Hon slant. Det var den sista biten kvar och hon slant, såklart. Olyckan hade hon inte förlorat, den skulle för alltid följa henne. Kunde det vara karma? Hade hon verkligen vart så hemsk?
Hakan slog ännu en gång hårt i marken då hon nu gränsade till denna döda slätt. Ett snyftande läte lämnade den blåa lilla tiken och hon låg livlöst kvar på marken. Regnet duggade försiktigt över hennes taniga kropp och dimman längre fram var lockande vackert. Hon älskade regn, hon älskade dimma. Men inte nu, hon kände inget alls längre. Bara hopplöshet. Från Chaibos grottor hade hon vandrat till vattenfallet för att finna svar. Men där hade det bara funnits ännu mera smärta, även hat.
- Tid, jag måste ge det tid.
Mumlade hon för sig själv och musklerna satte sig snart i rörelse igen. Hon drog åt sig tassarna, placerade dem stadigt på den blöta marken och kunde slutligen resa sig upp igen.

Till synes skulle man nästan kunna ta henne för en blåräv. Kroppen var inte lika grov som en vargs, teckningen var nästan förutbestämd att tillhöra en räv. Men det tre svansarna.. Svansarna skiljde henne från mängden, det hade dom alltid gjort.
Även det en förbannelse, trodde hon. Född till att bli utpekad och trampad på. Hur länge kunde egentligen ett liv hålla ut?
Hon snyftade till igen.
- Skärp dig.
Suckade tiken tyst ut då hon började röra på sig. Dimman lockade slutligen till sig henne, men något satte stopp för hennes vandring. En obekant doft från en hane. Hanar.. Dom som hade krossat henne så många gånger, de som hon avskydde mest av allt.
Öronen placerades tätt bakåtslickat mot hennes nacke och det rävliknande ansiktet sjönk, doldes i dimman.

 

Efter att ha vandrat i det kalla vädret i norr hade han vandrat neråt för att leta varmare platser. Han ganska tjock och fin päls, men han gillade fortfarande värmen så mycket mer än kylan. Och hade bara sökt sig upp norr för att göra ett försök i att hitta hans bror. Han ogillade verkligen sin bror, det fanns en avsky mot brodern för det han sagt och det han gjort. Hur kan en person man känt hela sitt liv helt plötsligt bli en helt annan?

Mephisto suckade djupt. Hur mycket han än tänkte på att han avskydde sin bror så kunde han aldrig få bort saknaden. Han ville ha tillbaka sin gamla bror, den bror han alltid hade känt. Hans broder var den ända som under deras upplevnad varit som Mephisto själv. När deras moder och fader gick bort fanns det ingen som ville ta hand om dem. De var tvungna att lära sig allting själva och det var lillebrodern som lärde sig fortast. När hans broder kunde prata både Nimorian och Nordspråket flytande, hade Mephisto bara lärt sig tala Nimorian och kunde förstå lite av Nordspråket. Men samtidigt var brodern mer social än vad han själv var.

Mephisto stannade till mitt i ett steg och lyfte upp nosen i luften, var det doften av en annan varelse han kände? Eller var det kanske bara inbillning. Han tittade runt sig men kunde inte se någon annan varelse. Om det var en annan varg i dimman var Mephisto inte särsklit svår att se då hans röda päls inte direkt smälte in i dimmans färg. Han slog lätt till med sina svansar som sedan gick in i den hermoniska bana de vanligt vis rörde sig i medan han fortsatte att gå framåt.

Tungan svepte över nosen och det skära ögonen blinkade till. Hon såg en gestalt, svagt genom dimman. Röd? Brun? Hon var inte säker. Där fanns inga direkta konturer heller. Bara en stor massa som liknade en enorm, orange fläck.
Den blåa tiken sjönk lägre till marken och backade undan några steg då denne närmade sig. Denne var extremt stor, om inte helt enorm. Hon själv var alltid den minsta, aldrig hade hon mött någon varg som vart mindre än henne själv. Dock klassades hon som en helt vanlig medel varg.

