Det var länge sedan Iwaku ätit något överhuvudtaget. Vandringen hade varit lång och som vanligt pushade han sig själv över gränsen. En dålig ovana kan man lugnt säga. Det fanns ingen anledning till att inte ta hand om sig själv. Han visste att Ethie hade bättre jaktdisciplin än han själv så han hade valt att inte söka upp henne inför jakten. Han var också på väg ut ur reviret för att hålla sitt ord. Han behövde inte spendera mer tid här än nödvändigt helt enkelt. Tezuka behövde inte fler anledningar till att ogilla honom. Han flinade lite svagt åt en tanke som slog honom. Hade det varit för några år sedan hade han nog stannat mest för att irritera henne, vad livet kan forma en till något nytt. Det var fascinerande. 

Ett stackars ungt hjortdjur hade vandrat in, vilse i döda skogen och det hade inte tagit lång tid för Iwaku att förfölja dess doft för att sedan jaga och tillslut döda varelsen. Så nu låg han nöjd och belåten på marken och tuggade på sin fångst. Blodet färgade hans mörkgrå päls till en svart röd nyans och den döda blicken var fryst på en punkt en bit framför sig. Med hjälp av öronen och sin fantastiska hörsel "såg" han sig omkring för att upptäcka eventuella faror eller främlingar. Än så länge var det tyst och han försökte hålla en någorlunda låg profil, även om han låg ganska öppet så syntes han knappt tack vare den tjocka dimman som låg omkring honom och trädstammarna. 

[Privat ^^]

Xerxes hade gått runt revirets gränser, patrullerade, när ett skri ekade mellan trädens döda stammar. Mer sugen på mat än nyfiken hade han begett sig mot ljudet.
  Nu vandrade han lugnt mellan träden, bland dimman som hans ljus gråa päls smälte in i. Trots den matchande färgen var det svårt att inte märka honom, med ett stor krona som han höll upp stolt, långt ovan marken. 
  Om det inte var den ståtliga kronan som drog till sig uppmärksamheten var det hanens skönhet; den intensiva iskalla blicken, den långa päls som aldrig tycktes få tovor, inte ens de långa hårstråna som släpades efter honom som han för övrigt behövde  klippas. Han hade dragit ut på alldeles för länge kände han nu när han kände hur den långa svansen saktade ned honom, tyngde ned honom. Han brukade klippa den, med hjälp av sin kraft, genom att skära av hårstråna med hårdpackad luft. Men den senaste tiden hade han istället tänkt på flocken, och sin plats i den. Han fann sig själv allt som oftast vilse i tankarna, trots att de hade börjat ta upp mindre och mindre tid av hans vardag ju mer han lärde känna de andra vargarna. 
  Trots hans osäkerhet så var en sak säker, och det hade det alltid varit; han var här för att stanna. 

Han drogs tillbaka till verkligheten när lukten av blod fyllde hans sinne och han kände hur hans mun vattnades. 
  Snart därefter såg han ett par hovar ligga på marken, intill dem en främmande varg. Var han en del av flocken? Han var osäker så istället tittade han bara på främlingen, slickade sig om läpparna och kollade ned på hovdjuret som täcktes av den vita dimman.
  "Enjoying your meal?" Inledde han med och kollade återigen på hanen.
  "Vet du vilka dessa marker tillhör?" 

Iwaku överraskades inte av främlingen som närmade sig honom. Det var trotts allt ett revir och han tvivlade inte på att Aisu hade det bevakat. Det gjorde honom en aning stolt, systern kunde man trotts allt lita på. Han önskade att han hade funnit rätt väg tidigare, innan Draugai. Bättre sent än aldrig, var något han fick stå för nu mer. Han försökte intala sig att det var så. Han studerade främlingen som nu befann sig väldigt nära i sitt inre. En vren, med lång päls och horn? Regana? Tankarna virvlade till när han funderade vidare. Vrenen talade och Iwaku flinade svagt, men knappt synligt. Han lät den mörkt turkosa tungan tvätta de blodiga käkarna när han höjde huvudet för att möta den vites blick. Hans kalla dimmiga ögon avslöjade honom direkt. Han var blind och ändå kunde han fokusera sin blick nästan exakt in i främlingens egna ögon. Många år av träning och precision låg bakom det. 

