse sin valp greppade onekligen tag om hennes inre, trots åtskilliga försök att förskjuta och förneka den. ''Corson''. Stämman var dock samlad, till största delen neutral, men någonting positivt låg över det hela. En av framtassarna höjdes för att kort lägga sig över hans skuldra. Hon slogs av insikten att han hade växt till sig en aning. Såg inte längre ut som en valp, utan en ungvarg. Den ena mungipan drog sig vagt i ett roat leende över tanken. ''Har resan varit lärorik?''. En fråga som kunde ha många betydelser och svar. Det borde vara uppenbart för hanen vad hon syftade på, samtidigt som hennes nu något stela blick påminde honom om att inte säga för mycket i sällskap av främlingar. Han borde dock inte behöva någon påminnelse, hon hade uppfostrat honom väl. Till sist så vändes blicken mot valpen, studerade den mörka hornförsedda och bevingade ynglingen med en skeptisk, hård blick innan den vändes tillbaka till sonen. ''Vem är valpspolingen du släpat med dig hem?''.

Iro stannade lydigt när Corson sa till honom att göra precis det. Medan hans yl skar genom skogen lät valpen blicken glida över omgivningen. Han längtade så efter att bevisa sig värdig för flocken som han längtade efter att få bli en del av. Träden tycktes bara förstärka intrycket av att det var en mäktig och obrytbar flock som bodde här, annars hade skogen nog stött ut dem. Det var så tyst i den här skogen. Iro hade aldrig kunnat föreställa sig en skog som inte såg ut som Kawazatri gjorde. Kaiwoods släta, massiva stammar var så raka i jämförelse med dem som han växt upp med och det hängde inga lianer här, det fanns inga apor som skrek åt dem och luften var så kylig att man nästan kunde se den.
En svartvit varg kom plötsligt inom synhåll. Iro följde henne spänt med blicken, noterade att hon var väldigt liten för att vara vuxen... Hur liten kunde en vuxen varg bli? Mamma var ju stor och pappa var nästan enorm. Tänk att det fanns så små vargar att dem skulle kunna gå under mamma, så som han gjorde nu.
Valpen insåg, lite modfälld, att varginnan inte ens sett åt honom. Tänk om han redan förlorat? Tanken var svindlande och fick honom att vilja springa därifrån med svansen mellan benen.
Corson och varginnan utbytte några fraser som inte var överdrivet känslomässiga innan hon plötsligt såg på Iro. Han sänkte blicken en aning, ville inte utmana henne samtidigt som han vägrade visa sig svag. När hon talade till Corson sneglade Iro på honom, undrade om han skulle presentera sig själv men beslöt sig för att hålla tyst tills han blev tilltalad. Det kändes smartare att inte göra någonting tills han blev ombedd att göra någonting.

När den mindre, svartvita gestalten uppenbarade sig bland de åldrade trädstammarna dog det smala flinet ut på hans läppar. En spirande värme flammade upp i hans bröst, saknad, lättnad. Den var främmande, men välkomnande. Även om Corson aldrig skulle låta sig spela på dessa känslor, då det var en svaghet, så hade han i ett annat liv rusat fram till sin mor för att omfamna henne.
     ”Mycket”, svarade kort. Resan hade gett honom kunskap om många saker, och inte bara gällande flocken Isil Anar. Corson var nöjd över sin insats, men, det låg ändå en slags nervositet över att Shiva eller Kali kanske inte skulle se det på samma sätt. De vita ögonen såg i Kalis ansikte, han ville fråga om sina syskon, men lät bli. Istället lät han henne föra konversationen vidare.
     ”Jag mötte honom i Kawazatri. Envist ville han följa med mig.” Corson kastade en blick på Iro som stod snett bakom honom. ”Jag tillät honom, men bara om det var på mina villkor.” Ett smalt leende drog över läpparna innan det återtog en neutral form. Blicken som mött upp moderns såg tillbaka på getvalpen.
     ”Du kan presentera dig”, sade han kallt.

