Skogen glödde under solens klara ljus, likt en brand utan eld. Träden sträckte sig lummigt röda och orangea, fångade i en evig höst. Högt ovan världen var himlen blå och bitvis fläckad av vandrande moln. Vinden lekte mellan träd och snår. Det var en vacker dag.
     Umbra och Åskvilja stod blickstilla, deras tidigare diskussion tystad när vindbyarna bar med sig doften av andra vargar. En kombination av dofter de båda kände igen. Främmande och samtidigt bekant. De delade en blick och satte av i ett raskt, vaksamt tempo, noggranna med att behålla vinden på sin sida.
     De två vargarna från Qu var stora och kraftiga, den ena troligt någon form av bergsvarg och den andra tydligt skadad från någon tidigare strid eller olycka. De verkade ensamma, av dofterna och deras röster att döma. Ute och sträckte på benen. Läkte från tidigare händelser. En av dem skrattade, kanske åt ett skämt. En dag som vilken annan. Umbra kände inte leendet som klöv hans eget anlete när han bytte en ny blick med Vilja.
     Solen sken varmt genom trädkronorna, och från dess ljus formade Umbra sina skuggor; dansande former under trädens stammar och snårens krokiga grenar och blad. De kastade sig framåt, slingrande över mossor och gräs. Delade sig. Förgrenades, och rann upp för de båda fiendernas tassar. Grep tag. Drog åt. På ett ögonblick slets de båda intet ont anande Qu från sina tassar av krafter de inte sett, och skuggorna spred sig upp över deras kroppar för att hålla dem fast.
 
[Har fått ok för PP. Lånar Qu’s npc Hamla :)) ]

Höstskogens egendomliga skönhet var alltid uppfriskande. Det goda sällskapet gjorde förstås minst lika mycket. Samtalsämnet var gamla minnen och Wulfric tycktes nästan kunna känna smaken av nostalgin på tungan. En varm, betryggande känsla. Det fanns mycket att sörja numera men det var viktigt att aldrig låta det ta för mycket. Livet gick vidare, och så skulle även han. Det hade han åtminstone lärt sig.
      Wulfric var just på väg att berätta om gången han misstagit en orm för en pinne, när något plötsligt fällde honom till marken. Som om en osynlig kraft dragit undan hans tassar. I ögonblicket av förvirring kunde han höra Hamlas förvånade flämt. Väl på marken vred han huvudet efter henne bara för att hitta att även hon ramlat. Men inte förrän han gjorde en ansats att resa sig upp kände han tyngden över honom. Något försökte hålla fast honom. Han kämpade emot dem osynliga krafterna men lyckades knappt rulla över på mage.
      “Vem där?” Wulfric försökte hålla tillbaka den bitska tonen - kanske var det bara någon som spelade dem ett spratt, men efter allt han varit med om det senaste kände han bara en panik spira.

De hade inte räknat med att stöta på Quare, det var ju typiskt, men samtidigt så var det en del i Åskvilja som klickade till. Hennes ögon började lysa i grönt, i en vild och flammande färg, som om det var något eller någon i henne som ville ut. Det skar till i huvudet och hon kunde höra rösten som hon börjat höra mer och mer på senare tid. Vilja och Umbra hade inte behövt tala med varandra. De var överens genom en blick i hur de skulle agera härnäst. Och de både Devils-vargarna hade övertaget. Resten gick på ren impuls från något Vilja varken kunde eller kanske ens ville styra över.

Vilja klev fram för att avslöja sin närvaro till de båda vargarna medan Umbra stod kvar gömd. "Se, vad vi har fångat. Två avskum till Quare." Det var otydligt vem hon talade till. Det var nästan som att hon talade till sig själv. Vilja gick först fram till den svartvita hanen och luktade på honom med rynkad nos och visade hotfullt tänderna. Hon svepte med blicken mot bergsvargen. "Ni stinker verkligen. Märks att ni gömt er i skogen med vildsvinen som bor här." Hon skrattade. Det skar till i hennes huvud så illa att man kunde se henne rycka till. "Ja ja jag ska." Hennes blick blev skarp och tom. "Ni förstår väl nu att jag kan inte låta er båda leva. Det skulle lämna ett för mesigt meddelande till våra grannar i skogen bredvid. Men frågan är nu, vem av er ska jag ta.." Vilja började räkna trött med en ramsa. "Attans attans vilken dag, Chaibos kommer någon ta, turen ligger när på lur, hoppas inte det blir... du".. Hon fäste blicken på bergsvargen. "Ledsen sötnos."

Elen började strömma ur den mindre tiken och man kunde höra ett sprakande ljud som ökade i styrka. Det var brutalt att lyssna på ljudet av bergsvargen som grillades levande framför dem. Hamla kunde inget säga, bara skrika. Hennes sista ord blev bara hennes plågade ljud. Vilja slutade inte förrns skriken hade tystnat helt.

