Det fanns en flock i närheten. Vit var övertygad om det. Deras spår fanns överallt, tassavtryck i marken och doft i luften, oundvikliga tecken.  Ännu värre var att hon kunde höra dem. Knappast hela flocken, men kanske en grupp. Hon kunde höra skratt som ekade i mellan stenen. Det här var inte riktigt var hon planerat. Tvärtom ville hon passera bergen så snabbt och anonymt hon bara kunde. Hon hade inte haft en aning om att det skulle finnas en flock här, och nu verkade det inte finnas någon återvändo. Till vänster reste sig en massiv bergsvägg, och till höger (från vilket håll hon kommit) ledde klipporna raka vägen ner igen. Landskapet hade återigen öppnat upp sig, och tillbaka nerför klippan hade hon verkligen ingen lust att ta sig. Hon hade redan haft tur som inte halkat utför kanten eller fått en istapp i huvudet. Det tog emot att utmana ödet en andra gång.
   Vit hade lättat skyndat ut i det öppna, andedräkten som moln runt nosen och pudersnön virvlande runt tassarna. Nu stannade hon återigen, tvekade. Ljudet av de främmande vargarnas röster var tydligt, men ökade inte i styrka. Hon hade inget val. Hon behövde passera här. Det fanns ingen annan väg, såvida hon inte gick hela vägen tillbaka och passerade bergskedjan längre norrut. Det gick inte. Skyndade hon sig kanske de inte skulle märka att hon var där, eller åtminstone inte jaga iväg henne om de nu upptäckte närvaron.
   Vit rörde sig åter framåt, ökade på steget och vandrade vidare så snabbt hon kunde. Med lite tur skulle det gå bra. Med lite tur...

Efter två veckors uppdrag hade patrullen gemensamt bestämt sig för att ta en omväg över berget, endast för att leka i snön. Med ett glatt tjut brottade Azdell omkull Sixten så snön yrde omkring dem. Fnittrade tog hon sig klumpigt upp och studsade bort en bit, frambenen utsträckta framför sig i en inbjudande lekbugning. Innan hon hade chansen att reagera tryckte en stor tass ner hennes huvud i snön. Ett förvånat läte undslapp henne och plötsligt hade hon hela munnen full med snö. Lokes välbekanta skratt hördes, följt av tunga, studsande steg bort. Med sprattlade rörelser såg hon sig om efter honom, och satte av för att hämnas.
    Hon var inte säker på hur länge hon, Sixten och Gharrow hade kämpat med att försöka välta Loke. Allt hon var säker på var att hon var svettig och helt slutkörd. Med flåsande andetag rullade hon över på rygg.
    "Förbannelse över din tjocka rumpa." andades hon fram med ett skratt.
    "Det är bara du som är en liten skit."
Hon kastade en teatralisk sur blick på den äldre hanen, och fick endast ett mullrande skratt till svar.

Efter en stunds vila och en något längre övertalning från henne sida hade Loke till slut gått med på att låta henne gå på upptäcktsfärd i närområdet. Snön yrde runt hennes tassar då hon med yviga steg tog sig fram, och hon slutade inte förrän hon kom fram till en backe. Med en valps entusiasm kastade hon sig utför den och rullade skrattande ner fram till hon stannade naturligt. Hon skulle göra det där igen, och det fanns ingen som skulle kunna hindra henne!
    Fortfarande skrattandes satte hon sig upp och mötte ett par röda ögon. Stumt satt hon och såg på den främmande tiken. Hon försökte få ordning på vad det var hon egentligen såg. Den vita pälsen tycktes gnistra likt snön omkring dem. Hennes drag var som en slät juvel. Hur kunde någon vara så vacker? Azdell öppnade munnen för att säga någonting, men ingenting vettigt lämnade henne.
    "Ah, mm.. Pfff, jag.. öhm.."
Det var allt. En samling osammanhängande läten och ord. Det här var ju bara pinsamt. Hon andades ut med ett pysande läte.
    "Hej." lyckades hon få fram.
Det här var slutet. Det var såhär hon dog. Inte på grund av en vampyr, utan av skam.

