Teck hade tagit skydde i de norrare delarna av reviret för att söka skydd undan vulkanutbrottet tidigare. Det mesta var täckt i svavel och aska, och himmelen var fortfarande mörk av svart rök, men det var lugnare, och svalare. Teck satt utmattad och bara såg bort mot vulkanen och undrade hur det hade gått för alla, vilka i flocken som fortfarande hade klarat sig. Det skulle nog egentligen inte bekomma honom ifall individer verkligen hade dött, men han funderade ändå eftersom att dödsfall skulle påverka flocken. Han hade inte direkt kommit någon nära än, ingen som han direkt kunde se som vän, och det var antagligen mycket hans eget fel. Teck hade svårt att komma nära vargar. De enda som han hade haft någon form av känslor för var hans syskon, vilka de flesta av dem hade dött tidigare, förutom hans syster Tai som han inte visste vart hon befann sig någonstans för tillfället. Kanske var hon död hon med nu mera. I tider av kaos så kommer Teck oftast att tänka på sina syskon som han fortfarande saknade djupt. Saknaden brukade han dock begrava som sedan kom fram i oförklarlig vrede. Han reflekterade sällan över vart hans stora ilska kom ifrån, men de kom innifrån honom, från känslor han sedan länge begravt och glömt.

Teck är inte känslorlös, men han har svårt att läsa av och förstå sina egna känslor, vilket gör att han beter sig känslolöst för att sedan explodera. Många tyckte därför att han var obehaglig och opålitlig. Key var den första vargen som inte hade blivit direkt rädd för honom, utan velat ha med honom i sin flock. Varför hade han nog fortfarande inte förstått, men de hade gjort att han stannat. Antagligen för att det fortfarande fanns begravda glömda känslor av ensamhet och saknad av att ha en familj. TDN var fortfarande inte i närheten av den familj han haft med sina bröder och systrar, men någonstans i honom så var det något som ändå tyckte detta var bättre än inget. Därför satt han även och funderade på vilka som var kvar, eller vilka som hade dött. Han hade inte så mycket annat att bry sig om, även om han inte brydde sig jättemycket om dessa vargar.

Aska virvlade sig från hans nos när en djup mörk suck hördes.

[Väntar på Selva]

