Eldskogen spirade av liv. Det doftade friskt, och en lätt bris blåste. Visserligen var det inte särskilt varmt, men solen värmde allt den kom åt. 
   Det var anmärkningsvärt hur livet kunde återhämta sig och komma tillbaka. Blairs blick gled längs landskapet. Skogen som en gång varit så sargad, började sakta men säkert återvända till sin forna skönhet. Gräset som växte var grönt och friskt, men här och där fanns kala fläckar. Svarta stammar fläckade av aska stod i kontrast till de nya skott som började spira. Skogen läkte. 
   Kanske borde Blair inspireras av den? Försöka börja om? Acceptera sina nederlag? Han önskade att det var så lätt. Problemet var att om han släppte sitt förflutna, så skulle han även behöva släppa de bra bitarna. Det gick inte att ha det ena utan det andra. Trots att det skulle vara bättre för honom, så höll han envist kvar.
   Fakargen hade bestämt sig för att göra en kort utflykt till Eldskogen. Han ville bevisa för sig själv att han inte alls var beroende av att hålla sig nära Isil Anars revir. Trots att det gick enkelt nu, så visste han att han skulle återvända till eken för att sova. Kanske skulle hon vara där. Han vågade inte ens hoppas. Han ville inte hoppas.
   En liten kaninfamilj smet ner i sitt hål när Blair passerade. Han brydde sig inte om dem. Magen var full. Idag ville han bara sträcka på benen, och andas fritt. Lugnt rörde han sig fram, men höll ständigt koll på omgivningen. Snart snappade han upp en annan doft. Efter en kort överläggning med sig själv styrde han sina steg åt det hållet.

Xerxes suckade nöjt, som han hade gjort många gånger under den korta resan han gjort. Han stod på marker som inte tillhörde Draugai nu, men den gråa jorden var långt ifrån främmande för honom. Han hade färdats över Eldskogen förut. Då hade han känt lukten av rök och bränt material. Han hade fått bevittna skogens första nyfödda timmar. Nu såg han hur grönt växte upp ur marken och spred sig över de döda stammarna som någon gång skulle ersättas av levande träd. 
  Xerxes gillade sin flock, det gjorde han, men han gillade också att vandra och att vara ensam vilket kanske var ironiskt; varför gå med i en flock om man ändå var en enstöring? Av den simpla anledningen att en flock gav en trygghet som han aldrig själv kunde ge sig själv på egen hand. Men mer än så tänkte han inte erkänna, vägrade erkänna att han var svagare ensam än med flera ändå fast han innerst inne visste hur irrationellt det var att gömma sig från verkligheten. 
  Han hade färdats en stund över Eldskogens öppna marker när han kände de små vibrationerna av rörelse. Han stannade långsamt upp  och vände blicken åt det hållet han kunde känna av vargen.
  Och där var han, den bruna fakargen. Xerxes fnös innan han tog till ord.
  "Sneaking up on me?" frågade Xerxes med en stark ton så att den andre skulle höra honom över avståndet mellan dem. "Or just enjoying the view?" la han till ironiskt.

Snart kunde Blair se doftens ägare. Det var en reslig ragana, vit med lång svans. Han var säkert en halvmeter större än Blair i mankhöjd. Fakargen mindes att Midnight en gång pratat om raganor - att man skulle akta deras horn. Han såg till att ha det i åtanke.
   "Sneaking up on me? Or just enjoying the view?" Inombords suckade Blair. Han hade aldrig varit särskilt förtjust i något annat språk än Nordspråket. I ett försök att vända situationen påminde han sig själv att det alltid var bra att träna.
   "It is a very nice view", svarade han, och tog några steg närmare så att han skulle slippa höja rösten. Ett litet leende dansade i mungipan, men annars var Blair helt seriös. Blicken studerade den andra, innan han sedan placerade den i ansiktet. Blair mötte raganans blick. Omgivningen runt ögonen var grå. Pälslös? Vad underligt. "Eldskogen, I mean." Leendet var snett. Han hade avsiktligt väntat med att fylla i, länge nog för att den andra skulle kunna registrera hans ord.

