Teck hade sökt skydd uppe i bergen från vulkanutbrottet som bröt ut i TDN's revir för ett tag sedan. Han hade sedan hållit sig här på grund av flera skäl, men mestadls för att han inte kunde riskera att bli för varm från lavan. Blev järnet i hans benbärg och blod för varmt skulle de sakta koka honom ifrån, bränna bort hans kött från benen. Det var en svaghet hos honom som han bittert fått lära sig, och han började ifrågasätta hans val att bosätta sig i denna flock när han knappt kunde klara av förhållandena i deras revir, men istället kunde han frivilligt hålla vakten i deras bergsområden. Man kunde höra åskan på långt håll, där ibland en avlägsen blixt lyste upp himmelen med dovt muller som följd. Det kunde börja regna när som helst där man tydligt kunde se hur himmelen ovanför var vattentyngd likt en svamp. Regn bekom dock inte Teck. De var betydligt trevligare än lava och värme. Han skulle antagligen klara av de bittraste av vintrar och fortfarande se det som mest behagligt tack vare hans tjocka päls, även om viss värme gav honom smidighet som han annars saknade.

Han andades djupt där han satt på en trädlös höjd och såg ut mot vulkanen som fortfarande inte hade slocknat. Han fascinerades över vreden som aldrig tycktes sluta välla upp ur den. Han kunde inte låta bli att känna igen sig själv när han såg på vulkanen. Ensam och arg, högre än de flesta vargar han träffat, att alltid ha den där ilskan inom sig som när som helst, från ett till synes vilande lugn, kan explodera i ett inferno, obekymrad om vem eller vilka som kunde komma till skada.

[Väntar på Fatima <3]

Ju längre bort hon kom från mörkrets grottor svek hennes sinnen henne. Huvudet blev tyngre, bilderna vart suddiga. Hon kom inte ens ihåg vart det var hon skulle gå. Vart hade hon egentligen kommit från?
Blicken höjdes mot skyn i samma stund som en blixt lös upp. Inte längre va hon blind, utan hade fått tillbaka synen som den hade vart från början. Inte helt perfekt, men ändå inte blind. Hon skulle vara tacksam. Mager var hon ännu, men det va också något hon alltid hade vart.
Stegen hade saktat ner och sökte så förtvivlat efter något. Hon backade bakåt, gick åt sidan, vred på huvudet, vred hela kroppen, slängde bak huvudet, tog en snabb cirkel och fick det tre svansarna graciöst att röra sig i luften. Hon sprang. Det fanns för många vägar, och hon visste inte vart hon ville, det fanns inte längre något mål. Chaibos var på väg att stjäla hennes minnen. Det enda han skulle återlämna henne va all smärta, det som kunde plåga henne. All rädsla och ilska hon hunnit samla på sig för en längre tid tillbaka.
Blod smaken visste hon inte heller vart den kom från, även om det inte alls var länge sen hon ämnat Chaibos bakom sig.
Den blåa tiken stannade igen. Hjärtat slog hårt och hon kunde höra sin egna puls. Hon såg ut över världen under henne. Så många utbrott och hotfulla bullren. Men det var inte det som skrämde henne.
Öronen vek sig bak mot nacken och den skära tungan fuktade hennes nos i en nervös gest samtidigt som hon backade igen på skakiga ben. Hon kände sig svag igen, så liten gentemot världen som låg nedanför henne. Det fanns inget där ute för henne. Hon hade inget att erbjuda världen, och världen ville inte ha henne. Gång på gång skulle hon bara bli avvisad. Var chansen värd smärtan?
Hon vred snabbt på huvudet åt sidan, och det var inte först då som hon upptäckte hannen bara en bit från henne. Hon hade totalt missat honom. Kroppen sjönk långsamt ihop, ner mot marken och hon vart ännu mindre. Hon lyfte försiktigt på ena framtassen och smög undan några steg för att sen stanna upp igen. Pupillerna var utvidga och svansarna hade sjunkit tätt intill hennes kropp. Även om hannen inte såg mot hennes håll hade hon redan blottat tänderna, men inte morrat. Hon var inte ute efter en strid, detta var bara ett typiskt beteende hos henne då hon vart osäker och kände sig otrygg. Det var bara att sjunka ihop, göra sig så liten och osynlig som möjligt, sen bara hoppats på att man kunde smyga därifrån utan att lämna några som helst spår. Så att man aldrig kunde bli funnen.
Fatima rätade smått på sig, men stod ännu något hukande. Hon hade tänkt springa vidare, men kroppen vart som förstelnad och hon kunde inte röra på sig.
Vargen som befann sig här verkade ha någon slags koppling till henne, något inom henne sade att det inte var första gången de hade setts. Men hon kunde inte placera honom. Vem var han? Troligen ingen som hade gjort henne illa en gång i tiden, för då skulle hennes reflexer redan reagerat och hon skulle vara långt, långt borta.

