Skymningen drog sig allt närmare, täckte den färggranna skogen i ett dunkel. Färgade himlen i orangea och rosa toner där den kunde skymtas mellan trädkronorna. Trots det allt mer falnande ljuset så saktade inte den unga hanen av på sina steg där han sprang mellan stammarna. Kanske var det dumdristigt, kanske var det utmanande. Han var inte säker. Det enda han hade i tankarna var att träna i den stunden. Han var en av de syskonen som tog sin träning på stort allvar, och han älskade det. Att öva och hela tiden lära sig mer. Det var dock inte alltid han ville erkänna hur mycket det betydde för honom, särskilt inte inför de syskon som var mer vilda och busiga till naturen. Självklart hade han också en sådan sida. Han älskade att kunna retas med syskonen, men ibland så ville han helt enkelt bara ta saker på allvar. Som nu. Han var nog inte den snabbaste i familjen, men han hade lyckats träna upp uthålligheten relativt bra, tyckte han själv. Andetagen var rytmiska, om än snabba. Att bara springa fritt utan anledning kunde vara så otroligt fridfullt och tillfredsställande. Han hade nästan helt förlorat sig i sina tankar, tappat uppfattningen om den omgivning som susade förbi honom. Han lade inte märke till den sten som han i rask takt styrde sina steg emot, en som med stor säkerhet skulle få honom att snava, förrän en känsla slog honom. Instinktivt sköt han ifrån med baktassarna och svävade över stenen i ett felfritt hopp. Då tassarna tog mark igen så stannade han tvärt upp, vred bak huvudet och fäste blicken vid stenen. Den där känslan, vad hade det varit? Det var nästan som att han känt av vart stenen befunnit sig, men hur var det möjligt? Märkligt. Ett prasslande ljud avbröt hans funderingar och huvudet vreds framåt igen, riktades åt det håll där vars det kommit ifrån. Andetagen fortfarande raska, nästan flämtande. Doften av en av systrarna nådde honom och lade ett vagt leende på de mörka läpparna. Lite sällskap vore inte fel.

| Paxat till Lazuli |

Nu var träden inte ensamma om att brinna längre, himlen hade gjort dem sällskap. Hon antog att den antagligen tyckte synd om dem och bestämt sig för att göra något åt det. Så gjorde den varje kväll. Hon tyckte om himlen. Den var snäll som inte lät träden brinna ensamma. 
Ungvargen låg på rygg i löven och betraktade lågorna som flammande rörde sig över himlavalvet, likt tankarna innanför hennes skallväggar. Gjorde det ont? Utstod den smärta - lät den sig brännas - för någon annans skull? Hon hoppades att träden uppskattade det himlen gjorde för dem varje kväll, att dess uppoffringar inte var förgäves. 
Laz var inte den fundersamma typen, i varje fall inte så länge något av syskonen krävde lek. Ibland var det helt enkelt skönt att vara ensam. Lyssna på fåglarna och titta på himlen. Ett ögonblick av frid för att, så fort hon reste sig, sedan rusa iväg och kasta sig rakt in i en låtsasfight. 

Prassel från tassar över löv. Andhämtning. 

Laz rullade över på sidan och letade med blicken mellan träden. Något brunt skyndade förbi, samtidigt som hon kände lukten av Kodiak, hennes bror. Han tränade antagligen. Hon visste att han tog träningen på allvar. Det gjorde hon också, om än inte lika mycket. Lite tankspridd var hon nog, och det kunde störa hennes koncentrationsförmåga då och då, även om hon var ganska bra på att träna.
Hon log mot Kodi. 
"Tränar du, brorsan?" frågade hon och travade mot honom. Allvarligare än tidigare. Det fanns, tro det eller ej, tidpunkter som inte riktigt lämpade sig för spontan brottning, åtminstone inte till en början.