Huvudet vreds kort åt sidan och ögonen blänkte till. Flersvansad. Varför? Denne var inte en utav henne. Det fanns fler?
Ett snedsteg bakåt och hon slog till något som tycktes rulla bort en bit. Ögonlocken sjönk och hon såg ner på marken. Skelett. Kvarlevor. Såklart. Vampyrernas rike.
Käkarna pressades hårt samman. Hon vågade nästan inte se upp. Såklart hade han hört henne. Det skulle vem som helst ha gjort. Så varför fortsätta gömma sig? Han skulle bara se rakt igenom henne om han ändå skulle hitta henne. Ett fegt kryp, en totalt betydelselös vilsen varelse.

Överläppen drogs upp och det vita tänderna blottades. Raggen reste sig svagt då hon rätade på sig. Hon steg framåt i dimman, ansiktet blev synligt, men kroppen ännu dold.
Hon stirrade på främlingen, höll sina andetag lugna fast det kändes som om hjärtat skulle hoppa ur bröstkorgen på henne. Vad skulle hon säga, vad skulle hon göra!?
Panik!
Svansarna dansade lugnt bakom henne och hon klev nu fram helt, men fortsatte att ha ett lämpligt mellanrum mellan dem båda. Så det skulle finnas en chans att fly, om hon behövde det.
- Vad är du?
Det var allt som lämnade tiken. Oblyg och nästan helt oberörd. Bara han inte kunde se rakt igenom henne nu, eller bli medveten om hennes förvirrande tankar.

Mephisto stannade, även hans svansar stelnade till. Öronen lokaliserade direkt vart ljudet kom ifrån. Han vände sig snabbt om. Något hade välts omkull. Doften och nu detta, det var någon eller något här. Han förberede sig, spände musklerna på att, vad som helst skulle komma ut och attackera honom. Hans svansar rörde sig i långsamma rörelser då han vänta. En lätt liten ragg reste sig längst hans rygg. Han såg något i dimman röra sig. Nu när han visste att det var någon där så var det precis som om han helt plötsligt såg bättre.

Ut ur dimman klev inget han egentligen hade förberätt sig på. Han hade förberett sig på en stor varelse med röda glödade ögon. Hans fantasi kan ha skenat lite av spänningen som byggdes upp. Nej, ut ur dimman kom något litet och blått.. en blå räv? Mephistos öron gled fram och hans ragg lade sig ner. Nej, det var en varg, som liknade en räv. Som han själv, fast man kan nästan säga att hans kropps byggnad är mer av en vargs kropp. Han såg att honan framför honom visade tänderna och han förflyttade ett av bakbenen bakåt av ren instinkt. Men stannade ändå kvar på samma plats då han såg att honan framför honom inte gick nära honom ändå.

Honans röst skar genom tystnaden.
"Kitsune. Jag.. är en Kitsune" Hans röst var lung, den var även ganska mjuk trots det faktum att han hakade up sig och fick tänkta till snabbt på vad han skulle säga. Det var en ganska vanlig mening han sa. Det var tre ord. Men vem som helst kunde höra att han inte var van att tala Nordspråket. Men det var han inte heller, han talade inte ens ofta till andra vargar då många av dem inte vill veta av honom och hans 'missbildningar' till svansar.
"Mitt namn är Mephisto Nescu. Vad är ditt?" Han pausade fortfarande på några av orden, men det gick att förstå hans meningar.

Då hannen förflyttat sitt ben blev den lilla rörelsen en stor vinst för tiken. Självförtroendet steg något enormt och det kunde synas på hennes kroppshållning då hon rätade något mer på sig och vågade sig fram, ett eller två steg.
Vargen hade börjat tala. Han hade en lugn röst, där fanns ingen ilska eller irritation dold. Men det kunde vara ett spel, en falsk fasad. Liksom alla de andra. Även Iwaku. Hemska varelser.. Hela bunten.
- Kitsune?
Upprepade hon och höjde på ena ögonbrynet. Kitsune.. Ett ord hon aldrig hade hört innan, ingen välkänd ras som det talades om i Numoori i alla fall.