Teck ryckte till när han hade sett en varelse röra sig i ögonvrån. Hans öron klippte till och fokus försvann från den rasande stormen av lava och blixtar och nu såg han istället på en mycket liten blå tik. Han blev förvånad först, men hans ansikte stannade kvar i ett relativt neutralt uttryck som snart ändå visade fundersamhet och viss nyfikenhet.

Han betraktade henne tyst en stund, och det var tydligt att hon blivit rädd för honom. Hon visade tänderna och höll en låg profil, men det var tydligt att han inte behövde vara aggressiv mot henne, hon utgjorde inget hot mot honom som det verkade. Han noterade sedan hennes ovanliga antal svansar.. Han kunde bara sig minnas ha träffat en varg tidigare med så många svansar. Han kisade med ögonen mot hennes ansikte.
"Aye, vi har träffats förr va?" Sa han sedan med mörk men inte otrevlig röst.

Hon såg väldigt bekant ut, men kunde ändå inte riktigt placerat henne.
"Men det måste vara längesen.. Har jag rätt?"

Hennes magra kropp och rädda uttryck fick honom att undra ett ögonblick vad hon hade råkat ut för. Han hade ingen anledning att skada henne hur som helst. Men världen hade blivit mörk i chaoset, vad som helst kunde ju ha hänt med henne.

"Du, behöver du hjälp? Du behöver inte vara rädd för mig.." Frågade han till slut i bristen på svar. Det var något med hennes tragiska och bekanta uppsyn som fick honom att bry sig. Teck hade dock aldrig varit en naturbegåvning på att uttrycka sig vänligt eller med medkänsla, så han kunde uppfattas ondare än vad han egentligen var. Så länge hans bubblande raseri inte brister så är Teck egentligen ganska beskedlig nu när han blivit äldre och får leva med saknaden efter sina syskon.

Hon morrade samtidigt som han yttrade sin första mening, men tystnade även när han gjorde det. Öronen låg ännu tätt mot nacken och blicken höll sig bestämt kvar på honom, men egentligen ville hon se bort för att kunna finna en flyktväg.
Huvudet vreds stelt och hamnade på snedden då han frågade ifall det hade setts tidigare. Dom båda hade tänkt i samma banor, bara det att hon inte yttrat sina tankar. Kanske hade dom setts, kanske hade hon talat med honom förut. Hon kunde inte minnas.
Ögonen slöts för en sekund och hon hörde hans sista mening. Hans ord ekade, och svaga bilder dök upp. Vattenfall, berg, trygghet. Det var det enda som fanns i hennes tankar, men hon kunde inte säga det, hon visste inte vad platsen kallades. Men varför började dessa bilder komma tillbaka då han stod framför henne?
Fatima öppnade ögonen igen och hennes rörelser började bli något mjukare, hela hon kopplade av för några få sekunder. Rädd, heh.. det hade dom alla sagt. Men aldrig så ärligt som han faktiskt sade det.
- Jag förlorar mig själv.
Det var de enda hon sade, det enda hon kunde säga. Han kunde väll inte förstå den meningen, det var ju knappt så att hon gjorde det. Det enda hon visste var att minnena inte skulle finnas kvar, allt var på väg att tyna bort och hon skulle endast förbli någon som en gång fanns. Inte mer än så.
Den blåa tiken såg snabbt bort igen, såg ut över landet och sen tillbaka mot den större vargen. Hon ville inte förlora allt på en gång, hon ville ännu komma ihåg. Därför gav hon inte upp.
- Det var du... Du som steg ner från bergen förut.

