Itrozo började bli lite gammalt men hon kunde ju inte bara sticka, inte utan sin bror. De hade dock inte pratat om just sådant. Inte sedan de kom till Itrozo. Shideh och Sholeh hade inte så bra kommunikation i den bemärkelsen. De gnabbades mycket och de pratade såklart, men sällan om livsförändrande saker. Som att kanske göra som flyttfågeln. Shideh utforskade för tillfället Itrozos utkanter på egen hand. Tanken var att hon skulle vara tillbaka innan skymning. Visa sitt nylle för Sholeh så att han inte blev orolig, vilket han säkert aldrig blev. Han kunde klara sig själv, definitivt. Det var fanns dock ändå en diffus syskonkontakt, som oftast inte var värd så mycket men som ändå inte sprack. Syskonkärlek är väl att sträcka sig för långt, men något sorts syskonband hindrade Shideh från att dumpa sin bror och dra iväg själv. Svårt att sätta tassen på vad det var, och det sårade Shidehs bild av sig själv. Av att vara socialt oberoende. Vilket hon i grund och botten tänkte att hon var, även om det medvetna jaget inte reflekterat över faktumet att hon var bunden till sin bror. 

[Ett meh startinlägg till Mattiz]

Att vandra hade inte varit en del av Dantalians liv på väldigt länge, men ända sedan han valt att lämna flocken vid glaciären så hade han varit på vandrande fot. Han hittade ingen plats där han kände att han hörde hemma. Där han kunde utföra sina behov så att han kunde stanna på en plats. Han drevs av sitt egna inre mörker, att sprida ondska och straffa dem han ansåg behövde straffas. Eller av någon annan outgrundlig anledning. Han hade ingen logisk förklaring som de flesta andra, utan orsakade de han önskade smärta för att han kunde. Skymningen närmade sig och kastade långa mörka skuggor runt omkring honom. Den stora kroppshyddan omgavs av lång svart grå päls som stillsamt dansade i en och annan kall bris som drog förbi. Det gjorde platsen spöklik och Dantalian var en detalj som passade in. De kalla blekt isblå ögonen såg sig omkring i jakt på något som kunde roa hans tråkiga vardag. En doft av en främmande varg fick hans intresse genast att vakna till liv. Med långa kliv tog han sig framåt genom skogen i hopp om att finna främlingen. Ett möte. Det var länge sedan han sökt upp en varg till sällskap, frågan var om det skulle betyda något positivt eller negativt för främlingen. Vilket humör han var på, visste han inte ens själv ännu.

Shideh hade vandrat en bit, hela tiden så att hon hade den naturliga klockans döende solljus i nacken. Planen var oklar, hon hade endast klarlagt en mycket liten karta. Hon kände inte längre det där suget att stanna i sådant som var känt och bekvämt och drog slutsatsen att hon framgångsrikt vuxit upp. Möjligen var hon inte så glad som hon brukade vara, utan tristessen blev nedstämdhet och den gjorde henne lättirriterad. Att provocera sin bror var ofarligt, så det hade inte satt henne i knipa. Det var en slags kris som uppstått, för att vara ärlig. Om identitet och framtid. Framtidsångest och frågetecken kring vem hon var. Shideh hade full koll på den fysiska biten och var inte förvirrad på den punkten, men öronen klippte frustrerat när hon tänkte på hur ur form och ur karaktär hon varit på senaste tiden. Om hon nu hade en karaktär. Se, där kom den tanken. Det ryckte irriterat i ögonlocket och hon tänkte på hur hon egentligen inte hade ryggraden hon behövde för att leva sitt liv som hon ville. Hon var tillbakahållen av så mycket. Så många värderingar som hon försökte skaka av sig för att inte framstå som tam. Vilket hon nu var. En hård fnysning följdes snart av en suck och hon tänkte så högt. Tankarna nystade in sig och huvudet blev aldrig tyst. Ångesten hade fått upp en låga i och med irritationen som gjort henne så sårbar.

Dantalian sträckte sina krafter runt omkring sig väldigt naturligt där många enkelt påverkades av hans mörkerkrafter. Han hade en förmåga att dra upp de värsta av känslor hos de flesta, om vargen var lätt skrämd så triggades känslan av skräck. Var vargen deprimerad kunde han framkalla ångest i djupare form och om vargen var sorgsen skapades svåra känslor som kunde tynga ner en själ i flera dagar efteråt av sorg. Han förstärkte de dåliga känslor som vargen redan besatt, på något sätt en genialisk kraft samtidigt som den var väldigt destruktiv. För vargar i hans omgivning såklart. Hans steg var nästan marscherande, när han väl hade ett mål i sikte så var han beslutsam och det tog inte speciellt lång tid innan han skymtade en varelse av ljusare grå fäll. Hon hade vingar och Dantalian såg en utmaning i själen framför honom. Ett lågt hummande lämnade honom, smått fundersamt för att göra sig hörd, om nu varelsen tycktes ha missat hans närvaro. 
- Hallå där vackra varelse. Gått vilse?