Blicken förflyttades till hans ansikte då han presenterat sig, men hon själv sade inget. Hennes kropp verkade ha fryst för ett tag.
- Fatima.
Sade hon slutligen väldigt snabbt så att hon nästan snubblade på bokstäverna. Det var inte först nu hon fattade att den andra vargen pratade ganska underligt också. Vad var det för fel på honom egentligen?
Den blåa tiken lät huvudet gå från sida till sida. Försäkrad om att ingen annan fanns i deras närhet.
Hon svalde en stor klump i halsen och såg tillbaka på den stora vargen.
- Vart kommer du från?
Frågorna fortsatte. Och ännu fler hade hon på lager. Men det var så mycket som hon inte förstod.
Hon vågade sig slutligen fram helt och håller från dimman, där hon lät de tre svansarna svepa kring hennes kropp.
Hon sökte en reaktion ifrån vargen framför henne, hon ville att han skulle se henne. Se svansarna. Kanske denne då skulle förstå, och ge henne svar.

Han lyssnade när honan talade. Att hon inte visste var en Kitsune var förvånade honom inte. Han hade inte mött många som visste vad en Kitsune var för något eller att det ens var en ras, Han var mer van vid att de inte visste än att de faktiskt visste om Kitsunes. Han tittade på honan, hon såg mycket säkrare ut, hon hade sträckt på sig och gått några steg närmare honom.

Fatima, namnet lade sig direkt i hans minne.
" Det är ett väldigt.. Erhm..[/b]" Han fick tänka efter. "Beautiful name." Han log, ett ganska stort leende. Hans svansar twistade glatt runt varandra, och hans öron pekade glatt framåt medan han noggrant tittade på honan såg att hon försäkrade sig om att det inte fanns någon annan runtom kring, eller ja. Han antog mer att hon försäkrade sig att det inte fanns någon mer när hon vände huvudet från sida till sida. Han själv hade glömt av verkligheten lite och han borde även han vara mer uppmärksam, han kände inte ens honan framför honom. Hon kunde vara från en flock som bara väntade på att kunna attackera honom.

Honans röst bröt tystnade. Vart kommer du ifrån? Ja.. Mephisto hade vandrat sedan han var liten. Han minns att de, hela hans familj, hade vandrat in i Numoori och redan efter en kort stund hade en flock av vargar närmat sig och att hans mor tagit Mephisto och hans bror och sprungit iväg från vargarna och hans far som slågs för deras liv. Nästa han minns var att de var ensama utan varken far eller mor i en värld de aldrig varit i förut. Han skulle precis svara när han märkte att Fatima började röra sig ut ur dimman. Hans ansiktsuttryck förändrades sig från smått tänkande till ett brett leende. Han såg hur de tre svansarna dansade runt honans kropp och han kunde inte finna det mer vackert.
"Beautiful.." Mumlade han lätt till, han kunde inte hjälpa med att röra sig runt honan. Det var ett bra tag sen han sett en Kitsune. "Du är en Kitsune?" Nog borde hon veta vad en Kitsune är om hon är en Kitsune. Han kunde inte hjälpa att bli lite förvårnad och lägga huvudet lätt på sne, fortfarande med ett leende på läpparna.

Ögonbryna rynkades i all hast innan hennes uttryck återgick till det normala. Detta språk. Hon hade hört det förr, men aldrig riktigt tagit till någon lärdom från det. Konstigt nog.
- Uhm..
Var det enda som tyst lämnade henne samtidigt som blicken sjönk. Men hon var tvungen att se tillbaka, för ännu en gång talade han.
Hon ryckte till, kroppen vreds hastigt runt och hon vägrade släppa honom ur sikte då bena ledde henne runt i en liten cirkel. Allt för att inte låta honom undkomma hennes ansikte, försvinna från hennes uppsikt.

Frågan. Vad kunde hon ge för svar på det? Kitsune. Var det så de kallades?
- Nej. Havsvarg.
Andetagen upprördes innan hon drog ett djupt andetag.
- Jag är en havsvarg.
Hon var född hos havsvargarna och hon hade tagit sig hit till Numoori via havet. Men fortfarande, var hon inte lik någon annan från flocken. Hon saknade det typiska utseendet, om hon inte hamnade under ytan då hennes kropp tog en helt annan form.
Helt plötsligt kom hon på sig själv, hur mjuk hon var i samtalet. Inte alls lika uppkäftig som vanligt. Kunde det vara främlingens lugna leende som höll henne på plats?

