Det var kvällning, och ett mörker låg över reviret. Den ljusa tiken hade lärt sig att gilla det, skuggornas närvaro var mer betryggande för henne än familjens. Det var som om dem fyllt ett tomrum i henne hon inte vetat att hon hade. Kommunikationen mellan dem var sömlös, den var inte konstlad på något vis och hon behövde inte känna sig klumpig.
 De vita tassarna gick tyst över den röda stenen i grottorna, och även om hon aldrig varit i den här delen i grottan tog hon sig fram utan problem eller hinder, hon kunde känna sitt måls sinne i det som var hennes del av grottan. Det var mycket finare och mer polerat här, större utrymmen, och av vad hon hört hade den en utsikt genom en balkong. Mycket bättre än de lägre grottorna längre ner där hennes familj huserade, undanstoppade som något man skämdes över, och kanske gjorde flocken det. Qiia tänkte ändra på det. Hennes födelse skulle inte styra hennes plats i flocken, eller landet, och det skulle hon se till.
 Korridoren öppnade upp sig framför den unga tiken, och hon kunde se att hon var väntad, vilket inte var så konstigt då hon inte gjort sin ankomst dold på något vis. Men ändå verkade Vilja något förvånad över att se Qiia stå där, som om hon förväntat sig att det var någon annan.
 "Åskvilja" Uttalet var inte perfekt, och skulle aldrig bli det, men namn var några av de saker hennes eget sätt att kommunicera på inte kunde framföra. Hon visste att Vilja ockås hade velat prata med henne, och helt ärligt visste hon inte vad som stoppat henne, men nu var hon här, och hon skulle se till att de båda fick ut vad de ville ur mötet.
 "Vi har en del att diskutera" det låg en säkerhet i rösten, trots det udda uttalet, och hon räddes inte den äldre honan, hon visste vad hon ville ha, och Vilja kunde hjälpa henne få det. inget skulle stoppa henne ifrån att försöka.

Vilja hade inte väntat sig att Tilaqiia plötsligt skulle stå i hennes grotta, men ett kallt leende lämnade hennes ansikte när hon såg henne. "Tilaqiia". Konstaterade hon bara som hälsning när tiken bara hade klivit in. Hon var genuint nyfiken på vad den unga tiken hade henne att säga. "Har vi?" Svarade hon kort på tikens fråga och gick fram alldeles nära henne. "Du får väldigt gärna berätta vad det är du tänkt berätta. Jag blir enormt nyfiken." Hennes ögon studerade Tilaqiias ögon som att hon plötsligt hoppades på att kunna läsa hennes tankar tillbaka. Vilket hon såklart aldrig plötsligt skulle kunna. Han backade sedan för att låta henne kliva in mer i rummet. Rummet var dekorerat sparsamt med en större bädd av pälsar och enstaka troféer. En liten låga av en eld brann i ett hörn som gav ett sobert ljus i rummet i kontrast mot det mörka från balkongen. Ljuset gjorde de båda tikarna till stämningsfulla siluetter. Vilja stod tyst och väntade och tänkte inte bjuda in mer till samtal när Tilaqiia var den som valt att söka upp henne. Hon ville ge henne en chans först innan hon själv skulle säga sitt.

Hälsningen var tydlig, hennes eget namn på flocksysterns läppar, men känslan av lätt förvirring ifrån hennes sinne. Qiia lade ingen direkt notis om det, det var oviktigt. Det de skulle diskutera var viktigare än vad någon av dem skulle bli, och det var riskabelt, om någon som helst hörde det skulle framtiden för dem båda se mörk ut.
 Trots att hon inte kunde höra vilka ord hon betonade så var det tydligt för henne. Ansiktsuttrycket it anletet talade tydligt nog.
 "Vi båda vet vad du vill, det är farliga tankar" I hennes anlete drog det ett flin och de blå blicken låg fäst på Viljas anlete.
 "Som tur är för dig har jag inget emot dem" Tilaqiia visste vad den äldre tiken ville och vad hon tänkte. Så länge hon höll sig efter Qiias egna önskningar så hade telepaten inga problem med Viljas strävan. Det kunde fungera bra för dem båda.
 "Jag vet att du inte är så... Förtjust, i telepater" hon sade ordet med en viss efterhängande ton. Det var egentligen en smart tanke. Det var svårt att ha hemligheter bland dem, men de var användbara, just av samma anledning.
 "Men mig kan du ha användning för, tänk dig det. En telepat med dig istället för mot dig" Flinet breddades på hon hon studerade Vilja för att se om hon riktigt hängde med. Det låg i luften mellan dem. Det finns en del hakar dock.

