Det var en vacker natt. En lagom sval bris drog då och då genom de utspridda träden och fick deras lövverk att rassla. Månen hängde klotrund och blek ovanför henne, och isvargens redan vita päls blektes ännu mer i månens sken, i vilket hon draperades. De mörkt gula ögonen, färgade nästan bruna av ljuset runt omkring, sökte under tystnad efter något hon inte själv visste vad det var. Kanske något av värde, kanske något så enkelt som ett möte. Men chansen fanns ändå att det hon letade efter skulle finnas rakt framför henne, nämligen meningen. Det var det enda hon visste med säkerhet att hon ville hitta. Meningen. Men med vad? Och vad var meningen? Kärlek, familj, valpar, äventyr? Kanske inget av det; kanske allihop.
  Det var ingen existentiell kris, långt ifrån. Men på senare tid hade Duva funnit sig än mer angelägen att hitta det där som var just för henne. Hon tänkte på sin familj, hur kärlek och stolthet och lugn trängdes i blicken hos föräldrarna när de såg på sina valpar. Det var deras mening. Örn, den vildaste av syskonen, hade alltid pratat om att ge sig ut på galna äventyr och se världen. Det var hans mening. Och Svala, Duvas lillasyster, var en sann romantiker som blygt berättat om hur hon drömde om sin sagoprins. Det var hennes mening. Men vad var Duvas mening?
  Förvirrat ruskade hon på huvudet, som för att skaka av sig tankarna, och fortsatte framåt, badande i kallt månsken. Hon tänkte för mycket. Men hon var en grubblare; det låg i hennes natur. Oftast var hon glad och någorlunda bekymmerslös, men ibland försjönk hon ner i ett tillstånd av enbart grubbel, som nu. Och det kunde ta ett tag att helt och fullt återkomma till den fysiska dimensionen igen. Som tur var brukade hon inte ha svårt att göra det. Men kanske var detta en kväll som skulle förändra saker. Månen var full, och hade inte hennes mor Skata berättat att mirakel kunde hända under fullmånen? Duva fortsatte sin långsamma färd, med siktet inställt på något hon inte visste vad det var.

Numoorislätten. Här hade han befunnit sig många gånger. Inte av den anledningen att han gillade platsen eller uppskattade den. Xerxes varken gillade eller uppskattade någonting, alls. Möjligtvis var hans egna existens ett undantag. Numoorislätten var dock en ganska stor plats; dess nästintill trädlös slätt sträckte sig långt till väst liksom mot norr, söder och öst. Den var helt enkelt svår att undgå av geografiska skäl. Flocken Qu hade också sitt revir där. Det var i alla fall det som Xerxes hade fått höra, om det var sant visste han inte. Han hade aldrig träffat dem själv.
  Nu när han gick över det daggklädda gräset såg han ingen annan förutom sin egna skugga som den stora, bleka månen gav upphov till. Ingen flock i syne, ingen hjort, ingen fågel. Det var nästintill ett drömlandskap; inte i den mån att det var vackert, vilket det förmodligen var men Xerxes var för upptagen med sin egna skönhet för att kunna uppskatta någon annans, utan för att ingen främling var i närheten för att irritera honom. 
  Han fnös nästan åt tanken. Det var ju därför han var här, utanför Draugais revir, långt hemifrån: För att leta reda på främlingar med potential. Potential att bära hans avkomma, potential att ge hans barn den kraft och skönhet som han, tro det eller ej, saknade.
  Xerxes stannade till när han kom till toppen av den kullen han vandrat uppför.
  Långt bort kunde han se hur en hona, vars päls nästan lika vit som månen själv, vandrade långsamt över slätten, likt Xerxes hade gjort endast några sekunder sen.
  Xerxes tog ett steg framåt och började långsamt vandra mot främlingen.
  ”Good evening”, sa han med sin mörka stämma, med sin kalla blick och kollade på honans bakhuvud när han var tillräckligt nära, ett par meter för att vara exakt. Det gav honom tid att oförskämt, nästintill intimt, låta blicken dra sig över främlingens pälsbeklädda muskler. Det var inte en ragana, eller vren, så mycket kunde han säga. Pälsen var dock tjock vilket gjorde att han anade att hon hade nordligt ursprung, liksom han själv, och han tyckte sig se blåa nyanser i den vita pälsen.