- Yes off course. Well needed meal. 
Svarade han med sin mörka röst, den var självsäker och uppriktig. Detta var ett ypperligt tillfälle att lära sig något om flockens medlemmar. Han tvekade dock, visste inte riktigt om han skulle förklara vem han är, eller låta vargen få sin egen uppfattning om honom. Utan bakgrund, utan fördomar. Han var trött på fördomar vid det här laget. Det var en möjlighet han inte ville missa, att skapa något nytt, från grunden. Båda med samma villkor. Hanen valde sedan att använda nordspråk och han harklade sig en aning innan han tog till orda. 
- Jag trodde att TDN var upplöst, jag ber om ursäkt om jag inkräktar på era marker. 
Sa han och reste sig upp. Det var nog först när Iwaku ställde sig upp som man förstod hur stor han faktiskt egentligen är. Grövre än sin jämlike mitt emot men ändå inte tunn, utan något slank kroppsmässigt. Han sänkte och höjde huvudet i en respektfull gest emot främlingen. Han fick anstränga sig för att inte hålla en allt för stolt och självsäker utstrålning, den hade trotts allt avslöjat honom förr.

När den andre mötte Xerxes blick såg han hur grumliga irisarna var, istället för att vara svarta. Han hade sett vargar med liknande ögon tidigare och visste vad det betydde, visste vad det innebar. Men han sa inget. 

"Jag trodde att TDN var upplöst, jag ber om ursäkt om jag inkräktar på era marker." Xerxes ögon smalnade. Hanen var alltså inte en del av flocken. Men ändå hade främlingen lyckats hitta föda, och lyckats hitta ett sådant stort djur att döda, något som var svårt att göra i Döda skogen. Det gav honom en misstanke om att främlingen faktiskt kände skogen, tillräckligt väl för att kunna överleva i den. Om så var fallet, hur visste han inte om att Draugais revir låg där? Möjligtvis var det länge sedan vargen befunnit sig på marken som nu tillhörde Draugai. Möjligtvis hade denna mark tillhört denna "TDN" en gång i tiden. 
  Xerxes visade inga tecken på sina misstankar ändå fast han inte kunde låta bli att fundera ännu lite till.
  "Du inkräktar på Draugais mark; Gå." Sa Xerxes simpelt, efter en stunds tystnad. Tonen var knappast hotfull, däremot auktoritär, men orden pekade på något annat.

Detta var alltså inte ett tillfälle att slingra sig runt något. Det var en värdig väktare, ingen man kunde lura sig till ett enkelt samtal. Iwaku flinade tydligt, nöjt denna gång då orden påminde honom om tiden då han själv vandrat ordentligt. Han hade stött på många väktare för revir genom vandringarna och han hade också lärt sig hur man skulle hantera dem på olika sätt. Denna gång hade han däremot en bättre utväg än vad han hade haft om han faktiskt inte tillhört Draugai redan. 
- Aisu har valt med omsorg. 
Sa han och nickade åter igen emot vrenen. Det gladde honom att Aisu kunde ta hand om flocken, men nu vad det dags att hon återvände så att de kunde diskutera flockens framtid. Han undrade hur många nya medlemmar som egentligen hade kommit. Skulle han behöva bevisa för alla nya medlemmar att han var den rättmätige ledaren? Det skulle bli krångligare än vad han förväntat sig, men till sin glädje fanns Erakan kvar. Dessutom med högre position och därmed ett gott inflytande. Han behövde denne på sin sida troligtvis. 
- Hur mycket vet ni, nya medlemmar om flockens historia? Draugais historia?
Hans röst var kall och hård. Visade sig från sin sanna sida och den var inte alltid den trevligaste, men han visade alltid sina medlemmar respekt samtidigt som han krävde den tillbaka. Han sträckte upp sig, tog sin plats och hållning som han naturligt äger. Han hade mycket erfarenheter, både från flockliv och som ensam vandrare. Han hade erfarenhet av att vara medlem i en flock, där man började på botten och fått jobba sig uppåt. Han hade haft det extra svårt i TBB, med tanke på hans förflutna från Qu. Han hade trotts det ganska snart jobbat sig upp till en rådgivarplats och högra hand. Han hade innan det vandrat två långa perioder i livet. Både som väldigt ung och i tonåren. Så det var inte konstigt att han utstrålade både självsäkerhet, kunskap och stolthet.

"Aisu har valt med omsorg." Xerxes lät ögonbrynen bilda ett v i pannan. Hanen visste vem Aisu var, han måste vetat att det här var Draugais marker, men hur visste han det? 
  Vem är du?, tänkte Xerxes, kollade på honom från tass till öra och försökte minnas ifall Aisu berättat om någon hane som såg ut som honom, men hur mycket han än funderade, rotade i sitt minne, så kom han ändå fram till att det var en främling som stod framför honom.