Han stannade till när han såg att hon rörde sig samtidigt som honom. Inte konstigt, det var nog nästan bara Mephisto som sänkte sin gard då han blev facinerad av någon eller något. Annars brukar han aldrig sänka sin gard. Han satte sig ner och lät svansarna lägga sig runt honom så att en låg på hans vänstra sida och de andra två låg på hans höra sida. Som för att säga att han inte tänkte göra något. Hans öron pekade ständigt framåt utom nån gång ibland då de vände sig bakåt och lyssnade efter ljud.

Mephisto lutade lätt på huvudet åt vänster.
"Havsvarg?" En ras? Han hade aldrig träffat en varg som sagt sig vara av havsvarg innan, så han hade ingen större koll på denna rasen, dess egenskaper eller liknande. "But.. Er. Du ser ut som en Kitsune" Fick han fram medan han ännu en gång tittade nogrrant på henne. Vad han kunde se så var hon en Kitsune. Mycket lik än kitsune. Faktiskt till kroppsbyggnaden lik hennes mor, dock inte till färgen. Eller antalet svansar då hans mor var grön med fem svansar. Och kanske lite högre. Men nej. Han var säker på att Fatima var en Kitsune, åtminstonde att hon hade Kitsune blod flytandes i hennes ådror. Men samtidigt visste han inte mycket om Havsvargar, var de lika Kitsunes kanske? Mephisto lutade över huvudet till andra sidan medan han tänkte. Han kom på sig själv med att ha ett strängt ansiktsuttryck medan han tänkte och bytte ut det mot ett lungt och lätt glatt ansiktsuttryck.

Hon höjde på ögonbryna.
- Hur ser en kitsune ut?
Hon fortsatte diskussionen, men samtidigt ville hon inte fråga rakt ut. Hon var så nära på att finna sig själv. Veta vart hon hörde till. Vad hon var för något.
Alla dessa frågor hade hon burit på i så många år.
- Jag har syskon, föräldrar. Vi alla var havsvargar, även om jag inte efterliknade dem på torra land.
Mungipan drogs upp i en osmaklig gest. Hon suckade missnöjt.
- En sådan simpel missbildning kan stöta en ut från samhället snabbare än vad man tror, huh?
Det var inte menat att vara ställd som en fråga. Snarare att hon talade till sig själv med en hemsk sarkasm. Dock även sanningen.
Hon avskydde det. Likt allt annat.
En kort morrning spelades mellan hennes stämband innan hon snabbt ruskade på huvudet och såg tillbaka mot den större hannen. Hon hade för en sekund glömt att hon inte var ensam här. Pinsamt.
- Eller rättare sagt, vad exakt är en kitsune?

Mephisto lyssnade till hennes fråga. Hur skulle han förklara en Kitsune. En kitsune kunde vara allt från mycket små till extremt stora, den kunde ha upp till nio svansar. Och även att de har mer även rävens drag. Men hur skulle han säga det på nordspråk. Han fick tänka genom vad han skulle säga om han ville få det rätt. Dock innan han hann prata så hörde han Fatimas röst. Han tittade på henne medan hon pratade, såg hur hennes ansiktsuttryck förändrades och hörde sedan igen hur honans röst trängde igenom tystnaden. När han hörde vad hon sa så reste han sig upp och tåg ett par steg för att komma fram till Fatima, knappt några centimeter ifrån henne, och sade:
"Hur kan du säga så? Har du sett dem? Något så fint kan inte vara ett fel, kan inte vara en missbildning." Hans röst hade en arg ton blandad med den mjuka, lugna rösten. Men inte en skrämmande ton, utan en fortfarande snäll ton, mer som en lätt tillrätta visning

Han tittade Fatima i ögonen med sina egna gröna rävögon, inann han märkte att han gått förnära och backade genast bakåt men fortsatte att titta på henne.
"Sorry.. Han var stolt över att vara en Kitsune och tyckte att även andra av kitsune blod borde vara stolta även de. Men han hade kanske inte riktigt varit med om så många saker som henne och kanske inte på samma sett.
"Kitsune är en rävvarg. Kanske. En varg med rävforms och upp till nio svansar." Han hakade som vanligt på vissa ord, men försökte komma på så många ord som möjligt. "Jag har hört att en Kitsune, även om den inte hört det innan, förstår Japanska." Han log lätt. Hans mor hade berättat det för han och hans lillebror när de var yngra och inte än trätt in i Numooris områden. Hon sa att hon inte visste om det var sant eller inte, men det var vad myten sa.