Iro kunde inte låta bli att känna sig stolt när Corson berättade att han tagit med Iro på sina egna villkor, och att Iro nu stod framför flocken. Han visste inte vem det var dem pratade med men det verkade ändå finnas någon samhörighet mellan dem och eftersom Corson skulle ärva tronen var säkert hans föräldrar högt i rang... kunde det vara hans mor som kommit fram till dem? Dem var ju på något vis lika med sina vita markeringar.
Han mötte Corsons blick när denne sa åt honom att presentera sig. I den kortaste mikrodelssekund blev Iro så nervös att magen vred sig.
"Mitt namn är Iro och jag har hört stora saker om TBB. Jag önskar gå med, tjäna Shiva och flocken till mitt sista andetag." sa han med stadig röst samtidigt som han mötte varginnans vita blick, den som påminde så mycket om Corsons. När han tystnade sänkte han huvudet, släppte ögonkontakten och gjorde en bugning mot henne. Han höjde huvudet med et tyst suck, det gick inte att förneka det faktum att Corsons ord mot all förmodan gjort honom nervös. Han ville inte dö, men han ville så gärna tjäna flocken vars revir han stod inför att det värkte inom honom. Tänk att saker kunde bli så viktiga när man var så liten.

En del av henne ville fortsätta fråga honom om hur uppdraget hade artat sig, men det var inte ett ämne hon tänkte ta upp så länge som valpen, en utomstående, befann sig på platsen. Det fick vänta till senare, när de var ensamma. Hon nickade bara för att bekräfta hans svar. Corson var den första av syskonen att återvända hem, vilket egentligen förvånade henne med tanke på avståndet han haft att vandra mot för en del av syskonen. Hon visste inte riktigt om det bådade gott eller inte. Hade det hänt de andra någonting? Hon slog bort tanken så fort den svepte igenom hennes huvud. Det tjänade ingenting till att älta det, hon skulle ändå inte få något svar förrän, om, de återvände. Uppmärksamheten fästes istället vid de ord som lämnade Corsons mun. Kawazatri, en plats hon aldrig själv besökt, endast hört om. Egentligen hade hon sett väldigt lite av den södra och västra delen av landet, tråkigt nog. Visst fanns där en liten äventyrslusta djupt inom henne som ibland tog sig till ytan, men hon hade för mycket ansvar numera för att vandra iväg hur som helst. Hon var nöjd där hon var, det fick räcka, för tillfället i alla fall. Blicken, fortfarande lika hård och kall, fästes vid valpen då han fick uppmaningen att presentera sig själv. ''Iro...''. Hon upprepade namnet som om hon smakade på det. Fundersamt, tankfullt. ''Säg mig, varför skulle vi ta in dig i flocken? Vad har du att tillföra till vår magnifika samling av vargar?''. Kanske var det en för svår fråga för en så pass ung valp, men det brydde hon sig föga i. Visste han inte om sina egna styrkor och färdigheter, kunde han inte förklara och stå för dem så passade han verkligen inte in hos dem. Hanvalpen verkade åtminstone ha nog med vett för att inte tala annat än när han blev tilltalad, men hennes inställning var fortfarande skeptisk. ''Mitt namn är Kali, barnbarn till BloodBlossom, TBB's grundare, och syster till Shiva, nuvarande ledare. Min son Corson har du träffat''. Hon gestikulerade mot Corson med huvudet utan att släppa valpen med blicken. Stämman höll sig någorlunda neutral, än så länge lugn, än så länge höll sig vansinnet i schack.

Den vita blicken höll ett fast grepp om Iro när han talade. En del av honom kände en oro för att Kali och Shiva skulle se ner på honom för att han drog med en oduglig valp till flocken, men den andra delen av honom brydde sig inte. Kali eller Shiva kunde döda honom på plats, och så var det med det. Aldrig hade Corson garanterat honom en plats i flocken, eller ens att han skulle komma härifrån levande.
     Utan att avbryta såg han tillbaka på sin mor när hon talade. Instämmande nickade han. Corson hade aldrig presenterat sig för Iro med sin rättmätiga titel, som systerson till Shiva. Förmodligen skulle det klarställa en del saker för honom. Ett slugt, smalt flin låg trätt över hans läppar. Det var svårt för honom att inte njuta av den föreställda nervositet getvalpen kände, den fick honom att känna sig mäktig. Han föreställde sig att det var så här hans mor och morbror kände hela tiden. Det hoppades han en dag att han kunde uppnå.

