Allting hade varit ett virrvarr av kaotiska händelser. Han minns ropande röster. Skrik. Hettan från eld. Stanken av hans syster som brändes till aska. Men det han aldrig skulle kunna glömma från händelsen var då han såg på sin mor. Den hjärtskärande sorgen i hennes ögon. Tårarna som rann ner för hennes mörka kinder. Han ville aldrig mer se henne så uppgiven. Abraxas tänkte göra allting i sin makt för att hon skulle slippa uppleva samma sorg ännu en gång.

Egentligen borde han lämna henne ifred. Låta henne sörja i tystnad. Men han kunde inte låta henne få bära den bördan själv. Hon hade funnits där för honom när Abizou gått bort. Nu ville han finnas där för henne.
    Den unga hannen styrde nästan instinktivt tassarna mot Morikos kulle och den vita systern grav. Någonting inom honom sade att han skulle finna henne där. Och mycket riktigt kunde han se hennes ryggtavla där hon satt framför graven. Han saktade in sina steg något, osäker på detta verkligen var en bra idé, innan han fortsatte.
    "Mor?" frågade han försiktigt.
Han fick ingen reaktion från henne. Det var oroväckande. Men han hade bestämt sig.
    "Stör jag?"
Han ville inte vara en börda för henne. Men han ville åtminstone ge det en chans.

''Moriko, varför? Jag har inte annat än visat dig tillit och tro sedan dagen jag var gammal nog att tala. Är det så här du återgäldar mig? Att ta inte en, utan två av mina döttrar ifrån mig? Vad är din plan?...''. Där satt hon, med den ena framtassen vilande över de stenar som märkte ut dotterns grav. Med blanka ögon och ett tungt uttryck. ''Jag skyddar dina marker, vördar ditt namn. Viger mitt liv till flocken och tron, och det här är tacken?''. Hon suckade. Hon menade egentligen inte de ord som flödade över hennes läppar. Det var endast sorgen som talade. ''Ta väl hand om dem...''. Hon hade inte först lagt märke till att sonen anlänt till platsen. Hade inte hört hans ord. Det var först när hon kände hans upproriska, flackande energi alldeles i närheten som hon vände bak huvudet mot honom. Ansiktsuttrycket slätades ut något då hon mötte hans blick, lättade en del av tyngden, men förmådde sig inte gå hela vägen. ''Abraxas, kom''. Stämman vagt inbjudande då hon gestikulerade till platsen bredvid henne.

Öronen vred sig uppmärksamt framåt för ett ögonblick innan de återgick till sin neutrala position. En lättnad spred sig i hans bröst då han hörde inbjudan i hennes röst och ord. Med fortsatt försiktiga steg slöt han upp med sin mor och satte sig utan ett ljud bredvid henne.

Tystnaden mellan dem växte, men den var inte obehaglig. Abraxas tvekade ett ögonblick innan han osäkert tryckte nosen mot hennes hals. Han ville trösta henne så som hon tröstat honom. Känslan av att vara nära modern var inte någonting han var främmande för, men han hade aldrig tagit initiativet för det tidigare, och att göra det var en underlig upplevelse.
    "Det är inte rättvist," mumlade han tyst.
Två av hans systrar hade förlorat sina liv till de vandrande liken. Han skulle göra allting i sin makt för att inte förlora fler familjemedlemmar till dem. Han var inte säker på att han skulle klara av att förlora en till. Nästan motvilligt bröt han den fysiska kontakten med Kali och såg på henne.
    "Varför händer det här oss?"
Han kunde för sitt liv inte förstå vad de hade gjort för att förtjäna detta.

Då sonen tryckte nosen mot hennes hals så blev hon först något förvånad. Det var sällan de faktiskt hade någon fysisk kontakt längre, annat än när de tränade tillsammans, men inte på det här sättet. De hade tröstat varandra när de suttit här senast, när Abizou hade lämnat dem. Kanske var det inte så illa? Att visa lite känslor för de närmaste. Kanske hjälpte det dem bägge. Så hon lutade huvudet över hans en stund.
''Nej, det är inte rättvist...''. Stämman något lågmäld till tonen, eftertänksam. Hon vände blicken för att möta hans då han flyttade på huvudet från hennes hals. ''Jag vet inte varför, men jag tror att det är en lärdom av något slag''. Blicken vandrade vidare till de båda gravarna framför dem, sida vid sida. ''Kanske...kanske måste vi acceptera döden för att kunna omfamna allt det som är livet. Kunna uppskatta det vi har kvar även om det är tungt att gå vidare. Kunna gå starkare ur det hela tillsammans med vetskapen om att det finns vargar att fortsätta kämpa för''. Ett vagt leende, om än sorgligt, drog sig i hennes mungipor. Ja, det trodde hon.
Moriko hade alltid kommit med prövningar, men motgångar, men också med belöningar. Att se henne där den ödesdigra natten, på det som nu kom att kallas Morikos höjd, hade bekräftat så mycket av hennes tro och existens. Om än ilskan fortfarande brann inom henne med öppen låga efter döttrarnas död så kunde hon finna någon sorts frid i det hela på något märkligt sätt. De hade det kanske bättre där det var, särskilt Abi, som slapp sina krämpor. Det betydde inte att de saknade dem mindre för det.
Hon lutade sin panna mot sidan av sonens huvud. ''Var rädd om ditt liv älskling''. Ordet som slank ur hennes mun chockade henne, men det kändes inte fel. ''Du och dina syskon får mig att finna styrkan att fortsätta leva''.

Han lyssnade på henne, tog in vad hon sa. Då hon såg på gravarna höll han fokus på henne. Hon hade en poäng. Moriko och Chaibos skulle inte ta hans systrar ifrån dem utan anledning. Det var vad han hoppades i alla fall. Men han kunde inte förstå varför just hans systrar. Varför inte någon annan? Abraxas var inte säker på att han någonsin skulle få svar på den frågan. Och han tyckte fortfarande inte att det var rättvist.

Han lutade sig mot Kalis panna när han kände den mot kinden.
    "Var rädd om ditt liv, älskling."
Orden kom som en blixt från klar himmel. Aldrig under sin livstid trodde han att han skulle få höra sin mor kalla honom någonting annat än sitt namn. Ansiktet kläddes i genuin förvåning, men mjuknade allt eftersom. Han andades fram ett skratt och log bredd.
    "Jag lovar."
Att höra henne kalla honom någonting så intimt värmde upp hela hans insida. Han var säker på att det inte var någonting som skulle bli en vana, men det gjorde ingenting. Det gjorde inte heller någonting om han aldrig mer skulle få höra henne kalla honom liknande saker igen. Den här enda gången skulle vara nog.