Det var underligt, men stillsamt att röra sig igenom Arkona med sin bror. Ibland kom han på sig att snegla mot Molok, som för att se vad hans reaktion till allt var, men för det mesta höll Blair sig i rollen som tyst guidare.
     Han ledde dem ner genom templet. Dagsljuset försvann allt mer och mer och byttes ut mot konstgjorda, som alger i vackra glaskupor eller eldflugor. De lyste upp väggar fulla av färg och liv i olika mönster. Det var vackert, men Blair visste inte vad de flesta symboliserade eller föreställde. Det var Bambra som gjort dem, tillsammans med den ljusa tiken, Duva.
     Till slut nådde de slutet, den stora höjdpunkten. Blair trädde in i den stora salen och påmindes ännu en gång om den råa kraft som gudastatyerna utstrålade. Det var inte svårt att se varför han skulle ta till alla medel för att blidka dem - de var helt enkelt den enda sanna vägen för honom.
     "Här har vi dem", sa han med låg, dov röst. "Aurinko, Moriko, Chaibos, Kaito, Windfari." Han nickade mot gudarnas respektive staty medan han talade. Framför varje fanns en blek liten blodfläck - hans eget blod från många månar sedan. Han hade medvetet låtit det vara kvar, en påminnelse om den dagen. "Det var här det skedde."

Molok visste inte vad det var han förväntade sig av vandringen han tillsammans med sin bror gjorde. Frälsning, familj eller förlåtelse? Det faktum att han inte visste gjorde honom förargad, men också osäker. Han hade alltid kontroll över sina handlingar, men det här var så långt från hans egna beslut att han inte visste hur han skulle reagera. Det var som om någon gjort ett val åt honom och att han nu var tvungen att ta sitt straff.

De två hanarna rörde sig i tysthet och han tackade Blair. Molok var inte den mest pratsamme av sig utan föredrog den konstanta tystnaden över det mesta. Samtidigt utgav det en trygghet att vandra tillsammans med någon som var han själv lik, som till viss del förstod sig på hans udda beteende och personlighet.
Tankarna tog upp stor del av hans vandring att han inte hann eller orkade ägna någon tid till det han såg omkring sig. Inte förrän de rörde sig under mark började han att fokusera på omgivningen och lägga märke till detaljerna. Ljus som inte kom från solen spred ett behagligt ljus över de två hanarna när de långsamt rörde sig framåt och slutligen anlände till en enorm sal.

"Här har vi dem. Aurinko, Moriko, Chaibos, Kaito, Windfari."

Kanske förväntade sig Blair att Molok på något vis skulle bli imponerad av de stora guldstatyerna som fanns i rummet, men han ägnade dem endast några sekunder innan blicken landade på sin bror. Var det det här han hade blivit? Hjärntvättad, en dyrkare av påhitt? Molok kunde känna en viss besvikelse i det faktumet; men visste att hans bror skulle bli än mer besviken när Gudarna efter många år av böner visade några tecken på existens.
"Ett par statyer kommer inte få mig att börja tro, Blair." Hans röst var dov och en trött suck lämnade honom. Om anledningen till att Blair fört honom hit endast var för att visa honom ett par statyer, så visste Molok redan nu att han hade ödslat sin tid. "Du får komma med något bättre."

Blair fnös, men kunde inte säga att brodern hade fel. Visserligen förstod han inte hur man kunde komma in i salen och inte känna deras kraft, men å andra sidan hade han inte heller haft samma orubbliga tro när han hittat templet.
     "Visst", svarade han och nickade mot statyetterna. "Vi får ge det ett försök, hm?" Det var riskabelt, för Blair visste att Gudarna var upptagna. Chansen att få svar var inte överhängande. Men utan att tveka nådde han mitten av halvcirkeln, och gled med blicken över sina gudar.
     "Har du något du vill be om?" Rösten var låg, och han såg inte på sin bror.

"Visst. Vi får ge det ett försök, hm? Har du något du vill be om?" 

Molok himlade lätt med ögonen och ytterligare en suck lämnade honom. Den här gången var den dock lägre, för att brodern inte skulle uppfatta den. Han följde sin brors blick och såg på statyerna ännu en gång. Faktum var att de fanns många saker han skulle vilja be om, om nu statyernas illustrationer var verkliga.
"Ingenting dem kan ändra på", svarade han lågmält och lät den kalla blicken åter landa på sin bror. Molok syftade på alla de som lämnat honom under livets gång, bland annat deras mor som blivit mördad framför ögonen på honom. Samtidigt tvekade Molok på att Gudarna, om de nu fanns, skulle hjälpa en sargad, samvetslös individ som han själv. Han förtjänade det bara inte. Hela hans liv hade präglats av råa handlingar och för det hade han inte fått sin dom, inte än.

