Sorry för lång väntan, jag missade ditt meddelande :oops: 


Lövskogen. Ett underbart grönskade exempel på gudarna givmildhet. Hon gick mellan träden, lugn som om inget farligt fanns. En björk, ganska ung, med glänsande bark stod plötsligt i vägen för henne. Li gick med lugna steg runt trädet och strök det mjuka svansen mot trädet när hon passerade. Små björkflagor fastnade i svansen, men det störde henne inte.
Dem mjuka tassarna hördes knappt när hon försiktigt satte ner dem, allt för att inte störa det mjuka och lugna intryck skogen gav. Gräset hon gick på var mjukt och överallt fanns små vildblommor. Tiken drog ett djupt andetag. Doften av blommor, träd och gräs blandades men de lite skarpare dofterna av smådjuren som levde runt henne. Magen kurrade till lite, men hon var inte så hungrig att hon behövde jaga. Djuren kunde vara lugna. Hon ville dem inget ont.
Ännu ett andetag drogs ner i lungorna och hon njöt av den rena friska känslan av luft som sögs ner i lungorna. Men lukterna var inte samma. Lukten av småvilt, blommor och träd fick nu en ny doft att blanda sig med. Doften av varg drogs in i hennes näsborrar innan hon sakta andades ut den igen.

En stund senare vandrade hon fortfarande. Det kliade lite i vingarna av lusten att flyga, men hon höll dem nära kroppen. Li njöt så av att gå, känna kilometrarna rulla iväg under tassarna att det inte var ofta som hon flög. En annan orsak till att hon inte ofta flög var att hennes far ogillade fakargs delen i henne, och för att glädja honom använde hon aldrig vingarna när han såg.
Men det få antalet minuter i luften hade inte hjälpt henne att bli en skicklig flygare. Hon kunde flyga rakt, men inte svänga tvärt eller något sådant. Hennes landningar blev heller aldrig så bra, och nu kändes vingarna nästan som ett handikapp. Hon bar dem, men använde dem inte.

Men ett ryck fördes hon tillbaka till verkligheten. Lukten av varg var starkare, och hon antog att vargen var i närheten. Tydligen inte så nära att hon kunde uppfatta den med sinnet, men tillräckligt nära för att doften skulle vara stark. Li visste inte vad hon skulle göra, utan lade sig istället försiktigt ner och njöt av solen som gasade ner genom lövverket. Det sken rakt på hennes buk och fick den att glänsa.

Den stora varghanen tittade på varghonan framför sig. Han gömde sig bakom en buske medans han nyfiket tittade på honan. Blicken följde hennes konturer. Hennes vingar och hennes kropp. Han klippte lite med öronen men för de mesta var de riktade framåt. Det var först när hon somnade (?) som han vågade sig fram och satte sig tyst bakom henne. Hans rygg var rak och hans huvud var elegant vinklat neråt. Hornen, som prydde hans huvud, glänste i solskinnet som smet emellan bladen mellan träden. Ögonen följde honans andetag tills Xerxes följde samma takt utan att tänka på det.

Till slut vaknade honan till (?) och han sträkte på sig lite för att väcka sig själv lite. 'förlåt, väckte jag dig?' sa han med sin hesa, mjuka röst. Han klippte lite med öronen. Han hörde hur något satte sig i något träd, förmodligen en fågel. Han log åt sin vana att lägga märke till detaljer. 'drömt sött?' frågade han och flinade smått.

(förlåt väldigt kort ;A; <3)