Det var knappast så att man inte kunnat vänta det. Vulkanen hade andats ut rök som var tjockare och mörkare än vanligtvis en bra tid, och marken hade börjat vibrera i samma stund som den tyckts besluta att det var dags för ett utbrott. Det hade nästan känts som att den tagit ett djupt andetag, då marken börjat skaka. Sprickorna där lava alltid flöt fram i marken hade blivit bredare, djupare, och bubblorna som då och då uppstod här och var hade blivit fler, större, farligare.
Ändå var det ingen som vetat det exakta klockslaget då vulkanen skulle andas ut det där djupa andetaget som den tagit in. Och när den väl gjorde det, ja, då var det bara att lyssna till instinkterna. Något som visat sig vara en enorm utmaning då Fountain samlat sina valpar och bestämt sagt att hon ville ha dem intill sig hela tiden. De fick inte springa iväg på egen hand, hon ville veta vars de var så att hon skulle kunna hålla dem borta från faran. Någonting som var ytterst skrattretande då hon var så svag och ynklig... Men dessvärre var hon större, och trots allt den biologiska modern, så Selva hade tvingats hålla sig intill henne och sina syskon medan vulkanen bara talat tydligare och tydligare för att den inte tänkte hålla tillbaka mycket länge till. Och när utbrottet väl kom... då hade Fountain lika förbannat eldat på alla sina valpar att springa för livet, och att de skulle samlas vid Numoorislätten. Den plats där den välbekanta lyan fanns. Så inte hade det tjänat mycket till att hon hållit tillbaka valparna, sagt att de inte fick springa iväg, att hon ville hålla koll på dem...
En hög fnysning lämnade den svartvita honan och hon tog ett långt språng över en skåra i marken som legat framför henne. Hettan från lavan fick luften att kännas tyngre än vanligtvis. Det kändes som att lungorna fylldes med ett fast material istället för syrerik luft. Och att honan ännu inte var fullvuxen utan fortfarande befann sig nära marken, där ångorna och luften var som värst, gjorde det hela inte mycket bättre. Hon snubblade till när hon landade på andra sidan sprickan, och ruskade frustrerat på huvudet innan hon högg i luften och svor högt för sig själv. Instinkterna hade sagt åt henne, upprepade gånger, att det inte var en bra idé att stanna kvar i ökenområdet. Att hon skulle ha börjat springa och hitta en trygg plats i samma stund som de första vibrationerna i marken känts av. Men nej. Hennes moder hade tagit ett fast tag i hennes nackskinn, placerat henne intill sina syskon och sagt att de lugnt skulle börja vandra mot slätten. Det var tryggare att färdas i lugnt tempo. Stressade man kunde man trampa fel, och då kunde det gå riktigt illa.
Visst.
Den unga honan tog ett djupt andetag, försökte rensa huvudet som tycktes väga mer och vara grötigare än vanligtvis. Det var svårt att uppfatta de klara order instinkterna alltid gav. Kanske var det ångorna och hettan som gjorde henne yr. Och rösterna som alltid cirkulerade i hennes huvud, vars var de nu? Hon bet beslutsamt ihop käkarna och tog ett nytt språng, denna gång upp på en klipphylla. Hon hade lyckats ta sig till de norra delarna av reviret, och här höjdes och sänkte sig marken i kullar och mindre berg. Antagligen för att Raukakedjan låg så pass nära revirsgränserna.
När hon tagit sig till högre mark, där luften var lite lättare att andas och värmen inte tyngde ner henne, satte hon sig att vila. Det smärtade i hennes högra bog, och om man kollade riktigt noga kunde man se att hon skurit sig. Mitt i ett språng, när hon sprungit som snabbast för att komma undan utbrottet, hade hon landat fel, ramlat på sida och skurit sig på en vass sten. Det var dock inte så djupt. Och blodet hade bara fläckat pälsen som låg just omkring såret. Men hon bekymrade sig inte om det. Det enda hon kunde tänka på var att hitta en plats där hon kunde lägga sig och vila.

Hon kämpade sig upp på benen igen, och fortsatte i riktning mot Numoorislätten. Det dröjde dock inte lång stund innan en doft, annat än aska och svavel, nådde hennes nos. Det ryckte lätt i de svarta mungiporna och hon kunde inte låta bli att undra ifall det var något av hennes syskon som befann sig i närheten. Kanske hennes patetiska bröder ramlat ner i lavan, men hennes syster hade ju lite mer styrka att bjuda på. Kunde ju inte skada att kolla.
Ju närmare hon kom så blev det dock tydligare att det inte var någon av hennes bröder, eller hennes syster. Doften var för annorlunda, om än det var så pass bekant att hon kunde anta att det var en annan medlem som befann sig i närheten. Hon lyckades ta sig över en sten, liknande en vägg för någon som inte vuxit färdigt än, och när hon hoppat ner på andra sidan kunde hon tydligt se en stor, mörk hane en bit framför sig. Avståndet mellan dem var inte stort, och att hon kunnat vara så pass nära utan att se honom berodde helt på det steniga landskapet.
Hon stannade upp och studerade honom på avstånd, osäker på om det var rätt tillfälle att närma sig en annan flockmedlem då hon kände sig trött och irriterad. Men någonting inom henne sade att sällskap var precis vad hon skulle söka sig till nu. Speciellt av någon som var större och starkare. Naturens lag tillät inte ofta de unga och svaga att överleva hårda tider som dessa på egen hand.
De giftgröna pupillerna smalnade, och de orangea irisarna tycktes nästan bli mörkare, innan hon började röra sig emot den stora hanen.