"It is a very nice view." Vagt drog det i Xerxes läppar. Ändå fast han själv var medveten om sin skönhet så stoppade det inte honom från att älska att höra det från någon annan. Han öppnade munnen för att instämma, men den andre kom före. 
  "Eldskogen, I mean." Xerxes hindrade sig själv från att fnysa åt kommentaren och han lyfte svansen bakom sig bara för att hårt slå ned den i marken likt en piska; ett sätt för Xerxes att passivt visa sitt ogillande.
  "I've seen better", la han till ärligt.
  "How come a fakarg is so far away from the sky, down here on the ground?"

Raganan verkade inte vara ett fan av varken Blairs lustigheter eller Eldskogen. De förkolnade stammarna var inte det vackraste Blair sett, men han tyckte om skogen eftersom den stod för nytt liv.
   Främlingen undrade vad han gjorde här på marken. Blair hade märkt att det var en av många fördomar andra vargar hade. Lika lite som en inferno alltid badade i lava, så flög fakargar. Han hade trots allt ben för ett syfte.
   "I actually like walking." Fakargen valde att inte gå djupare in på sina anledningar. "What about you, handsome one? What are you doing in Eldskogen?" Blair hade inte missat raganans positiva reaktion över hans tidigare uttalanden, och spelade på det.

Xerxes fnös ännu en gång. Handsome one. Han litade inte på orden.  Eller, han höll med; han var attraktiv. Men han visste inte om den andre var seriös. Främlingen hade ju nobbat honom för bara några sekunders sen, hade han redan ändrat uppfattning om Xerxes? Eller så kanske det inte hade varit en nobbning. Kanske hade den andre bara uttryckt sig klumpigt och oförsiktigt.
  "Just walking around, like yourself", sa han torrt. 
  "If you like walking then why don't you join me for a short walk?" Det var lite paradoxalt; meningen var en inbjudande men ingeting hos hans blick var särskilt välkomnande. Trots det menade Xerxes det. Vad hade han att förlora? Han hade all tid i världen och han var uttråkad. Kanske skulle främlingen ge honom det han suktade efter. Om inte, skulle han slänga främlingen åt sidan, glömma bort honom, som han hade gjort med så många andra vargar.
  Xerxes kollade fortfarande på den andre när han tog några långsamma, prövande, steg framåt för att se ifall främlingen hängde med.

Blair log snett, och följde villigt efter raganan när denne rörde sig iväg. Den sårade buken stramade lite, men han låtsades inte om det. Istället hummade han mjukt och lät blicken svepa över landskapet. När de båda passerade ett särskilt askfyllt område sneglade Blair mot den andres långa svans. Borde den inte bli fruktansvärt smutsig av att släpas i marken? Han valde att inte säga något.
   Istället pillade han med vinden, lät den svepa runt de båda och samlade på sig information om den andra. Var det en flockvarg? Han kunde känna doften av flera andra i pälsen.
   "Which pack?", frågade han utan omsvep.

"Draugai", svarade Xerxes snabbt, utan att tveka och med en gnutta ljudlig stolthet. Än var han ny men han kände sig redan del av något stort, hur pretentiöst det än lät. 
  Innan han gått med i Draugai hade hanen länge grubblat över vad hans mål var och vad meningen med livet var. Xerxes hade ju länge varit inställd på att döda sin fader, ta över rollen som ledare och fånga hennes hjärta. Men när det visade sig att han redan vara död, liksom hon, försvann det målet och han inledde en identitetskris. En kris som Draugai mer eller mindre tog honom ur, till hans stora tacksamhet. Men tacka dem, det skulle han aldrig göra. Inte verbalt i alla fall.
  "And you?", frågade han och kollade snett på... främlingen som ännu inte angivit sitt namn. "Do you belong to any pack?"

