Blodet på Tecks kropp hade ännu inte torkat, och bar fortfarande den varma lukten av liv och kladdade längs hela Teck. Det hade varit en blodig avrättning, och Teck var nöjd med resultatet. Det gick bra till. Alnare hade fått en chans att visa sig värdig, och det hade han gjort med de krafter han förmådde plocka fram. Han hade vunnit Tecks respekt i slutet, och fick sedan en smärtfri snabb död, värdig en gammal krigare.

Men avrättningen hade gett Teck mer än så. Han hade fått viktig information som han bar med sig, som kunde ge honom viktig värdigmätare nu när han skulle träffa sin ledare igen. Han visste inte riktigt vart han hade henne, eller om han verkligen fullt ut kunde lita på henne, eller om hon litade på honom. Det var upp till bevis nu om vad som skulle komma att ske. Han hade valt att ge Selva en chans som ledae efter Key, och hon hade fortfarande en del att bevisa innan hon skulle få hans fulla respekt. Riktigt vad som skulle krävas av Selva visste han inte riktigt, men så länge han hade respekt från henne så begärde han inte mer. Tiden fick visa vad som sedan skedde.

Tecks tunga steg från hans järnfyllda kropp avslöjade som vanligt att han var i närheten när han närmade sig flockområdets hjärta i skuggan av den för tillfället sovande vulkanen. Värmen blev mer påtaglig och Teck gillade det inte, men han hade vant sig mer nu.

Han såg Selva på håll och gick fram till henne i lugn takt och stannade framför henne.

"Selva" Han nickade med huvudet i en symbolisk bugning. "Det är över nu. Uppdraget är avslutat."

Ensamheten lindade sig försiktigt runt henne likt ett skyddande täcke, stängde ute resten av omvärlden för att hon inte skulle störas. Att finna tystnad i detta lava-täckta område var inte speciellt svårt. Hettan och lavan drev bort allt vad bytesdjur hette. Hade man tur kunde någon vilsen fågel eller en ung hjort använda sig av den förrädiska marken för att snabbare färdas mellan de närliggande områdena, men det var sällan sådan lycka infann sig i denna öken. Detta var ödemarker. Kanske var det tystnaden, stillheten och möjligheten att bevisa sin vilja att överleva som drivit flockens grundare att lägga sitt revir just här. Trots allt, hur idiotiskt det än kunde anses vara att slå sig ned på en sådan plats, så var det endast de starkaste som klarade av den nödvändiga livsstilen för att ta sig genom dagarna. Varje dag var ett test, där man bevisade sin duglighet och rätt att kalla sig medlem i The Dark Nation.
Nu var flocken inte stor. Åren hade tagit ut sin rätt på dess medlemmar, och grundaren själv hade valt att vandra sin väg utan minsta förvarning. Medlemmarna var få, reviret hade minskat i storlek. Men Selva hade inte gett upp. Aldrig skulle hon låta arvet efter Key dö ut. Aldrig skulle hon tillåta sig själv ge upp. The Dark Nation skulle resa sig ännu en gång, starkare än någonsin, och landet skulle lära sig den riktiga innebörden i ordet fruktan. Flockens namn skulle ingjuta skräck i alla landets själar, onda som goda, och hennes eget namn skulle få hoppet att glida ur tassarna på varje enskild individ som hörde det nämnas. Hon skulle bli känd som den störste, starkaste och mest skräckinjagande ledaren som någonsin skulle komma att existera i Numoori. Ingenting kunde hindra henne. Ingenting.