Teck såg lite oförstående på henne när hon svarade. Teck var väldigt enkelspårig när han tänkte, och hade svårt att läsa mellan raderna. Han visste inte riktigt vad hon egentligen menade med sitt gåtfulla svar, mer än att de inte verkade helt bra.
Han misstänkte att det inte fanns någon direkt bot mot att förlora sig själv. Fast när han tänkte efter så kanske han kunde förstå uttrycket när han satt det ur ett eget perspektiv. När hans raseri kom fram, så var det som att han försvann in i sitt inre, förlorade sig själv.

"Det låter besvärligt.." Sa han till slut, fortfarande osäker på om de var rätt svar eller vad han borde sagt istället.
"Men jag tror att jag kan förstå känslan" sa han ärligt med sin mörka bumliga röst.

När hon sedan fortsatte så verkade det som att hon kände igen honom också, men han kunde inte riktigt minnas innebörden av det hon sa. Kom ner från berget? Han tänkte efter en stund innan det slog honom efter en stund, och nu mindes han svagt tillfället de hade träffats. Det var sant, han hade kommit ner från bergen, på väg till fallen för att dricka. Det var många år sen, och han skulle aldrig ha möjligheten att minnas hennes namn om hon hade berättat för honom. Han blev lite förfärad dock, den här tiken var väldigt olik den tiken han träffat den gången. Hon hade varit rädd och liten då med, men nu.. den otroliga skräcken hon utstrålat i sina ögon var något helt annat och det var som att glansen försvunnit från hennes tidigare vackra päls.

"Det är ju du.." Sa han plötsligt, ganska tyst, nästan som att han försökte förklara för sig själv, konstatera när han insåg. Hans annars så neutrala ansikte berättade plötsligt att han kom ihåg saker, mindes något han sedan länge glömt, en varg han aldrig kunnat tro att han skulle träffa igen. Det mest oväntade. Teck brukade aldrig träffa främmande vargar mer än en gång, så detta kändes nästan nytt för honom, som att han träffat en vän även om han visste att de aldrig direkt blivit vänner då, men han hade ju inte så många vänskaper att jämföra.

"Men, vad är det som har hänt dig?" Sa han till slut som hade blivit raspigare av den torra svavelfyllda luften.

Huvudvärken spred sig, men hon lyckades hålla kvar vid minnet för att kunna bygga upp det. Men det var endast synen och deras första ord till varandra hon kom ihåg, resten var förlorat.
Käkarna slog samman och hon kunde nästan höra hur hennes tänder gnisslade då hon försökte öppna munnen för att tala igen. Det gick inte. Denna känsla hade hon aldrig vart med om tidigare, det var inte så här det skulle va.
- Jag är sån här!
Hon va nära på att gå under inför denna hane och bryta ihop totalt, men hon stod kvar på darriga ben.
Det här var den hon va, faktiskt. Fatima, troligen en av Numooris mest svagaste individer, både fysiskt och psykiskt och det visste hon lika väl som dom. Hon var ett vandrande nervvrak. Fast kanske var det inte just de som var problemet den här gången.
- Jag vet inte varför, men.. Chaibos... Jag hör inte hemma här, jag ska inte va här.

Teck andades tungt när han såg på den tragiska honan. En del av honom kände sig så hjälplös när han inte visste vad han kunde göra för henne. Hon verkade inte ha speciellt stor koll på varken sig själv eller omgivningen, och verkade väldigt förvirrad. Detta var verkligen inte samma varg som han hade träffat så många år tidigare. Det var sällan han hade sett sån ångestfylld näst intill panik i någon. Han förstod inte vad hon menade riktigt när hon talade om att hon inte hörde hemma här, inte på det sättet hon gjorde. Det var nästan så att det gav honom en rysning. En instinkt sade honom att allt inte verkade vara som det skulle, som att hon råkat ut för mer än han kunde föreställa sig, vilket i det här fallet antagligen var helt sant.