"Hur mycket vet ni, nya medlemmar om flockens historia? Draugais historia?" Xerxes tittade tyst på hanen en stund, tittade in i främlingens blinda ögon. Trots att hanen var blind kändes det som om de grumliga pupillerna borrade hål i hans huvud. 
  Det verkade som om hanen Xerxes hade framför honom visste mer än vad Xerxes gjorde. Främlingen var ett steg före Xerxes, eller snarare; Xerxes var ett steg efter.
  "Jag kan bara tala för mig själv." Började Xerxes lågt. "Men förmodligen mindre än du. Vem är du?"

Iwaku gissade att hanen blev fundersam, eftersom denne både blev tyst och verkade vänta, fundera mer. Det var en reaktion han ville framkalla och han hade lyckats. Att sätta denne ur spel på något sätt. Även fast han inte ville framkalla något missnöje. Han ville helt enkelt bara veta hur de nya medlemmarna skulle hantera det hela. Dessa frågor som skulle uppkomma, ja det var ju tur han fick ta dem på tur man hand med vissa av medlemmarna. Så att det inte blev ett stort frågetecken när han väl presenterades för dem alla på nytt. Konstig känsla. Att halva flocken kanske inte ens visste vem han är? Wow. Mäktig tanke. Han undrade hur Aisu tänkt där, kanske hade hon trott att han aldrig skulle återvända? Han behövde tala med henne, snarast. Han hade redan börjat bli otålig i detta väntande. Att när han väl bestämt sig för att återvända så var hon inte ens här. Föga irriterande faktiskt. 

Ett svagt hummande skratt lämnade honom då hanens sista mening nådde hans öron. Ja det stämde säkerligen. Och den andre förstod nog inte hur rätt han faktiskt hade. Det var en härlig ironi i det hela och på något sätt var det mer lättsamt att tala om det då. 
- Jag är Iwaku. Draugais skapare, tillsammans med min syster Aisu och Fiero. 
Hans leende var kvar när han slöt käftarna igen efter att han talat klart. Han var också road av tanken att Aisu valt att utelämna sin tillfälliga position som General. Väldigt intressant. Däremot förstod han att en utebliven tillrättavisning skulle ske, att tillrättavisa sin syster för det skulle föra fel signaler till de nya flockmedlemmarna. Även om han väldigt gärna hade satt henne på plats då han ansåg det respektlöst både mot honom som ledare och bror. 
- Men som jag förstått det så har Aisu inte nämnt något om mig?. Intressant, nog om mig.. Vem är ni?

Xerxes ögon vidgades en aning. Detta var Iwaku, skaparen av Draugai han tittade på, och pratade med, och han hade inte vetat om det. Han hade bett Iwaku att gå. Han stängde ögonen och suckade trött. Why thank you, Aisu, tänkte Xerxes och öppnade ögonen igen, tittade på den mäktiga hanen framför honom. Han noterade samtidigt att Iwaku var något större än Xerxes själv. Det var ovanligt; att någon var större än Xerxes. Han visste inte riktigt hur han skulle känna inför det. Men att för första gången inte vara den längsta var inte det som Xerxes fokuserade på just då. Istället böjde Xerxes huvudet aning i en liten bugning. Det var snarare mer en nickning än bugning. Trots det var Xerxes genuint respektfull mot Iwaku och såg honom för den han var; Draugais ledare.
  "Jag ber om ursäkt." Sa Xerxes och rätade på huvudet igen. 
  "Nej, Aisu har inte berättat någonting om dig, i alla fall inte för mig. Till hennes försvar har jag inte tillbringat väldigt mycket tid här med varken henne eller flocken. Jag har precis kommit tillbaka från ett uppdrag och snart efter att jag kommit hem lämnade hon flocken." Förklarade han.
  "Jag är Xerxes. Väl mött, Iwaku." Sa Xerxes med en ton som var svår att tolka: Mjuk, men inte särskilt vänlig och samtidigt långt från hotfull. 

"Men om du är tillbaka, skaparen av Draugai, borde inte du ta över Aisus roll, tills hon kommer tillbaka?" Frågade Xerxes och kände hur nya frågor dök upp i samband med att hans andra fick svar.

