Armageddon dansade över den heta marken. Oja! Detta var livet! Han kände den heta lavan under dem. Han kunde inte kontrollera den, men han kände värmen pumpa genom kroppen. Rök steg ur näsborrarna på honom då han andades ut. Han började trippa omkring och såg mer eller mindre ut som ett barn på julafton! Värmen, den ursprungliga källan! HÄRLIGA TIDER! Kali's smått irriterade röst avbröt hans barnsliga lilla dans och han mindes ganska snart varför de egentligen var här.
- Skärp dig nu! Vi vill inte bli sedda. Minns du?
Rösten hördes tydligt, även om hon talade lågt för att inte bli hörd av någon annan än honom. Han fnös smått besviket och nickade sedan. Han hade inte ork till att svara henne, dessutom hade hon ju dödat nöjjet i att faktiskt vara här! Tråkmåns. När han faktiskt fann något att vara glad över. Han ledde henne över säkra vägar. Så att hon inte klantigt nog skulle kliva fel och falla ner mot en säker död i en lava flod eller så. Fast Kali var smart, han erkände det dock inte alltid. De båda hade kommit överens om att snoka lite. Det var länge sedan de varit något varsel ifrån TDN's sida. Så varför inte utföra lite spion arbete och göra Thzuki stolt? Han klev fram med långa kliv, tysta och lugna. Såg sig omkring, de var trotts allt här för att finna något värdefullt. Han utropade något i Kali's sinne och förblev fryst likt en staty.
- Stilla!

[Överlämnar fortsättningen åt Kali eller Teck <3]

Hon himlade med de vita ögonen vid synen av den stora blå hanen som dansade omkring över den svarta, stelnade marken under dem. En viss hetta fanns i marken, inte nog för att bränna tassarna på, men bra mycket varmare än någon annan plats den unga honan tidigare besökt. ''Skärp dig nu!! Vi vill inte bli sedda. Minns du??'' Hon började smått tvivla på beslutet om att följa med hanen hit då hon såg hans något barnsliga uppförande. Han behövde väll i och för sig en barnvakt, och om hon bortsåg ifrån den uppenbara löjligheten så var hon medveten om att det i hans inre dolde sig en slug krigare likt hos henne själv, även om de gestaltades på olika sätt och vis. Vissa skulle kalla henne psykiskt störd, och kanske var hon just det, för hon kunde inte annat än älska att höra de smärtsamma skrien och sätta tänderna i andra vargar, smaken av blodet och känslan av adrenalinet. En kort rysning av välbehag for igenom hennes kropp vid tanken, hon hade fått smak för mördande, hade redan, vid sin hyfsat ringa ålder varit med och tagit två liv, och det kliade i klorna och tänderna om att än en gång få sätta tänderna i en varg. Hon hade inte tvekat då hanen föreslagit att de skulle bege sig ut och se om världen hade något intressant att erbjuda dem, och att de sedan kommit fram till att besöka just Lavaöknen och TDN var ännu mer tilltalande. Det hade inte hörts mycket från den flocken på ett långt tag, nästan så att man kunde undra om de dött ut, och det var vida känt att de båda flockarna aldrig gillat varandra speciellt mycket, med undantag för Blossom och Raven, men man kunde ju undra om det låg någonting bakom det till synes så besynnerliga paret. Det hade gått rykten om att det skett ett ledarbyte i flocken, och det om något vore väll intressant info att ta reda på om det var sant eller ej. De båda vargarna hade ansett att deras spioneri mycket väl kunde sluta i katastrof som i triumf, och de båda hade nog en hoppfull tanke om det senare och att Thzuki skulle uppskatta den informationen de förhoppningsvis kunde komma tillbaka med. ''Stilla!!'' hördes Geddons stämma ekande i hennes sinne och hon vred den vita blicken fram emot den blå vargen för att sedan låta den vandra ut över det vidsträckta landskapet som sträckte ut sig framför dem där de fortfarande befann sig i det ringa skyddet bakom en vägg av stenblock. Doften av främmande vargar låg i luften, men de befann sig trots allt på flockens revir, och den kvava luften gjorde det en aning svårare att avgöra om det faktiskt var en varg i närheten under de korta sekunder som tanken slog henne.

Teck hade alltid ogillat värmen i området. När det var som varmast så fick det järnet i hans kropp att värmas till olidliga temperaturer för att bränna honom innifrån, ett eget brännande skelett. Värmen som var just nu var dock inte lika varm, det hade varit värre vid vulkanutbrottet, då var det olidligt på riktigt. Även om värmen som var nu var något han var mer van vid, med mark som ännu inte helt hade svalnat, så undvek han dessa delarna så mycket han kunde. Den lättare värmen var dock inte bara till hand nackdel, de kunde tvärtom göra honom smidigare, men han hade alltid föredragit kylan. Nu vandrade han här bara för att hålla området under uppsikt. Hans nos, som annars var fan vid de fräna dofterna av svavel, lyckades snappa upp doftspår av främlingar på marken. Man kunde ana ett svagt flin i hans ansikte, ett flin av upphetsning. Han började följa doftspåret, oberörd av att de skulle vara två vargar han skulle följa. Två mot en? Det lät met spännande tyckte han. Hans tunga steg och avslöjande storlek skulle göra att det inte skulle dröja länge för främlingarna innan de upptäckte Teck. Ju fortare, desto bättre.

Snart kunde han se dem på håll. Han stannade upp och betraktade dem på håll. De hade antagligen upptäckt honom redan, men det var mindre viktigt. Han flinade och gav sedan ifrån sig ett långt och dovt yl, som skulle kunna locka till sig flockmedlemmar i närheten. En del av Teck hade inget emot om de inte dök upp? Och han tänkte defirnitivt inte vänta på de andra. Han såg på främlingarna och inväntade en reaktion från dem.