Han knyckte på nacken och suckade återigen, denna gången högre. Om han någonsin skulle förändras, så var det på tiden att han försökte att ändra på sig och sitt beteende nu, och att börja med Blair vore en bra start. Därför tog han ett steg närmre den andre fakargen och talade med lika låg röst som honom.

"Jag är ganska fantasilös. Har du några idéer?"

Blair kunde relatera till det Molok sa. Han hade haft exakt samma känsla när han själv stått i böne-situationen, och det var inte förvånande att deras böner haft konsekvenser endast för Abraxas. Det fanns helt enkelt få materiella saker han önskade i sitt liv.
     "Har du funnit dina krafter än?" Blair visste inte mycket om sin bror, men han mindes att Molok aldrig fann sina krafter under tiden i lyan. Det fanns många sena kvällar han legat och tjuvlyssnat på brodern och Relianne när hon tröstade honom. "Eller önskar du få tillbaka ett öga?"

"Har du funnit dina krafter än? Eller önskar du få tillbaka ett öga?"

Molok blev förvånad över att Blair fortfarande kom ihåg, så här många år senare, att han inte haft några krafter som liten. En långsam nickning lämnade honom. Den ljuse fakargen hade spenderat hela sina unga valpår i tron om att det var något fel på honom, vilket det visade sig ju äldre han blev att det kanske också var. Han hade dock vant sig vid att använda sin kropp som det enda skyddet han behövde; liksom han hade lärt sig att använda synen på endast ett öga.

Skulle något av det här till mödan fungera, så hade uppskattningen varit störst om han fått någon typ av kraft. Men ännu en gång, var vad ens oddsen?

En lågmält läte lämnade honom, det lät nästan som en raspande viskning och han vände blicken från statyerna till sin bror igen.
"Jag har överlevt hela livet utan krafter", började han och lade huvudet lätt på sned och ett litet flin spred sig på hans läppar. "Så skulle det inte fungera blir jag inte besviken."

Blair nickade, sa inget mer. Istället vände han blicken mot gudastatyerna och böjde huvudet i en lätt bugning.
     "Ärade Fem", började han med låg röst, nästan ett mummel. "Se min bror, och förlåt hans synder. Visa honom vägen, så som ni visade den för mig. Stärk hans tro med en gåva, ett tecken på er barmhärtighet och välvilja. Allt han behöver är en gnista." Efter att Blair tystnade föll tystnaden över de båda, tjock och spänd. Väntandes. Han ville inte, men kunde inte hindra att snegla mot sin bror. Känn efter inom dig, ville han säga, men lät blicken tala.

Molok kunde inte låta bli att himla med ögonen när hans bror började att be till gudar han inte trodde fanns där, men trots det så gjorde han som han blev tillsagd. Han slöt ögonen och gjorde ett försök till att fokusera, gräva sig djupt in i sig själv. Tankar om hans barndom spökade i bakhuvudet; varför han varit annorlunda sina syskon. Kanske hade krafterna alltid funnits där under ytan, djupt dolda.

Ett sprakande ljud fick honom att långsamt slå upp sina ögon. En fackla ovanför en av gudarna hade blossat upp, och aningen osäkert sneglade Molok på sin bror. Var det bara en tillfällighet, eller vad var det som hände?

Koncentrationen inom honom ökade och han vände åter blicken mot elden. Han skulle göra ett försök till att släcka den, och skulle det fungera... visste Molok inte vad han skulle tro.

Det sprakade till, och doften av eld fyllde Blairs nos. Han såg förvånat upp mot elden som tänts, mot Molok och sedan mot elden igen. Ett litet leende spred sig på läpparna, försiktigt och väntande. Han mötte sin brors blick med en uppmanande gest, och elden flämtade till. Sedan slocknade den.
     Blair höll in ett jubel, och lät istället leendet klyva ansiktet. En gnista hade de bett om, och en gnista hade de fått, bokstavligen.
     "Tack", andades han. "Vi kommer inte göra er besvikna." Därefter vände han sin fulla uppmärksamhet mot Molok, och knyckte med huvudet uppåt. "Vad sägs om att du och jag går och kollar vad mer den gnistan kan göra, hm?"

[Avslutat]