Öronen klippte till när hon sa hanns namn. Han hade aldrig tänkt på hur hans namn lät när andra sa det... det lät skumt, liksom fel.
Här kom första provet. Det kändes som om magen höll på att lösas upp av nervositet men han behöll sin mask utåt.
"Jag kommer bli stor om jag får växa upp, mycket stor och får jag slåss vid er sida kan jag attackera ovanifrån då jag är en flygare. Jag vill träna och bli så stark som jag bara kan för att kunna hjälpa TBB på alla sätt som kan tänkas." en flyende tanke slog honom, han visste inte om han hade några krafter... hade han inte det var han ju mycket mer värdelös än han befarade.
"Jag har velat gå med i den här mäktiga flocken sedan jag först hörde talas om den och jag skulle kommit tidigare om jag vetat vart jag skulle gå. Men nu är jag här och vill ingenting annat än att tjäna er tills den stund jag inte längre andas." Han drog ett tyst andetag och höll kvar Kalis blick när hon presenterade sig. Hans lila ögon vidgades lite och han sneglade på Corson. Den lilla räven hade inte ens varit i närheten av att berätta det här för honom. Iro kom på sig själv och såg tillbaka på Kali med ett neutralt ansikte, rädd för att han precis gjort ett ofantligt misstag genom att visa förvåningen. Han Nickade till hennes ord om  Corson och skyndade sig att böja på nacken i ytterligare en bugning för att tala till Kalis tassar.
"Det är en stor ära att få träffa någon med så hög rang, en ättling av BloodBlossom." i ärlighetens namn visste han inte vem den här Blossom var, men med tanke på vad Kali berättade och på vad flocken hette förstod han att hon säkert i det närmaste var en gud för dem. Han ville lära sig.
Försiktigt såg han upp på Kali, avbröt bugningen samtidigt som han inte riktigt mötte hennes blick. Det var nästan så att han höll andan, rädd för vilken dom han skulle få... han ville inte tillbaka till Kawazatri!

Stora vargar hade de gott om redan, och Ataro var en skicklig flygare. Det rådde ingen brist på något utav det, eller, det var nog inte helt sant. Ända sedan Armageddon och Dominique hade dött så hade luftrummet i Kaiwood blivit desto tommare. Endast tanken på Geddon drog någonting bistert över honan. En av få vargar hon någonsin kategoriserat som en vän, den förlusten hade känts. Hon påbörjade en cirkulering kring valpen i en långsam takt, studerade hans kropp, försökte avgöra om det var någonting de kunde ha nytta av. ''Flygare kan man aldrig ha för många av...''. Stämman var inte mer än en viskning, en hög tanke. Hon talade endast till sig själv och förväntade sig inte ett svar på det hela, vilket nog av tonläget var lätt att avgöra. Då hon tagit sig ett varv runt honom så stannade hon upp på samma plats som hon tidigare befunnit sig på. Då valpen sänkte framkroppen i ytterligare en bugning, då de nästan smöriga orden lämnade hans mun så brast det någonting inom henne. Det samlade uttrycket, lugnet, ersattes inom loppet av några sekunder med vansinnet och en ilska. De vita tänderna blottades i en morrning då hon kastade sig mot valpen, lät käkarna smälla ihop endast centimeter ifrån hans ansikte. En varning. ''Smicker tar dig ingen vart, valp''. Hon hade hört det för många gånger tidigare, det tilltalade henne inte. Vittnade inte alls om styrka, utan var snarare bara irriterande. Stämman dröp av kyla och hotfullhet. Hon spelade inte, det var en sak som var klar. Den vita blicken stirrade in i det vänstra ögat som hon hade närmast sig under några evighetslånga sekunder innan hon tog några steg tillbaka, slickade sig om munnen och samlade ihop sig som om ingenting hänt. Blicken vändes mot sonen. ''Du får i uppgift att lära honom vad som är viktigt. Hur vi bemöter varandra''. Det sista var en uppenbar gliring åt valpen. ''Han sätter inte så mycket som en tass på reviret innan vi bestämt hans öde, förstått?''. Stämman var bestämd, hård, även då hon talade till sonen, men inte hotfull.

Corson lät ögonen växla emellan de två vargarna. Sinnena var spända, och de flackade i ljusstyrka innanför hans ögonlock. Det Iro sade var inte helt odugligt, de hade tidigare förlorat två flygare. Men getvalpen var fortfarande ung, och just det, en valp. Han skulle behöva träning, en mentor. Att ta in en ny, oslipad yngling var mycket jobb, men kunde löna sig i längden.
     Trots det plötsliga och oförutsägbara anfallet från hans mor, rörde sig inte Corson ur fläcken. Minspelet höll sin neutrala form trots att Kali’s morr kunde skrämma vem som helst enda in i märgen. Det var tydligt att han var van, härdad och präglad av denna tik. Och Corson visste, att hur Iro reagerade på det hela skulle förmodligen komma att vara hans dom. Unghanen förväntade sig inte mycket utav valpen.
     När Kalis blick mötte hans egen rätade han instinktivt på sin hållning. Utan att se bort nickade han kortfattat. En brännande irritation växte med hennes ord. Inte riktat emot henne, utan emot getvalpen. Corson skulle få dras ytterliggare med det förbannade kräket.
     ”Självklart, mor.” Rösten var neutral, beslutsam. De virvlande känslor speglade inte på hans yttre, även om hans mor säkert kunde känna av den på ett eller annat sätt. Ögonen släppte hans mors och han såg emot Iro. Genast ersattes det sedvanliga likgiltiga i hans blick av kyla.

