[Rollspel mellan Kian och Oscuro, båda karaktärerna är mina. Svara ej, tack.]

Då skymningen hade börjat lägga sig över slätten var den unga manvargskorsningen fortfarande på vandrande fot. Men nu letade han inte längre efter äventyr, något att göra, utan ett en plats att slå sig ned och vila på under natten. Han hade använt sina jordkrafter för att först leta efter något av intresse, och seden för jakt. Och även om han lyckats fånga ett byte och nu var mätt och belåten kände han sig fortfarande trött. Han behövde vila, och nu ville han endast finna en säker plats att göra det på.

Inte långt därifrån lekte en ung stäppvarg bland det höga gräset. Han hade växt till sig, han var inte längre en valp, men fortfarande barnslig i sinnet och alldeles för pigg för att kunna vila. Flocken var inte långt ifrån honom, men han vågade sig på allt längre vandringar och nyfikenheten som brann inom honom drev honom på jakt efter nya äventyr varje dag.

När de två vargarnas vägar korsades var det på grund av en fjäril som Oscuro hade sprungit efter. Kian, som först lade märke till den andre, blev avbruten i sitt sökande efter en sovplats och glatt överraskad att stöta på en annan varg. Ett kort skall lämnade denne, vilket fångade Oscuros uppmärksamhet och de två stod några sekunder senare öga mot öga.

"Hälsad främling."
"Är det så du väljer att kalla mig så visst." Ett leende spelade på stäppvargens läppar. "Annars är mitt namn Oscuro."
"Jag är Kian. Väl mött."
"Så Kian, vad gör du här?"
"Letar efter en plats att vila på faktiskt." Han skrattade kort åt sina egna ord. "Och du själv då?"
"Jag bor faktiskt här, på stäppen, tillsammans med min flock. Treontha kallas den, du kanske har hört talas om dem?"
Kian letade i sitt minne. "Nej, jag tror inte det... Men detta är alltså deras revir?"
"Inte marken just här, men du är inte så långt ifrån gränsen."
Kian såg på den gråsvarta hanen med en fundersam min. Han höll alltså på att vandra rätt in på ett revir tillhörande den för honom okända flocken Treontha... Det lät inte bra. "Är de... farliga?"
Oscuro skrattade vid frågan manvargen ställde. "Nej, verkligen inte. Jag kan inte tänka mig att de på något sätt skulle skada en förvirrad främling som råkat irra sig in på reviret." Han flinade emot den andre hanen. "Jag råkar vara ledarinnans son, så jag känner flocken ganska väl. De låter dig vara så länge du sköter ditt och inte blandar dig i våra affärer."
Orden som sades gjorde att Kian kände sig lättad. Han behövde alltså inte oroa sig för flocken i närheten, det var skönt att höra. För trots allt var det väl ingenting någon önskade sig, att ensam stå emot en hel flock med vargar?
"Så bra," sade han med tacksamhet i rösten. Oscuro flinade som svar åt honom.

Där efter hade de båda hanvargarna en lättsam konversation. Oscuro med sin brinnande nyfikenhet frågade Kian om hans vandringar och manvargen berättade mer än gärna om platser han sett och vargar han mött. Deras samtal pågick tills solen helt gått ned och natten tagit slätten i ett stadig grepp. De få timmarna med mörker var något som Kian behövde för att vila, och även om han hade trevligt så började det bli dags att avsluta detta möte.
"Du får ursäkta mig, men jag måste bege mig vidare för att finna vilan jag behöver. Du vet ingen plats där jag får slumra i ro?" Han log ursäktande.
"Ingen fara," flinade Oscuro. "Gå bara ditåt," han lyfte ena framtassen och pekade åt nordväst. "Där finns en träddunge, inte långt härifrån, som många gånger har gett mig skydd. Du kan övernatta där."
Kian log. "Tack."
Sedan tog de avsked av varandra, båda nöjda med mötet, och med en förhoppning om att de skulle ses igen. Kian hade då ingenting emot det, och Oscuro hoppades på att få höra mer av Kians alla berättelser.