[Utspelar sig efter branden]

Den unga hanen vandrar ensam genom skogen. Han hade hört om branden i Döda Skogen men inte bevittnat det själv. Däremot hade han sett vilsna vargar som flytt från branden och tagit skydd i Yanamore. Rien hade gett sig ut i skogen för att se om det fanns fler som behövde hjälp. Han hade hört att elden släkts. Att gudarna åter igen hade lagt sig i de dödligas liv. Rien kan inte låta bli att känna sig lite avundsjuk. Han skulle själv vilja möta en gud. Eller i alla fall bara få en lite skymt av någon. Efter vad som hänt med Ronia kan Rien inte förneka att det finns högre makter som styr. Själv har han alltid haft en lite starkare tro på Moriko, jordens gudinna. Då Rien själv besitter jordkrafter och även om han många gånger har tagit sina krafter för givet så har han ändå förundrats över styrkan i att kunna styra något så stort som jorden själv. Detta har gjort att han alltid känt viss nyfikenhet till vart ifrån alla krafterna kommer. Vem skänker krafter åt dödliga vargar? Och vem bestämmer vad för krafter som passar till vem? Varför blev just Rien tilldelad jordkrafter? Det är sådana frågor han ibland går och grubblar på när han är ensam.
Rien stannar upp när han märker av en främling längre fram. Jorden är likt en förlängning av honom själv och han kan känna av vart andra befinner sig genom jorden. Öronen spetsas på den inga hanens huvud och han styr stegen i riktning mot främlingen. "Hallå" Han höjer rösten lite gran för att bättre höras. "Är allt okej med dig? Eller behöver du hjälp?" Han ökar takten och skyndar sig fram till främlingen. Han möts av en tilltufsad individ som verkar ha bevittnat branden.

[PAX TILL MIRAI]

Hon hade lyckats ta sig ifrån Lamia, om det var med vilja eller för att hon var virrig var egentligen inte helt säkert. Nu var hon här, vandrandes i Lövskogen, fortfarande smått omtumlad av händelsen, men absolut på ett bättre humör sedan Lamia fått stämningen på topp. Hennes sår var klibbiga och svartbränd päls blandades med blod över hennes skuldra och ryggslut på vänstra sidan. Det luktade rent utsagt äckligt om henne och hon såg inte super trevlig ut när en ung hane kom fram emot henne med hög energi. Hon synade honom från topp till tå och med smala ögon. Hon log svagt dock när han frågade om hon behövde hjälp, men en aning skeptisk sträckte hon på sig och såg på honom med skarp blick.
- Är du helare kanske? 
Frågade hon lite barskt och stod still. Hon ville ha lite personligt utrymme i alla fall. Hade hon varit i akut fara hade hon sökt upp någon, men nu hade hon lite sår på ryggen. Nog för att bli väldigt fula ärr, så en helare hade trotts allt varit bra. Hon ville förbli vacker.

Han kände stanken från främlingen och rynkar på nosen.
Är du helare kanske?
Rien skakar lätt på huvudet. "Tyvärr". Han backar ett steg då främlingen inte direkt visar förtjusning över hans närvaro. "Men jag kan en del om läkeörter". Rien passar på att få sig en överblick av skadorna som främlingen bär och räknar snabbt ut i huvudet vad för örter han behöver och vart han kan finna dem. Tack vare sina jordkrafter har han passat på att lära sig en del läkekonst inom örtriket. För att kunna bli en bättre tillgång för flocken. Att snabbt kunna lägga förband kan vara en fråga om liv och död. I alla fall tills en helare kan uppsökas. "Jag kan skaffa fram lite lindring för dina sår". Rien står kvar där han står. Han är medveten om att det är inte alla som vill ha hjälp när den erbjuds. Även om själva livet kan hänga på det. Så för att inte trampa på några tår. Även om han skulle kunna hjälpa. Så väntar han helt enkelt på tillåtelse. Även om tiden är dyrbar när det kommer till sår och bakterier och infektioner.