Så djupt försjunken i tankar som isvargen var, så var hon i det närmaste onåbar. Hon ägnade omgivningen mycket liten uppmärksamhet, vilket kunde tyckas som slöseri med skönhet avsedd att imponera på en så otacksam varelse. Hennes ögon rörde sig långsamt över slätten, tittade men såg inte. Duva sträckte ut det ena frambenet, sedan det andra, i en monoton rytm - musklerna spelade under den tjocka, vita pälsen. Hennes ursprung hade givit henne kraftig päls och en robust kroppshydda, anpassad för liv i betydligt kallare klimat än det här. Men de starka, uthålliga musklerna var hennes eget verk; så mycket kunde inte naturen hjälpa henne. Många var milen hennes tassar vandrat, otaliga de steg de tagit.
  “Good evening.”
  Duva stannade när rösten nådde hennes medvetande. Snurrade runt lite så att hon kunde se på den som tilltalade henne. Ögonen vidgades en aning när hon svepte med blicken över honom, över hans imponerande krona och slanka kropp, klädd i samma färg som hennes egen. Aldrig hade hon sett horn på en vargs huvud. Och språket han talat på. Nimorian. Inte hennes modersmål, men ett språk hon behärskade väl.
  "Well, you're not wrong. But not until now, its real beauty is completely clear to me." Tikens mjuka, melodiska röst uttalade med lätthet orden, formade sig kring dem. Hennes röst stämde på något vis in i scenen - mjukt månsken, mjuk röst. Som om själva månen talade till honom. Det kunde tolkas som om hon gav honom en komplimang; men allt hon gjorde var att ge honom ett leende och vrida på huvudet för att spana mot horisonten. "You see … I was thinking. Or, more like overthinking." Hon gjorde en liten grimas, såg återigen på hanen med hornen. Över hennes ansikte låg ett vänt uttryck placerat, stillsamt, lugnt. Trots att hon var nyfiken på den här figuren, visste hon bättre än att kasta sig över honom med frågor han förmodligen ändå inte tänkte besvara. "Call me Duva, if you want to."

"Well, you're not wrong. But not until now, its real beauty is completely clear to me." Xerxes stod tyst kvar och följde sedan, långsamt, hennes blick mot horisonten. 
  "You see …" Xerxes kollade på främlingen igen och konstaterade hur mycket längre han var än henne. Han hade vant sig vid det nu; att nästan varenda varg han mötte var kortare än honom, vilket var varför han knappt konstaterade den detaljen längre. Han liksom bara antog. "I was thinking. Or, more like overthinking." När honan kollade på honom igen sonade han hennes uttryck, fortfarande förtegen. Hade främlingen en tendens till att vara tankspridd? Ofokuserad? Han var väldigt upptagen med att försöka hitta hennes negativa sidor, det var det han alltid gjorde när han träffade främlingar samtidigt som han helt och hållet ignorerade sina egna; fick sig själv att framstå som bäst i sitt egna huvud. 
  "Call me Duva, if you want to." Xerxes nickade vagt innan han sa, "Xerxes" och tänkte ”Duva? as in pigeon?”, men valde sedan att lämna frågan. 
  ”How come you were overthinking?”, frågade han istället.