"Var hälsad."
Rösten var stabil och självsäker, trots irritationen över situationen som bubblade inom henne. Tonen i hennes röst var mörk, mörkare än vad man kunde förvänta sig av en sådan ung hona. Rösten kunde nästan jämföras med en hanes, om man bortsåg från den melodiska klang som låg djupt nere i bröstkorgen och tycktes styrka varje ord som lämnade henne. Ett arv från hennes moder, den mörka rösten. Men förhoppningsvis var det allt. Förutom det rena Kargblodet i hennes ådror.
Hon stannade upp och satte sig ner en bit ifrån hanen. Musklerna under hennes skinn skrek. Om det var för att de krävde vila, eller för att de tyckt om utmaningen hon utsatt dem för var hon inte säker på.

[förlåt för all text, som antagligen inte är mer än babbel. Jag är sjuk så det heter duga, med feber och huvudet fullt av snor, så hoppas inte detta är för plågsamt att läsa... :C ]

Teck fick snabbt syn på den slitna unga honan som närmade sig honom. Han kände igen henne, men kom inte ihåg hennes namn och hade aldrig pratat med henne. Så var det med de flesta i flocken. Teck brukade inte lägga ner energi på att komma ihåg sånt, de var ganska sällan som andra bemödade sig med att lära känna honom heller så. Teck hade aldrig varit den pratglada typen och trängde sig aldrig på om andra inte bad honom göra det. Men han sa inte nej till en pratstund med vargar heller, det visade nog ändå på hans mognad och utveckling när han blivit äldre och inte lika gömd i sig själv längre. Även Teck kunde växa upp och se livet ur andra synvinklar.

Han nickade symboliskt mot honan som hälsat honom.
"Var hälsad" sa han sedan med en röst som var raspigare än vanligt tack vare svavlet i den torra luften. Orden i hälsningen betydde inte så mycket för honom, men han hade försökt ta efter flockens seder så gott de gick även om han inte kanske kände något för dem. Han gjorde de i respekt för flocken mestadels.

Han noterade den mörkare fläcken på sidan, och doften av järn i blod kunde han inte ta miste på.
"Är du skadad?" Frågade han henne troget. Om han kunde hjälpa en flockmedlem skulle han göra det. Han hoppades bara att hon inte var för allvarligt skadad, för då skulle han antagligen vara ganska hjälplös ändå.

Hanen som satt framför henne var kraftig och stor, iallafall om man jämförde med hennes ännu ofullväxta kropp, och de långa tänderna som stack fram under hans läppar fick honom inte att se mindre farlig ut. Ändå var det inte rädsla som kröp upp efter honans ryggrad när hon studerade hanen framför henne. Nog såg han skräckinjagande ut, men samtidigt så kändes det som att han var en varg värd respekt. Ja, känslan som sade henne det kändes tung och bestämd i bröstkorgen, så hon beslöt att lita till den. En hane värd respekt, en flockbroder... men hon visste inte hans namn. Måhända att hon sett honom då hennes moder vandrat runt reviret med sina valpar, men hon hade aldrig haft chansen tidigare att socialisera sig med resten av flockens medlemmar. Fountain höll för hårt i sina valpar, och varför hon sett till att hålla dem vid utkanterna av reviret så mycket som möjligt var ingenting som den unga honan kunde förstå. Vad var meningen med det, när hon skulle kliva upp och ta över efter Key en dag? Då behövde hon information om flocken, och hon behövde känna till de flocksyskon hon haft sedan sin födsel, men aldrig fått träffa ordentligt.