Iwaku lyssnade till orden. Aisu hade gett dem nya uppdrag. Intressant. Han förstod att han lämnat flocken i precis rätt tassar och kände mer stolthet över sin syster. Det hade alltså inte varit några problem för flocken att förflytta sig och slå sig ner på ett nytt ställe. Han undrade dock varför Aisu valt döda skogen. Här kunde inte en flock frodas på samma sätt som vid bättre jaktmarker, men det var en bra plats att hålla i försvar så det fanns ändå ett bra syfte med valet. Eller så hade Aisu en annan anledning. Han visste trotts allt inte. 
- Trevligt att råkas Xerxes. 
Sa han och nickade respektfullt tillbaka emot hanen. Ja han visade alla medlemmar respekt, speciellt nu, nu när hans roll var osäker och stod lite på spel. Fast han tvivlade inte på att Aisu skulle välkomna honom som ledare, det var snarare de nya flockmedlemmarna som var de osäkra kortet. Om de skulle följa hans order framför hennes. Speciellt Tezuka. Han visste mer eller mindre hur tiken redan fungerade och han visste att hon skulle vara svår övertygad. Precis som Thzuki och Bushi var tiken säkerligen ordentligt envis. 
- Det är mer komplicerat än så. Jag kan vänta. Tills Aisu återvänder.
Sa han och flinade lite svagt. Det var ganska ironiskt att Xerxes inte ifrågasatte något av det han sa. Han hade med glädje sett att denne hade tagit över ledande rollen istället för Tezuka när Aisu begett sig iväg. Det hade varit ett bättre val. Fast om hanen är relativt ny förstod han varför denne inte blivit vald, såklart. 
- Vad har du tidigare gjort, innan Draugai?

"Det är mer komplicerat än så. Jag kan vänta. Tills Aisu återvänder." Xerxes undrade vad det var som gjorde det så komplicerat men visste bättre än att fråga. Istället nickade han.
  "Då väntar jag tålmodigt på din och Aisus återkomst." Sa Xerxes. 

"Vad har du gjort tidigare innan Draugai?" Xerxes fnös och kollade sig omkring, slet bort blicken från Iwaku för första gången på länge. Ja, vad hade han gjort? Och hur mycket av det var passande att berätta för Iwaku? 
  "Åh, jag tvivlar på att du vill höra." Sa Xerxes. Främst för att det var sanningen men också för att det var mycket enklare att säga än att berätta allt genomgående. För att om han skulle berätta det mer genomgående visste han att han skulle behöva påminnas om henne och hur känslokall hanen än var ville han inte påminnas om henne.  
  "Vandrat." Sa han simpelt och log ett snett, falskt leende ändå fast han visste att Iwaku inte kunde se det. Xerxes trodde om han kunde övertyga sig själv, kunde han övertyga Iwaku om att det var så simpelt. Xerxes lyckades inte övertyga sig själv. Istället kände han hur minnena långsamt började uppenbara sig framför honom. 
  Han visste inte vad han skämdes mest för; att han fortfarande kände en sådan stor smärta eller att anledningen till smärta var kärlek och en mycket syndfull sådan. Inte för att hanen brydde sig särskilt mycket om han syndade eller inte.

Smärtan var tydlig på insidan och han kände hur hjärtat bankade hårdare, misshandlade hans revben. Men på utsidan var han lika kall, lika hård, som alltid.
  "Och du?" Frågade Xerxes, efter en stunds tystnad. "Vad fick dig att lämna Draugai?"

Iwaku klippte till med öronen för att snappa upp ljuden tydligare och se bättre. Det höll honom alert att kunna se på ett annorlunda sätt. Genom vibrationer som ljud ger ifrån sig, små som stora. Han hörde på hanens andning att denne enkelt kunde behålla lugnet på utsidan, men han kunde även höra en svag förändring i dennes hjärtslag. Det var ett avlägset ljud, men när hjärtat slog hårdare kunde han urskilja det från andra ljud. I vanliga fall inte alls. Denne dolde något, men Iwaku tänkte inte göra denne mer illa till mods, det var inte så man gjorde sig bekväm i en ny flockmedlem sällskap direkt. Även om han i vanliga fall älskade att pusha vargar till det yttersta. 
- Vandrar gör vi nog alla under olika perioder i livet. Olika länge.
Sa han som svag och indikerade där med att han själv också gjort det. Men eftersom han är född i flock, så har flocklivet alltid legat honom varmt om hjärtat. Äventyr och kunskap hade däremot lockat honom tidigt ifrån flocken, redan som valp. Efter han blivit blind. Han hade sedan återvänt för att bli en del av TBB och efter det hade han åter igen tagit upp vandringen. 
- Jag blev överrumplad i kriget. Så jag var tvungen att reda ut vissa saker med mig själv. Det gör jag bäst vandrandes, ensam. 
Han försökt förklara det så enkelt som möjligt. Det hade slagit honom ganska hårt att Aisu och han själv hade olika syn på flocken och att hon i stridens hetta tagit kommandot. Han hade länge avskytt henne för det, men det hade också fått honom att öppna ögonen för vem han egentligen är och vem han vill vara. Det hade helt enkelt inte varit samma sak. Och nu var han här, redo att ändra på allt. Han sträckte ytterliggare på sig. 
- Nu är jag här, redo att ta ansvar för mina misstag. Trivs du i flocken?

