Natten hade varit lång och fylld med spänning. Tidigt hade Corson gett upp hoppet om en god natts sömn. Det var inte bara hans egna iver som höll honom vaken, utan också resten av syskonens. Deras uppspelta drömmar och tankar var omöjliga att inte märka av i hans huvud. Hans telepatiska kraft hade utvecklats en hel del, och nu för tiden var det svårt att stänga ute alla intryck. Han såg det mer som en motgång än en bragd. Det stal tid och tankekraft av honom och hade gjort honom lite mer tröttare än vanligt i träningarna. Det uppskattades inte av någon.
     Gryningen hade just låtit sitt ljus lysa upp skogen. Fortfarande höll sig dunkla skuggor kvar, det var sådana som aldrig lämnade Kaiwood. Daggen klädde markens olika lager av gräs och mossa och fuktade hans tassar. Något med det skänkte honom pigghet. Trots den bristande sömnen så kände han sig inte vidare trött, men det skulle säkert komma som ett bakslag. Otåligheten och den brinnande lusten i honom nu gjorde det omöjligt att känna något annat. Äntligen skulle han få ge sig av. Han skulle fullfölja sitt uppdrag till punkt och pricka, komma hem med en fullständig rapport och gärna lite till. Nog skulle han allt imponera på mor och Shiva. Om inte kunde han lika gärna avsluta sitt liv och låta mor slippa skämmas över hans misslyckande.
     De blå ögonen såg efter henne, den svarta varginnan som var hans mor. Hon stod en bit bort och betraktade dem. Trots att han tvekade på om han skulle närma sig henne, så gick han med stadiga steg fram. Huvudet hållet högt men inte på en dominerande eller hotfullt sätt, utan mer som en soldat som närmade sig sin överbefälhavare – med stolthet och respekt. Någon meter ifrån stannade han upp och behöll samma hållning. Öronen var spetsade på hans huvud, om något tillbaka vinklade. Som vanligt var minspelet i hans ansiktet relativt stelt.
     ”Mor” hälsade han med en lugn röst. Han tittade på henne en stund, osäker på vad han faktiskt skulle säga till henne – vad hon skulle uppskatta att höra av honom. ”Jag ska göra er stolt” började han igen. ”Och om jag misslyckas vill jag att du själv ser till att avsluta mitt liv.” För honom fanns det inget alternativ att misslyckas. Det här gällde liv och död – om han inte kunde uträtta uppdraget så hade han ingen plats i TBB, eller i Numoori över huvud taget. Vad var ett liv utan Kaiwood, utan The BloodBlooms? Inget. Inte ett liv värt att fortsätta.

Vid det här laget så hade den svartvita honan redan varit vaken i flertalet timmar, som vanligt alltid innan solen ens stigit ovanför horisontens rand. Nu då den gjorde det så stod hon och såg ut över högen av ungvargar framför henne i gläntan där de började bli redo för att ge sig iväg på sina uppdrag. Hennes yttre avslöjade ingenting om hennes tankar, bestod endast av det karaktäristiska släta och smått stela uttrycket närhelst hon var lite förlorad i sina tankar. Det hade länge förvånat henne att hon faktiskt på sätt och vis hade börjat fatta ett visst tycke om sina valpar, något som hon aldrig trodde att hon skulle tänka eller känna. Inte så att hon kunde säga att hon direkt älskade dem, men någonting med att se dem ge sig av lämnade ett tomrum, ja, så kanske man kunde beskriva det. De hade förändrat hennes liv. Om det var till det bättre eller sämre visste hon inte riktigt, men efter att under en sådan pass lång tid fokuserat så pass mycket av sin tid på dem så var det lite konstigt att tänka att de faktiskt inte skulle vara i närheten på ett tag. Det var inte som att hon inte ville att de skulle gå, tvärtom, detta var en bra chans för dem att bevisa vad de gick för, om de var värdiga all den tid och energi hon lagt ner på dem, alla uppoffringar hon gjort för dem. Om inte, ja då visste hon inte riktigt vad hon skulle göra av de som misslyckades, men det var allt annat än ett trevligt återseende som hon hade i åtanke. Hennes tankar avbröts tvärt då en av sönerna hade kommit fram och tilltalade henne. Den vita blicken vändes ner för att möta hans och lyssnade till det han hade att säga. Han ville att hon skulle ta hans liv om han misslyckades, troligen skulle hon inte göra det så lätt för honom om så var fallet. Att endast dö var för ett alldeles för litet straff. Hon var inte kapabel till att ta liv utan att bringa dem smärta och lidande först, det var allt för beroendeframkallande. Troligen skulle hon inte hålla tillbaka alls om hon inte längre tyckte de förtjänade det, hennes valpar eller ej, det spelade ingen större roll i en sådan situation. Förolämpade de allt hon lärt dem genom att misslyckas så fatalt så var de inte värda att kallas hennes valpar ändå. Hon tog sig några steg närmare honom, stannade upp precis framför honom och sänkte huvudet i höjd med hans, höll envetet fast blicken vid honom. Sekunden senare, utan någon förvarning så svepte hon undan hans framben med sitt högra framben och placerade den vänstra mot hans hals medans han föll till marken. Underlaget bestod mestadels av mossa och jord, så det var knappast så att fallet skulle skada honom. Hon naglade fast honom mot marken med tassen, utan att ge nog mycket tryck för att faktiskt skada honom, men det var säkerligen inte bekvämt. Hon kunde känna hans puls under sin tass och hon sänkte sitt huvud intill hans ena öra. ''Jaså, så det önskar du?''. Stämman var isande kall då hon nästan viskade fram orden. Och för ett kort ögonblick så drog sig vansinnigheten nästan över henne. ''Tror du verkligen att jag skulle göra det så lätt för dig? Förolämpa mig inte''. En låg morrning lämnade henne innan hon flyttade på tassen och tog något steg tillbaka. Ibland undrade hon om de alls kände henne och visste vad hon var kapabel till, trots att hon upprepade gånger visat dem. Ignorant, det var vad det var.