Ett välbekant ljud fick det att rycka till i de svarta öronen, och de djupa funderingar som fått honan att gå in i sin egna värld bröts med sådan styrka att huvudet knyckte åt sidan i en brutalt rörelse innan hon lät blicken svepa över området omkring sig för att få syn på vem det än var som närmade sig henne. I lavaöknen var luften så tjock att trots bristen på aktivitet så var det inte lika lätt som man kunde tro att uppfatta de ljud som väl färdades över de heta markerna. Det tog tid att vänja sig vid luften och värmen som ständigt höll ett fast grepp kring denna öken. Men när man väl kommit i underfund med det gick det att utnyttja området till sin fördel. De som inte var vana vid denna sortens klimat var lätta offer när de stod öga mot öga en varg som levde och utkämpade livets kamp vid vulkanens fot varje dag.
Honan reste sig upp i en mjuk rörelse, efter att ha suttit och låtit blicken vila på den stora vulkanen som reste sig framför henne, och vände sig om för att kunna möta den medlem som nu kom emot henne i lugn takt. Blodbändningen som ständigt rörde sig genom hennes ådror bidrog såklart till att hon kunde känna av levande individer som befann sig i hennes närhet, och när de kommit tillräckligt nära kunde även hjärtslagen och kroppens rörelser när de rörde sig avslöja vem det var utan att hon behövde se individen med hjälp av synen. Hanen som nu kom emot henne var väldigt enkel att känna igen; med sina tunga steg och järnfyllda kropp som fick hennes metallbändarkrafter att vakna till liv. Men doften var inte densamma som den brukade. Det fanns någonting annat, något välbekant... blod. Det ryckte till i ena mungipan på henne, och när den mörke hanen nått fram till henne och stanna upp för att hälsa sprack de svarta läpparna upp i ett brett leende. Ett leende som var svårt att döma huruvida det avspeglades i hennes kontrastrika blick eller ej.
"Teck. Det glädjer mig att se dig igen." Tonen i rösten var lika mörk som tidigare, en ton som man inte förväntade sig skulle komma från en hona, och lugnet som tycktes linda in varje ord som lämnade henne talade för att man kunde slappna av i hennes närhet. Dessvärre var denna hona lika oförutsägbar som ett skadat rovdjur utsatt för stress, och man kunde aldrig lita på hennes kroppsspråk eller ansiktsuttryck. Detta gjorde henne farligare än vad man först kunde tro när man såg in i hennes blanka blick.
Hon blinkade långsamt och sänkte blicken för att studera blodet som fläckade hans päls, innan hon åter valde att se in i hanens gröna ögon. Huruvida hon tycktes vara nöjd med vad hon såg eller ej gick heller inte att avläsa i de färggranna ögonen.
"Bra. Alnare var en nödvändig uppoffring för att de planer jag har för flocken ska kunna genomföras utan motgångar." En kort paus, och innan hon fortsatte tycktes leendet som blottade hennes vassa tänder bli ännu lite bredare. "Men det antar jag att du förstod då du aldrig gav intryck av att ifrågasätta min order." Svansen gjorde en svepande rörelse bakom henne, och för ett ögonblick kunde man avläsa en svag glans av nyfikenhet i den hungriga blicken. Men innan man hunnit försäkra sig om ifall man verkligen tolkat hennes intensiva blick rätt, hade uttrycket i den hunnit förändras.
"Jag värdesätter din lojalitet, Teck. Den lojalitet du visat både för Key och flocken. Jag hoppas innerligt att jag inte ska lyckas bryta sönder den lojaliteten under mitt styre." Leendet hade minskat, men låg fortfarande kvar på läpparna och kunde tydas i de svarta mungiporna. Det tunga huvudet knycktes lätt åt sidan, som om hon önskade minska belastningen på nacken, innan hon åter rätade upp sig och såg på hanen med nytt allvar i det svårtydda ansiktsuttrycket.
"Det finns ännu en sak jag skulle vilja be dig om. Du kommer just från ett väl utfört uppdrag, och du kommer inte straffas om du ber om tid att tänka över min önskan, men jag känner att jag vill ta upp detta med dig nu istället för att vänta till senare. Ditt beslut kommer trots allt att väga tyngst." Hakan sänktes en aning, bara någon millimeter, och den intensiva blicken stirrade djupt in i hanens ögon utan att vika undan.