En del av honom kände att han inte hade någon skyldighet att hjälpa henne, samtidigt som en del av honom inte skulle kunnat lämna henne här. En till blixt i himmelen och svavelblandat regn som började falla avgjorde saken. Vädret skulle inte bli bättre.

Teck tog två ovanligt försiktiga steg och klev närmare den lilla tiken. Han stora kropp gjorde att han nästan genast blev ett regn- och vindskydd för henne genom att bara stå bredvid henne även om det först inte varit avsikten.

- "Vi måste söka upp skydd mot vädret. Jag ska hjälpa dig hem sen."
Det var det enda han kunde säga för stunden med sin plana mörka stämma som försökte behålla ett tålamod och lugn. Om han kunde få hennes tillit kunde han kanske hjälpa henne härifrån åtminstone i skydd. För stunden kunde han inte se att det inte fanns så mycket mer han kunde göra för henne mer än att inte överge henne.

Hon var inte sen med att stirra på den stora vargen då han klev närmre, även om hans rörelser inte längre skrämde henne så sjönk kroppen ändå och huvudet blev helt plötsligt så tungt.
Vädret hade inte påverkat henne, hon hade knappt tänkt på hur det faktiskt va, bara sett mörkret som låg över landet - inte mer än så. Men nu när han sade det, det regnade faktiskt. Vatten, detta eviga brus ifrån fallande vatten. Varför förföljde det henne?
Den skära blicken sneglade upp mot den större vargen, ännu var hon osäker på hans namn. Men det fanns där någonstans och snart skulle hon komma på det. Fatima drog kort i ena mungipan i hemlighet då han sade att dom var tvungna att söka skydd; pfft, från vädret. Jag har klarat mig undan värre utan något som helst skydd. Den meningen var något hon skulle kunna säga i vanliga fall, men hon kunde inte yttra sina ord. Istället nickade hon bara svagt, knappt märkbart.
Hon tänkte börja röra sig, var beredd på att följa hans steg, ända tills han nämnde det där sista. Hem. Hem..
- Men jag har inget. Jag vet inte ens varför jag vandrar här, det finns inget för mig här längre. Jag kan inte gå dit ner, jag får inte.

- "Aye aye, alright, säger du det så." Sa han lugnande. Han förstod verkligen inte vad hon snackade om, och han misstänkte att han inte skulle å ut något vettigt av henne så länge hon var så här stressad. Möjligen om hon fick lite sömn kanske hon skulle vakna till lite och få fram lite mer lättförståeliga ord. I nuläget verkade hon inte kunna förklara mer utan att upprepa sig själv i samma oförståeliga sönderstressade meningar. Han suckade lätt inombords. Geez, trasig brud de här alltså, men han tänkte inte ge upp än. Han visste att minnet av henne skulle förfölja honom om han bara lämnade henne här åt hennes öde. En undermedveten tanke som var med honom instinktivt som slog honom var också att om det här vore hans syster, så skulle han aldrig gett upp om henne, och mm det var någon annan där ute som mötte hans syster i det här skickat skulle han aldrig förlåtit denne om den vargen gett upp. Den här tiken, kunde vara någon annans syster.

"Men låt oss ta skydd ändå, okej?" Utan att egentligen vänta på svar så tog han ett steg i en annan riktning, stannade och väntade för att se om hon skulle följa efter, och om hon behövde hjälp med att stöttas upp. I hennes skick så förväntade han sig nästan att han skulle få bära henne i säkerhet, kanske jaga till och med. Så mager som hon var så var han osäker på om hon hade haft möjlighet att jaga alls för stunden och när hon i så fall hade ätit senast.

