Hyzenthlay var först att vakna från dagens vilopaus. Malvado vilade fortfarande och den vita fakargen ville inte väcka honom. Tyst och försiktigt reste hon sig upp och följde knappt synlig under de nedfallna löven stig. Lövskogen var inte dess bästa form för att förtrolla Hyzenthlay med sin skönhet. Hennes regnbågsfärgade blick synade de tomma, nakna träden som sträckte sina grenar mot himlen som för att be till Moriko om nåd. Solen var väl dold bakom tjocka gråa moln och Hyzenthlay kunde inte se vart den befann sig. För det skulle hon bli tvungen att flyga över skogen och molnen för att ta reda på det.

Fakargen började fundera på om hon skulle återvända till Malvado när känslan av någons närvaro fick henne att stelna till och försiktigt för att inte väcka misstankar svepa med blicken över skogen.

Den vita raganan gick runt mellan trädstammarna. Blicken var fokuserad och var riktad rakt framåt. Blicken var också kall som vanligt men det var något med hans andning son var annorlunda. Ingen som inte tillhörde hans vänskapskrets skulle kunna tolka den något hårdare andning, skillnaden som knappast var synlig eller hörbar, men den fanns. Hanen var en aning frustrerad över att ännu inte ha hittat en passande varg till Draugai. Dock hade han ännu inte förlorat hoppet om att hitta en intelligent varg med samma syn på livet som honom och hans flock.
Så uppe som han var i hans egna tankar så märkte han inte främlingens vibrationer förens han kom ut bland buskaget och in i en glänta.
Hanen vände blicken långsamt mot den vita siluett som han sett i ögonvrån. Den som sällskapade honom var en bevingad varg, en vit och vacker. "What a rare sight. A wolf that Numoori's darkness is yet to steal happiness from." Tänkte hanen när hans isblåa ögonen började sona honan. Trots hennes något groteska utseende med hennes konstigt färgade ögon och vingar som klädde hennes rygg fanns det inte någon som kunde förneka hennes skönhet, inte ens Xerxes. Men som alltid gav Xerxes bara henne en kall tystnad och känslokall blick. Det enda som stod framför honom var skönhet med en tom själ.
"Are you lost?" Frågade Xerxes till slut. Hanen hade noterat att hon såg en aning stel ut, som om hon gjort sig redo för att bitas.
"Looking for your pack?" Hanen gjorde ett försök, kanske var det denna hona som skulle ge honom sällskap tillbaka till flocken?

Hyzenthlay har ännu inte lärt sig att utan misstag fastställa vart någon befann sig enbart på deras känslor. Hon har börjat känna av andra känslor på större avstånd men lokaliseringen var ännu rå och outvecklad. I det perifera seendet såg Hyzenthlay en enormt stor varg. Blixtsnabbt vände hon sig mot främlingen och de båda vargarna stod och studerade varandra i tystnad. Hennes ansikte visade häpenhet och fasa.

Främlingen var enorm. Inte bara i Hyzenthlay's sällskap. Hon var säker på att han var den största varg hon någonsin har sätt. Han var ljusgrå, nästan vit men inte lika vit som hon. Ögon var ljusa som den gråa himlen över de, genomträngande och kalla som bitar av is som utvinns ur hjärtat av enorma isberg av Hyzenthlay's hemland.
 
Det var främlingen som bröt tystnaden. Hans röst var mörk och han talade inte Nordspråk som hon var van vid och därför besvarade hon inte hans första fråga. Istället så skakade hon knappt synbart på huvudet och sträckte på sig som hon alltid gjorde när hon kände sig hotad. Stolt hållning gav henne en känsla av kontroll.

- No. I am lost and I am already in a pack.

svarade hon med sin mjuka men nu bestämda stämma. Hon tillhörde inte officiellt en flock utan var i Malvado's sällskap men just nu såg hon honom som sin flock.

- I didn't know this forest had a pack. Who are you, stranger?