Hon njöt så av solens försiktigt smekande strålar att hon inte märkte när ett medvetande närmade sig. Förvånat ryckte hon till av rösten och rullade runt på rygg. De mörkblåa ögonen fixerade främlingen, naglade fast honom. Snabbt reste hon sig upp, det var oartigt att ligga ner framför en främling.
"Jag sov faktiskt inte alls" tänkte hon till honom. "Jag bara njöt av solen och dagen. Tycker inte du det är fint. Det högra ögat blinkade åt honom och hon log. Li gjorde något hon inte gjort på väldigt länge, hon sträckte ut vingarna till dess fulla bred, sträckte på dem innan hon fällde ihop dem igen. Blommorna hon legat på var fortfarande platta och hon fick lite skuldkänslor över att förstört en sådan bräcklig sak.
"Vem är du?" frågan var mild, och hon hoppades att han skulle svara. Det skulle vara roligt att veta vem gudarna sent till henne. Den ljusbruna tiken lutade sig framåt och sträckte på sig. Musklerna var lite stela och hon misstänkte att hon, precis som hanen påstått, somnat av värmen och välbehag.
Det var lite jobbigt ibland att vara stum, men hon hade lärt sig att acceptera det. Hoppas nu bara att hanen också kunde acceptera att hon pratade rätt in i hans huvud. Vissa, som en gammal hane hon och hennes far hade mött, morrade åt henne och sa att hon skulle hålla sina häxkrafter borta från hans huvud. Hoppas bara att hanen inte var sådan.

(Kort och dåligt, men jag är inne från mobilen ;c)

Xerxas ögon utvidgades lite när han hörde honans röst inne i hans huvud, men det var hans ända reaktion.
'Du är stum...' sa han lågt, fast hans ögon log.
'Jag har träffat en blind och en döv varg men aldrig en stum...' sa han lågt. 'Interesting, Interesting indeed' mumlade han lågt för sig själv. Hans blick följde honans vingar's rörelser. Men hans ögon hittade snabbt hennes igen. 'Vem är du?' frågade han utan att svara hennes fråga först. Det var så han funkade. Han var något mer bekväm när han visste mer om någon än vad de visste om honom. De enda som fick veta mycket om honom var de allra närmaste, och de var döda.

Han reste sig upp och skakade av sig lite smuts från sin päls.De döda blommorna föll från hans päls, och han brydde sig inte om det. Blommorna betydde , som alla andra av hans dödsoffer, ingenting. 'Så vad gör en vacker,stum varg som du här, ensam?' frågade han och log snett. Han hade alltid funnit alla sorters handikapp intressant. Visst det var en svaghet, men en svaghet gjorde också andra sinnen starkare. En döv kunde uppfatta rörelser framför sig och ha bättre lukt sinne. En blind skulle kunna uppfatta vibrationer i marken och ljud bättre. Faktiskt var det så att han blivit lärd av en blind varg. Vargen hade lärt honom att uppfatta miljön runt honom bättre, och hur han kunde använda den.

(nej det var ju jätte bra! :D )

Den nu milda blicken tittade roat på honom. Första gången man hörde hennes röst i huvudet, mild och vackert klingande kunde det vara obehagligt. Men det var enda sättet för henne att kommunicera, och tyckte dem inte om det, så visst, hon kunde gå. Inte för att han hade begärt det, men ändå. Fast denna hanen var intressant, för detta var enda gången hon inte träffade en varg utan sällskap av hennes far, och han insåg direkt att hon var stum. Denna hane skulle inte få slippa henne ur tassarna för ens hon fått veta lite mer om honom.

Solljuset föll ner mellan bladen och fick hennes päls att blänka och hennes ögon att glittra som om dem bestod av smaragder istället för ögon. Svansen svängde glatt från sida till sida.
"Vem jag är.. Jag är Li..." Hon tvekade, tänkte inte hela sitt namn. Hennes far hade alltid kallat henne Liberos, men honom ville hon inte tänka på. Hjärtat värkte av längtan men hon vägrade vända om. Nu när hon kommit så långt så ville hon inte vända om.
"Jag bara är här, liksom. Men vem är du?" Frågan var lite otålig, hon var nyfiken!
Hennes hörsel var på helspänn, och eftersom hon aldrig kunnat tala högt hade hon blivit en mästare på att lyssna. Li lyssnade, och hennes hörsel var väldigt bra, som för att kompentera stumheten.