Teck nickade bara. Det var flera i flocken som hade lämnat när Selva blev ledare, och han förstod mycket väl varför. Men Teck hade beslutat sig för att stanna, för helt ärligt, han har vandrat där ut i många år av sitt liv redan, och han tror inte att han kommer få det mycket bättre någon annanstans som det verkar nu. 
"Jag är inte som andra. Du har inte gett mig anledning till att bryta min lojalitet, ännu." Sa han med ett omedvetet trycka på sista ordet. "Jag är redo för nästa uppdrag nu direkt." Teck hoppades dock på att det inte innebar fler avrättningar. Det tärde på sinnet. Men han kunde inte låta bli att vara nyfiken på vad hon hade i tanke. Den här tiken var oberäknelig på ett sätt som key aldrig var. Den här räds inte att ta eller offra ett liv, och är troligen mindre villig till att visa nåd eller förståelse. Hon var galen. Och något med det, gjorde ändå Teck intresserad. Det var något som var spännande med att inte veta om man kan lita på sin ledare eller inte.

Nacken kröktes ytterligare, och i ögats vrå kunde man ana ögonvitan som lyste i skenet från lavan som färdades genom de sprickor som delade denna ökens osäkra marker. Hanen hade just kommit tillbaka från ett uppdrag, han hade inte ens haft tiden att stanna för att tvätta bort blodet som klibbade ihop hans päls... ändå stod han nu framför henne med högt buret huvud och påstod sig vara redo för vad än det var för uppdrag hon hade i åtanke åt honom den här gången. Det var någonting med denna hane. Någonting som nästan tagit andan ur henne första gången hon träffat honom. Måhända att han gav intryck av att vara en väldigt simpel soldat, det fanns inget komplicerat i hans sätt att agera eller svara på tilltal. Men Selva såg någonting helt annat när hon blickade in i hans orädda, gröna ögon. Denna hane var allt annat än simpel. Att förstå sig på honom tvekade hon att hon någonsin skulle kunna påstå sig göra. Men det fanns inget tvivel om att han skulle stå vid hennes sida, bara hon visade att hon var värdig den plats som tidigare tillhört Key. Nej, rädsla att det inte gick att lita på honom existerade inte. Däremot fanns det en djup nyfikenhet inom henne som vaknade till liv varje gång hon mötte denne hane. Han hade stannat hos Key, inom flocken, i många år redan. Han var trogen, och hade utfört hennes order utan att ifrågasätta den. Men vem var han, egentligen?

Blicken granskade hanen med sådan intensitet att man för ett ögonblick kunde undra ifall hon skulle attackera honom, istället för att fortsätta det samtal de förde. Men så blinkade hon återigen långsamt, det ena ögat slöts just före det andra, och en lätt fnysning undslapp henne. Inte den sortens föraktfulla fnysning som vittnar om att man hört någonting man inte tycker om, nej. Detta var en fnysning som hellre talade för att hon hållit tillbaka ett kort skratt, kanske även att hon fann viss tillfredsställelse i hans svar.
Käkarna särades, och hon lät tungan fukta nosen medan hon rätade upp nacken så huvudet åter kom tillbaka till den höga position hon så ofta visade upp för att låta omgivningen veta av hennes rang. Svansen gjorde en slingrande rörelse bakom henne, och då hon tog sin tid att åter ta till orda kunde man tro att hon drog ut på sitt svar för att hon var osäker på vilka ord som skulle klä situationen bäst. Men denna hona drog sällan ut på tiden för att hon var osäker på sitt ordval. Kanske ville hon att hanen skulle få lite tid att riktigt tänka över de ord hon tidigare yttrat, att vad hon skulle säga härnäst var värt att ta sin tid att tänka över. Eller så ville hon låta allvaret sjunka in, kanske ville hon rent av se en glimt av tvekan i hans gröna ögon. Exakt vad hennes motiv att dra ut på tiden var, kunde man aldrig vara säker på.
"Jag väljer att säga det igen," blicken låste fast hanen med samma intensitet som tidigare, och inte en min förändrades i den unga honans uttryck medan hon talade med en ton som kunde få det att krypa i skinnet på vilken varg som helst. "Jag kommer inte misstycka om du ber om tid att få tänka över min begäran."
De gröna pupillerna hade smalnat av, öronen stod spetsade på hennes huvud och hållningen talade för den självsäkerhet och styrka som vilade inom karghonan. De kloprydda tassarna stod placerade brett isär under henne för maximal balans, och bröstkorgen hävdes och sänktes i stadig takt. Det var som om hela öknen höll andan, pressade den varma luften tätare intill de båda vargarna i väntan på orden som snart skulle lämna honans läppar.
"Jag vill ha ett av dina revben."