Det var inte bara ljudet av stegen som gjorde en förändring i tillvaron. Shideh vred sig sakta helt om i takt med att ett lågt hummande läte dödade tystnaden. Hennes ögon uttryckte förvirring och nedstämdhet. Hon förstod inte vad det var som gått så snett nu, och hon kunde inte göra någon koppling mellan främlingens entré och den tunga stämningen. Hon skakade kraftlöst på huvudet. Shidehs röst var hes efter att inte ha talat på en bra stund, men efter första meningen var den klar och ganska ljus.
  "Vad får dig att tro det?" frågade hon likgiltigt, inte mycket långt från apatiskt. "Vad då, är du det?"
  En särskilt känsla hade sänkt sig över henne och fått henne att känna att inget spelade roll. Hon hade inte gett upp men hon skulle bli tvungen att leta reda på sin bror. Det här gick inte an. Shideh hajade till och förvirring syntes tydligare i blicken. Hade hon just tänkt motsäga det hon tidigare tänkt? Att hon var självständig? Nu, söka tröst? Dock mådde hon faktiskt ganska dåligt. Shideh ville gärna träffa sin bror men nu blev hon ju tvungen att visa sig själv att hon inte var en ynkrygg. I Shideh huserade mycket onödig stolthet och envisa. Hon rasslade lite med fjädrarna och fixade hållningen lite.
  "Du stör", sade hon och snörpte på munnen lite. "Gå din väg, är du snäll."
  Det var sant. Nu när känslorna nästan övermannat henne ville hon gärna vara ensam. Det var inte så illa att psyket hotade med att bryta ihop, men hon kände sig väldigt illa till mods i alla fall.

Dantalian snörpte på nosen när han fick ett så kallt svar tillbaka, men ett svagt flin trädde sedan fram. Han gillade det. Hon kunde tala för sig själv och det var inget fel med det, så länge hon inte lät hotfull. Han nickade sedan. 
- Ja, jag är faktiskt lite vilsen. Jag har aldrig vandrat genom Numoori tidigare. Vart är jag någonstans?
Sa han sedan för att se en aning oskyldig ut när han tog de sista stegen fram till honan för att inspektera henne närmre. Hon var vackert, helt klart en skönhet. Och han ljög faktiskt inte. Han hade levt sitt liv med TDN som valp för att sedan tas till snöslätten för att visas upp för sin far, som han aldrig fick träffa. Han hade kommit bort i snöstormen och efter det hade han levt resten av sin ungdom hos klanen i glaciären. Det var en ganska liten del av Numoori, om han hade förstått det rätt. Han kunde nästan se på henne hur hans krafter påverkade henne och med ens sträckte han sig efter att påverka henne ännu mer nu när mörkret redan hade börjat påverka henne lät han sina krafter flöda fritt i omgivningen. Om man tänkte på det kunde man nästan höra hur tystnaden runt dem började bli påtaglig. Djur, om så något så lite som en insekt hördes inte. De höll sig undan och Dantalian var anledningen. Orden fick hans öron att vinklas bakåt så att den blå grå linjen längs öronens kanter blev synliga. Han bar liknande tecken som sin mor och minst sagt delade han hennes mentalitet och låga tycke för andra varelser. Han ansåg inte deras liv vara värt mer än bytesdjur. 
- Varför?

Shideh var van i en tiks kroppsspråk och gester, och om det var något hon var stolt över så var det särskilt att man såg henne som biologisk tik i åtminstone åtta av tio fall. Så det hade inte gått obemärkt förbi när hanen komplimenterat henne, kallat henna vacker. Det var inte nog för att hon skulle släppa garden och motta hans sällskapsförfrågan. Eller vad han höll på med. Hanen sade att han var vilse. Han frågade var han var någonstans och Shideh var tvungen att tänka efter. Hon kände sig besvärad och tung, men ville ändå dra sig till minnes att hon hört någon kalla platsen Itrozo. 
  "Itrozo skulle jag tro", svarade hon därför.
  Ett svar alls rimmade inte bra med hennes vilja att bli kvitt honom. Skymningen föll sakta och Shidehs oro växte sig starkare. Hanen närmade sig me ens och hon stod kvar även om hon ville ha en hel längd emellan dem. Hon var rädd att han skulle reagera på hennes doft. Den var ju inte riktigt så feminin som hon ville att den skulle vara. Shideh sade inget utan försökte att svälja diskret även om det i vilket fall var ett uttryck för hennes nervositet. När han kom närmare kom också en våg av oro och ledsenhet och hon såg misstänksamt på honom medan hon tog ett stadigt steg tillbaka. Hon lade märke till att de var hemskt ensamma. Det var tyst omkring dem, inte för att hon märkt ljud innan dock. Nu ska vi inte ropa på Sholeh, men åh vad det hade varit trevligt med lite stöd. Shideh hade aldrig upplevt något sådant här och hon började tro att hanen hade något med humörsvängningen att göra. Hur, dock? Hon försökte vara medvetet närvarande i nuet men märkte att det inte gick så bra, hennes tankar överskuggades av ångest.
  "Vem är du?" frågade hon motvilligt, också något som rimmade illa med hennes önskan om hans avlägsnande.


---


Avslut:

Av olika anledningar avslutas rollet - med dödlig utgång.
På grund av Dantalians kraftutövande så blir Shideh svagare och svagare. Hon vill helst bara bli lämnad ensam, och går lång väg verbalt för att det ska bli så. Det krävs inte mycket för att Dantalian ska provoceras till den punkt då han kortar avståndet mellan dem och tar tag om hennes strupe. Han gör något han gjort förr; stryper syretillförseln i käkarnas grepp och till slut blir det omöjligt att andas. Shideh förlorar medvetandet när syretillförseln täppts och slutligen sackar hon ihop och Dantalian gör en stilig sorti. Vilket egentligen bara innebär att han lämnar platsen med stil.