Det uppstod en tystnad mellan dem båda, och hon tog den tiden för att kunna rensa sig själv en aning, sjunka bort i sin egna värld. I sina tidigare dagar skulle hon tycka att en sån här tystnad skulle vara pinsam, och hade man otur kunde man börja tala i munnen på varandra. Men nu var tystnaden behövd, så var det bara.
Hon vred huvudet åt sidan för att blicka ner över landet ännu en gång. För hon hoppades så förbaskat att hon skulle minnas, veta vilken väg det var hon hade vart på väg mot innan hon snubblade ur grottorna. För under dom sekunderna hade hon kunnat säga vart hon skulle, vem som väntade på henne... Hon ville veta, för att känna sig behövd. Just nu fanns det här ingen plats för henne. Hon kunde lika gärna följa denna vargs steg och söka skydd, sen i gryningen lämna honom, och göra ett nytt försök till att få komma tillbaka till Chaibos. Hon ville va där, grottorna hade blivit hennes nya trygghet.
Hon såg bort mot vargen igen, han hade redan börjat röra på sig men hon stod kvar. Inte för att hon tvekade, men hon ville inte röra på sig. Inte än.
Hon kunde göra det lätt, bara ta två eller tre kliv ut och hoppas på att Chaibos skulle ta emot henne igen. Eller skulle hon göra det svårt, och chansa? Men chansa på vadå?
Den blåa tiken drog ett djupt andetag i sin tystnad men började snart röra på sig, följde den andre vargens steg men höll sig hela tiden någon extra meter bakom honom.

Man kunde ana ett lättat diskret leende när hon till slut valde att följa med honom. Han visste inte riktigt vad han annars skulle ha gjort med henne faktiskt. Tvingat med henne? Lär ju knappast ha hjälpt till på någon nivå för henne mer än att skrämma sönder henne ännu mer, men nu visade hon att det fanns någon den skadade ytan trots allt som gick att kommunicera med, och hon litade dessutom på honom. Det var Teck inte direkt van vid från främlingar. Men nu skulle han fokusera främst på att hitta en skyddad plats så det inte skulle hinna börja falla eld från himmelen. Vid det här laget i Chaoset skulle det inte förvåna honom längre, han hade fått se det mesta i väderväg och det hade gjort honom mer utmattad än han brukade vara, både psykiskt och fysiskt samtidigt Senaste gången han mått så här eller sämre till och med var i tiden för Gudarnas Vrede då han förlorat tre av sina syskon i det fasansfulla tumultet. Han mindes det som igår, skillnaden den här gången var att han inte hade lika många att förlora, förutom flocken förstås. Men trots att han hade en hel flock att bry sig om så tänkte han mest på sin syster som han visste fanns där ute någonstans, och av någon anledning så brydde han sig mest om denna hona för stunden.

"Det borde finnas skydd en bit längre ner, finns flera små grottor längre ner i dessa berg.." Mumlade han fram, ovetandes om det betydde något för tiken att han talade, men han hade rätt i det han sade och kunde sin sak då han vandrat mycket här som vakt och hunnit utforska större delarna än vad kanske många andra gör som bara passerar genom passet. Medvetet så valde han den stabilaste vägen ner som han visste som inte skulle ha lika stor risk för ras om det blev kraftigare väder som drabbade berget.

En annan sak som slog honom plötsligt var att han fortfarande inte visste vad hon hette. Osäker på om det var något som förväntades av honom att han skulle kolla det så hade han undvikit ämnet för att inte göra bort sig i frågan, men han tyckte samtidigt att det började kännas fånigt att undvika hennes namn hela tiden, även om hon antagligen kom ihåg hans namn. Han hade förstått att namn var viktiga för de flesta, och många verkade minnas namn på alla de mött, en talang Teck nästan helt saknade. Han mindes inte ens i detta fall om han borde komma ihåg hennes namn.

"Öh ursäkta men.. vad är ert namn, om man får fråga.. Jag har nog glömt det om du berättade de sist vi träffades..?" Frågade han under tiden som de vandrade ner för att hålla igång ett samtal. Han visste inte om hon önskade de eller tystnad, men det var ett försök att hålla henne på andra lugnare tankar.