"Draugai" Blair motstod impulsen att stanna tvärt. Draugai... Han borde inte vara förvånad. Flockens revir låg i Döda Skogen, och det låg kant i kant med Eldskogen. Men ändå... Fakargen försökte dölja hur skyldig han kände sig, men det vanligtvis perfekta skådespelet var inte på plats. Åh. Fakargen hostade lite, harklade sig innan han tog till orda igen.
   "How is Bambra?", frågade han undrande. Trots förvåningen kunde man enkelt höra hur rösten blev mjuk och kärleksfull, något den sällan blev.
   "And you? Do you belong to a pack?" Den här gången blev inte Blair överrumplad. Masken var omsorgsfullt på plats, och han såg bara nonchalant ut.
   "I used to", svarade han, och kände hur hjärtat värkte. Till sin förvåning smärtade det inte lika mycket längre. Fortfarande mycket, men inte lika mycket.

"Don't know." Don't care, tänkte han. Trots att de var i samma flock, delade samma ledare, så förändrade det inget. Han hade fortfarande ett litet intresse av andra vargar, inte minst hur de mådde. Blair var inget undantag heller: 
  "I used to." Xerxes kollade på Blair med samma oläsliga blick men sa inget, mest på grund utav att han inte fann ett intresse av att göra det och inte på grund utav medkänsla. Medkänsla hade Xerxes knappt kvar.
  Xerxes hade själv förlorat sin gamla flock, inte för att det spelade så mycket roll nu, inte för att det hade spelat så mycket roll någonsin. Men han kom ihåg att han hade känt sig vilse och att han, till sin egna förvåning, saknat en medlem något som han aldrig trott att han skulle göra. Nu visste han inte om det smärtade Blair på samma sätt, eller om han förlorat sin flock på samma sätt som Xerxes en gång gjort men vad det än nu var skulle Xerxes inte vara den som erbjöd farkargen en axel att gråta på.
  "Perhaps you should join Draugai then, seeing as you don't seem to have anything better to do." Om Blair följde med hem, blev en del av Draugai, så skulle Tezuka kanske överväga att inte straffa honom och istället ge honom en belöning för att han smet bort från reviret utan tillåtelse och värvade en ny medlem. Om inte, det vill säga om honan bestämde sig för att straffa honom i alla fall, så skulle flocken i alla fall bli större och därmed starkare som Xerxes också kunde dra nytta av i längden. Bara därför såg han det som en fördel; för att han själv vann på det.

Blair kunde inte ljuga för sig själv: han blev besviken när raganan - som han inte visste namnet på - inte verkade känna Bambra. Kanske var hanen en nykomling i flocken? Fakargen dolde sina känslor väl, och hummade bara till svar.
   "Perhaps you should join Draugai then, seeing as you don't seem to have anything better to do." Blair gav honom en lång, forskande blick. Han? Enda gången han träffat flockens ledarinna hade varit när han lovat henne sitt stöd. Det var ett löfte han brutit. Han tvivlade på att de skulle vilja ha med honom i Draugai. 
   "I don't think Aisu likes me anymore", svarade Blair och skakade på huvudet för att understryka sin ord. Han visste inte om honan gillat honom någon gång, trots allt hade det bara varit ett kort möte, men om så var fallet så gällde det nog inte längre. Raganan - Blair påmindes ännu en gång om att han inte visste namnet - verkade inte egentligen bry sig om Blair gick med eller inte. Trots allt hade de nyss träffats.
   "What's your name?"

[Blair har ju ingen koll på att Aisu gått och dött ):]