| Har tillåtelse att PP:a |

Ungvargen visste inte riktigt var det var han hade förväntat sig. Men att det här var verkligen inget av det – Kali slog undan hans framben och Corson hann inte ens reagera förrän han låg tryckt mot marken med hans mors tass emot hans hals. Hjärtslagen som haft en lugn rytm hade nu börjat banka vilt i hans bröstkorg.
     Hennes isande röst fick honom att rysa genom hela kroppen. Trots att hon inte skadade honom eller smärtade honom fysiskt så gjorde det ont på ett sätt. Mor ta mitt liv? Vad tänkte jag med! Det vore en ära snarare än ett misslyckande, tänkte han. Käkarna var hårt spända och man kunde se en min av skam och rädsla. När hon flyttade sig tvekade han någon sekund innan han reste sig upp från det mossklädda underlaget.
     Den tidigare stolta hållningen hade bytts ut emot en snarare underlägsen. Öronen var lätt tillbaka vinklade och han såg på henne med en blick som vittnade om skamsenhet.
     ”Förlåt mor! Jag menade inte att förolämpa er! Jag vet inte vad jag tänkte” ursäktade han sig. Självsäkerheten i honom förvärrade ofta saker för honom än gjorde de till det bättre. Det här avskedet skulle om något sätta ännu större press på honom – han skulle inte misslyckas, han fick inte.

Hon kunde inte förneka att en del av henne fann ett visst nöje i att se skammen och rädslan spela sig över sonens ansikte och blick. Det var på sätt och vis tillfredsställande. Troligen borde det inte vara det, en normal moder skulle nog göra allt för att slippa se de känslorna hos sina valpar, men nu var hon ju allt annat än normal, och glad var hon för det. Normalt var överskattat, tråkigt rent utav. Vad skulle hennes liv vara utan alla de sjuka hjärnlekarna och allt blod? Inte mycket alls. Hon skulle nog inte vilja leva ett liv annat än det hon gjorde just nu, det skulle nog troligen driva henne till vansinne. Det var här hon var född och uppvuxen, så hon var fostrad. Och hon hade gett sig den på att hennes ungar skulle få detsamma. Hon grymtade lågt innan hon slog sig ner på marken framför den närmast bedjande sonen. Ett smått roat leende ville på att dra sig i hennes ena mungipa, bara precis synbart. Det här var alldeles för underhållande, och smått irriterande. ''Säg mig, Corson, vad för belöning förväntar du dig om du faktiskt lyckas?''. Stämman hade återgått till den karaktäristiska lugna och stela stämman hon oftast talade till dem med, men det hela kunde vända inom loppet av några få sekunder om hon blev nog provocerad. Hon svarade inte på hans ursäkter, hon sänkte sig aldrig till graden att ta emot sådant. Det vittnade om svaghet. Gör om, gör rätt. Hennes ord var nog därför ett test, för att se vad som rörde sig i hanens hjärna. Om det fanns någonting vettigt där alls. ''Vad är ditt mål. Din högsta önskan?''. Hennes blick var fortfarande fäst vid hans, för att försöka avgöra vad för tankar som virvlade runt inom honom. Hon var dock ingen tankeläsare, men hon var inte dålig på att läsa av andra för det. Hur hon skulle agera berodde helt på vad han skulle svara, och inte ens hon själv visste hur hennes egna reaktioner skulle bli i förväg, det var vad som var intressant med det hela på sätt och vis. Explosiviteten och vansinnet var alltid närvarande, bubblade alltid under den stela ytan.