[sorry att svaret dröjde lite, unghästen försökte slita högerarmen av mig i fredags så det är först nu jag kan använda den för att skriva på datorn utan att det känns som jag ska svimma av ansträngning xD'  jag lever och mår bra, ingen fara med mig~]

Teck såg frågande på henne. Det var nog det sista han väntade sig. Hade han verkligen förstått rätt? Ett revben? Det kunde bli svårt. Teck var inte själv medveten om sitt järnfyllda skelett, men han visste att han hade starka ben, som inte bröts av så lätt. Han undrade om Selva var medveten om detta, om hon nu menade att faktiskt ta ett revben. Han försökte hålla god min, men det var nudd på omöjligt med tanke på hennes oväntade ord. 

"Ett revben?" Upprepade han i fråga. "Du menar ett revben från min kropp?" Det gick inte att ta miste på hans förvåning. Men han uttryckte ingen avsmak, inget obehag eller liknande för hennes fråga. Bara förvåning. För han kunde absolut inte se någon nytta alls med detta. Vad kunde det leda till? Men han insåg också att det inte var hans ensak. "Ett revben kan bli svårt." Sa han bara till sist. Det var inget nej på hennes förfrågan, bara ett konstaterande som han själv var medveten om. Att bryta av ett revben - Det skulle troligen innebära en smärta större än vad Teck skulle klara av och kunna överleva samtidigt. Men annars hade han inget emot att lämna ifrån sig ett revben eller två, det var något han kunde leva utan.

Förväntansfullt granskade hon hanens ansiktsuttryck med sådan intensitet att det nästan såg ut som att hon skulle krypa ur skinnet av iver. Trots detta stod hon stadigt kvar, höll uppe masken av lugn vars trovärdighet sprack när man mötte hennes hungriga blick. Svansen knyckte till bakom henne, och i samma stund som säkerheten i hanens blick förvandlades till oförståelse ryckte det ena av hennes svarta öron till. Där kom den. Reaktionen som hon väntat på. Skulle han neka henne det hon bad honom om? Eller skulle han tveklöst erbjuda henne en del av sin egna kropp, endast för att ta reda på vad hans nya ledare egentligen gick för? Tungan gneds emot gommen innanför de stängda käftarna, och i en rörelse som var näst intill omöjlig att uppfatta böjde hon någon millimeter på nacken. Skuggan som försiktigt smög sig in under hennes ögon fick henne att se äldre ut, farligare. Luften kring den unga honan var så laddad att den nästan gick att ta på. Hon hade givit hanen möjligheten att tänka över, kanske tillochmed tacka nej till, förfrågan hon givit honom. Men då kvarstod frågan; skulle hon acceptera ett nej?