Hon himlade först med ögonen, en slags försvars mekanism nu när hon faktiskt var skadad. I vanliga fall försökte hon faktiskt vara trevlig mot alla, om de inte visade en dålig sida från start. Hanen verkade vara snäll, men han var ingen helare så hur skulle han kunna hjälpa? Svaret kom ganska snart och Mirai besvarade hanen med ett litet leende. Hon tycktes vara yngre än hanen framför sig, men de var till de yttre lika stora ungefär. Ty Mirai fortfarande var tonåring skulle hon snart växa om den brun spräcklige hanen. Hon nickade som första svar på tal för han tycktes vänta på hennes reaktion. Respekt. 
- Tack, gärna. 
Svarade hon sedan och den negativa utstrålningen rann av henne som vatten. Hon såg vänlig ut, men de skarpa ögonen kunde få vem som helst att se misstänksamt på henne. Hon må vara en ödmjuk själ, tills man ger henne en anledning att inte vara det.  
- Mirai, mitt namn är Mirai. 
Hon såg på främlingen och tänkte att sitt namn var det minsta som hon kunde ge tillbaka. Av respekt gav hon främlingen det. Och kanske för att bryta den stela stämningen som hon själv faktiskt skapat.

[Minor PP]

Rien ler vänligt åt tiken. Mirai.
"Mitt namn är Rien". Presenterar han sig tillbaka.
"Jag är snart tillbaka". Säger han och vänder helt om för att leta upp lite växter som kan lindra de sår som Mirai bär på sin kropp. Han hittar snart några växter som motverkar infektioner och hjälper till att göra rent sår. Med ett knippe av blandade växter, grodblad och större blad samt något han kan använda som provisoriskt förband springer han tillbaka till den plats där han har lämnat Mirai (jag kan inte så mycket om läkeörter som jag skulle vilja. Jag vet att grodblad stoppar blödning i alla fall. Men jag bara bullshittar här lite x'D). Han ler vänligt åt henne när han ser att hon är kvar där. Han lägger ner alla växter och blad framför henne. Rien sorterar upp sakerna och pillar bort de delar som han inte behöver. Han puttar med nosen fram en växt mot Mirai.
"Kan du tugga på den här så är du snäll?" Frågar han och fäster sin enögda blick i tikens udda. Då han inte har verktyg att kunna krossa växterna själv så får han improvisera.
"Visste du att saliv har läkande egenskaper?" Lägger han till med ett leende. Därför ber han Mirai själv att tugga växterna då hennes saliv har större effektivitet på hennes egna sår. Rien plockar sedan upp grodbladen och går närmare tiken. "Om du tillåter" Säger han utan att sära på käkarna så han inte tappar bladen. Med tillåtelse placerar han grodbladen i den blodfläckade pälsen över hennes skuldra och ryggslut.

[Tadaaa! Ett svar! x'D Om du vill kan du skynda på rollet lite och hoppa fram till att Mirai är omplåstrad. :3]

Hon började känna sig en aningen vimsig, såret hade troligtvis börjat ta ut sin rätt och adrenalinet vika hädan. Smärtan kom som på ett klockslag och hon såg suddigt. Allt där efter gick så fort. Rien hette han och han var snäll. Så snäll som ställde upp och hjälpte henne. Hon nickade bara och satt kvar. Han kom tillbaka och hon gjorde som han sa utan att tala. Hon tuggade på bladen och skakade sakta på huvudet när han talade om salivens läkande egenskaper. Det var en helt ny värld för henne, men hon försökte minnas varje detalj han talade om. Det var lärorikt. Huvudvärken bankade på och fick henne att kisa med ögonen när han la om hennes sår. Hon satt helt stilla och det ryckte bara lite i musklerna när det gjorde ont vid omläggningen. Hon hade lärt sig att smärta var något man härdade ut. Hon blinkade inte ens när han la om det riktigt fula såret vid hennes ryggslut. Det gjorde ont, något fruktansvärt ont, men hon tillät sig inte att visa det. 

När Rien hade plåstrat om henne hade de rört sig längre bort där det fanns andra som hade med sig mat och dryck till de som hjälpte till. De hade slått sig ner en bit bort ifrån andra där det var tyst och lugnt. Rien hade försett henne med både det ena och det andra och hennes huvudvärk hade börjat lätta efter en del vätska som han bestämt ville att hon skulle få i sig. Med all rätt. De hade inte hunnit prata så mycket, utan fokusen hade legat på att få ordning på såren och allt där till. Så nu när det började lugna ner sig tog hon tillfälle i akt att lära känna sin räddare i nöden. Hon hade släppt garden, stoltheten så att hennes mildare sida kom fram. 
- Så vart kommer du ifrån?