Xerxes lyssnade tålmodigt på Iwakus ord; utan att uttrycka, något inte ens fysiskt även om han visste att Iwaku ändå inte kunde se. 
  "Nu är jag här, redo att ta ansvar för mina misstag. Trivs du i flocken?" Xerxes stod tyst en stund, funderade. Han ogillade inte flocken... man han gillade den inte heller. Aisu hade han tyckt var en bra ledare, av det lilla han sett, och tryggheten att dela föda med andra var ovärderlig. Men han kände sig fortfarande vilse, en aning, eller snarare visste han inte var han själv stod, var hans plats var. Inte för att det egentligen ställde till med problem, han uppträdde fortfarande dominant, kanske inte lika mycket som han gjort förut efter att ha konverserat med Elphaba men han höll huvudet högt och sa det han ville. Än hade han inte hamnat i för mycket trubbel för det. Dessutom var det för tidigt att säga, han hade trots allt spenderat minst hälften av tiden i flocken utanför reviret, på uppdrag.
  "Det är för tidigt att säga. Vissa gillar jag dock mer än andra." Sa Xerxes till slut. "I guess that's a given." La han till, något trött. 
  "Well, jag ska inte störa dig mer, Iwaku." Xerxes vände på sig, åt det håll han kommit ifrån. Nu skulle han själv försöka hitta ett byte. 
  "Smaklig måltid." Sa Xerxes över axeln, fast det lät som om han egentligen inte riktigt brydde sig.
  "Till we meet again."

Iwaku var stilla, tänkte inte hindra hanen att gå sin väg. Han såg ner på sitt byte, det var större än något av de flesta byterna som rör sig i detta område. De kunde dela, han hade snart ätit sig mätt och det fanns gott om kött kvar. 
- Hungrig?
Hans ord hann lämna honom innan hanen hade tagit sig allt för långt bort. Han ville bli störd, det var intressant och han kunde inte tygla den lilla nyfikenhet som brann inom honom. Den visade sig i hans ansikte och väl spetsade öron. Blicken, var som vanligt bara död och kall, av verklig anledning. De speglade inget som fanns på insidan. Han hade enkelt att dölja känslor om han ville, det fanns inte så mycket att uttrycka sig igenom när ögonen var livlösa. Ansiktsuttryck var enkelt att kontrollera. 
- Det kommer alltid finnas individer man trivs mer med än andra. 
Hans ord bekräftade bara det Xerxes sagt. Varför var denne så mystisk, instängd? Han flinade lite åt tanken. Han visste precis, man hade alltid sina egna anledningar men Iwaku hade en gång i tiden varit exakt likadan. Det hade ändrats med tiden och han valde numer vilka individer han skulle dela sin kunskap med och vad han skulle berätta.

"Hungrig?" Xerxes stannade upp och stod tyst en stund, övervägde vad han skulle göra, innan han vände sig om och närmade sig Iwaku igen. Han log skälmskt åt Iwaku när han därefter närmade sig bytet och la sig ned bredvid det.
  "Jag har en känsla av att jag kommer gilla dig." Sa han, en aning roat och med ett flin, innan han bet tag i köttet, tog en tugga. Hanen suckade en aning när han kände smaken av blod, kände hur köttet fyllde tomrummet som hans mage förut så gärna velat fylla. 

"Hm..." Xerxes höjde huvudet från djurets ben och kollade på Iwaku ännu en gång. Hanen slickade sig om den nu röda munnen innan han ännu en gång talade.
  "Jag noterade att du både kunde tala nordspråk och nimorian. Vilket av dem föredrar du?" Frågade Xerxes. Därefter fortsatte han att äta under tystnad, den isblåa blicken fäst på Iwaku.