De blå ögonen var prövande fästa kring det vita ögonpartiet. Orden sjönk långsamt in i hans huvud. Vad han förväntade sig för belöning? Det var en fråga som plötsligt kändes svår. Corson strävade alltid efter möjligheter att visa sig värdig, att bevisa att han inte var en vekling.
     ”Jag förväntar mig inget av er, mor. Jag vill bevisa att jag är någon som är värd att räkna med” svarade han. Trots att tonen var en aning lågmäld så var den stadig och beslutsamt.
     ”Min dröm är att ni är en dag är stolt över mig” sade han i samma stämma. Visst hade han också drömmar om det en dag skulle vara han som hade samma plats som Shiva, konung över Kaiwood, men när allt kom omkring, så det som spelade störst roll var att Kali inte såg på honom som ett misslyckande. Det var hans högsta dröm. Att en dag när hans mors vita blick skulle se på honom, var det med stolthet.

Hon visste inte riktigt vad hon hade förväntat sig att få för svar, men hon blev inte överdrivet förvånad över det han till slut ändå sade. Av någon anledning så irriterade svaret henne. Visst ville hon ju att de skulle arbeta hårt och visa sig värdiga, men utan ytterligare ambitioner fanns det ju inte överdrivet stor chans för att hon skulle respektera dem. Det var så det såg ut i hennes ögon. Ögon som för en kort stund såg tillbaka på sonen med en viss besvikelse, inte av den ledsna sorten, snarare en som sade att hon hade förväntat sig mer. Sedan vek den undan från honom och svepte över resten av hennes valpar som fortfarande befann sig i gläntan. De alla strävade ju efter det, det var ingen nyhet för henne. Så att höra honom nämna det som sin högsta dröm var väldigt intetsägande. ''Du säger att du inte förväntar dig något från mig, men sekunden senare säger du att din högsta dröm är att jag ska vara stolt över dig. Låter motsägelsefullt i mina öron''. Hon skakade vagt på huvudet och vände sedan tillbaka blicken mot honom. ''Säg mig något jag inte redan är medveten om. Ni alla strävar efter min respekt, det vet jag, men tror du att jag kommer kunna respektera någon utan andra ambitioner än det?''. Något hade förändrats i hennes stämma, men det gick inte riktigt att sätta ord på vad det var, men den var definitivt mer levande på något vis, och hon sökte uppenbarligen efter ett svar. ''Vad är det som gör just dig speciell bland dina syskon?'' avslutade hon med att säga, fortfarande med blicken fäst vid honom. Hon själv hade visserligen strävat väldigt mycket efter att få Blossom och Ijins respekt och att bevisa sig värdig sin ätt, men det som hade drivit på henne allra mest var nog faktiskt att själv bli stark. Att komma över alla hinder, lära sig kontrollera sin kropp och kraft för att till slut kunna bli den hon var idag. Stark nog att hjälpa till att driva TBB till storhet, och att allra helst utrota alla patetiska vargar som stod emot dem. Någon liknande passion sökte hon efter i sina valpar, något som drev dem att jobba så pass hårt som hon gjort. Inte nödvändigtvis samma sak, men någonting. Annars såg hon inte mycket till hopp för dem.