Vid Kalis ord hade ett svagt hopp börjat glöda inom honom, kanske hade han en duglig chans att komma med? Ingen utav denna hoppfullhet syntes på hans ansikte.
Chocken över tikens snabba utfall fick skräcken att lysa ur ögonen. Han ryckte tillbaka, satt på hasorna och var övertygad om att hennes tänder skulle slå ihop över hans nos, dra ner honom på marken för att sedan hugga mot strupen. Hennes morrande ord höll hans ögon uppspärrade med skräcken klar och tydlig i dem. Han pep som svar på hennes ord, ville egentligen förklara sig, berätta att han inte menade det som smicker men han kunde inte finna sin röst och fick därför inte fram ett ord.
Det dröjde några sekunder efter att Kali backat ifrån honom innan han ställde sig upp igen, blicken flackade mellan mor och son, såg på dem men en blandning av förvirring och oro. När Corson såg på honom med kylig blick mötte han den så neutralt som han kunde även om han kokade inombords. Om han nu var så besviken på honom hade han ju faktiskt kunnat förvarna Iro lite! Hur skulle Iro kunna veta att Corsons mamma typ var helknäpp?

Skräcken, så underbar. Hon kunde nästan leva på känslan som hon fick närhelst hon satte skräck i andra. Så otroligt tillfredsställande. Hon visste inte riktigt vad hon hade förväntat sig ur situationen. Om hon faktiskt ville att han skulle vända om med svansen mellan benen och springa så fort de små benen bar honom. Det hade varit lite roande, men hon var inte direkt missnöjd med resultatet. Han hade inte ryggat, visserligen visat sin skräck och chock, men inte ryggat, det var viktigt, och det gick att jobba med. Kanske hade hon lite mer överseende nu för tiden, lite mer svängrum i sina ideal, sedan dess att hon själv uppfostrat valpar. Hårda tag och fasta gränser behövdes för att till sist forma dem till någonting magnifikt, och hans ålder var vad som gjorde det möjligt. En oslipad sten, en som, med rätt handlag, troligen skulle gå att forma hur de än ville. Kanske fanns det en viss potential, det ville säga, så länge han inte irriterade henne till döds innan dess. Tålamod hade hon aldrig haft gott om. Blicken vändes mot sonen då de virvlande, nästan upproriska energierna fångade hennes uppmärksamhet. Något med situationen sade henne att han inte var överförtjust i valpen han släpat med sig hem. Fanns det en anledning till det? ''Har du någon kraft?''. Uppmärksamheten vändes tillbaka till Iro. Krafter kunde vara stora tillgångar. Även om inte alla var mäktiga och starka så hade de nästan alltid något de var bra för. Hennes egna kraft hade varit allt annat än stark som valp, men ack så eftertraktad av flockmedlemmarna.

| Ugh, vet inte vad det här blev, derpinlägg xD |

De två ynglingarnas blick möttes. Trots att Corson inte kunde se några känslor i Iros blick så kunde han föreställa sig ilskan. Käkarna spändes i ett sammanbitet uttryck. Getvalpen hade gått honom på nerverna fler än en gång, och han kunde inte vänta till han äntligen var fri den bevingade byrackan.
     När hans mor talade vred han uppmärksamheten åt henne igen. Den tanken hade varit honom flyktig, och han själv kunde inte svara på den. Om det var för att han var alldeles för självupptagen eller för att Iro inte använt den visste han inte. Det var en stor chans att Corson inte lagt märke till den bara. Blicken sökte sig till ynglingen igen, granskade honom noggrant. Även om han mer än gärna hade kastat spydiga kommentarer åt valpspolingen så höll han tyst i respekt till sin mor. Aldrig skulle han bete sig ouppfostrat i hennes närhet.