Hanens fråga skingrade hennes tankar, och hon ryckte till då hon kom på sig själv med att ha, mer eller mindre, stirrat storögt på huggtänderna som glänste i skenet från lavan. Nu riktades istället hennes blick till såret som prydde hennes bog, och de giftgröna pupillerna smalnade då hon studerade blodet som höll på att torka i hennes ljusa päls.
"Det är varken djupt eller gör ont längre. Så det är inget allvarligt."
Svansen svepte till bakom henne, och öronen lade sig för en sekund utmed sidorna på hennes huvud. Hon rynkade på ögonbrynen, och tvekade en sekund, men vände sedan tillbaka blicken emot den stora, mörka hanen. Hon ville inte visa sig rädd för honom, det var hon inte, men samtidigt visste hon inte om han uppskattade att hon stirrade så. Vem uppskattade egentligen att man stirrade? Hon rynkade lätt på nosryggen, men beslöt att bestämt möta hanens blick och spetsa öronen på nytt.
"Mitt namn är Selva. Får jag fråga om ditt, flockbroder?"
Antagligen behövde hon inte pressa sig för att låta så formell som möjligt. Hanen hade ju faktiskt frågat om hennes skada, och inte på ett nedtryckande sätt, så det fanns nog ingen anledning alls att inte slappna av i hans närhet. Men på något sätt kunde hon inte riktigt sitta still. Hon flyttade tyngden från det ena frambenet till det andra, medan hon höll blicken stadigt fäst på hanen. Han var en mycket intressant varelse. Men hon avskydde tanken på att hon kanske i just detta ögonblick betedde sig som en nervös valp...

han nickade bara kort. Hon verkade inte vara dödligt skadad. Tur det, för han var osäker på om han faktiskt kunna göra något för att hjälpa henne om hon var det. Han besatte inge läkande krafter mer än att hans egen kropp läkte snabbt. Han noterade askan som fortfarande ringlade ner omrking dem likte snö. Tecks röda man var full av aska nu och därav mer grå än röd.

- "Du får akta så du inte får in aska i såret. Tro mig, det kan vara obehagligt." Sade han för att han själv visste smärtan av infekterade sår som man fick skräp i. Hade han inte varit bra på att läka sig själv hade han antagligen dött av sina infekterade sår och agressiv feber mer än en gång i livet. I vissa infektioner hade han nästan önskat sig av sig livet för att slippa smärtan. När man står och plågas på dödens ravin är det lockande att hoppa om man får slippa plågande sömnlösa till kännes oöändliga timmar i feberkramper. Han anade dock att denne tik redan lärt sig detta, men var inte säker. Han visste ju inte vad hon kunde och inte kunde.

- "Jag är Teck." Sade han kort och nickade när hon frågade. Teck var dålig på att komma ihåg namn och ansikten, men gjorde alltid mer ansträngning när det handlade om flockmedlemmar.

Han kände hennes blickar mot honom och funderade på om hon var orolig för hans avsikter, eller helt enkelt hade svårt att lita på honom. Efter allt som hade hänt kunde han inte klandra henne. Allt detta var en skrämmande upplevelse för alla i Numoori, ung som gammal. Och ja, det var knappt så att han litade på sig själv heller för den delen. Hon var klok som höll avståndet. Han gjorde dock ingen notis över detta utan såg ut över landskapet igen med neutralt uttryck.

"Vi borde finna de andra. Alla är utspridda över allt nu när vi försökte söka skydd. En splittrad flock, är knappt en flock."

Teck hade vandrat med några nere vid lavaöknen för att söka skydd, men de hade splittrats. Han kom att tänka på vampyren som obekymrat hade vistats i reviret och hans ragg restes när han tänkte på henne. Nu ville han att de skulle börja ta beslut om vart de skulle möta upp de andra.