Hennes mörkt gula ögon svepte lätt över hanen, studerade honom. Kronan han bar på huvudet hade kunnat sitta på en kronhjort, och den fascinerande henne djupt. Ragana? funderade hon. Det var de enda vargar hon kände till som bar kronor likt hans. I övrigt var hans kropp vit, liksom hennes, men han var bra mycket större än hon. Hans namn var Xerxes. Hon öppnade munnen litegrann och mimade namnet, smakade på det. Hon fann att det smakade bra.
    Xerxes ställde henne en fråga. Ja, varför? Visste hon ens svaret på det? Rastlösheten hade kommit över henne utan förvarning. Hon gav honom ett mjukt leende medan hon gav sig själv tid att tänka ut ett begripligt svar. “Lately, I've been feeling like something is missing. I don't know what … I just want to find it, you know.” Hon ryckte på axlarna. “I'm sorry. You probably don't want to hear that kind of stuff from a complete stranger. Too depressing, right?” Hon gaskade upp sig och log ett hjärtligt leende mot honom, betydligt mer livfullt.
    “So, now that we know why I am here, let's talk about you. What's your business here? Just wandering or having something more specific in mind?” Med äkta intresse tittade Duva på honom. Hon hoppades verkligen inte att den något deppiga starten på mötet skulle skrämma bort honom. Förmodligen var en pratstund precis vad hon behövde just nu, något som skingrade tankarna för en liten stund. Det vore ju dumt om hon fick honom att lämna redan.

“Lately, I've been feeling like something is missing. I don't know what … I just want to find it, you know.” En gång i tiden hade Xerxes kunnat relatera till honans ord. Men sen hade Aisu kommit, bjudit in honom Draugai och nu var Duvas ord bara... ord, som inte berörde honom. Därmed förblev hanen tyst.
  “I'm sorry. You probably don't want to hear that kind of stuff from a complete stranger. Too depressing, right?” Xerxes sa inget, tittade på hennes leende utan att erbjuda ett tillbaka. Pathetic, tänkte han.
  “So, now that we know why I am here, let's talk about you. What's your business here? Just wandering or having something more specific in mind?” Xerxes vände blicken bortåt, mot de fuktiga grässtråna som blänkte i månens ljus, innan han tog till ord.
  ”I’m searching”, började han men tystnade snart, bara för att fortsätta igen. ”More specifically; searching for a female to carry my offspring. An eligible female that is, of course.”


[Sorry för segt svar! Är lite sommarseg och har lite skrivkramp hehe]

Den vita hanen svarade inte, besvarade inte hennes leende. Han var ... kall, oberörd på ett sätt som Duva inte mött ännu. Det var konstigt, gjorde henne lite olustig till mods. Hon strök bak öronen en kort sekund, visste inte riktigt vad hon skulle göra nu, men så svarade han till slut på hennes sista fråga. Searching. Detta fick honan att spetsa öronen - var han som hon, kanske? Letade han också efter en mening? Men när han inte tystnade där, krympte hennes hopp med varje ord som lämnade hans mun. Han letade efter en hona som kunde bära hans avkomma. Någon som levde upp till hans uppenbart höga krav.
   Hade Duva varit en annan tik hade ordvalet - eller kanske själva samtalsämnet i sig - fått hennes kinder att blossa. Hon kanske hade börjat stamma eller känna sig generad. Men hon var inte en annan tik, hon var Duva, och Duva varken rodnade eller stammade eller kände sig generad. Hon mottog detta som hon mottog allting annat, med lugn.
   "I see." Hon tystnade ett slag. "And what is an 'eligible female' in your eyes, if I may ask? What are the qualities you're looking for, apparently?"
   Hon lyfte misstroget ena ögonbrynet. Rösten var stadig och bar henne med lätthet. Måhända berodde det på arvet hon bar, hennes vita päls och kraftiga kropp, att hon var en isvarg. När man levde i ett ogästvänligt klimat som mycket väl kunde kräva många valpars liv, var det inte konstigt att tala om att skaffa fler. Allt handlade om att säkerställa sitt eget blods överlevnad. Nu var hon inte överdrivet förtjust i raganan som framkastade detta påstående, men hon kunde inte förneka att det intresserade henne att höra hans kriterier, om så bara för att kunna slå ner honom på marken ifall hans krav var alltför högt ställda för att han någonsin skulle kunna hitta någon som uppfyllde dem.