Hannen rörde sig mot henne. Överläppen lyftes snabbt, blottade tänderna och en nervös tunga fuktade nosen. Svansarna slog bakom henne, likt en tickande klocka. Raggen var enbart ett misslyckat försök till att se större ut.
Orden han sade fångade henne inte riktigt, hon kunde inte tro hans ord. Hon vågade inte ens spegla sig längre i den så vackra sjön på andra sidan bergen. Där skulle hennes blick bara bemöta ett misslyckande. Hur i hela friden kunde vargar i landet leva vidare med sig själv, efter allt dom gått igenom? Hon, hon hade gett upp för länge sen.

Deras blickar möttes för en sekund, men hon sneglade åt sidan för att fly undan de gröna ögonen. Säkerhetsbeteende.
För varje steg han backade undan mjuknade hennes muskler upp igen och hon såg stelt tillbaka på honom.
Fatima fick ett bekymrat uttryck.
Räv. Det hade hon hört förr, allt för många gånger. Hon hade själv trott sig vara en. Men det gick inte ihop med hennes bakgrund. Familjen skulle aldrig adopterat en räv för att sen stöta bort den. Dessutom så saknade rävarna de förmågor vargarna kunde ha.
Osäkert såg hon bakåt, såg det vita tipparna från sina svansar. Mer behövdes inte för att hon skulle vela börja gråta igen. Men nu skulle hon hålla igen.
- Japanska..
Upprepade hon för sig själv. Munnen stod halvt öppet innan hon kom på sig själv.
- Jag hör vinden, nästan hela tiden. Den leder mig, talar till mig på ett obegripligt språk. Även fast jag inte vet vad de säger, så förstår jag..
Hon tystnade. Insåg hur dumt det lät. Men det var sant. Så sant.
- Men, jag kan inte. Det går inte. Jag var den enda, utav dem alla. Men mina barn, dom.. de..
Hon tystnade. Barn? Ungar? Hade hon valpar?
Huvudvärken växte och det eviga viskandet började igen.
Det lät så bekant. Hur hade hon kunnat glömma?

Han såg hur hon undvek att ens titta honom i ögonen, hans ansiktsuttryck blev allt mer.. Ledset, även om det fortfarande inte kunde kallas för ett ledset ansiktsuttryck. Han såg att hon blev bekymrad, var det för något han nämt eller något han gjort? Hans svansar slog irriterat till men återgick sedan till det normala. Han hade hörde henne upprepa ordet Japanska och sedan säga meningen som fick honom att tänka tillbaka lätt, hans ansiktsuttryck förändrades igen och blev facinerat och med ett brett leende var han på väg att återigen hoppa fram mot henne men hindrade sig själv. Hans tre svansar slog glatt runt, krockade i varanda och trasslade nästan in sig i varanda.

"Det är vind guden. Vind guden är grundaren till språket och vargar med vind kraft kan höra dem." Han hade hört många av historierna om allt som kan tänkas ha med deras ras att göra. Dock när han var liten had hans bror ganska snabbt avvärjat tron på att någon gud fanns, vilket gud skulle låta två små valpars mor och far mördas och lämna valparna avskydda och ensamma. Men Mephisto själv hade inte velat sluta tro. De må ha varit för att hålla hoppet uppe i svåra tider. Tänkandes att gudarna kanske inte kunde rädda alla men åtminstånde försökte och att han skulle överleva trots det som hänt. "Du kan höra honom. Vad låter den som?"

Han måste ha låtit väldigt töntig. Men det var något han hade drömt om sen han varit liten, att kunna höra guds röst tala till honom. Efter alla de historier som hans föräldrar berättat. Han avbröts av Fatimas röst, han tittade på henne, svansarna la sig ner lungt. Hon pratade om sina barn. Men hon avbröt sig mitt i meningen. Han ville fråga vad hon tänkte säga men gjorde det inte, utan var tyst istället.

