Tystnad föll åter över det karga landskapet. Duggregnet var inte mer än ett svagt brus i bakgrunden, en del av suset i hans öron. Han svalde, och tog ett par nya, flämtande andetag. Doften av blod hängde tung i luften. Smaken fyllde hans mun.
 
”Du vet att det är en lögn, eller hur Erlig?”
”Vad?”
”Allt det här. En lögn, alltihop.”
”Jag förstår inte.”
 
Erlig hade sökt tröst hos Umbra tidigare under kvällen, när dimman tätnat. Kanske var det sorgligt att se en ung dimmvarg så skrämd av något som borde varit naturligt för honom. Erlig hade alltid varit rädd för dimman. Umbra hade lett mot honom, samma milda leende som alltid. Det nådde aldrig ögonen. Det hade det aldrig gjort. Erlig hade frågat honom varför. Det var första gången han hade frågat det. Enda gången.
 
”Ljug inte för mig. Jag vet nog. Jag har vetat länge.”
”Vad menar du?”
”En enda stor, patetisk fars. Alla faller för det. Tror de kan fylla tomheten med dem, men inget räcker, Erlig. Ingenting räcker.”
”Umbra, vad-?”
 
Han såg på den ljusa ungvargen under sina tassar. Såg på de bleka ögonen som alltid hade speglat så mycket, och som nu endast fylldes av tomhet. Av sanning. Blodet var vackert i hans päls.
 
”Jag kan rädda dig från lögnerna, Erlig. Du ser dem inte, inte som mig. Du har inte sett sanningen. Men jag kan väcka dig från dem.”
”Jag förstår inte. Vilka lögner? Umbra-?”
”Det är okej. Jag kan visa dig, Erlig.”
”Umbra, sluta, du skrämmer mig.”
”Du behöver inte vara rädd längre.”
”Sluta!”
 
Umbras kropp darrade av spända muskler och adrenalin. Han skälvde, skakad av det bubblande skratt som spillde över de mörka läpparna. Han kunde inte minnas sist han skrattat så. Det var underbart. Maniskt. Han kunde inte sluta.
     Erligs röst ringde fortfarande i hans öron. Hur han skrikit efter Weles när Umbra slutit tänderna om hans nacke. Hur hans röst övergått i ett tjockt gurglande, innan tystnaden tog dess plats. Där fanns något fridfullt i den tystnaden. I döden. Det var den enda sanningen Umbra kände till. Han hade sett den förr, i sin broders ögon när döden tog honom. Det var då alla lögner lämnade dem, och den sanna varg de var kom fram. Sanningen fanns endast i dödsögonblicket. Hela livet var ett skådespel, till dess döden frigjorde dem.
     Och han kände sig fri. Friare än vad han någonsin varit, när skrattet bildade tårar i hans ögon. Lättnaden var extatisk. I det här ögonblicket, om så endast för ett ögonblick, så kände han sig levande. Sant, och ärligt levande. Han hade varit tom så länge. Han var alltid tom. Men i den här stunden levde han. Det hade tagit lång tid, så många år av lögner, men nu visste han var sanningen fanns. Och han visste hur han fann den.
     ”Känner du det, Erlig?” viskade han till ungvargens kropp när han till slut fann sin röst igen. ”Känner du? Det är underbart.” Han flämtade ett nytt skratt, och höjde blicken när han skymtade en rörelse i ögonvrån. Det var en annan varg, och inte Weles som han väntat sig. En liten röst i bakhuvudet sade att han borde byta roll, återgå till den karaktär han byggt upp över åren. Den han hållit i år sedan han fann Erlig, i månader utan avbrott sedan de anslutits av Weles. Men han ville inte släppa den här stunden. Aldrig någonsin. Han visste att den inte skulle vara för evigt, att ruset som fyllde hans inre snart skulle vara över igen, men han ville hålla fast det så länge han kunde. Han ville aldrig bli tom igen.
     ”Och du är?” Han mötte den främmande vargens ögon med en vild, levande blick.


[Till Åskvilja Ursäkta rörighet ᕕ(ツ)ᕗ]
[Added an English version in here for Wons since this might be relevant for Weles ;) Click the bold text below <3]

English (click):

Åskvilja var förstummad medan hon hade betraktat den mörka gärningen och allt eftersom närmat sig. Hon hörde knappt hans fråga för att hon var upptagen med att studera blodet.