Hyzenthlay såg på främlingen med de regnbågsfärgade ögonen och försökte fokusera sina sinnen på honom. Det var svårt när hon var nervös men hon gjorde trots det försök att avläsa honom. Förstå hans känslor. Men hannen dolde de väl. Hade en mur, eller rättare sagt en labyrint framför

När honan sa att hon tillhörde en flock redan var det någon som svepte över hanens blick, något med besvikelse. Lika snabbt som det funnits där i hans mörka pupiller försvann det och han förblev kall.
  "That's too bad. I was searching for someone who could keep me company on my way back to my pack." Sa han men verkade inte särskilt ärlig om det faktum att han led av ensamheten. Snarare fick man en inblick av att han var någon som mycket hellre vandrade tillbaka till flocken ensam.
  "Oh, this forest does have a pack. None that you will be interested in and none I recommend you to visit." Förklarade han. "They have had a history of... darkness." Xerxes tvekade lite. Han skulle kunnat säga vilket ord som helst men inget som vore tillräckligt ont och mörkt för flocken. TBB var ingen flock han mött på personligen men hanen hade hört om dem och han planerade på att försöka hålla sig så långt borta från dem som möjligt. Ändå befann han sig i lövskogen igen, närmare dem än någonsin.
  "I am Xerxes. Who are you?"

Hyzenthlay kanske inte märkte av ändringen i främlingens blick men känslan av besvikelse dök upp i hennes sinne och hon kunde lova dyrt och heligt att sen kom från raganan. Den vita fakargen höjde ögonbrynen men valde att inte tänka mer på det. Hon hade inga planer på att gå in i någon främmande flock. Hon var för tillfället fullt nöjd med Malvados sällskap. Det var honom hon fann intressant. Han har blivit något av en blandning mellan lärare och vän för henne. 

Raganan presenterade sig som Xerxes. Hon har aldrig hört sådant namn förut och började spekulera om den tillhörde de sydliga delarna av Numoori där hon själv aldrig varit. Hon höll blicken hela tiden fäst på honom, hennes kropp var spänd och hon var hela tiden redo att dyka undan hans möjliga anfall. Hon var tvungen att vara försiktig då främlingens känslor var svåra att avläsa. 

- Hyzenthlay is my name. I hope you are not here to trouble me. As I said, I am no loner. 

Hyzenthlay fångade Xerxes blick med ovanlig för hennes ålder envishet.

Xerxes höjde ögonbrynen i förvåning innan han sedan sänkte dem och fick tillbaka sitt hårda, men lugna uttryck.
"To trouble you?" Frågade han förvånat, för att försäkra sig om att han hört rätt."Please, if I wanted to trouble you I would have attacked you a long while ago." Sa han och fnös. "Am I troubling you?"

Hyzenthlay fnös. Hennes regnbågsfärgade ögon smalnade av och hon höjde huvudet i en trotsig gest för att sedan blänga på främlingen under de svarta ögonfransarna.

- No. Not yet. But I felt it was necessary for me to point this out.

Hanen höjde ena ögonbrynet. Honan betedde sig konstigt, och han var inte särskilt imponerad av det. Det var inte särskilt söt eller komiskt. Han hade kanske haft fel. Numoori's mörker kanske tagit denna hona med liksom alla andra.
"Honestly, it was a bit unnecessary but I'll leave this for now." Sa hanen en aning trött och himlade med ögonen.
"Good day." Sa han kort innan han vände sig om, gick utan ett hej då.

Hyzenthlay höjde ögonbrynen något men var faktiskt lättad när hannen vände sig om och försvann. Hon har förut aldrig mött Ragana och fick nu inte det absolut bästa bilden av de. Hon fann hela situationen komisk och frustade till av skratt innan hon öppnade vingarna och med lätt, graciöst hopp flög upp mot himlen. Hoppas att Malvado har hunnit vakna. Han skulle nog också få sig ett gott skratt av situationen.

[AVSLUTAD]