[Ingen fara!]

"I see." Xerxes flyttade sin blick långsamt över slätten som om han hade sett något röra sig i ögonvrån. "And what is an 'eligible female' in your eyes, if I may ask? What are the qualities you're looking for, apparently?" Han vände tillbaka blicken och tittade på henne, ännu en gång.
  "En eligible female is a strong female, a smart female, a female who does not get distracted by trivial matter." Det var en finare, mer diskret, beskrivning av en hona som inte la mycket vikt vid känslor, en hona som inte lät sitt fokus svikta på grund utav känslor. "A female", fortsatte han, "who is not only cunning, but beautiful.
  "A female who is, not nearly but completely, perfect. After all, only the best is the good enough for the best." 

Duva lyssnade på hanens utläggning med viss skepsis. De egenskaper han radade upp lät inte som om de allihop skulle kunna finnas hos samma individ. Specificerat, ja, men måhända hade han alltför höga förväntningar? En sådan varg verkade inte ha vägarna förbi den närmaste tiden. Hoppades han att bara råka springa in i denne, skulle inte Duva hysa alltför mycket hopp.
   Only the best is the good enough for the best.
   "Indeed", sa hon utan att med en min avslöja ifall hon ansåg honom ha rätt om sig själv. 
   Han hyste höga tankar om sig själv, den saken var klar. Egenkär, nästan, eller åtminstone väl medveten om och med stor tilltro till sin egen förmåga. Egenskaper som kunde stjälpa en lika väl som de kunde hjälpa en. Duva klippte lätt med de triangelformiga öronen.
   “Good traits. Hard to find in one person”, spekulerade hon. “It's not everyone that manages to be completely perfect.”
   Hennes ord fick tolkas hur han ville, hon tänkte inte göra sig till. Ödmjukhet var något han kunde behöva en lektion i, men det var en lektion hon inte tänkte ge. Istället studerade hon honom ingående under tystnad ett litet tag, innan hon lyfte det vita, tunga huvudet. 
   “Where do you come from, Xerxes?” frågade hon med klar stämma.

"Good traits. Hard to find in one person. It's not everyone that manages to be completely perfect." Xerxes gav ifrån sig ett instämmande ljud, på gränsen till frustrerat. Han hade rest många mil, under flera månvarv och han började faktiskt tröttna på det till synes oändliga letandet. Xerxes hade inte varit särskilt optimistisk (det var han aldrig) i början av resan, han visste att främlingar hade en tendens att göra honom besviken, men nu kände han hur det lilla hoppet som han faktiskt hade långsamt tynade bort inom honom.
  Hopp. Han ville nästan fnysa. Hopp var en konstruktion för hjälplösa satar, enligt Xerxes. 
   “Where do you come from, Xerxes?” 
  "From the mountains in the north", svarade han innan han frågade: "And you?" och kollade på henne.
  "Judging by your looks; from the north as well?"