(Din med cx)

(kort men har bråttom lol ;A;)

Skogen runt henne var lika vacker som den varit för ett par timmar sedan, men nu var det inte lika mycket liv längre. Det kunde bero på att det stod två vargar här. Men vissa djur fanns fortfarande här. Flygande djur.
Fåglarna kvittrade och på en stor bok alldeles i närheten landade en lite fågel. Med ljus kvittrande röst började den sjunga. Det var ingen sång, men lite som en melodi. Den var vacker, så tiken lyssnade och la den på minnet. Fågeln satt kvar långt efter att det slutat, satt bara kvar och betraktade de två vargarna med svarta blänkande ögon. Liberos slöt ögonen och öppnade dem sedan. Ögonen var fästa på vargen framför och huvudet lätt ställt på sned. Hon sa inget bara tittade lite nyfiket på honom medan frågor for genom huvudet, men hon delade inte med sig av några av den. Inte än.
Med ett flaxande ljud lyfte fågel från sin gren och flög uppåt, mot skyn. Li ryckte till och bröt ögonkontakten. Det var som om det upphörde hennes tysta undran.
"Xerxes... Jag har aldrig hört det förut men jag gillar det. Xerxes." Hon smakade på det i tanken. Jo, det lät bra.
"Kommer du härifrån?" undrade hon och nickade mot naturen runt sig. Det var så vackert.

Ovanligt, det var det. Men fult? Nej. Inte i hennes öron.
Li följde hans rörelser med de mörka safirögonen och satte sig lika elegant ner. Försiktigt makade hon undan svansen för att inte lägga den på biet som fridfullt flög omkring och sög nektar.
Han var alltså inte härifrån. Ungefär det hon gissat. Hon kunde nästan höra frågan som var självklar att ställa bildas i hans tankar, och kort efter det yttrade han det. 'Är du härifrån?'. Nej. Inte alls. Hon var inte ens från Numoori. Vad landet hon förut bott i hette visste hon inte. De hade bara kallat det 'Landet'.
"Jag kommer inte alls härifrån. Jag är inte ens från Numoori." hon upprepade med ett litet skratt sina tankar och svepte lätt med svansen. Blommorna böjde sig lite svagt av luftdraget och biet flög genast dit, som om den först nu blivit medveten om att det fanns fler än tre blommor.

Xerxes nästa störtflod med frågor fick henne att fnysa.
"För det första har jag aldrig varit med i en flock, bara levt med min pappa, och mamma, men hon dog när jag var 12. Pappa sa att det var för att hennes tro till gudarna var för svag. Jag lämnade honom för att se vad gudarna har lyckats åstakomma med världen på annat håll. Synder... Tja, jag har inte begått några, inte vad jag vet, men min far utsåg mig till att bota alla synder andra vargar gjort. Så nu sitter jag här, och nej jag har inte mördat någon. Bara bytesdjur, men räknas det?" hennes röst fick det att låta så enkelt, så naturligt. För henne var det de.

"Jag saknar henne, men min pappa har alltid varit där för mig. Men han har en väldigt stark tro till gudarna, och eftersom mamma inte hade det ogillar han den bevingade delen i mig, hennes del. Jag har aldrig använt vingarna när han ser på." Mentalt drog hon efter andan och med ett snett leende fortsatte hon. "Jag är inte ens så bra på att flyga. Mina landningar slutar alltid med skador." Hon skakade på huvudet och lutade det bakåt. Ögonen slöts och kroppen slappnade av. Den ljusbruna varghonan låg stilla och bara andades. Xerxes hade inte berättat så mycket om sin barndom. All barndomsprat hade varit om henne. Det hade ju i och för sig varit hon som pratade, men ändå.
"Du då? Växte du upp i en flock? Eller bodde du med dina föräldrar? Varför är du ensam? Gjorde du några synder? Mördade du någon?" Ungefär samma frågor som han ställde till henne riktades nu mot vargen som låg i gräset mittemot henne.