(Skrivet med mobil)

Armageddon kände något närma sig. Ja, men av att döma på vargens steg och riktning med hjälp av värmen i dennes kropp, som var ovanligt enkel att känna så hade denne redan riktat in sig på dem. Varför var denne individ, extra varm, uppvärmd? Han förstod inte riktigt. Kanske var det en inferno. Han sträckte på sig i samma stund som han kunde skymta främlingen längre fram. Denne var svart, vit och röd. Ett väsande läte lämnade Armageddon's strupe då denne ylade. Nu var de ute på djupt vatten, men så länge denne främling förblev ensam hade de ett stort övertag. Härligt. Han vände blicken emot Kali. Den sjuka lilla vargen hade mycket större sinne för blod och mord än vad han hade. Han följde mest order och slogs när det behövdes. Ännu hade han inte funnit något sant nöje i varken det eller att döda. Han var inte riktigt som andra medlemmar ur TBB. Han bar snarare på ett större sinne för överlevnad.

Han började röra sig framåt. Varken hotfullt eller underlägset. Han ville se vem främlingen var. Kanske kunde han få information ifrån denne utan att han behövde säga något. Trotts allt hade han tränat på sina telepatiska förmågor sedan han besökt öknen och Devils egna Tramptass. Han struntade in direkt i vad Kali gjorde. Höll sitt spår och tog sig framåt. Han stannade, med några meters avstånd till vargen. Hans blick studerade de kraftfulla tänderna denne bar på. Intressant. Vingarna var tätt placerade över den långa ryggen och väsningen hördes åter igen.
- Armageddon.. Is my name. Who are you?
Sa han med vanlig artighet, vett och ettikett. Han sa detta som vanligt genom sinnet till hanen, men lät även Kali ha tillgång till hans ord. Mest för att inte utelämna henne ur samtalet. Han var vid det här laget ganska van vid att vargar i större utsträckning ogillar telepater. Men han hade inte speciellt mycket till val. Han kunde trotts allt inte tala med vanliga ord och med en verklig stämma. Ack avsaknaden av vanliga stämband gjorde det svårt att lyckas med detta.

Teck flinade lätt, ett kallt flin. Rösten i hans huvud, han ogillade det skarpt.

"Ut ur mitt huvud. Jag förstår inte vad du säger.. Vi talar inte samma språk. Men det gör ingen skillnad."

Han höjde rösten något.

"Ni är fortfarande på fel revir, och ni borde vända om och ge er av, snarast."

Raggen på hans breda nacke reste sig något, och han visade nu tänderna i ett hotfullt grin, för att visa, att han menade allvär, om de inte förstod vad han sa. Kroppsspråket var fortfarande något som alla vargar hade gemensamt. Det morrade dovt från hans strupe, Teck var redo, och han ville inte vänta. Han ville inte ge dem tid att vända sig om. Snart skulle det antagligen komma fler också från TDN. Han ville ha chansen att slåss själv först, om det gick, för att inte behöva ta hänsyn till att det fanns vargar omrking honom som han behövde skydda. Det var inte hans stil helt enkelt. Med för många allierade så behövde han bara hålla tillbaka mer, det kände han inte för.

- Tagga ner tiger..
Sa han sarkastiskt i huvudet på främlingen. Nåja, det kanske var lite extremt. Han ville egentligen inte gå främlingen på nerverna, men han kunde inte låta bli. Fanns det något som irriterade honom så var det vargar som genast gav sig på tankeläsare, som de så snällt kallade honom. Han hade trotts allt inget val och han skulle också visa det.
- Visst, jag kan visa dig hur jag talar med min stämma. Som du önskar.
Sa han i sinnet på främlingen. Ett svagt flin spred sig sakta över Geddons mörka läppar. Han visste inte varför världen, gudarna som hans far sade hade tagit hans normala röst ifrån honom. Han var inte skapt likt andra vargar hade Acier så vackert konstaterat. För gudarna hade testat Acier och ännu visste ingen av dem om de egentligen hade klarat testet. Armageddon sträckte på sig och öppnade käftarna för att sedan släppa ut ett uråldrigt vrål, en stämma som bar ett vidunders toner. En drakes röst. Kraftfull, hög och något otroligt öronbedövande.
- Nöjd?
Sade han sedan i sinnet på vargen åter igen och flinet bestod. Han spände musklerna och gjorde sig en aning redo för ett utfall från den andre. För till skillnad från Armageddon verkade denne inte direkt ha någon kontroll på sina känslor. Enligt Geddon själv alltså. Vilket de snart skulle få reda på, om han hade rätt eller fel.

Teck hade svårt att hålla tillbaka sina känslor nu. Hans ögon var lysande gröna och raggen var rest. Varje ord som tanketalaren sa i hans huvud var retligt, och han morrade dovt. Han tänkte vägra svara hans ord. Han ville ha sin hjärna ifred. Han tänkte inte uppmuntra honom att tala på det sättet.

Däremot, när främlingen röt högt så såg man ett flin från Teck. Det var ett språk han förstod, och föredrog att tala. Han drog ett djupt andetag, hans tänder blottades och hans käft öppnades nu på vid gavel, i långt vidare vinkel än en vanlig vargs gap, för att hans långt hörntänder skulle kunna användas. De starka tänderna som han så gärna använde.

Rytet som lämnade hans strupe var högt och grovt, och påminde nästan mer om en tigers.

Han tänkte inte hålla tillbaka nu, adrenalinet pumpade för hårt i hans kropp.

Han gick till anfall med sin tunga kropp, och tänkte mer eller mindre springa över flygfäet framför honom.