[Reserverad för Relianne.]

Solen klättrade sakta ned för himlen medan månen var på väg upp i horisonten. Det var en vacker syn. Skymningssolen fick föremålen att kasta långa skuggor, och det verkade som att ingenting kunde störa friden som låg över Numoorislätten denna stillsamma kväll. Bilden kunde beskrivas som idyllisk.
En ensam ung hane vandrade över slätten. Kroppen var slank och öronen var spetsade. Den blåa blicken var riktad framåt, granskade omgivningen. Nyfiket kanske. Och han förundrades över hur platsen som han hatat så innerligt hade kunnat bli hans hem.
Ett par fåglar lyfte från marken då han kom för nära dem, en av dem skrek ilsket åt honom. Han kunde inte göra annat än le, och med ett språng hoppade han rakt upp i luften.
Förvandlingen skedde på några ögonblick. Den slanka vargkroppen övergick till en fågels lätta skepnad och vingarna breddes ut då han steg mot skyn, földe de två andra fåglarna som han hade skrämt upp. De kvittrade åt honom, uppenbarligt förvirrande över varifrån han kom. Och han kände sig road. Han kände sig lycklig. Det här var den bästa platsen i världen!
Och tankarna nådde hans älskade, hon som betydde allt, hon som var hela hans värld. Han kände sig varm inombords.

En rörelser fångade den skarpa fågel blicken och han vek av från de två andra för att undersöka saken. Precis som han hade misstänkt var det en varg han fått syn på, en ljus främling som verkade vara på vandring över området. Och utan att tveka flög han stillsamt närmare denne, nyfiken på vem det kunde vara och vad denne hade för ärende på slätten.

[För att förklara lite; Kaiito har formskiftning som kraft ;D]

Relis snövita päls kontrasterade starkt mot den mörka marken hon gick på. De gula ögonen såg likgiltigt över området som verkade sträcka sig i all oändlighet. Prassel i gräset som gjordes av smågnagare och fåglar intresserade inte henne, hon var inte hungrig, det var törsten som drev henne framåt mot hållet hon kände vattendoft från. Ilskna fågel-skrik fick henne att apatiskt lyfta på huvudet och först få syn på två fåglar flyga iväg och en tredje flyga av någon anledning mot henne. Förmodligen hade hon stört de med sina steg. Relianne såg studerande mot fågeln men utan större intresse, den var för liten för att ses som mat. Hon ruskade på sig och började åter gå mot vattendoften. Trots att hon var trött hade hon en naturlig lätthet i stegen och av rörelsen döma så kunde hon fortsätta vandra så i flera dagar.

Han svepte allt närmare, gled på de varma luftströmmarna som ännu låg kvar. Natten var ännu inte här med sin kyla, men mycket snart skulle den komma. Även om skymningne var tidig så hade mörkret alltid en tendens att smyga sig över jorden, snabbare än man kunde ana och ändå helt obemärkt. Det var nästan lite skrämmande då man tänkte på det, som ett perfekt rovdjur som slukade sitt byte.
Tur att det inte varade för evigt.
Han svepte över den ljusa honan, studerade denne med en smått nyfiken blick. Det var en främling, aldrig hade han sett henne förut och det väckte ett intresse hos honom. Kanske det kunde vara någon intressant individ.
Livsglädjen hade kommit tillbaka. Ifall han mött denna hona för endast några månader sedan hade han vandrat rakt förbi henne utan att bry sig det allra minsta. Men nu var det en annan sak. Han älskade hade fått honom att leva igen, hon hade visat honom vägen till ljuset. Och nu kunde han inte se annat än lycka och glädje i världen som tidigare inte verkade vilja ge honom annat än hat och smärta.
Så han tar några kraftiga vindtag så att han kommer en bit framför den vita, vänder tvärt i luften och dyker mot marken för att sedan med lätta rörelser landa på tassarna i en vargs skepnad framför henne.
- God kväll.
Han ler svagt. Ögonen granskade henne underifrån den beiga luggen, det ena ljusare blått och det andra mörkare. Nyfiket.

Relis ansikte blev längre och längre när hon förstod att fågeln hon nyss tittat på som flög över henne plötsligt dök ner och bytte skepnad till en varg. Hon svarade på hans hälsning med en nickning och stirrade nu ogenerat på hannen framför sig. Han hade en annorlunda teckning än den hon sett förut. Hon var helvit, han hade vissa ljusa fläckar, andra mörkare. Sådan färg har hon aldrig stött på förut. "Är du en ande..?" undrade hon när tystnade började bli för påträngande. Hennes gula blick blixtrade till, hon visste ju att andar kunde vara onda eller goda precis som levande varelser. Kom han hit för att vilseleda henne från vattnet hon var påväg till? Har hon vandrat in i några förbjudna marker? Relis päls började glänsa i skymningen, hela hon verkade lysa i en kall grön nyans. I själva verket har hon bara släppt ut en liten del av elen som bodde i hennes kropp och la den som en skyddande aura runt sig själv för att beskydda sig från bett. Detta var dock löjligt, andar tog aldrig skada av elementen. De kunde bara drivas bort med hjälp av böner till gudarna och kraftig Shaman magi.