Hon följde honom tyst, hon lämnade inte ifrån sig ett enda läte och vågade knappt andas för att riskera att störa honom.
Hon spärrade halvt upp ögonen då han sade att dom skulle neråt, men hon vågade inte säga ifrån. Hon hade ingen lust, ville inte ner, ville inte riskera flera minnen. Det kändes som om ju längre bort från chaibos hon kom desto suddigare blev det. Men kanske var det bara en inbillning? Den blåa tiken svalde hårt, och den sista känslan av respekt för sig själv försvann då hon inte vågade säga nej. Säga nej till något så simpelt.
Hon fortsatte ändå följa honom, men hade saktat ner stegen något. Det vart återigen tyst, och den här gången blev det jobbigt. Det enda hon hörde var hennes egna negativa tankar, hon klandrade sig själv för varje steg som togs.
Stegen ökade i farten igen och hon började komma ikapp den större hannen, men precis då talade han igen och det fick den lilla tiken att plötsligt stanna upp och se på honom med en svag rädsla i ögonen. Hade hon gjort något fel? Hade hon sagt något utan att tänka sig för? Hade hon kommit för nära?
Öronen la sig mot nacken och den skära tungan fuktade nervöst nosen, men då han endast bad om hennes namn kom lättnaden tillbaka. Men hans första osäkra ord hade gjort henne nervös, ganska patetiskt om man tänkte efter.
- Uhm, ja.. Fatima.
Hon svalde igen och blicken gled ner på marken. Undra egentligen varför hon skulle komma ihåg vem hon var, och behöva glömma de som var inblandade i hennes liv. Det kändes bara så meningslöst. Utan dem, vem var då hon? Bara ett namn.
- Och du.. Teck. Det är i alla fall det jag har hört, men jag vet inte om det stämmer.

Han nickade kort och svarade:
- "Aye, det stämmer bra det, Teck är mitt namn.." mumlade han fram.

Och Fatima, lät det bekant? Kanske inte, och även om han hört det tidigare så skulle han se till att lägga det på minnet den här gången, av respekt till henne.

Han märkte att hon verkade ha svårt att hänga med så han försökte diskret att gå lite långsammare. Trots allt så gick det flera steg för henne för att hänga med i ett av hans betydligt större. Det var nästan så att han skämdes.

Hans tankar bröts när himmelen öppnades upp mer och regnet började falla tätare nu och det började rinna längs hans tjocka björnpäls på kroppen. Än så länge så hade han inte berörts direkt av regnet mer än att det var irriterande då de bara runnit av den feta pälsen som skyddade väl mot lättare regn och obehag så skinnet hölls torrt, men om det började regna för mycket så att pälsen blev genomvåt så skulle den farligare blöta kylan krypa sig närmare kroppen. Han mindes nu att det fanns en mindre grotta bara en bit under dem båda och hoppades att den var i gott skick nu för att hålla dem torra.

- "Det ska finnas en torr plats här under någonstans.." Sade han högt för att förklara sina letande handlingar, och mycket riktigt ett par steg ner så fanns den där. Han klev in några steg för att se så det var tomt, torrt och säkert och kollade sedan ut igen mot Fatima. Han nickade tecken in mot grotton.

- "Gå in, här är det torrt." Han inväntade henne för att se så hon skulle komma in.

Det hade inte vart en så extremt bra bit att gå, och det hade hon klarat utmärkt. För så svag var hon ändå inte.
Hon bet hårt ihop och sneglade mot den större vargen genom den blöta luggen innan hon såg in mot grottan då han bad henne kliva in. Varför kunde han inte gå in först? Fanns det något där inne? Var det en fälla?
Den blåa tiken stod kvar, stirrade in i mörkret och la huvudet på snedden. Hon vände sig snabbt vid mörkret och började se svaga konturer från grottan, och därefter bestämde hon sig för att kliva in. Huvudet höjdes och den blodiga hakan lyftes upp då hon blickade mot grottans tak. Nog var den i bra skick, regnet kom inte in här, men några små droppar utav vatten eller annan vätska kunde man höra eka mellan stenväggarna.