"Absolut fascinerande.." Hon höll ett avstånd. Hon kände rädslan i henne tydligt, detta tycktes vara en minst sagt vara en opålitlig varg, men det var ändå något med honom och hans metod som var så oerhört.. Kontrollerat. Det var en oslipad och farlig potential hon såg framför sig. Hon närmade sig. Hon mindes känslan av när hon själv dödat sin flockbror. Tillfredställelsen av att ha dödat Fiero. Men hon kunde också minnas den känslan som ville slå tillbaka mot henne när hon motvilligt dödat Aisu. Alla fanns med henne dagligen, slet i henne. Ibland ville hon fly ifrån dom. Andra dagar kände hon ett sug att jaga efter. Det var så svårt att definiera vad det egentligen var.

"Får jag fråga varför du dödade honom? Hade han gjort något som gjorde honom förtjänt av det eller kände du bara en.. blodstörst. Något djupt inom dig som driver dig.. eller.." Hon såg in i den mörka stäppvargens ögon. Hon stod nära nu. Blodslukten var överväldigande. Hennes egna ögon skiftade till i grönt medan ett stråk av rädsla och smärta drog igenom hennes ryggrad. "..Eller känner du inget?"

Ja, varför? Umbra såg tillbaks ner på Erlig när tiken kom närmre. Hon erbjöd ordet blodtörst. Kanske. Han visste inte, hade inget att jämföra med annat än ord. Det lät inte helt rätt. Han var inte ute efter någons död, per se, utan sanningen däri. Befrielsen som följde. En stund av oerhörd lätthet efter en så lång tid i tystnad. Han såg upp igen och mötte tikens blick. Han såg den skifta färg, och kände hur raggen ofrivilligt krusade sig över hans rygg. Ett leende spred sig i hans ansikte, brett och ovant. Han väste fram ett nytt skratt, som snabbt steg i kraft. Varje andetag blev en värk djupt ner i hans mage, på ett vis han inte var van vid, och han tvingades sätta sig ner.
     ”Absolut ingenting!” lyckades han få fram genom det kippande skrattet. Vad han svarade på spelade ingen roll. Erlig hade inte gjort någonting för att förtjäna sitt öde. Rädd och osäker in i det sista. Han hade förtjänat ett bättre liv. Umbra visste det; det var inte svårt att veta. Men nu var han fri. Fri från ett liv av lögner och ett liv i rädsla. Och Umbra var friare än han varit på länge.
     Skrattet lugnade sig snabbt igen, och med det falnade leendet likaså. Umbra andades ur öppen mun för en kort stund, djupa andetag som fyllde de värkande lungorna. Han fokuserade tillbaks på tiken igen, utan att helt vända huvudet åt hennes håll. Där fanns en road, men betydligt mer samlad ton i hans röst när han tog till orda igen.
     ”Ingenting”, upprepade han med en sned ryckning i läpparna. Han studerade främlingen närmre för ett ögonblick. Tog in hennes skepnad, blicken som han mötte i hennes ansikte. ”'Fascinerande' är ett lustigt ordval om du är här för att döma mig.”

Åskvilja försökte urskilja vad det var han egentligen hade sagt. Ingenting? Vad betydde det egentligen. Dödade han för att han inte kände något, eller dödade han för att känna. Eller var det både och? Oavsett så hade han väckt hennes intresse. Vilken potential att ha med sig på sin sida.

"Intressant.." Hon svepte med svansen medan hon studerade honom och den döda kroppen. Om han bara var ute efter att döda andra, så fanns det mycket han kunde göra för henne, och för Devils. Även om Vilja kunde önska det, så kunde hon inte bara döda samvetslöst. Inte än. Hon kunde fortfarande se Aisu framför sig. Hon drömde var och varannan natt om Fieros ruttna huvud, drömde hur han talade till henne genom nätterna. Det var längesen hon sov bra sist nu. Det var som att Elyn för alltid skulle spöka i henne med hennes svagheter. Det störde henne.

Men här verkade hon ha någon som inte kunde känna allt det där. Hon kunde inte låta bli att vara annat än avundsjuk. Hennes svans snärtade till. Hon visste nu att hon ville ha honom. Sen hur pålitlig han var i sitt dödande var kanske inte relevant nu. Skulle han börja döda Devils hur som helst fick hon helt enkelt lov att avrätta honom, men hon hoppades, att han istället skulle kunna få sina behov tillfredsställda ändå. Hon hoppades att det skulle gå att tygla honom.

"Jag är Åskvilja, av Devils, och jag har ett erbjudande till dig."


[Avslutat]