Kaiito granskade henne med en förundrad min. Han kunde förstå varför hon såg aningen chockad ut, det var inte varje dag en fågel tog form av en varg framför ögonen på en. Men samtidigt tyckte han det var roligt att göra sådana saker, oväntade saker. Folk kunde ha så olika reaktioner på det hela. Och en av dem skulle han alldeles nu få uppleva i och med detta möte.
Han kunde inte hindra ett kort skratt då han hörde hennes fråga. Även om något som liknade en aura började lysa runt henne med ett illavarslande grönaktigt ljussken så kunde han inte hindra skrattet. Det var faktiskt aningen roande, med tanke på att han aldrig hade hört just den frågan tidigare. Många hade undrat vem han var eller vad för magiska krafter han egentligen besatt. Men aldrig hade någon undrat ifall han var en ande. Detta var nytt för honom, självklart var han tvungen att skratta lite åt det. Men inte för att vara elak, mest för att lätta på stämningen lite.
- Nej, det är jag inte. Jag är fortfarande vid liv och har fortfarande en kropp.
Han log vänligt emot henne, som för att visa att han inget illa ville. För så var inte heller fallet, han ville endast samtala. Kort eller länge spelade ingen roll, han ville endast veta vem hon var. Inget mer.

Relianne såg anden le och skratta, hans svar lättade på stämningen och hon lät el-auran försvinna. Hannen verkade vänligt sinnad men för säkerhetsskull var Relianne fortfarande misstänksam. Hon strök öronen bakåt, inte ilsket utan snarare osäkert och gick runt honom i en stor cirkel för att titta på honom helt. Hon letade efter märken som kunde skilja en levande varelse från en ande och utan att hitta något stannade hon framför honom. Sedan började hon nyfiket kika i hans öron och ögon, där brukade ofta onda varelser gömma sig om man hade onda tankar, men hannens öron och ögon var helt normala som hennes egna. En sista säkerhetsåtgärd var att läsa upp en bön som skrämde undan onda andar och beskyddade vandrare i deras färd. "Tar herr ande illa upp om jag läser en beskyddande bön för honom?" undrade hon och såg honom nyfiket i ögonen. Om han nekade nu skulle han få sig en rejäl elblixt i huvudet, även om det inte dödade en ande skulle det definitivt skrämma honom. Relianne's ögon smalnade misstänksamt medans hon väntade på svaret.

Huvuset ruskades lätt och luggen flög i vinden innan den åter lade sig till rätta över de blåa ögonen. Han granskade hennes med en finurlig blick.
- Inte alls.
Svarade han somtidigt som han inte kunde låta bli att känna sig smått road över det hela. Hon hade verkligen trott att han var en ande. Det var inte för att vara elak han ville skratta åt henne, det var för att han verkligen tyckte att det var roligt. Han hade aldrig varit med om det förut. Dessutom kände han sig på något vis glad, och vad kunde man annat göra än att skratta då?
- Gör vad du än måste för att känna dig på den säkra sidan.
Huvudet rörde sig kort upp och ner i en lätt nickande rörelse, som om han bekräftade sina egna ord. Sedan satte han sig ned och huvudet lades smått på sned medan han såg mot den vita honan.
Han undrade över vem hon var.
Men han skulle få tid att fråga, det skulle han. Så han kände sig inte stressad utan satt lugnt kvar medan hon bad och granskade henne med en smått nyfiken blick.

Relianne nickade allvarligt och började långsamt gå runt honom i en cirkel. Hennes blick blev spegelblank och hon upprepade de urgamla orden som skulle beskydda henne från andarnas makt. Hon började röra sig rytmiskt till sitt egna mumlande som en afrikansk eller indiansk shaman. Blicken var fastnaglad vid hannen, elen som hon nu släppte fram ur sin kropp omringade henne och lyfte henne något från marken, hon leviterade ca 10 cm från marken och tassarna rörde sig mer flytande nu. Pälsen sprakade till då och då utan att fatta eld, elen var för liten för att göra någon skada på henne. Plötsligt stannade hon till och den oseende blicken stirrade rakt in i hannens blåa. Hon väste onaturligt högt för en varg och skickade en blixt rakt över huvudet på hannen utan att nudda honom. Sedan var allt över. Hon såg nu med en mer normal blick. Hannen var kvar, levande hanne, ingen ande. Relianne andades ut med lättnad. Gudarna hjälpte henne att inte skada honom, hade hannen varit en ande trots allt skulle gudarna sända hennes blixt rakt mot honom och inte över huvudet. Bönen hjälpte men Reli kände sig tom och trött, elen var inte förbrukad helt men den större delen, hon leviterade och sände blixtar. Sånt var alltid svårt för henne. Hon var inte uthållig nog. Förmodligen för svag för att Gudarna skulle välsigna henne med större gåvor. "Du är ingen ande." konstaterade hon allvarligt.

Blixten som flög oroväckande när hans huvud fick Kaiito att ducka, även om det var efter det att den passerat. Men det var en reflex som han inte kunnat hindra, för han ville inte ha någon elektricitet i huvudet som stekte hans hjärna. Överläppen lyftes kort och en vit tandrad blottades, men det fientliga uttrycket försvann så fort han såg på henne. Hon verkade med ens lugn, hur det kunde ha hjälpt henne att skicka en blixt emot honom på det viset. Men ifall hon var lugnare skulle han inte klaga och han tvingade sig själv att lugna ner sig.
Det var sedan med ett aningen konstlat, men obekymrat leende som han granskade henne då hon vandrade runt honom, granskade honom ingående. Han gissade att hon verkligen trodde att han var en ande, eller åtminstone hade trott det. För ganska snart konstaterade hon att han inte var en ande och han nickade emot henne.
- Precis. Jag är en varg, som du.
Om det nu inte var så att hon var något annat. Tanken korsade hans huvud. Men hon verkade inte vara det, så han valde att tro att hon inte var det. Hon verkade vara vilken varg som helst.
- Jag råkar bara ha formskiftning som kraft, det är den förmågan som låter mig att byta skepnad till i princip vilket djur som helst.
Förklarade han åt henne. Så att hon inte skulle få för sig att han var något annat.