Han hade nästan börjat lugna ner sig när Kali sa orden han varit rädd för, och han önskade att han hade ett bättre svar på dem. Det var ju inte så att han inte ville ha magi, både mamma och pappa hade ju magi... då borde väll han också få?
"Jag har inte märkt av några krafter, än." sa han och det ända som avslöjade hans känslor var att öronen slokade något. Den här varginnan fick honom att skämmas över sånt han inte kunde hjälpa vilket var lite skrämmande. Han kämpade ändå för glatta livet för att få gå med i den här flocken. Det kändes otroligt att någonting som magi skulle avgöra om han fick gå med eller inte. Han kände en brinnande lust att förklara med om sin släkt, få Kali att förstå att magi låg i hans släkt, att han säkert skulle få magi när han blev lite äldre... han hade bara inte upptäckt dem än. Men den korta historian han hade med Kali sa honom att det var bättre att säga mindre till tinne, more is less.

| Har tillstånd till PP |

Otåligt väntade hon på ett svar från den bevingade ynglingen. Inte för att avsaknaden på eventuella krafter skulle avgöra någonting, men det var bara hennes nyfikenhet som tog överhanden. När det kom till krafter så älskade hon att experimentera och manipulera dem, både sin egna och andras krafter. Det var den mest grundläggande pelaren i det som var hennes kraft, grunden för allting annat som hon utvecklat. Då svaret till sist kom så lade sig något tankfullt och fundersamt över hennes anlete. ''Tillåt mig''. Utan att vänta på, eller förvänta sig, ett svar så slöt hon upp avståndet med den yngre igen. De röda gnistorna började sprida sig längs med hennes framtassar, framkallade ett sprakande ljud när helst de slog ihop med varandra. Påminde mycket om elektricitet. Hon placerade en av framtassarna mot valpens ena framben och slöt ögonen, lät gnistorna sprida sig i pälsen på hanen omkring hennes tass. Det var ingenting som gjorde ont, kanske endast kittlades eller stack till lite på sin höjd. Hon letade upp den plats bland energierna som alltid hyste en vargs krafter, och fann gråa, nästan livlösa energier. Hon gav dem en vag stöt. Ungefär som när man petar på någonting för att se om det är vid liv. Och mycket riktigt kunde hon känna dem pulsera, svara på hennes kraft. Ett flin lade sig på hennes läppar innan hon flyttade på sin tass och tog ett steg tillbaka. ''Kraftenergier råkar vara något utav min specialitet, och jag kan meddela att du utan tvekan har någon sorts kraft åtminstone. Jag kan inte säga vad, men det finns där, vilande''. Hur länge det skulle ta innan han fann den, eller dem, kunde hon inte svara på, men vetskapen om att det skulle komma kunde göra stor skillnad. Gnistorna omkring hennes tassar dog ut, och hon slog sig ner på marken för att iaktta ynglingens reaktion på vad hon just gjort.

Ett svagt "Ehh..." var det ända han fick ur sig innan Kali lagt tassen mot hans ben. Håret runt omkring hennes tass verkade ställa sig upp och det kändes som om luften var elektriskt laddad. Det gjorde inte ont på honom, men det kändes ändå obehagligt. Han sneglade oroligt på Kalis stängda ögon, försökte att inte föreställa sig hur gnistorna fick hans päls att fatta eld. Någonting inom honom verkade röra på sig, sträcka på sig och vilja komma ut. Den lilla hade aldrig känt det tidigare och undrade vad Kali verkligen höll på med.

En skugga bakom Kali fångade hans uppmärksamhet och ögonen spärrades upp när skuggan slutade blinka och han stirrade på sig själv. En fullt solid bild av sig själv som rörde på vingarna, flaxade med dem utan att lämna marken. När Kalis tass plötsligt försvann och pälsen la sig ner försvann spegelbilden. Han försökte lyssna på vad Kali sa men förstod inte riktigt. Om han hade kraft... var det han som hade fått spegelbilden att komma fram? Han sneglade på Corson, försökte finna något svar där innan han såg tillbaka på Kali, försökte samla sitt ansikte till en värdig mask även om han var väldigt omtumlad.

”Tack för att du berättade...” han tvekade, vågade knappt fråga eftersom han var rädd för att frammana ett till raseriutbrott, men han var tvungen att veta ”... jag måste fråga, var det alltså jag som gjorde... spegelbilden?” han sneglade på Corson för hjälp men förväntade sig inte någon ”Det dök upp en likadan mig bakom dig... ” Han tystnade, vågade inte säga mer och såg på Kali.