Hon betraktade honom med en nästan förvånad blick. Aldrig hade hon mött en vuxen varg som vart så full av energi. Eller var det så lycka såg ut?
Illa till mods så svalde hon hårt och öronen veks bak mot nacken då hon lutade sig bakåt för att sen försöka slå sig till ro i en sittande ställning.
Vindguden. Gudarna. Varför i hela friden skulle dem lägga ner sin energi på någon som redan gett upp? Vart försökte denna Guden egentligen leda henne? Då hon följde rösten hade det bara gett henne mer smärta och hemskheter. Kanske var det ett fult spel, ett spratt från deras sida.

Ur tankarna vaknade hon långsamt då hon hörde hans röst. Frågan kom som en chock.
- Öhm..
Var det enda hon fick fram först och frambena gled smått åt sidan så att hon satt bredbent med kröken nacke och sänkt huvud. Lätt dugget rinna av henne.
Varför var han så intresserad utav henne? Var det normalt att andra fick denna uppmärksamhet, på det här sättet? Hon visste inte.
Fatima hade undvikit all sorts socialkontakt hon kommit i kontakt med. Hon hade flytt nästan hela livet. Det här kändes skrämmande, men samtidigt bra.
På något sätt kändes det som om hon existerade igen. Det fanns faktiskt någon här som såg henne. Hon var inte längre genomskinlig.
Hon var långt bortom sin trygghetszon, men det kändes bra. För en gångs skull.
- Det är olika röster, men samma språk. Ibland låter det nästan som min egna röst. Ibland är det en mörkare, någon som leder mig fram. Men det har inte gett mig så mycket.
Hon drog smått i ena mungipan. Ett svagt leende dök upp.
- Jag trodde att jag höll på att bli galen, faktiskt. Vart jag än satte mina tassar förstördes den lilla frid jag lyckats bygga upp. Det är inte först nu, som vinden faktiskt lett mig till.. till något bra?

Mephisto satte sig ner och lät svansarna lägga sig runt honom. Han hade sin barnsliga sida, men det var få som fick se den. Mestandels för att denna sida inom honom bara kommer fram när han är väldigt glad eller väldigt facinerad och helt enkelt glömmer av verkligheten. Men samtidigt gör du honom tillräckligt arg kan han.. Vad ska man säga, tappa kontrollen över sig själv och slutar tänka helt, inte för en längre tid dock. Han återgår ganska snart till sitt vanliga jag, dock säkerligen ganska arg. Man kan beskriva det som ett kort raserianfall. Men samtidigt, det krävs mycket för att han ska kortslutas och gå in i ett raseri och då ser han inte skildnad på fiende och vän. Men som sagt, det är inte lätt att få honom så arg. Annars, man skulle kunna kalla honom rätt positiv om han visade den sidan.

Mephisto spände öronen då Fetima började prata igen, han lyssnade på vad hon sade och tog in all information. Han hade inte lyckan att få höra vind guden tala. Han hade inte vindens kraft, så han skulle nog aldrig få höra det heller. Det kunde vara olika röster, bland annat hennes egen. Han märkte hur det drog till i hennes mungipa och att ett svagt leende tittade ut. Han drog bak huvudet lätt, lite förvånad kanske. Kanska var det för att Fatima var av Kitsune blod, men när hon log, även om det inte var brett, så kunde han känna något bubbla upp inom honom. Hans öron spändes åter när hon pratade. Han log glatt när hon avslutat, även om det i början fått honom att känna sig ledsen var.
"Vad som har hänt förut är inget mer än det historia, vad som händer nu. Det är det som betyder något." Mephisto log ett varmt, inbjudande leende, ett leende han inte gett till någon på mycket länge.