Tiken såg tillbaka mot den andre, och öronen tippade nu för första gången rakt fram. Hon kände sig aldrig trygg till hundra procent, men inte va hon lika skakis som de första minuterna dom hade träffats. Hade hon äntligen klarat ett hinder?
Hon fick en konstig känsla, som om något inte alls stämde, därför slog hon ner blicken mot sina tassar och upptäckte till sin stora förvåning simhud mellan hennes tår. Och det var ett ganska b
Då hon lämnat Chaibos var planen att börja om hela livet, därför försvann alla minnen och det hon en gång hade lärt sig. Hon skulle bli illa tvungen till att lära sig sina krafter igen, men ännu värre; komma ihåg dem.
- Vad händer...
Hon sade det tyst, med en osäker och oförstående röst. Men egentligen visste hon att Teck säkerligen inte kunde ge henne ett svar, men det var värt ett försök.

Regnet fortsatte att smattra på utanför, fortfarande med starka blixtar som kunde kännas obehagligt nära som lyste upp området starkt med sin energi. Teck rörde dock inte en min när blixtarna föll, sånt bekom honom inte. Han visste att de än så länge skulle vara trygga i grottan.

Tiken längre in bekymrade honom mer i sådana fall. Han visste inte vad han skulle svara när hon hade frågat honom. Han satt stilla och tittade på honan som tydligt var påverkad av något som han inte förstod. Han visste inte vad som hade hänt henne eller varför hon var som det var, och hon verkade inte heller förstå.

Istället för att ge ett svar på en fråga han inte kunde förstå så vände han blicken ut mot de ilskna vädret.
"De säger att.. gudarna är arga.. Att de är upprörda.. Att de slåss och att vi straffas för deras skilda åsikter.." Sa han efter en stund och syftade till vädret istället. Något han förstod bättre. Bara för att säga något alls.

"Men det är inte mina gudar." Lade han till, för han hade aldrig lärt sig nog om gudarna för att känna att de var hans. För honom var detta som vilken storm som helst som skulle gå över som alla andra. Det var vargar i hans flock som berättat deras teorier och vad de hade hört från förbipasserande, och oron var stor för vulkanens utbrott.

Han vände tillbaka blicken och såg diskret på tiken som låg längre in i dunklet. Blixtarna lyste ibland upp en bit in i grottan så han kunde se henne tydligare. Hon verkade inte lika rädd längre, men nog så bekymrad.
"Vad är det sista du kommer ihåg?.." Frågade han för att börja i en annan ände, för att försöka lista ut vad som egentligen hade hänt, men fortfarande med hans lugna mörka och till synes likgiltiga röst. Hans ögon fick istället berätta hans känslor och vad han tänkte.

Hon vände blicken snabbt mot hans håll. Gudarna var rasande; men varför? Ärligt talat hade hon inte ägnat mycket uppmärksamhet till dem, men förr.. för länge sen.. då hade hon bett dom att rädda henne. Dom hade misslyckats.
Öronen sjönk lägre och hon vågade nu ruska på sig så att vattnet for av henne. Fatima hade helt enkelt valt att inte besvara honom på den punkten, det fanns inte mer hon kunde tillägga angående det som skedde i landet.

Sen kom den där frågan som fick henne att börja tänka igen, rota tillbaka i sitt minne. Det gjorde ont, det liksom sved i hjärtat på något sätt. Men hon kunde inte minnas.
Fatima skakade svagt på huvudet för att bekräfta det att hon hade gett upp.
Det fanns många speglar i hennes minne men alla dem var krossade, det fanns endast ett fåtal bitar hon ännu kunde spegla sitt förflutna i.

Huvudet sjönk och placerade sig på hennes framben och ögonen slöts. Öronen rörde sig långsamt ända tills dom tippade framåt igen. Hon lyssnade till regnet och det hårda vindarna, det var precis som om det talade till henne.
Taki... Det skära ögonen slogs snabbt upp och stirrade anklagat bort mot Teck. Taki.. Nej, det hade inte vart Teck som hade talat, hon kunde inte se hans läppar röra på sig. Höll hon på att bli tokig? Hon hörde ju rösten så klart.
- Hör du?
Ögonbryna rynkades bekymrat och hon satte sig halvt upp igen på något skakiga och ostadiga ben. Hon passade även på att se sig om i grottan igen.
Fortfarande ensamma. Taki.. Anata wa, taki ni ikanakereba narimasen..
Blicken sjönk ner mot stenmarken och huvudet vreds mot Tecks håll. Orden, språket. Det kändes så bekant, språket kändes hemma.
- Vattenfallet..?
Hon såg försiktigt upp på den större hannen igen. Var det därför hon alltid hörde brusande vatten, kunde det vara dit hon skulle?
- Jag måste dit.