Så valde hanen att tala. En fråga. Följt av ytterligare en fråga. Hon kunde inte klandra honom. Vad han än tänkt att detta skulle röra sig om gissade hon att det knappast varit i närheten av vad hon just sagt. Självklart fanns det många frågor kring detta. Men hon var inte orolig. Alla frågor skulle få svar, det fanns ingen anledning att hålla dem för sig själv längre.
Hon nickade svagt mot honom, som för att bekräfta att han förstått rätt, innan ett brett leende smög sig över de svarta läpparna och blottade de kraftiga huggtänderna. Ett revben kan bli svårt. Det var inte ett nej. Tonen i hans röst talade för att han inte tänkte neka henne det hon bad om, om än den även talade för att han antagligen inte var riktigt säker på vad det var han gav sig in på. Var han medveten om det förstärkta skelett han bar under alla lager av hud, kött och muskler? Eller var det endast tankar på smärtan som skulle drabba honom av att bli av med ett revben som fick honom att låta avståndstagande? Vad det än var, så klandrade hon honom inte. Han hade inte sagt nej och satt punkt för denna konversation. Ett tecken på det mod hon alltid anat vilade inom denna hane. Han var fascinerande. Och hon såg framemot att få ta sig en titt på det skelett som bar upp allt som var han.
"Svårt, ja. Men inte så svårt som du tror." Leendet låg kvar på hennes läppar, och hon blinkade nu tålmodigt mot honom innan hon rätade upp sig och tycktes fördela tyngden mellan de fyra benen.
"Med min blodbändning kan jag pressa på rätt punkter i dina muskler, bröva dig medvetandet och relativt smidigt arbeta mig in till dina revben." Tonen i hennes röst var lugn, självsäker. Hela honan lyste av en så stabil självsäkerhet att man kunde ifrågasätta ifall detta var samma unga hona som ibland inte kunde kontrollera sina egna utfall. Men lugnet som nu låg över henne gjorde henne inte mindre skräckinjagande. Nej. Det var snarare tvärtom.
"Ditt metallförstärkta skelett kan bli en utmaning. Men då jag litar på min förmåga att bända metall tror jag att jag ska kunna lossa ett revben och ersätta det med ett i silver utan att det ska uppstå alltför mycket problem. Jag kan dock inte lova att du inte kommer ha ont när du vaknar upp igen. Och antagligen kommer jag lämna efter mig ett ärr, men förhoppningsvis inte större än nödvändigt."
Huvudet lades på sned, och leendet växte till ett brett flin som sträckte sig från mungipa till mungipa. Detta var början på någonting stort.

Teck såg på Selva med sammanbiten blick. Vad var det hon döljde för honom? Ja han var fullt medveten om att det skulle göra ont, och med eller utan bedövning så skulle det antagligen bli den värsta smärta han någonsin fått känna. Men det var nog ändå inte smärtan som bekymrade honom mest. Och inte heller ärren. För han kunde inte föreställa sig vad hon skulle med ett revben till. Det fanns ingen logik i handlingen annat än att han skulle få utstå smärta. Hur långt skulle han vara beredd att följa sin ledare om hon var villig att göra en sån handling mot honom, bara för att skada honom? Han fnyste tungt.

"Jag kan bara inte förstå vad du ska med mitt revben till." påståendet var rakt, kanske för rakt. Men han ogillade när man inte var rak mot honom också. Ville hon ha hans fullständiga förtroende så behövde hon tala denna gång. Teck kände ingen skyldighet till att följa henne in i döden om han inte hade anledning till det. Hade Teck kunnat göra revolt mot sina föräldrar för att sedan lämna dem för alltid, så hade han inget problem att göra samma grej mot andra ledare heller, även om de hotade honom till livet. Döden själv skrämde honom inte jättemycket heller för övrigt. Men även Teck hade gränser.