Det lät konstigt, när hon tänkte på det. Men hennes far... Han var inte här. Li skulle bara vänta på att Xerxes pratat färdigt innan hon testade lite.
Hans ord var inte trevliga att lyssna på.
Xerxes hade begått synder. Hans ord och något med hans blick fick henne att förstå att det inte bara var en synd, ett mord. Det fanns flera liv på hans samvete.
"Du har begått synder." konstaterade hon torrt.
Gräset hon låg på var mjuk och solen gasade på. Tiken hade fortfarande inte öppnat ögonen, och hon började känna sig sömnig av värmen. För andra gången idag njöt hon av solen och lät den smeka hennes buk, rygg, nacke och öron.
En kort sekund senare mindes hon sitt löfte till sig själv. Ögonlocken fot upp och hon reste sig.
"Jag ska prova!" sa hon och placerade tassarna framför sig. Ett. Två. Tre. Fyra. Ett. Två. Tre. Fyra. Som ett startfält. Med ett språng hävde hon sig upp genom lövverket och upp i luften. Detta var härligt! Nu kände hon ingen skuld över att flyga. Vingarna slog mot sidan och hon flög högre. Hur svängde man nu igen? En försiktigt vinklad vinge fick henne att åka i spiraler ner mot marken.
Li fick kontroll över vingarna precis ovanför trädens kronor. Sakta flaxade hon så att hon sjönk neråt. Förvånad över prestationen och lättad att hon var odlad slutade hon flaxa. Problemet var att hon inte var nere på marken. Tiken föll 3 meter ner och landade i en stor lövhög. Löven flög åt alla håll och hon sträckte försiktigt på halsen. Ögonen kikade lite generat på hanen framför.
"Som sagt, mina landningar är något att träna på." Orden lät nonchalanta men hennes mjukt rosa kinder avslöjade henne.

Hon blåste förläget undan ett löv ur ögonen. Det var fruktansvärt pinsamt att se den andra vargen kämpa för att hålla sig upprätt. Hans skratt ekade mellan träden. För att försöka knuffa det pinsamma över på den andra vargen fnös hon.
"Vad skrattar du åt? Du ser ut som en vindpust skulle kunna knuffa omkull dig." hennes röst skulle låtit föraktfull, men det lät exakt som det det var; ett desperat försök att inte bli utskrattat.
Den vinglande Xerxes framför henne såg visserligen skrattretande ut, men Li antog att hon måste tagit priset. Li hade aldrig haft svårt för att vara glad, och Xerxes hjälpte henne på traven. Hanvargen fick snart sällskap i den nästan galna skrattattacken..
Lungorna värkte av syrebrist, det spände i käken och Li fick magknip.
Fortfarande ostadig efter landningen trillade hon ihop på marken, i samma lövhög som hade stoppat hennes fall från skyn.
Li slutade dock inte att skratta, och skrattet ekade mellan träden.

Såsmåningom lugnade hon ner sig. Li drog ett djupt andetag och ruskade av de sista envisa löven som klängde sig fast i hennes päls. Hon blinkade snabbt ett par gånger och den svagt rosa tungan for ut för att återfukta den torra nosen.
Hon ruskade på sig igen och stampade lite i marken med en av hennes mjuka tassar. Ett steg framåt förde henne närmare den andra vargen, men gesten var inte hotfull. Snarare nyfiken. Hon hade inte insett hur mycket tid som gått, och månens sken lyste nu ner mellan träden och träffade både hennes päls och Xerxes. Det var därför hon betraktade honom.
Månskenet som träffade honom fick hans päls att svagt blänka av ett silvrigt sken.
Det slog henne att här, i månsketenets ljus, så såg han vacker ut. Månen vrängde om alla färger här, för vandrade grönt till mörkt grönt och fick andra färger att byta skepnad. Det var vackert. Allt här och nu var vackert. Hejdlöst vackert.
Li betraktade eftertänksamt honom. Hon lade Xerxes på minnet, hela han, hans kropp, röst och färger. Det kunde vara användbart i framtiden.
"Ja. Jag antar att vårat samtal slutar här. Det var ett intressant möte. Vi ses någon gång, kanske." Hon lät den mörkblåa blicken svepa över honom innan hon kröp ihop, redo för att flyga iväg. Sedan, som en katapult for hon iväg. Upp i den friska natt luften, upp, vidare.

[Avslutar du eller gör jag det? C:]

Han log smått mot Li, mjukt. Öronen rörde sig lite och hans nattsyn var igång. De ljusblåa ögonen lyste gula i mörkret, blänkte smått.
'Ja. Jag antar att vårat samtal slutar här. Det var ett intressant möte. Vi ses någon gång, kanske.'
'trevligt att hon tyckte detsamma...' tänkte han för sig själv. Det skulle va ganska "jobbigt" om hon inte tyckt så.
Han kände hur en vindpust slog honom i ansiktet och pälsen dansade runt i den. När han öppnade ögonen igen var hon uppe i luften, och han log.

(jag kan göra det ^^ AVSLUTAT :D)