Hon slöt ögonen och nickade när han bekräftade att hennes misstankar om hans ursprung stämde, rörde den kraftiga nacken lätt upp och ner. Uppifrån bergen i norr. Med sina slutna ögonlock som kuliss målade hon för bråkdelen av en sekund upp en bild av hur det måste se ut, solen som glittrade i snön på de avlägsna bergstopparna. Hon måste tillbaka dit någon gång. Hon var en isvarg, längtan efter kyla och tystnad var djupt inpräntad i såväl hennes DNA som hennes hjärta.
   “Figured as much.” Han var ingen isvarg, åtminstone inte en vanlig sådan - hon kände inte till någon isvarg med sådana huvudbeklädnader. Men att han härstammade från kallare platser stod ändock tydligt. Hans päls var kraftig och tålig, och kanske gav hans färg henne undermedvetna ledtrådar - hursomhelst blev hon inte förvånad.
   “Judging by your looks; from the north as well?” frågade han, och Duva nickade ännu en gång, hennes gula ögon svepte lätt över hanen.
   “I am”, svarade hon. “Long time since I left it, though. You've been there lately? I really miss it days like this.”
   Ja, det var ingenting att sticka under stol med att hon saknade de kallare breddgraderna. Förmodligen berodde det på hennes blå blod. Hennes far brukade alltid le och säga att de hade blått blod i ådrorna istället för rött, och att det var isen och kylan som rann där.
   “Back to this search of yours. For how long have you been looking? Don't you get tired, don't you lose faith? What makes you so sure that you will succeed?”

“I am”, svarade Duva. “Long time since I left it, though. You've been there lately? I really miss it days like this.” Nej, det hade varit ett tag sen Xerxes varit där. Så pass länge sedan att det enda han kom ihåg av norr var den kyliga vinden, och, såklart, det som fanns kvar av hans gamla flock; döda vargars skelett. Långt ifrån hade deras lik mest sett ut som massor av döda hjortar. Bilderna kändes fortfarande färska
  Nej, det var länge sedan han befunnit sig vid de norra bergen. Senaste gången han var där hade han blott varit en tonåring. Nu var han vuxen: Det var alldeles för kort tid sen han befunnit sig där.
  ”No”, svarade han kort. 
  “Back to this search of yours. For how long have you been looking? Don't you get tired, don't you lose faith? What makes you so sure that you will succeed?” Xerxes suckade. Jo, han var lite trött, en aningens utmattad, och hur säker var han ens längre? Det var inte vanligt att Xerxes tvivlade på sig själv, faktum var att det var ytterst ovanligt, så pass ovanligt att han inte kunde komma ihåg när han gjorde det senast. 
  ”I am”, svarade han, ovanligt ärlig, och kollade ut över slätten, fick ett oläsbart uttryck som inte var lika kallt, inte lika odödligt. ”I am tired and I can’t remember how many days I have been wandering. What I do know, however, is that I am more stubborn than tired.”
  ”You said that you missed the north”, sa Xerxes utan att titta på henne, ”What is stopping you from returning?”

Svaret på frågan om han varit i norr på sistone blev negativt. Av någon anledning gjorde det henne lite tung om hjärtat — hon hade hoppats få höra något om hur det stod till där nuförtiden. Inte för att saker någonsin förändrades så särskilt mycket på de nordligare breddgraderna, men hon ville kanske höra det beskrivet, få landskapet klätt i ord. Få hjälp på traven med att minnas, för det var länge sedan hon senast satt sin fot uppe i norr. Kanske. Någonting sådant. Duva tvingade sig att släppa ämnet, eftersom Xerxes uppenbarligen hade lika lite att rapportera om deras gemensamma ursprungsplats som hon, och hon hade en förmåga att gräva ner sig rätt duktigt i minnen och sentimentalitet.
    "What I do know, however, is that I'm more stubborn than tired." Detta uttalande fick Duvas mungipor att dras upp en aning i ett milt, mjukt leende. "Determination is a good trait. As is perseverance. You might get pretty far with those."
    När frågan om varför hon inte återvände till norden studsade tillbaka till henne, fick den vita tiken något frånvarande i de honungsgula ögonen. Som om hon redan befann sig där, i tanken. "I have ... been wandering, like you, for quite some time now. I surely miss the north — that's where my home is, after all — but I'm looking for something, and I hope I don't have to return empty-handed. I miss it, but I miss other places too, places where I haven't been yet but still long for. Places I've heard of, and always wanted to see. Here's my chance. I would be stupid if I didn't take it."
    Ja, det var begäret att se som drev henne. Att få möta personer som hon inte hade mött annars. Hon hade aldrig tänkt på sig själv som en särskilt nyfiken individ, men det måste ha växt fram långsamt, allt eftersom hon insåg hur mycket som faktiskt återstod att se. Nu var hon på väg till ställen hon bara kände genom andra, och till ställen hon inte kände alls. Men att behöva vandra var ett futtigt pris att betala för att komma dit. 
    "Do I make any sense? I have a bad habit of trailing off, sometimes. But I ... I'd like to visit Shendu. The mountains. The forest of roses. Among others." Hon log lätt och klippte med de stora, fluffiga öronen. "Have you been there? Do you have some place, a specific place, you'd like to see?" 