Nosryggen rynkades då hon gav honom en sned gest med munnen.
Det hade hon hört förr. Allt för många gånger.
- Men, det är ju vi som är vår historia? Det går inte att skjuta undan, inte heller att fly från.
Hon hade börjat tveka igen. Hon ville bort, försvinna. Hennes rättmätiga plats kallade på henne.
Det skära ögonen seglade bort, stirrade tomt ut över kedjan av berg bakom dem.
Visst hade hon nu talat med någon som liknande henne till det yttre. Men mer än så var det inte. Hon var ensam om sina egna tankar och uppfattningar. Men kanske skulle man vara tacksam över det.
- Och det som senare sker, brukar inte vara mycket bättre.
Lade hon till med ett snabbt flin då hon hade rest sig upp och riktat all uppmärksamhet till hanen.
- För när jag väl tänker efter så, du kan ha hittat på vad som helst. Jag vet vart jag kommer ifrån och vilka jag tillhör. Men nu påstår du att jag skulle vara någon slags bladning mellan en varg och en betydelselös varelse. En räv!?
Hon höjde rösten på slutet och den lilla raggen reste sig upp då hon fräste fram orden.
Räv, räv, räv... Det hade dom alla kallat henne under en lång period. Hon hade även mött dessa rävar. Dom var små kräk, något man inte litade på i första taget. Avundsjuka på de krafter en varg kunde besitta.
Nej. Hon gillade dem inte, inte heller att bli förknippad med dem.

Varför detta trotsiga humör?
Allt hade vart så bra för några minuter sen, det hade känts lätt. Troligen hade hennes varningsklocka börja ringa.
Det var lika bra att snabbt stöta bort de som sakta började vinna hennes förtroende.

Mephisto tittade på Fatima medan hon pratade och blev fundersam.
"Did i maybe say that wrong?" Han mumlade lätt för sig själv utan att ens tänka på att Fatima kunde höra honom. Han tänkte lätt på de meningarna han själv en gång hört, och försökte översätta dem till de ord han kunde på Nordspråket, innan hans tankar bröts av honan som talade han vände huvudet mot henne men leendet fanns inte på hans läppar, det var mer av en orolig, neutral min som lagt sig på hans ansikte. Han såg hur hon reste sig upp. Hans tre svansar piskade till av obehag för att något skulle hända och han reste sig själv upp och följde henne med blicken.

Hans öron drogs bakot, och hans läppar rullade långsamt upp för att visa en liten del av hans tänder i ren ilska lär hon väl slutat prata, en ragg reste sig längst hans rygg, inte hög men synlig. Han fick tänka sig för så att han inte talade på Nimorian då det var nära att han gick äver till språket.
"Visst kan jag.. Men varför.. skulle jag?" Hans röst var mörkare än innan, inte den sorten som får en att bli rädd. Mer en röst som får en att inse att han verkligen var allvarligt, och kanske även känslan av att han snart går över gränsen. "Min mormor är räv, min mor är halv räv. Watashi wa hokori ni omotsu te kitsunedesu!(1)" Han höll sitt huvud högt och man kunde hela tiden skymta hans tänder. Öronen låg bakot och svansen piskade ilsket. Han hade högt rösten och talat på sitt moderspråk, Japanska, det första språk han lärt sig och det språket han kände sig mest säker i att tala. Plus att han tänkte på honan framför honom som en Kitsune som undermedvetet förstod när det talades på Japanska.


[(1) Japanska: Betyder om översättningen är helt korrekt. Rätta mig gärna: "I am a proud fox!"
Vad han menade med meningen var att den delen av honom som var räv var han stolt över och det var en kommentar på Fatimas kommentar "en betydelselös varelse" :3 Just to make it clear ^^' ]

Han följde hennes rörelser, han reste sig upp. Dom båda stod där, sade inga ord, bytte bara blickar. Tänder blottades och en svag ragg hade rest sig på vargen framför henne.
Halsen drogs tillbaka, kroppen ville sjunka och svansarna sjönk snabbt ner längst hennes bakben där dom nu livlöst hängdes. Läpparna drogs upp så att hennes tänder osäkert skymtades och den skära tungan fuktade nervöst nosen då vargen talade till henne.
- Tror du att jag bryr mig? Ser det kanske så ut?
Med ett påtvingat flin skrattade hon klent.
- Ursäkta i sånnafall, att jag får dig att missförstå mig..
Hånade hon honom.
Den blåa tiken började långsamt att backa undan. Blicken faklade mellan den andra vargen och en annan väg så att hon kunde smita iväg, försvinna från denna plats.
Tänderna pressades samman då han började tala till henne på det där språket. Det språk som kändes så bekant. Så hemma, på något underligt sätt.
Hon stannade. Öronen lade sig mot nacken och hon högg genom luften mot honom.
- Jag bryr mig inte! Fattar du inte det?! Jag vet inte ens vad det är som får dig att stanna här!