Den mörkblå honan damp ner framför tassarna på henne som fallen från himlen, och om det inte vore för det livliga skrattet som förvarning hade hon kanske trott det också.  
  Vit blinkade stumt där hon stod och tittade ner på tiken. Det första hon lade märke till var att det fanns väldigt, väldigt många ögon i det näpna ansiktet, men inte lika många på båda sidor. Något sådant hade hon aldrig sett förut, och det var inte förrän de många ögonlocken blinkade i otakt som hon förstod att de alla faktiskt var ögon och inte prydnader. Ur käkarna välvde sig stora huggtänder, och öronen pryddes av ringar i silver. Det var ett udda utseende. Hon hade visserligen sett flera vargar med intressanta pälsfärger och attribut, men inte med så många ögon. Hon var väldigt fin, ändå. Den mörka pälsen blänkte där snön inte pudrats över henne och de många ögonen var djupt röda och fulla av liv.  
  Vit harklade sig tyst och vägde bak på tassarna när den andra snubblade genom sin mening, uppenbart generad efter sin plötsliga entré. Blicken flackade åt det djupa spåret i snön som den mörka honan lämnat efter sig när hon glidit nerför branten, men såg lika snabbt tillbaka när hon slutligen talade. Hej? Av allt hon väntat sig var en hälsning det sista. Samma lukt som hon precis känt runtom området satt inpräntad i hennes päls. Hon hade visserligen växt upp i närheten av Lomodia, den enda flocken hon faktiskt varit i kontakt med tidigare, och de hade inte varit hysteriska om sina gränser. Hon mindes dock flera varningar om att vara försiktig runt revir, att alla inte var lika välkomnande. Men mamma hade förstås varnat om det mesta. Det hade tjänat henne väl förr.
  "Hej", fick Vit slutligen ur sig. Tonen var lågmäld, och hon harklade sig på nytt när hon såg in i det mångögda ansiktet. "Förlåt. Jag..." Hon tog ett litet steg bakåt. Öronen vinklades ursäktande mot nacken. "Jag menade inte att tränga mig på. Jag försöker bara komma över bergen." Sekunden senare insåg hon att tiken förmodligen bodde här permanent. Kanske visste hon om den snabbaste vägen till Wintera? Hon tvekade, och förblev tyst.

Tystnaden mellan dem tycktes vara en hel evighet, trots att det bara rörde sig om några ögonblick. Den vites röst var tunn. Ömtålig nästan. Azdells öron vred sig åt sidan och en förfärad min spred sig över hennes ansikte när hon backade undan. Det hade inte varit hennes mening att skrämma henne!
    "Förlåt."
Förlåt? Hon hade ingenting att be om ursäkt över. Med ett litet leende skakade hon på huvudet.
    "Är det någon som ska be om ursäkt är det jag, som ramlar in som ett yrväder." Det mest pinsamma yrvädret i världen. "Och du tränger dig inte på. Vi passerar bara."
Nu när hon tänkte på det fanns det nog inte någon hon ens kunde tränga sig på här uppe. Så här långt upp var det ganska ensligt.
    "Vad ska du göra på andra sidan berget du inte kan göra i resten av Numoori?"
En nyfiken låga brann i hennes ögon. Till hennes vetskap fanns där bara snö. Inte ens efter jordbävningen kunde det ha förändrats.

Vit såg skyggt på den mörka honan när hon förklarade att hon inte alls trängde sig på. Ett stygn av lättnad gick genom henne. Hon vågade sig till och med på att slappna av en aning, men i stort förblev hållningen och uttrycket detsamma. Vaksamt, men inte stelt eller avvisande. De passerade bara. Precis som hon. För det kortaste ögonblick undrade hon vad de hade för ärende upp i bergen. Vad någon skulle ha att hämta där, egentligen.
   "Vad ska du göra på andra sidan berget du inte kan göra i resten av Numoori?"
   Vits blicks vandrade långsamt vidare mot hållet hon dittills varit på väg, precis innan den främmande tiken dykt upp. Där var snön orörd. Tillräckligt orörd för att snön skulle kunna virvla ostört ovanpå det tjocka täcket. Det var en vacker plats, bergen. Hon undrade hur det skulle se ut på andra sidan. Om...
   Ett frånvarande uttryck hade dragit över ansiktet, och för flera långa sekunder förblev hon tyst. Då var allt som hördes ett mjukt sus i öronen.
   "Jag vet inte." Rösten var inte mer än en knappt hörbar viskning, och hon förblev tyst för ännu ett andetag. Sedan blinkade hon plötsligt och vände hastigt blicken mot tiken igen. Förändringen var markant. De röda ögonen var plötsligt intensiva, nästan vädjande. En målmedvetenhet kantad av något annat, men rösten var förvånansvärt stadig.
   "Den snabbaste vägen. Var är den?" Hon hoppades att hon visste.

Hennes många ögon följde den vites blick när hon såg mot den orörda snön. Det var nästan som om hon såg förbi allting. Såg sitt mål. I samtalets frånvaro hördes bara vinden och det försiktiga ljudet av virvlande snö som gled över det tjocka täcket på marken. Azdell klippte med öronen då en späd röst, knappt hörbar över tystnaden, ljöd.
    "Hm?" undrade hon kort samtidigt som hon vred på huvudet.
Vid gudarna, det var nästan så hon hade glömt bort hur vacker hon var. Fjärilarna i hennes mage började fladdra våldsamt igen. Hon önskade intensivt att de ville fladdra något lugnare. Eller helst inte alls.