Iwaku log belåtet till hanen då denne valde att styra tillbaka stegen till bytet och honom. Det var intressant, även om samtalet inte hade något större djup så trivdes han fantastiskt bra i dennes närvaro. Ovanligt, mycket ovanligt. Det verkade även som om Xerxes tyckte detsamma. Och vad behövde inte Iwaku om inte vänner? Nu när Fiero antagligen inte skulle återvända. Han behövde någon han verkligen kunde förlita sig på då. Tiden fick utvisa om Xerxes var någon man kunde lita på.
- Jag talar båda utan bekymmer. Jag brukar rätta mig efter sällskapet. Född med Nordspråk men min första ledare talade mestadels Nimorian, han lärde mig även förstå Cazari.
Sa han och mindes tillbaka. Det var så länge sen, men minnena var glasklara. Mest för att det var minnen med riktiga bilder, från den tid då han kunde se med sin riktiga syn. Han mindes allt Dolor hade lärt honom och han var för alltid tacksam för att han hade fått ha "Dolor" som far istället för Malvado. 
- Vilket föredrar ni?

"Mitt modersmål är nimorian, men kan, som du kanske märkt, behärskar jag nordspråket också. 
  Jag föredrar att byta mellan de båda, som du kanske har märkt. Vissa ord, vissa meningar... låter helt enkelt bättre i det ena språket. Dels det, dels så blir man utmattad efter ett tag av att försöka översätta och samtidigt vill man upprätthålla grammatiken och uttalet." Förklarade Xerxes och tog en till tugga. 
  "Jag förstår dock ingenting på cazari, inte för att jag funderar på att ändra på det heller." Sa han lågt efter att ha svalt köttet. Han tystnade därefter ännu en gång och tittade på Iwaku under tystnad innan han tog till ord ännu en gång.
  "Din första ledare? Vad hette denna?" Xerxes la huvudet en aning på sned och fick ett svårtolkat uttryck; det var på gränsen till att vara skälmskt men hanen log inte utan det var som om hans ögon log istället, utan vänlighet dock utan fientlighet samtidigt. 
  "Bör jag känna till denna ledare?" Frågade Xerxes och tog ännu en tugga, lät pälsen färgas ännu rödare.

Iwaku nickade, lyssnade mest medan den andre talade om varför han valde det ena språket framför det andra. Det var ett trevligt samtal över en bit mat helt enkelt. Han funderade över det där med Cazari. Han borde leta upp någon som känner till språket mer. Han var ytterst ringrostig, eller snarare hade han inte lärt sig några nya ord eller meningsbyggnader på år och dagar. De han lärt sig kunde han förstås flytande, utan problem. Tankarna gick genast till en tik han mötte i Byomi, innan Draugai valde att flytta. Artemis. Hon kunde lära honom bättre Cazari. Skulle han sjunka så lågt att söka upp henne för att be om hjälp? Kunde han sänka sin stolthet? Erkänna att han inte kunde allt. Kanske.
- Dolor, tidigare ledare av Qu.
Sa han med respekt och värme. En av de få vargar Iwaku verkligen brytt sig om och älskat som en äkta familjemedlem. Vilket var ovanligt, då han knappt hyst ett uns av känslor för sina egna valpar. Eller direkt för sina syskon heller. Han valde med noggrann precision vilka som skulle betyda något och vilka som inte gjorde det. Om han var helt ärlig och skulle behövt välja mellan Aisu och Fiero, hade han troligtvis valt Fiero. Han är den bror han aldrig fick. 
- Det var länge sedan Dolor gick bort. Han är en del av Numoori's historia, som så många andra välkända namn. Allt är relativt, man bör veta vad som är viktigt här och nu. Men jag kan inte stoppa dig om du vill veta mer om det förflutna. 

Xerxes hummade lågt. 
  Xerxes visste vilka QU var. Det var nästintill omöjligt att inte ha hört talas om dem ifall man varit på vandring och hört berättelser längst vägen. Och lika omöjligt var det att inte veta vilka de var ifall man hade ett intresse för Numooris historia, som Xerxes hade, då de genom tiderna haft en avgörande roll i krig. 
  Men trots alla historier Xerxes hört hade han aldrig hört namnet Dolor. I och för sig hade han knappast alls hört namn på sin resa genom de nordliga delarna av Numoori. Kanske hade det dels att göra med att han var ganska ointresserad av namn och hellre ville höra om handlandet och krigen i sig. Men faktum var att Xerxes hade memorerat många namn, många ledares namn så hur kom det sig att han inte visste vem Dolor var? Det måste ha varit innan Xerxes tid, alltså innan han lyckades rymma från sin flock.


"Dolor..." Sa han lågt för sig själv, la namnet på minne.
  "Jag har aldrig hört talas om honom." Sa Xerxes lågt. "Trots alla historier jag hört." La han till, men det var mer för sig själv än Iwaku.
  "Jag antar att det är oundvikligt, att inte få reda på alla namn alltså, när man levt isolerad större delen av sitt liv." Sa han något trött, men utvecklade det inte. Något mörkt fladdrade förbi i hans ljusblå ögon när hanens tankar ännu en gång började röra sig bort, bort till gamla tider, till hans gamla flock. 
  Xerxes suckade och tvingade bort tankarna.
  "Mivria är nuvarande ledare, om jag minns rätt. Tog hon över efter Dolor?"