Flinet låg troget kvar på de svarta läpparna. Det enda som tydde på att hanens ton inte uppskattades alltför mycket var en svag ryckning i höger mungipa, men i denna situation var hon tvungen att ha överseende med den äldre hanen. Detta gällde någonting som var så mycket större än de båda två som enskilda individer, men icke desto mindre krävde hon en bit av honom som skulle lämna efter sig både smärta och ärr. Självklart hade han all rätt att ifrågasätta henne, och nu när han valt att se öppet på hennes begäran istället för att tvärt neka henne vad hon ville ha kunde hon omöjligt låta sin frustration gå ut över honom. Teck hade stått vid Keys sida under de år som hon lett flocken, och han hade valt att stanna kvar även efter att hon försvunnit. Det var ingen tvekan om att han bar kapaciteten att bli en ytterst trogen och pålitlig flockmedlem. Men det var bara möjligheter som ännu inte visat sig möjliga. För trots att han gav henne ett revben, skulle han välja att stanna vid hennes sida till den dagen han stupade? Ägde han förmågan att vara någon så trogen? Hanen var svår att avläsa på det sättet, men hon såg framemot utmaningen att ta reda på vad som egentligen dolde sig innanför pannbenet på honom.
Svansen gjorde en långsam rörelse bakom henne, och huvudet tippades en aning åt sidan så att ögonvitan kunde skymtas i ögats yttersta vrå. De giftgröna pupillerna hade dragit ihop sig och trots att hungern låg kvar i blicken verkade den vassare, mer allvarlig, än tidigare. Flinet hade tynat ut en aning, men fortfarande blottade det de vassa hörntänderna. Nej, det fanns inte längre någon anledning att hålla denna information för sig själv. Det var dags att Teck fick veta, att flocken fick veta, vad som väntade. Väntan på reaktionerna var vad som gjorde det hela så spännande.

"Jag ska bygga rustningar." I samma stund som orden lämnade hennes läppar lade sig en glans över de kontrastrika ögonen och hon flinade brett för sig själv. Som om hon just avslöjat någonting som hon var ytterst stolt över. Vilket självklart hörde till sanningen... varför skulle hon inte känna stolthet inför den framtid som väntade flocken?
Nacken hade rätats upp, och hon studerade nu hanen med så intensiv blick att man nästan kunde förvänta sig att den skulle klyva honom. Pupillerna hade vidgat sig i irisarnas mitt, öronen stod spetsade, och hon granskade varenda millimeter av hanens ansikte i jakt på minsta lilla tecken som kunde avslöja vad han tyckte om den plan hon just presenterat för honom. Skulle han välja att delta, utan att ifrågasätta henne? Eller skulle han dra sig undan, rädd för vad konsekvenserna kunde medföra? Detta var inget litet projekt hon beslutat sig för att göra utan att tänka över det. Nej. Detta var någonting så mycket större. Mer skräckinjagande. Någonting som skulle få The Dark Nation att resa sig ur skuggorna och hennes namn att sätta skräck i varje varelse i hela landet.

[Lite ringrostig med Selva, jag ber om ursäkt för det :C ]

Hans ögonbryn rynkades i ett förvånat och skeptiskt uttryck. Rustning? Han hade aldrig hört om liknande. Teck själv var inte säker på om det var något han behövde, han hade ännu inte direkt behövt någon i sitt liv. Men det var tydligt att Selva hed större ambitioner än vad Teck skulle orkat bry sig om själv. Men hon höll honom intresserad med sina ord. 

"Du tänker stort." Sa han efter en stund som ett form av bekräftande beröm, men man kunde fortfarande se att han inte fullt ut förstod hennes avsikt. Och han förstod fortfarande inte hur hans revben skulle hjälpa henne med detta, men Teck var ännu inte heller helt förstådd med vilken typ av krafter som Selva hade. Det kunde ligga en förklaring där. Men Teck litande inte tillräckligt på Selva för att fråga mer om dylika detaljer. Han misstänkte att hon skulle börja bli otålig om man tjatade om det lilla.

"Jag misstänker då att du har större planer för vår flock än vad du berättat hittills." Det var inte en direkt fråga, mer ett öppet konstaterande som hon gärna fick utveckla om hon så önskade. Det var svårt att läsa av henne, och han kände verkligen inte att han kunde lita på henne ännu. Men han blev intresserad. Och det började bli spännande även om han samtidigt hörde en varnande röst i sitt huvud.