Förändringen hos den andre var subtil, men samtidigt väldigt märkbar. För att inte tala om plötslig. Överraskat höjde hon på ögonbrynen. Leendet på hennes läppar blev brett.
    "Upp över krönet där."
Hon nickade mot det.
    "Och sedan norrut en bit. Hur långt vet jag inte riktigt, men det är inte så förrädiskt och man kan gå snabbare. Därefter väster ut, möjligtvis nordväst."
Med den vita tandraden glatt blottad såg hon på den andre igen.
    "Det är.. öhm.."
De där ögonen. Det var som om hon försvann i dem. Med ett ryck kom hon tillbaka till verkligheten.
    "Hoppas det hjälpte lite i alla fall."
Prata ordentligt Azdell. Använd dina ord. Sluta stirra som en fånig valp. Hon var så innerligt trött på sig själv.

Vit följde den mörka honans gest ut över snön. Blicken vandrade till hållet hon varit på väg åt - rätt håll, tydligen - innan den åter föll på främlingen. Ett litet leende spelade i mungiporna, och svansen svepte tacksamt till bakom henne.
   "Det... Det hjälpte. Mycket. Tack - Eh..." Hon hade ingen aning om vad den andre hette, och hon vågade inte fråga heller. Ett infall fick henne att försöka kasta ihop något sorts smeknamn, men allt lät fånigt, och Vit insåg i samma ögonblick att hon stod med munnen på glänt som en ful fisk. Hon smällde genast igen käkarna, och låtsades istället studera snön som fastnat i klorna för det återstående ögonblick som krävdes för att hon skulle komma ihåg att avsluta meningen. "Tack."

Azdells egna svans började försiktigt veva bakom henne som svar på den andres kroppsspråk. Den vackras mun föll öppen och för en kort stund förblev den öppen, innan hon med en smäll slog ihop den. Vid gudarna, hur kunde någon vara så söt?
    "Åh, så bra." svarade hon dumt.
Tystnaden som uppstod mellan dem var jobbig. Hon vände blicken uppåt för att se på himlen. Säg något. Prata om något. Vad som helst dög. Eller nej, det var inte sant. Inte vad som helst. Det måste vara vettigt. Någonting den andre kan svara på. Och något som inte var pinsamt. Hon hade gjort tillräckligt mycket narr av sig själv för en dag. Osäkert sänkte hon blicken igen.
    "Såatteh..." började hon trevande.
Vad skulle hon säga? Något var hon ju tvungen att säga nu! Innan hon hade chansen att säga någonting och skämma ut sig själv ännu mer hörde hon Loke kalla på henne. Hon var både lättad och irriterad. Hon behövde mer tid! Men hon visste också att om hon dröjde skulle de leta efter henne. Och det hade varit ännu hemskare. Hon såg sig om över axeln.
    "Jag..." hon såg ursäktande på den vita igen. "Jag behöver gå nu."
Azdell reste sig upp och backade ett steg.
    "Jag hoppas du hittar det du letar efter." Leendet på hennes läppar var brett. "Hej då."
Hon backade ytterligare något steg innan hon vände sig om och började klättra upp för backen hon tidigare rullat ner för. Hon  motstod frestelsen att se sig om var annat steg, men när hon nådde backens topp kunde hon inte längre hålla sig. Hon sökte efter den vackra men kunde inte längre se henne. Om det var för att hon smälte in i snön eller om hon försvunnit kunde hon inte avgöra. Besviket fortsatte hon röra sig mot den väntande patrullen.
    Som en blixt från klar himmel slog det henne plötsligt: hon hade glömt att fråga om hennes namn. Och nu var det för sent. Hon skulle aldrig förlåta sig själv för det misstaget!

[Avsluta här tycker jag, så får de träffas en annan gång igen sen! :'D]

Vit ryckte märkbart till när en ylning plötsligt ljöd över berget. Hon hade nästan hunnit glömma att den lilla tiken hade ett följe. Blicken följde främlingens när hon kikade sig över axeln, och förkunnade att hon behövde ge sig av. Vit tog tacksamt emot lyckönskningen med ett litet leende. Det behövde faktiskt hon också göra.
   "Hejdå." Hon såg kort efter den mörka när hon vände sig om och började pulsa tillbaka upp för slänten, innan hon själv styrde mot norr. Det dröjde inte många ögonblick innan hon ökade på steget och föll in i fyrsprång. När hon nådde krönet stannade hon till och spanade ut över det plana område hon precis lagt bakom sig. Förutom ett långt snirkligt spår där hon själv färdats, och en lång bana där den mörka tiken dykt upp och försvunnit, var platsen åter tom. Blicken vandrade ut över det gap i berget som öppnat upp sig framför henne, en tydlig men oanvänd stig. 
   Kristallön kunde inte vara långt borta, och tack vare den främmande, snälla tiken kanske resan skulle bli lite lättare resten av dagen.

[Absolut <3 Avslutat.]