Iwaku funderade, men ja det måste varit så. Han hade inte haft super koll på ledarna efter mer än att han visste att hans mor hade varit det och är fortfarande? Eller var hon? Han insåg att han inte sett någon i Qu på väldigt länge. 
- Ja exakt hur det övergick till min mor vet jag inte riktigt men Dolor gick bort av hög ålder för flera år sedan. 
Sa han och man kunde höra på hans stämma att det inte var något han trivdes med. Han saknade hanen faktiskt och det var en känsla som han sällan behövde hantera eller handskas med. 
- Dolor var med i de stora kringen mot Devils och TBB, TDN. Han var en sann krigare som tog över ledarrollen när Weed mördades av Ascar, Fieros mor. Han växte in i rollen som ledare under mina valp år och han blev en förebild. 
Sa han med ett uns av värme i sin röst. Han talade gott om Dolor, men gick även in på lite mer historia. Deras flock, Draugai hade lite delar från alla de andra. Fiero som ursprungligen kommer från Devils pga Ascar, Aisu och han själv som kommer från Qu och hans egna insats i TBB. De var som en flock där man tog in alla som inte passade in i dem andra. Han hade lärt sig att alla förtjänar en chans och med träning, samt hög disciplin och respekt kan alla få ett bra hem i Draugai. Tillsammans blir dem starka och han skulle se till att deras vision gick ut till alla i Numoori. Att alla kunde finna en plats hos dem. 
- Vart har du vandrat tidigare, bara i Numoori eller utanför?

"TDN..." Sa Xerxes lågt, snarare till sig själv och tittade fundersamt ned på den blodiga hoven som låg emellan hans utsträckta framben. 
  "Wait..." Sa Xerxes och tittade upp, med samma fundersama uttryck; ögonbrynen format som ett V.
  "När du säger TDN, menar du då The Dark Nation?" Iwaku hade förut nämnt TDN, men Xerxes hade inte tänkt på att bokstäverna faktiskt kunde stå för något. Inte bara det, Xerxes trodde, eller snarare var säker på, att The Dark Nation inte hade sina marker vid Döda skogen. När Iwaku då frågat om TDN hade han inte lyckats koppla det med The Dark Nation. 

"Vart har du vandrat tidigare, bara i Numoori eller utanför?" 
  "Jag är född i Numoori och Numoori är den enda plats jag någonsin satt tassarna på. Så nej, jag har inte vandrat bortom bergen. 
  Jag har hört att det endast finns ännu mer kyla och snö bakom de Norra bergen. Låter knappast värt mödan.
  Själv, Iwaku? Har dina tassar någonsin färdats bortom Numooris trygghet?"

- Ja precis, The Dark Nation.
Svarade han och nickade intygande. Han använde sig ofta av förkortningar på de flockar med alldeles för långa stavelser. Det var mer eller mindre tröttsamt att uttala deras fulla namn. Han tog en tugga till av det saftiga köttet, men han började bli mätt. Så han malde ordentligt med käkarna, nöjt endast av smaken. Känslan av köttet mellan käkarna. Han lyssnade till hanens historia och nickade. 
- Jag vandrade mycket redan som valp, korkat men lärorikt. Jag vandrade i tonåren även utanför Numooris gränser. En lång resa, som tog en del av mina år. 
Sa han och nickade. Han hade varit försvunnen en lång tid. På Dolors intiativ kan man säga. Han hade pushat Iwaku att upptäcka, att lära, att finna sig själv utan andra som påverkar. Och det hade han verkligen gjort, en del av sig själv som var mörk och bitter. Den delen hade sakta falnat bort och fanns inte riktigt kvar längre. Det trivdes han med, men troligtvis hade den mörka delen i hans uppväxt tagit över för att han behövde släppa fram det. Det hade Dolor vetat om redan då. Annars hade den troligtvis ätit upp honom inifrån och ut, som med syskonen. Fadersfiguren hade troligtvis räddat hans liv. 
- Bortom bergen finns Glaciären, en ödeläggande plats för den som inte vet vad en ger sig in på. Jag hade turen att möta en varg som levde där, som kunde visa rätt vägar att ta sig fram på. 