| Kali is not amused xD |

Corson kämpade för att inte se bort, för att inte visa sig svagare än vad han redan gjorde under hans mors ord. Det var svårt för honom att säga det rätta verkade det som. Vad var det rätta? Vad ville hans mor höra av honom? Trots att det kanske var självklart kändes det inte lika uppenbart för honom.
     ”Jag vet att jag inte kan göra dig stolt med att vara en i mängden, mor. Att vara som alla andra har aldrig varit något jag vill bli. Jag ska bli något större. Som dig! Som Shiva! Jag tänker inte tillåta mig misslyckas” trots att han var något osäker i situationen så var orden meningsfulla. Spänt väntade han på hennes reaktion, trots att hans telepatiska förmågor utvecklats en aning så kunde han aldrig läsa av sin mor oavsett. Det var som om något spärrade honom i sinnet från att få en enda svag känsla ifrån henne – eller så var hon känslolös. Båda kändes som alternativ.
     Nervöst bet ihop. Oavsett vad någon sade tänkte han inte ge upp. Aldrig tänkte han acceptera att se sig själv som nedslagen. Men om hans mor skulle tycka att han var en vekling, så skulle det vara det närmsta han kunde komma botten.

Hon var egentligen inte själv säker på exakt vad det var hon ville höra honom svara, bara att hon skulle veta när hon väl hörde det. Kanske var det för mycket begärt att förvänta sig att en så pass ung varg skulle ge henne det utvecklade svaret hon sökte. Kanske var de inte lika magnifika som hon ville att de skulle vara. Må så vara, men att vara magnifik betydde inte alltid att vara felfri. Normer och regler var oftast överskattade ändå. ''Det är en distinkt skillnad mellan att inte tillåta sig misslyckas och att inte ge upp, det senare är vad som i slutändan tar en längst, vad som gör en magnifik. Ta det från en som vet hur det är att kämpa mot oddsen''. Än en gång hade hon till synes helt ändrat sinnesstämning och tonfall, nu, för en kort stund, kunde man nästan tro att hon brydde sig. ''Fast det är stor skillnad på ett litet snedsteg och ett fatalt misstag också för den delen. Det ena får en dödad, eller värre. Du kan ju gissa vilket''. Lika fort som hon ändrat tonläge så återgick hon till den något känslolösa stämman igen. Hon ryckte vagt på skuldrorna och vände bort den vita blicken in mellan de tjocka trädstammarna. De hade fortfarande så mycket att lära sig, och förhoppningsvis skulle dessa uppdrag tjäna sitt syfte i att bidra till lärandet. Kanske, med lite tur, också få dem att växa upp lite, mogna, när de fick se lite av världen och de flockar de hade som mål att utrota. Förhoppningsvis så hade hon fostrat dem nog väl för att de inte skulle falla in i deras mentalitet. Det var lika mycket ett test på deras lojalitet och styrka som det var att visa att de kunde utföra uppdragen de gavs. ''Var det något mer du ville? Annars börjar det väl vara hög tid för dig att ge dig av''. Det sista var inte en fråga, utan det var nog rätt tydligt att hon tyckte han skulle ge sig av och sluta störa henne, hon hade ändå inte så mycket mer att säga till honom för tillfället. Utan att vänta allt för länge på ett svar så reste hon sig upp och vände sig om, började röra på sig men stannade upp efter endast några meter. ''Och Corson, begå inte ett av de fatala misstagen''. Hon sneglade bak mot honom för några sekunder innan hon försvann in mellan trädstammarna. Vad skulle hon nu göra med sin tillfälliga frihet? Träna, det lät som en plan.

Varje ord som kom ur moderns mun var viktigare än vad man kunde tro för Corson. Med alla sina sinnen försökte han ta in vad som sades. Många kanske skulle hävda att Kali var många saker, men hon var absolut inte ointelligent. Läpparna var hårt spända och ögonen fästa i hennes tvåfärgade ansikte. Förstående nickade han åt henne. Om än han kanske inte riktigt förstod innebörden av det hela riktigt ännu, så ville han verkligen det. Ungvargen skulle göra sitt bästa. Det skulle han verkligen.
     När Kali indikerade att han skulle ge sig av nickade han återigen. ”Adjö, mor” sade han när hon gjorde sig redo att vända om. Corson stod kvar och betraktade hennes gestalt.
     ”Och Corson, begå inte ett av de fatala misstagen”. Ungvargen såg bara på henne i tystnad. Det ska jag inte, mor, tänkte han. Han betraktade hennes mörka gestalt försvinna i skogens dunkel. Som att han äntligen slappnade av pustade han ut. Spänningen gällande uppdraget började tina fram i hans sinne igen. Det skulle bli härligt med ensamhet, frihet, om så bara för en stund, samtidigt så längtade han till då han äntligen fick återvända hit, förhoppningsvis med goda nyheter. Nu kunde uppdraget äntligen börja. 

[Avslutat]