Vad hände, började det inte så bra? Var det något han sa. Hans ögon visade en viss sorg men hans resta ragg och visade tänder dolde sorgen ganska bra. Mephisto stod där framför en av hans egna. Eller, ja, någon som delade hans utseende. Han var så glad i början. Den andre verkade inte tycka om honom särkilt mycket. Hans svansar piskade irriterat bakom honom. Han stannade upp, svansarna stannade i hans piskningarna och han tittade på honan då hon talade, att han hotade en hona. Han var väl bättre än så. Han hade låtit den andre hetsa upp honom. Han backade bakåt lätt, tittade på honan med lätt sorgsna ögon.

Honan pratade igen men han hann inte direkt med bland det klena skrattet och det, för honom, tydliga hånet som lämnade henne, svansarna piskade till men han höll sig lugn även när honan måtte ett hugg mot honom. Hon talade igen, det tog ej liten stund innan han förstod allt honan sade och först öppnade han munnen för att säga något men stängde den för att sedan öppna den igen och säga, med väl tilltänkta ord för att få de på rätt språk:
"Du.. Jag.. Ehh. Gillar dig, du är.." Han fastnade i språket.. Han kunde inte komma på ordet och han tittade på honan med lätt öppen mun tänkte för allt vad han var värd innan han fortsatte tala. "Beautiful. Eeh.. Fin. No.. Ehh.. Vacker." Han tittade på honan. Han tyckte att hon var vacker, otroligt vacker. Och inte bara för att hon var som honom, en tresvansad varelse i en värld där det anses vara konstigt. Nej från första stund hade hans hjärta gjort små extra skutt. Även om han först inte tänkt på det sättet.

Han tittade på honan, men bestämde sig för att ge upp. Han skulle lämna honan likt han antog att hon ville. Hans röda och gröna svansar piskade irriterat. Men han själv böjde bara ner huvudet lätt, med ett öga som övervakade honan, och han tittade på henne åter när han lyfte upp huvudet. Öppnade munnen för att säga något men bara låg lätt åt det faktum att han inte ens visste vad han skulle säga. Han vände sig, svansarna följde i fina vågor bakom honom och piskade till irriterat när någon gång. Han stannade efter några steg, hans öron vred sig snabbt och han sade:
"Jag.. Hoppas to se dig igen, Fatima.." Han började åter gå iväg igen.

Det ljusa ögonen stirrade på honom. Avslöjade inga känslor alls för honom. Hon var helt tom. Trots all den smärta hannen hade dragit sig på under dessa sekunder så vägrade hon att avslöja sig själv.
Men masken började spricka.
Den blåa tiken kved tyst till och kroppen spände sig. Blicken sjönk. Hjärtat frös till och det kändes som om någon hårt kramade åt det så att det långsamt sprack. Precis som masken nu gjorde. Ögonen blev tårfyllda.
Varför kunde hon bara ge hat och känna fruktan? Aldrig varade något bra.
Nej, detta var bara ett spel. Hon hade vart med om det förr. Allt för många gånger.
Den lilla tiken blickade upp genom luggen mot vargen som nu hade vänt henne ryggen och påbörjat sin vandring.
Hon försvann långsamt in i en annan värld, där hon kunde se sig själv följa hans spår. Bara följa med dit han skulle, få finnas till. Existera och bli sedd av någon som faktiskt hade lagt märke till henne. Skulle det steget efter honom kunna leda henne till något sånt?
Dock stod hon kvar i det verkliga livet, där regnet kallt slog hennes trötta och taniga kropp. I verkligheten stod hon kvar, betraktade nu hur främlingen långsamt lämnade hennes sällskap. Hon förblev orörlig.
Det var trots allt det hon ville.