Xerxes tystnade ett tag och tog in det Iwakus ord; han hade alltså likt Xerxes vandrat i sina tonår. Hade han drivits på flykt liksom Xerxes? Det lät inte som det, det lät som om det snarare hade varit ett val. Förvisso hade Xerxes vandring också varit ett val i grunden men han hade knappast haft många bättre alternativ. Faktum var att valet att sticka från sin flock förmodligen var det smartaste valet Xerxes någonsin gjort. Möjligen var valet att förstöra en ungvargs ena öga i straff för att han attackerat Xerxes det valet han gillade mest men ändå. 
  Det drog lite i hans läppar när han tänkte på Midnight. Nästa gång skulle han inte bara ta hanens öga utan också hjärta. Det var inte bara ett hot, utan ett löfte.
  "Vad var det som fick dig att vandra?" Frågade Xerxes efter att ha lyckats komma tillbaka till verkligheten.

Iwaku lyssnade och funderade lite grann. Skulle han blotta hela sitt livshistoria här eller inte? Vad hade han egentligen att förlora. Det var såhär man fick vargar att förstå en, lita på en. Det hade alltid Dolor förklarat för honom men det hade aldrig fallit honom in att någonsin dela sitt liv med någon annan på det sättet. Det hade heller aldrig varit någon som frågat då han sällan ger intryck till att vilja tala om saker med andra. Så nu när någon faktiskt frågade rakt ut var han tvungen att överväga alternativen. 
- Som valp för att jag inte kände någon samhörighet med Qu, jag ville veta vad mer Numoori hade att erbjuda. Som tonåring ville jag se mer av världen. 
Sa han med sanning i sina ord, med viss modifikation. Han hade också haft personliga anledningar, men det var kanske inte de första man talade om. Som valp hade han börjat vandra för att finna sin biologiske far, för att se vart hans rötter kommer ifrån. Det hade varit en besvikelse. 
- Vad fick dig att vandra?

Iwakus ord fick ett nytt intresse att komma till liv inom Xerxes, gav nytt bränsle till hans vaga nyfikenhet. 
  "Vad var det som gjorde att du som valp kände dig som annorlunda från resten av Qu? Jag antar att det var det du menade med att du inte kände någon samhörighet." Sa han lågt.

Xerxes skrattade lågt, men utan humor, när Iwaku frågade om varför han hade vandrat. Åh, vad han hatade sin fader och hans flock. Bara tanken på dem fick hans synfält att färgas rött och hjärtat, liksom blodet som lugnt pulserade i hans ådror, blev kallt.
  "Vad som fick mig att vandra?" Sa han och slickade sig om läpparna, kände hur irritationen lugna ned sig lite inombords ändå fast han fortfarande kunde känna hatet gentemot sitt tidigare liv pulsera under sitt skalben. 
  "Frågan är snarare varför jag inte gav mig av tidigare." Svarade han ärligt men utvecklade det inte mer än så, in än såvida Iwaku inte ville. Det var fortfarande ett känsligt område, en Akilles häl, men för Iwaku kunde han tänka sig att berätta det om han var tvungen, trots obekvämheten. Men om Iwaku inte ville, inte fortsatte fråga, skulle han tills vidare undvika ämnet.

Iwaku satte sig upp och slickade rent blodet runt käkarna och även det som droppat ner på frambenen, tassarna. När han var klar tog han sig upp i en sittande ställning istället för att variera. Han var också på väg bortåt, men än så länge var samtalet alldeles för intressant för att gå ifrån. Xerxes, denna nya medlem var absolut en intressant själ och han var nöjd över att denne valde att vara en del av Draugai. Han var säker på att det skulle bli en god tillgång och gynna flocken. Det var en hane med känslorna på insidan, med mycket kontroll över vad denne valde att visa och han kände igen sig själv i denne väldigt mycket. 
- Qu stod för allt jag inte kände med i mina yngre år. Dolor var den som sa åt mig att finna min egna väg. Mörkare sådan, fram tills nu. 
Sa han med ett lekande leende på läpparna. Ja utan Dolors vägledning hade han inte lärt sig att den mörkaste sidan av honom faktiskt existerade och han hade blivit uppäten inifrån och ut. Nu hade han vuxit med mörkret, låtit det utveckla honom och han hade lärt sig många läxor på vägen. Han hade lärt sig mycket genom åren och det fanns nog inget slut på lärdomarna. Han skulle fortsätta att söka mer kunskap, erfarenhet, men nu mer på andra sätt än tidigare. 
- Jag förstår. Vilka mer medlemmar består vi av nu? Draugai alltså, jag har inte hunnit möta alla nya ännu och skulle gärna lära mig namnen på dem alla först.