Xerxes blick blev mörk samtidigt som han vände blicken framåt. Aisu tyckte alltså inte om denna? Xerxes ledare ogillade denna varg? Skulle han se denna främling som fiende? Kanske borde han hugga vargen i halsen, nu när han var så nära. Det ända Xerxes skulle behövt göra var att vända sig åt sin högra sida, luta sig framåt och öppna käkarna. 
  Diskret lyssnade Xerxes på vargens hjärtslag, eller snarare så kände han dem, rörde vid dem: Vibrationer av muskler som kontrakterade kittlade honom under trampdynor och nos. Om han skulle ta bort luften från främlingens lungor skulle hjärtslagen med säkerhet öka i takt av rädsla bara för att därefter tystna. Så var det alltid, så gick det alltid till, när man dödade. 
  Men om främlingen inte var en fiende, främlingen hade ju trots allt inte varit helt säker på huruvida Aisu såg på honom, då skulle han dödat en oskyldig varg. Förvisso skulle han inte bry sig om individen i sig, vargar dog ju hela tiden, men han var relativt säker på att Tezuka inte skulle bli jätte glad om han kom hem släpandes på ett lik. Han var ganska säker på att ingen ledare var förtjust i att ha en medlem som gick runt och dödade hejvilt. Så han bestämde sig för att inte låta tänderna sjunka in i den bruna pälsen.
  "What's your name?"
  "Xerxes, yours?" svarade han simpelt, men tittade fortfarande framåt. 
  "Now, you made me a bit curious; how do you know Aisu?" Det var en lögn, egentligen. Nyfikenhet var knappast något som hörde hemma hos Xerxes men han visste att om han inte låtsades som om han var det skulle den andra gå illa kvickt. Så; mån om att inte skrämma bort främlingen byggde han upp en fasad. En fasad som dessvärre gjorde honom trött.

"Xerxes, yours?" Blair hummade, drog blicken längs landskapet.
   "Blair", svarade han tankfullt, innan raganan fortsatte.
   "Now, you made me a bit curious; how do you know Aisu?" Fakargen kastade en snabb blick på den andra, och fnös.
   "I made a deal with her", sa han rättframt. "And then I never showed up." Om Xerxes trodde att han skulle bli den första som Blair öppnade sig för, så trodde han fel. Fakargen höll blicken riktad framåt, men var fortfarande vaksam mot den andre. Vet visste hur raganan skulle reagera på ett sådant uttalande? Hittills hade Xerxes verkat rätt.. platt? Kall? Ointresserad?

"I made a deal with her... and then I never showed up." Xerxes vände raskt på huvudet mot Blairs håll, stannade upp; det var det enda som talade för att det fanns något känslosamt innanför raganans skallben. 
  Det lät som förräderi, men denna Blair talade så öppet om det, om hans svek, vilket gjorde att Xerxes tvekade på om så var fallet: Det kan inte ha varit så allvarligt, Blairs svek, om han nu inte höll det så hemligt. Eller så kanske den andre bara inte hade något samvete? Det fanns gott om sådana vargar i Numoori, men var Blair en av dem?
  Xerxes la huvudet på sne och såg en aning misstänksam ut.
  "Why now you really made me curious", sa han, vilket var halvt sant. Han ville gräva djupare, få reda på mer men att kalla honom "nyfiken" var alldeles för... oskyldigt. "What was the deal?" Det lät mer som en order än en fråga när han talade i en bestämd ton som sa, liksom Xerxes kroppsspråk, att man inte fick lämna honom utan svar.

Raganan stannade upp. Blair fortsatte något steg, så att han skulle ha utrymme att svänga runt och möta den andra. 
   "What was the deal?" Blair drog på munnen, men det var inget varmt leende. Han slutade omedelbart när såret stramade. Visserligen var han inte i skick att slåss, men raganans dominanta kroppsspråk triggade Blairs upproriska natur. Trotsigt såg han upp mot Xerxes, mötte den andras blick. Det slog honom hur mycket mindre han var. Det vore verkligen inte en smart ide att starta bråk. Trots det böjde Blair bak huvudet en aning i en avmätt min. Han svarade det närmaste han kunde komma till ett nederlag.
   "If Aisu trusts you, she should have told you." De gröna ögonen var intensiva som vanligt, men ägde nu en synlig trotsig glöd. "So maybe you're not supposed to know. Or maybe it's not your business." Han drog ett djupt andetag, grabbade snabbt tag i närmsta möjlighet att ta kontroll över situationen.
   "You aren't lovers, right? I don't wanna mess things up between you two."