"Determination is a good trait. As is perseverance. You might get pretty far with those." Xerxes tittade snett på henne en kort stund innan han ännu en gång tittade framåt.
  "Agreed", sa han. 
  "I have ... been wandering, like you, for quite some time now. I surely miss the north — that's where my home is, after all — but I'm looking for something, and I hope I don't have to return empty-handed. I miss it, but I miss other places too, places where I haven't been yet but still long for. Places I've heard of, and always wanted to see. Here's my chance. I would be stupid if I didn't take it." Hon kallade alltså norr för hem fortfarande. Xerxes hade slutat göra det för länge sedan, sedan han lämnade platsen för sista gången. Förvisso hade nog honan en annan historia, andra upplevelser, så han kunde inte döma henne. 
  Samtidigt undrade han vad hon letade efter. Letade hon, liksom han själv, efter en partner? Eller letade hon efter kunskap? Många vandrare han mött letade efter kunskap, inklusive han själv men det var långa år sedan han kallade sig för vandrare och vandrade med motivet att finna kunskap. 
  "Do I make any sense? I have a bad habit of trailing off, sometimes." Xerxes svarade inte. "But I ... I'd like to visit Shendu. The mountains. The forest of roses. Among others. 
 "Have you been there? Do you have some place, a specific place, you'd like to see?" Xerxes skakade på huvudet.
  "I have seen many places in this country. Shendu's not one of them. I have, however, seen the forest of roses, and I believe its name is Itrozo." 
  "Tell me, Duva, what is it you are looking for?"

Xerxes var inte pratsam, men det kunde kanske inte sägas att hon gav honom så många chanser att svara på de många frågorna i hennes långa monologer. Förmodligen babblade hon bara på för sig själv utan att Xerxes brydde sig alls. Men det var likväl länge sedan hon senast haft en pratstund med någon, och orden trängdes i munnen på henne, ivriga att komma ut. Det var ensamhetens lott, antog hon, att sakna någon att prata med så mycket att hon helt enkelt hävde ur sig allt över första bästa främling som råkade ha oturen att säga hej. Duvas blick lämnade Xerxes ansikte och vandrade iväg, långt bort över slätten till de avlägsna bergen som kunde skymtas i horisonten. Var det dit hon skulle bege sig härnäst? Hon måste erkänna; även om livet som vandrare innebar en valfrihet hon inte stött på dessförinnan, så var det på något vis stressande ändå. Hon blev rastlös av att helt sakna krav.
   “Tell me, Duva, what is it you are looking for?” Frågan drog henne tillbaka till nuet och hon rynkade pannan, samlade tankarna för att kunna svara ordentligt på den. Ja, vad var det egentligen? Att bara leta efter en plats kändes för platt på något sätt. En partner? Någon att leva med, någon som kunde skingra molnen i hennes skalle och få henne att glömma ensamheten? Hon var ensam, det var inget att sticka under stol med. En partner kunde säkert vara bra för henne. Men var det verkligen bara det? Sökte hon inte också upplevelser, kunskap om världen genom att se den med egna ögon?
   “I'm looking for … a meaning. Be it a partner, a family, a place, a memory — I honestly don't know. But I think I'm looking for something … something or someone that can make me feel like I'm home. Right now, I'm just wandering around, I lack a purpose. I'm hoping to find one. To know what's my role in life. That's what I'm looking for.” Hon sneglade upp på Xerxes med ett ursäktande leende. “It's a bit cliché, isn't it? It's a little hard to swallow, I know."