Teck såg förbryllat på henne. Hon var inte lätt att förstå sig på, men det verkade som att hon plötsligt hade fått tillbaka delar av sina minnen. Han såg åt hennes håll och funderade lite. Vattenfall talade hon om..

- "..Du kanske tänker på Byoomi? Det är ett stort vattenfall." Föreslog han, för det var nog det enda vattenfall han kände till.

- "..det var där vi träffades.." Lade han till efter en stund när han tänkte efter att det faktiskt var så. Men hon verkade ha andra minnen i tankarna. Då hade han svårt att hjälpa henne mer om det var minnen som han inte delade med henne.

Han såg sedan ut mot ovädret.
- "Om du ska dit så borde du nog vänta ett tag dock. Ingen kommer långt nu Det vore självmord att påbörja en sådan långvandring nu." Teck tänkte inte ens själv på hur omtänksam han måste låta emellanåt. Han var högst omedvetet omtänksam.

Ögonbryna sjönk och gav hennes ansikte ett bekymrat utseende. Hade det vart där dom först träffats? Troligen, kanske. Hon kunde inte finna någon bild som passade in på det han sade i alla fall.

Blicken gled ut från grottan igen och den mindre tiken reste sig upp, med huvudet lågt buret gick hon långsamt mot öppningen. Hon var inte längre rädd för den stora varghannen, men heller inte fullt bekväm i hans närvaro. Men inte ens det kunde hindra henne.

Rena rama självmordet, va? Hon hade inte mycket att förlora för tillfället, men det kunde inte Teck gissa sig fram till. Han förstod nog inte ens att hans varningar hade blivit så lätt ignorerade.
Öronen klipptes till på hennes huvud innan hon fortsatte framåt. Det små tassarna gled fram över det hala berget och hon planerade noggrant ut sina nästa steg för att inte falla.

Teck tittade oförstående på tiken som hade nätt tagit sig förbi honom, Teck hade inte heller gjort försök till att stoppa henne. Först tänkte han nästan att han bara skulle låta henne gå och låta henne sköta sig själv om hon inte önskade hans hjälp. Ville hon det skulle hon inte bara ge sig iväg s åvarfö skulle han bry sig? Han fnyste och suckade, arg på sig själv. Sjutton också. Han brydde sig visste även om han inte ville och visste att han inte borde, för det var lönlöst, för hon skulle troligen möta döden där ute. Lika bra? I vanliga fall hade han tyckt så. Men denna gången.. Han suckade igen och reste sig sakta. Han såg henne när hon tog sig iväg. Något inom honom sa att han måste försöka. Något med henne hade fastnat hos honom första gången de träffades, ett minne som inte försvunnit, och nu visste han att det verkligen inte skulle fösvinna. Mot sin vilja skulle han grubbla över den lilla tikens öde, om hon fortfarande levde eller hade dött där ute i stormen den natten. Han tänkte på hur hans grubblande tankar hade plågat honom när det gällde hans syster. Han ville inte drabbas av det igen. Skulle han verkligen låta henne gå? Nej. Inte utan försök.

Han tänkte ropa hennes namn. men nu hade han glömt bara för det. Typiskt. Hans tankar sökte desperat efter något som lät bekant medan tiken försvann längre bort.

Plötsligt kom det fram.
- "Fatima!" ropade han ut över berget med sin mörka röst.
- "Jag följer med dig." Det sista var inte en fråga egentligen. Han lämnade grottan och började gå efter henne med sina lång kliv nerför mot henne. Han tänkte inte släppa henne nu, om hon inte bad honom. Vargar han av någon anledning brydde sig om, kunde han inte bara lämna, även om han borde.