Det var skrattretande, Blairs ord var skrattretande. Vid det här lagret ville Xerxes bara styra bort vinden från Blairs lungor och strypa honom till döds. 
  Xerxes visste bättre än att döda impulsivt, visste bättre än att gå till attack. Visserligen var han något irriterad på Blair men hanen hade tillräckligt med tålamod och självkontroll för att undvika att skapa bråk, vilket var tur för att han visste att skador inte skulle slippa undan Tezukas blick. 
  Hur förargad Xerxes än blev så kunde han dock inte förneka Blairs ord. Det kanske fanns sanning i dem; Aisu kanske inte litade tillräckligt på honom eller så hade han för låg rang för att få veta. Den tanken gjorde honom bara mer frustrerad.
  "You aren't lovers, right? I don't wanna mess things up between you two." Xerxes slängde huvudet bakåt och skrattade högt, men helt utan humor. 
  "Oh please", sa Xerxes och tittade på Blair med en brinnande blick, men mer än så uttryckte han inte. "She's my leader and you", sa han och klev närmare Blair tills han var så nära att deras bröstkorgar nästan nuddade, så pass nära att hårstråna snuddade vid varandra, "are way too weak to 'mess things up between us'." Det hade låtit som ett hot men egentligen var det bara Xerxes som konstaterade det uppenbara, eller det var i alla fall det som hade varit meningen. Han hade en tendens att omedvetet vara ogästvänlig. 
  Xerxes suckade och vände den nu neutrala blicken framåt, ovanför Blairs huvud, och försjönk en aning i sina tankar. Han borde skaffa sig en; en älskare, en partner, någon som kunde bära hans avkommor. Han var inte gammal men det var dags för att inte vandra ensam längre. Men var skulle han få tag i en partner? Det vill säga en varg som var tillräckligt skicklig och vacker för honom. Ingen var trots allt lika perfekt som Xerxes.
  "Tell me, Blair, were you and Aisu lovers?" Xerxes ändrade så snabbt ämne att man nästan höll på att få whiplash.

Fakargen fann sig egendomligt road av situationen. För en gångs skull struntade han i att försöka läsa den andras kroppspråk. Istället lyssnade han på de hårda orden, och drog på munnen när raganan kontrade. Ett lågt skratt lämnade honom, men faktiskt roat, till skillnad från Xerxes tomma skratt.
   "Boring", kommenterade han, och utan att säga mer. Fakargen gäspade, och skakade på huvudet.
   "Det har blivit lite dålig stämning här...", muttrade han för sig själv, och såg bort mot horisonten, mot Lövskogen. Ronia skulle inte vara hemma på dagar, så det fanns ingen mening med att stressa till eken.
   Fakargen gav Xerxes en lång, forskande blick, men bestämd sig för att det inte var värt det. Hittills hade mötet inte givit honom någonting, speciellt inte eftersom hanen inte kände Bambra. Nonchalant vände han sig om och började lämna platsen. Trots att han såg avspänd ut såg han bestämt till att hålla koll på förvarningen, så han skulle få hint om raganan skulle kasta sig mot honom. Den andra kanske uppfattade honom som svag, men han var erfaren nog att veta att ett ögonblick utan koll kunde kosta livet på en varg.

"Boring." Xerxes kunde inte göra mer än att tyst hålla med Blair.
  "Det har blivit lite dålig stämning här." Xerxes var på väg att säga att han också talade nordspråk, var på väg att förbereda en retande kommentar, men stoppade sig själv när han såg att Blair höll på att lämna platsen.
  "Leaving without saying goodbye? How very rude", sa Xerxes med en ironisk ton. Han lät dock Blair gå, ifall hanen inte ville ge svar på tal.

"Leaving without saying goodbye? How very rude" Blair stannade upp. Hållningen var avslappnad, men hans öron klippte till. Uppmärksamt. Sakta vände sig fakargen om. Han visste inte riktigt var den andre ville komma till. I hans ögon fanns det inget mer att tala om. Så länge han fortfarande var skadad tänkte Blair försöka hålla sig utanför slagsmål.
   "I'm rude", svarade han släpigt. "That's why people don't like me." Han sa inget annat, utan tittade bara på Xerxes med sin intensiva blick. Om inte raganan ville något, skulle han gå.