"I'm looking for … a meaning. Be it a partner, a family, a place, a memory — I honestly don't know. But I think I'm looking for something … something or someonethat can make me feel like I'm home. Right now, I'm just wandering around, I lack a purpose. I'm hoping to find one. To know what's my role in life. That's what I'm looking for." Xerxes kunde förstå henne. Faktum var att han själv befunnit sig där, letandes efter meningen med livet. Det var dock länge sedan, och när han tänkte tillbaka på sitt forna jag så var det som att vara inuti en främlings hjärna. Minnena före han träffat honan vid namn Aisu var så pass underliga för honom nu att de lika gärna kunde varit mardrömmar eller drömmar, overkliga. 
  Xerxes kände Duvas blick på honom. Han sneglade likgiltigt tillbaka.
 “It's a bit cliché, isn't it? It's a little hard to swallow, I know." Xerxes tittade på henne en lång stund innan han tog till ord.
  "No, no it's not", svarade han ärligt. "It's not hard to swallow." 
  Xerxes suckade och sträckte lite på halsen. Han borde dra sig tillbaka till flockens revir snart, och han tyckte att denna konversation började bli för personlig. 
  "I have to get going", sa han och vände sig, så att både hans blick och kropp var vänd mot Duva. Han sonade henne en sista gång. Denna hona var... inte en varg han ogillade, vilket var stort då han det var få vargar han inte ogillat under hela hans liv. Kanske skulle hon vara den rätta? Hon var ingen ragana, och det var fortfarande för tidigt att säga, men hon var den enda han hade träffat som verkade någorlunda duglig. 
  "Until next time", sa han och vände ryggen om, började vandra bort från platsen. "Don't die."

Xerxes tyckte inte att det hon sa var klyschigt eller svårt att svälja. Förmodligen var det bara av artighet — det var ett överutnyttjat ämne, det lät för pretentiöst. Hon var långt ifrån det, den härdade överlevaren hon var, men det hindrade inte andras uppfattning om henne från att bli just den när hon talade sådär.
   “You don't think so? You must be the first to say that.” Hon såg uppskattande på honom ett par sekunder innan hon sänkte blicken till sina tassar en stund när de båda stod där i tystnad, funderade. Hon var rejäl, och kanske mer tystlåten och tillbakadragen än vad man väntade sig av en varg av hennes kroppsbyggnad. Visst kunde hon tala sig varm om sådant som låg henne nära hjärtat, men hon hade inget intresse av att vara centrum för uppmärksamheten. Det passade inte henne, helt enkelt. Inte så att hon hade dåligt självförtroende, det var bara så att vissa personer trivdes med allas ögon på sig och andra tyckte bättre om att lyssna. Det var så det var. Så lite tystnad hade aldrig stört henne, ärligt talat var det nästan lite skönt, men så nämnde Xerxes att han måste börja röra på sig.
   “Oh.” Det var tråkigt, hon hade tyckt om samtalet. "I hope you'll find what you're looking for, eventually." Han granskade henne och hon tittade tillbaka, men hade ingen aning om vad han kom fram till. Spelade det egentligen någon roll? Hennes värde låg inte i vad andra tyckte om henne, det visste hon. Duva bet ihop käkarna och sträckte lite på sig när han vände sig om och började gå därifrån. Until next time … don't die. Märkliga avskedsord, men hon såg efter honom och så fundersamt, kanske precis tillräckligt högt för att han skulle uppfatta det men egentligen inte med avsikten att han skulle göra det utan bara till sig själv: “I'll try not to.”

[Vill du lägga till något så gör det, annars kan vi ju avrunda här<3]