Osäkerhet, förvåning, mållöshet. Det var de känslor hon tyckte sig uppfatta hos valpen efter hennes lilla experiment. En del av henne fann det smått roande att kunna framkalla sådana känslor hos andra endast genom att peta på deras krafter med sin egna. Så mycket fick hon erkänna för sig själv. Då valpen till sist fick ur sig ord igen så lät hon honom tala till punkt. Hon hade själv inte märkt av den så kallade spegelbilden som han talade om, inte med sina ögon åtminstone. Hon hade dock känt att den latenta kraften hade vaknat till liv och faktiskt aktiverats på något vis. Det var dock en kraftsignatur som hon inte alls kände igen så hon kunde inte ens börja att spekulera vad för sorts kraft det egentligen var. Med vissa sorters krafter så kunde hon ibland identifiera dem efter endast energiernas struktur och signatur. Till exempel energikrafter var något som stod ut väldigt mycket då hon var så pass van vid att vara kring den, och för att energierna såklart var livligare. Ett vagt flin, nästan på snudd till ett leende, drog sig i den ena mungipan. På något vis så var valpens stammande frågvishet tilltalande. Hon hade blivit alldeles för blödig av sina egna valpar på vissa punkter, ett faktum hon inte gärna erkände. ''Antagligen''. Stämman var eftertänksam, som om hon försökte komma underfund med det hela. ''Det min kraft kan göra är bland annat att förstärka andras krafter tillfälligt, eller väcka liv i vilande krafter, så det är mycket möjligt att det du såg har med din kraft att göra''. Hon lät för en stund nästan lugn och undervisande till tonen. Det dröjde dock inte länge innan den retsamma naturen tog sin plats hos henne igen. ''Om du nu inte smällt i huvudet det vill säga''. Hon visste mycket väl att det var valpens kraft, men det var alldeles för svårt att motstå att driva lite med honom när tillfället var så perfekt.

Hennes gliring gjorde honom förvånansvärt munter och han kom på sig med att flina tillbaka mot henne. Kvickt kvävde han leendet även om han inte kunde utplåna det helt. Han funderade på vad det var för kraft han kunde ha om han fick spegelbilder att uppstå. Undra om han kunde göra spegelbilder av andra?
"Heh... nä det tror jag inte." sa han plötsligt osäker igen. Vad skulle han nu säga för att få bli en del av den här mäktiga flocken? Han ville ju så gärna! Kalis demonstration av sina krafter hade fått honom ur balans i just den frågan och han hoppades att det på något vis hade räknats som en del av ett prov.
"Vad.. ehh.. ska vi göra nu... eller jag?" frågade han och hatade osäkerheten i sin röst. Han måste framstå som den han faktiskt var! Annars skulle han aldrig få gå med. Snabbt försökte han komma på någonting bättre att släta över med. Han sträckte på sig och höll blicken respektfullt bortvänd från Kalis blick.
"Jag vill fortfarande bli en del utav er flock och jag är villig att göra vad som helst." sa han med en stadig ton och kastade en blick på Kali.

Valpen hade uppfattat sarkasmen i hennes uttalande, bra. Vargar som hela tiden tog åt sig av allt och ingenting var endast frustrerande att vara ikring. Vad var livet utan lite sarkasm och retsamhet ibland? Det slog dock inte känslan av att sätta skräck i andra, att smaka deras blod. Inte på långa vägar. Blicken fästes vid valpen då han fortsatte att tala, att stamma snarare. En kort fnysning lämnade henne samtidigt som hon reste sig upp. ''Jag ska tala med min bror. Du ska inte göra någonting, allra minst tillträda vårat revir innan vi bestämt ditt öde''. Stämman hade återgått till den så vanligt kalla och hårda tonen hon ofta talade med. Blicken vändes menande mot Corson, som för att påminna honom om allvaret i sina ord. Hon saknade inte tilltro till sonen, men främlingar litade hon inte på, oavsett deras ålder. Hon vände sig om under tiden valpen sade sina nästa ord, flinade vagt. ''Vi får se...vi får se...''. Något olycksbådande låg över hennes ord, i avsikt att försöka göra valpen nervös. Skulle beslutet inte falla i valpens fördel så skulle hon inte ha några invändningar till att personligen avsluta hans liv. Om det föll i hans fördel, tja, kanske att hon kunde finna någon potential i det hela. Hon såg sig inte om utan lät sedan stegen börja styra henne i riktning mot den sprakande energikällan som var hennes älskade broder.

| Ordbajs galore |