"I'm rude. That's why people don't like me." Xerxes la huvudet på sne. Hans ögon glittrade retande. 
  "Yeah, no, I think there are more reasons to why people don't like you."

Blair fnös åt svaret, men kunde inte hindra ett litet leende i mungipan.
   "Like what? Who could possibly resist this?" Han slog ut vingarna, med spetsarna pekades mot sig själv. Fundersamt undrade Blair om Xerxes såg samma sak som han själv. En senigt muskulös fakarg, ärrad och med något intensivt i blicken. Andra såg bara ytan, den charmiga unghanen som inte verkade ha skam i kroppen. Inte för att han hade något emot det. 
   Den här gången gjorde Blair inga försök att lämna platsen. Istället väntade han på respons.

Xerxes himlade med ögonen. So narcissistic, tänkte han och ignorerade helt att han själv var lite av en narcissist, kanske för att han själv inte ansåg sig vara en. Han var ju vacker och stark, en av de vackraste och starkaste faktiskt, så allt han sa var bara sanning, fakta. En narcissist skulle istället skryta om skönhet och styrka som inte fanns där, vilket var den stora skillnaden mellan Xerxes och en narcissist enligt hanens egna tankar.
  "Please", sa Xerxes med en uttråkad ton. "Every individual that is capable of seeing would resist that." Xerxes pausade och la huvudet på sne och fick ett retande uttryck. "... Actually, even a blind wolf would turn you down."

Bah! Som om. Blair tvivlade inte på att Xerxes såg sig själv som störst och vackrast. Han kände igen sig själv i hanen, även om han inte brukade gå särskilt långt för att trycka ner andra.
   "Oh really? How is your lovelife going?" Fakargen la huvudet på sned. Den vita pratade mycket, men levde han upp till allt? Den kalla attityden kunde lätt skrämma iväg mjukare vargar.

[Kvalitet :')]

"Oh really? How is your lovelife going?" Xerxes stelnade till, om endast för en sekund. Trots det förblev hans uttryck för övrigt oberört. 
  Xerxes hade få känsliga, svaga, punkter. Kärlek var en av dem. Det var inte för att Xerxes ogillade att vara ensam, för att han var rädd för att bli skrattad åt: De runt honom kunde skratta åt honom hur mycket de ville, han skulle aldrig bry sig, och ensamheten, den var hans vän, men ordet kärlek... det fick honom att minnas minnen han medvetet försökt sortera bort i åratal utan att ha lyckats. 
  Det var inte första gången hans minnen och tankar bemästrade honom själv: Ibland kunde han se hennes bärnstensfärgade ögon i höstlöven och om natten kunde svära sig se hennes svarta horn röra på sig genom träden bara för att upptäcka att det endast var de döda grenarna som svajade ensamt i vinden. Det var alltid småsaker.
 ”Probably better than yours”, sa Xerxes med en ton lika kall som den blåa blicken. Han tyckte sig smaka en besk smak på tungan när han uttalade orden.
 Xerxes gäspade, fejkade en gäspning som såg allt annat än fejk ut innan han vände sig bort från Blair med ett lika fejkat, och övertygande, trött uttryck.
 ”Why as much as I enjoyed our little chat”, sa han och började bege sig, ”I think it’s time for us to part ways. Väl mött.”

Konversationen haltade vidare med samma stela kontringar. Blair kunde inte säga att han blev besviken när Xerxes rundade av den, men fakargen undrade vad det var som fick den vita att ändra åsikt. Hade han träffat en nerv? Blair valde att inte kommentera. Istället svepte han bara med blicken över Xerxes, innan han också vände ryggen till och lämnade området. Inte förrän han kommit flera meter bort vågade han släppa på den ständigt cirklande vinden och förvarningen. Blair var alldeles för paranoid för att lita på den underlige raganan.

[Avslutat, om inte du vill skriva något mer.]