Mivria studerade Tilaquiia en stund och flinade sen efter en stund. Hon förstod väl vad Qiia menade. Och hon hade inte fel, Åskvilja avskydde telepater. Men det blev tydligt för henne att Qiia hade missat en väsentlig del av den här förhandlingen.
"Åh Qiia. Det låter nästan som att du försöker.. Hota mig? Är det verkligen vad du försöker göra? För säg att du en dag vilken som helst, låt oss säga en solig dag, plötsligt hade något emot mina så kallade.. farliga tankar, vad ska du göra då hade du tänkt mer exakt? Ska du berätta för någon? Vem ska du berätta för? Vad ska du berätta för dem? Att jag vill bli flockledare och är beredd att gå hur långt som helst, för flocken, för att nå dit?"Vilja fortsatte bara le. "Då kan du gå och göra det här och nu, snälla, berätta för dem allt du tror du vet så får vi se vad som händer om någon bryr sig och då vad som händer.. med dig." 

Vilja tystnade plötsligt och tänkte medvetet en minnesbild av hur hon hade mördat deras flockbroder Molgar och hur hans kropp sjönk ner i en av Höstskogens svarta djupaste sjöar. Hon ville tydligt visa den för Tilaqiia, för det var Viljas största hemlighet. Hela skälet till varför hon skickades iväg på den eländiga resan att leta reda på Fiero. Men hon ångrade inte att hon hade dödat Molgar. Det enda hon ångrade då var att Tramptass, telepaten, hade fått reda på det. Det här skulle bli Tilaqiias test.

"Du ser, jag är inte rädd för vad du kan göra med dina krafter. Inte ett dugg. Inte det minsta. Det är snarare du som behöver vara rädd för vad du använder dina krafter till. För jag tror att du säkert vet vad jag skulle göra med dig om du missbrukade dem. Och för att vara tydlig, jag skulle inte tveka. Jag har gjort det förr, och måste jag så kommer jag att göra det igen." 

Vilja suckade högt och vände sig runt för att gå mot balkongen.

"Men det är klart att en telepat med mig är mer användbart än en helt död telepat. Men endast om den telepaten går att lita på. För annars, helt ärligt, så har jag ingen användning för dig ändå. Och du har rätt, jag är inte bara inte förtjust i telepater. Jag avskyr er. Mer än något annat. För ni är opålitliga. Ni rotar runt och lyssnar på saker ni inte har något med att göra med. Och det är farligt. Så, helt ärligt, allt här hänger på dig nu om hur du sköter dig eller inte. Och med tanke på din.. bakgrund, så har du ännu mer att bevisa för mig, att du verkligen hör hemma här. Man blir inte värdig bara för att man föds in i Devils, tro mig, det vet jag. Så för att tala klarspråk att om jag inte finner dig värdig, eller att du är opålitlig.. Så kommer jag att döda dig. Och berättar du det här för någon, så kommer jag antagligen att döda dig, för då vet jag verkligen helt säkert att jag inte kommer kunna lita på dig." 

Åskvilja tog ett djupt andetag och fortsatte studera Tilaqiia. 

"Men är det så att jag kan vara helt säker på vart din lojalitet ligger.. Så kommer du en dag att kunna bli mer än vad du ens kan föreställa dig." Åskvilja tänkte tillbaka på tiden innan hon själv blev den hon var. När hon var Elyn. Alla kan göra en resa, men man måste vara beredd på att göra den också. Man måste kunna göra det som krävs när det gäller. Hon kunde nog se en viss potential i Tilaqiia, men också att det var mycket som höll henne tillbaka. Det fanns mycket hinder, och hon var långt ifrån säker på om hon faktiskt hade vad som krävdes för att bli en sann Devils en dag. Och rent krasst, så kände hon nog redan nu att det lättaste bara vore om hon var död så slapp hon det här problemet. Men samtidigt, om det var en telepat hon eventuellt skulle kunna få till sin sida så var det nog denna. Men det var helt upp till Tilaqiia hur det skulle gå nu.

Vilja hade slutat le.
"Har jag varit tydlig nog?"