Den orangea blicken hade sakta släppt hanen och glidit i riktning mot öknen som sträckte ut sig framför dem. Hon hade alltid älskat tanken på att detta farliga område faktiskt tillhörde The Dark Nation. Det var svåra förhållanden, kanske inte de bästa markerna för en flock, men ändå så var det någonting med det hela som talade för att medlemmarna hade någonting som andra vargar inte hade. De lyckades överleva i dessa svåra förhållanden, blev mer uthålliga och ansågs starkare. Just för att denna vulkaniska mark var så förrädisk. Men just nu, då vulkanen fått ett utbrott och nästan hela öknen spruckit upp för att pumpa fram floder av lava, kunde den unga honan inte annat än ifrågasätta valet av en sådan här plats. Det var livsfarligt, trots att hon någonstans i sitt undermedvetna älskade känslan av att trotsa farorna, så kunde hon just nu inte riktigt komma överrens med sig själv. Idiotiskt att vistas så nära en vulkan dagligen. Men hon ville inte ifrågasätta Key... det var det sista hon ville.
Hanens ord ryckte henne ur funderingarna, och med spetsade öron vände hon åter blicken emot honom, innan hon på nytt sneglade på såret som var igenklibbat med torkat blod. Ända sedan hon var liten hade Fountain uppmuntrat henne att använda sin blodbändning när hon fick sår. Det hade alltid varit klurigt, faktiskt extremt svårt just i början, men till sist hade hon förstått hur hon skulle göra för att iallafall lyckas stoppa blodflödet i mindre sår. Ännu visste hon inte hur hon skulle göra för att läka dem, men hon kunde förhindra att de blev infekterade och fulla i skräp.

"Teck.." hon mumlade hanens namn för sig själv, och utan att släppa såret med blicken smalnade hennes pupiller och hon koncentrerade sig på det torkade blodet som omgav såret och klibbat ihop hennes päls. Utan att hon på något sätt vidrörde blodet avlägsnade det sig sakta från huden och pälsen, för att glida ner på marken. När det var gjort vände hon åter blicken emot den större hanen, med ena örat vinklat åt sidan och det andra spetsat, innan hon flinade lite prövande emot honom.
"Tack för varningen, jag ska försöka hålla det undan smuts." Det var svårt att tolka hennes blick, glansen som låg likt en hinna över hennes ögon kunde betyda nästan vad som helst. Men det var någonting som hennes moder och syskon lärt sig ignorera för länge sedan. Hon var den som var minst stabil av den alla, den som man var tvungen att ständigt vara uppmärksam på... därför kunde man inte anta att bara för att hon såg lugn och tillfreds ut så var det riskfritt att sätta sig intill henne för en pratstund. Hon fnös lätt för sig själv och vände blicken åt sidan vid tanken på försiktighetsåtgärderna hennes mamma tilltagit, bara för att hon kunde vara lite extra våldsam mot sina syskon ibland. De var rädda för henne, litade inte på henne, men ändå förväntade de sig nu att hon skulle dyka upp på Numoorislätten och ansluta sig till dem. Som en del av familjen...
Återigen riktades hennes uppmärksamhet emot Teck när han tog till orda på nytt. Orden som lämnade honom fick båda öronen att spetsas ovan hennes huvud, och nyfikenhet glänste i blicken på henne när hon på nytt studerade honom med vaksam blick. En splittrad flock, är knappt en flock. Han hade helt rätt. Och plötsligt verkade tanken på att vandra med denna stora hane genom reviret inte lika oroväckande. Inte för att hanen i sig skrämde henne, men hon föredrog att ta vara på den ensamtid hon lyckades skaffa sig. Nu kunde ensamhet kvitta. Det skulle utan tvekan bli intressant att lära känna denna flockbroder mer.
"Sant," sa hon i en plötsligt självsäker ton, innan hon reste sig upp och snärtade till med svansen för att bli av med den fallna askan som fastnat i pälsen.
"Mina syskon söker skydd på Numoorislätten, men om det är någon annan medlem du vill söka rätt på först kan de vänta." Uttrycket i hennes ansikte var allvarligt, men fortfarande glänste nyfikenhet och iver i hennes blick.

[ Detta har legat så länge nu, jag tycker vi säger att det är Avslutat så slipper det ligga och ta upp plats. Dessutom är ju Selva lill-liten här xD nu är hon ju vuxen och ledare! så, avslutat?]

[Haha hade ärligt talat glömt bort det här, så ja det låter vettigt att avsluta. :'D

AVSLUTAT ]