Hon pustade högt, och det var tydligt att det varit en ansträngning för henne. Hon vände sig mot den svartvite igen. Hon började nu att strömma in i honom också, men slutade inte förrns han hade försvagats. "Jag antar att det är din lyckodag. Spring nu hem och berätta för dina vänner att vi inte är att leka med. Umbra!" Skuggorna började lätta sitt grepp om Wulfric så han var fri att gå.

Vargparet kämpade emot den tryckande kraften, men förgäves. Wulfric kände sig inte helt frisk ännu, även om helarna i Qu friskförklarat honom kroppsligt så var han inte det mentalt ännu. Han tyckte kroppen ömmade konstant, stramade och brände. Trycket över hans bröst blev bara tyngre och tyngre. Han kunde knappt höra vad tiken som uppenbarat sig sa genom det dova susandet i hans öron. Den stirriga, ljusa blicken såg desperat på henne. Devils. Så nära inpå. Hjärtat hamrade så hårt att han kände dess pulserande långt upp i halsen.
     Och så kom skriken. I samma ögonblick var det som att han blev döv. Bara en tystnad infann sig när hans sinne gjorde allt för att skydda honom. I ögonvrån kunde han se Hamlas spasmiska rörelser, hur ögonen rullade tillbaka och svartnade. Wulfric slöt ögonen hårt. Tårarna som rann var han inte ens medveten om.
     När han kände strömmen i sig själv, hur musklerna ryckte och spände sig var det som att elden brann över honom igen. Han försökte skrika, men allt som kom hur var stötiga kvidande. Men så slutade det, och när Wulfric vågade öppna ögonen mötte han Devilsens blick. Han kunde inte registrera vad hon sa, men när trycket om honom lättade var det tydligt nog.
     Musklerna var svaga och den svartvite ramlade omkull flera gånger när han desperat försökte resa sig upp. Lukten av Hamlas brända kropp påminde så mycket om hans egen att minnen från den dagen flimrade förbi lika tydliga som om de var verkliga. Wulfric lyckades tillslut ställa sig upp, vände ryggen till tiken och började halta iväg så fort han kunde.

Vilja såg stilla mot den flyende hanen. Och det var en slags tillfredsställelse att se vad de hade orsakat och vad det här kunde komma att betyda. Att döda en Qu var inget man gjorde utan konsekvenser. Det visste hon mycket väl. Och i vanliga fall skulle Åskvilja antagligen valt att låta dem båda gå utan trubbel. Men det här var inte längre den vanliga Vilja som var i kontroll. Hennes gröna ögon smalnade i ett kaotiskt leende och hon började sakta gå efter. Hon visslade kort och snart klev Umbra fram bakom henne. Vilja nickade.

Den skadade hade bara hunnit halta iväg när han kunde höra en vissling bakom sig och snart kunde man se skuggorna åter igen komma längs marken och fånga honom i nu ett ännu hårdare grepp. För svag för att kunna bryta sig loss så drogs han nu istället hjälplös till marken. Umbra kom upp bredvid honom och Vilja var snart där. Hon talade med giftiga ord.

"- Åh andra sidan, att döda er båda, lämnar ett mycket tydligare budskap. Och det är mycket roligare så här." Hon studerade hanens plågade ansikte. "Några sista ord?"

Wulfrics blick letade fram till Viljas, bara blicken bönade om nåd. "Snälla.. Gör det inte, jag vill inte dö. Jag gör vad som helst. Vad som helst"
Hans röst var svag och nära bristningsgränsen, och Vilja hade nog aldrig sett någon vara så rädd. Det påminde henne egentligen bara om.. henne själv, och hur hennes rädslor hade drivit henne dit hon var nu. Men hon vägrade vara rädd längre. Hon var större än så. Mer än bara sin rädsla.

Viljas ögon rullade och hon fick sen ett kallt onådigt uttryck, som att hans bönande hade gjort henne mer upprörd än något annat.
"Fel svar, grabben. Det finns inte längre plats i Numoori för såna som du."

Och med det sagt påbörjade Vilja den andra avrättningen. Hennes elkrafter strömmade in i honom och hans smärta gick inte att missta medan han innan sin död fick känna hur det kändes att få sitt egna kött bränt. Och snart var allt tyst, och skuggorna försvann. Umbra såg mot Vilja medan hon flämtade och hämtade andan efter den uttömningen av energi och känslor hon själv hade utsatts för. Till slut orkade hon tala igen. "Vi får skynda oss. Det kommer inte dröja länge innan Qu finner kropparna."

[Avslutat]