En tyst, röd skymning började långsamt sänka sig över slätten. Gast hade just avslutat resterna av sin måltid och återupptagit sin vandring igen, så gott det nu gick. En liten tanig hare var allt han hade kunnat få tag på; vid ett tillfälle hade han sett en flock bisonoxar på avstånd, men det hade inte känts värt besväret att försöka. Det lätta diset som hade drivit omkring runt tassarna hela dagen hade nu tätnat till en förvillande tjock dimma och antagligen skulle sikten bara försämras ju längre kvällen led. Han var inte ens säker på att han gick i rätt riktning längre. 
   Luften luktade rått och kyligt, stillastående på något sätt. Men vänta … Gast hejdade sig. Det fanns en ny doft nu som inte hade funnits förut. Halvt maskerad under den tunga fuktigheten och blodet som fortfarande fläckade hans egen päls och ansikte efter måltiden svävade den nya lukten där. Lukten av varg. Men det var något speciellt med den, tyckte han, fast han kunde inte riktigt sätta fingret på vad — något vagt bekant, mer en känsla än ett faktiskt minne.
    Med rynkad panna spanade han ut över slätten. Plötsligt uppfattade han en rörelse snett till vänster om sig, en ljudlös vibration som satte dimman i böljande vågor. Det var absolut någon där. När han ansträngde ögonen kunde han urskilja konturen av en varg längre bort, men avståndet och dimman gjorde det svårt att avgöra om främlingen var på väg mot eller bort från honom.
    "Hallå!" hojtade han och tog ett par steg i skuggans riktning. Jo, den var definitivt på väg mot honom. "Vem där?"

Maksim hade lyckats smita ifrån sitt nya resesällskap för stunden. Nunam pratade hål i huvudet på honom till stora delar av dagen, men han hade gett henne sitt ord att de skulle följas åt ner till festen. Inte för att hans ord någonsin hade betytt något tidigare. Men det var något med henne som fick honom att åtminstone inte döda henne på plats.
    Det kändes som om han den senaste tiden varit på resande tass. Han visste inte vart han kände sig hemma, om han gjorde det någonstans. Den känslan som Varya gett honom… han hade inte hittat den någonstans igen. Trots att han försökt hos Prospero, hos Lev… så kändes det fortfarande inte som samma sak.
    En djup suck lämnade honom, och han ruskade på den robusta kroppen. Den tjocka pälsen hade blivit fuktig av dimman. Det här var anledningen till att Nunam var ett bra sällskap. Hon pratade så mycket att han inte tänkte på sitt eget.
    En skugga framför honom fick gråblodet att plötsligt höja huvudet. Det var svårt att se på grund av den tjocka dimman, men konturerna av individen gick inte att ta miste på. Men det var konstigt, de hade ju inte bestämt att mötas upp här.
    Maksim ökade på takten, men stannade upp ett par meter från främlingen när han talade. Ett ogillande ansiktsuttryck spred sig i hans anlete.
    “Du är inte Lev.” Hans röst var hård, och tydligt besviken. Hanen framför honom var inte Lev, men delade mer likheter med honom än någon annan. Maksim ville känna igen honom, men var inte säker.

Radagast stod stilla medan skuggan närmade sig. Undan för undan tunnades dimridån mellan dem ut och tillät detalj efter detalj i främlingens uppenbarelse att framträda. Röda, vita och svarta strimmor av päls. Stora, böjda horn som liknade hans egna. Ljusa ögon som borrade sig in i hans.
    Gast hade knappt hunnit inse vem det måste vara förrän främlingen talade och därigenom sopade undan de sista strimmorna av tvivel. Du är inte Lev.
    "Öh, nej." Gast granskade hanen framför honom, mätte honom vaksamt med blicken. "Men du är Maksim, eller hur?" 
    Han visste inte riktigt hur han hade tänkt sig att det första mötet med kusinen skulle bli. Självklart skulle det vara stelt — efter alla dessa år kunde det knappast vara något annat. Kanske skulle de inte ha något gemensamt, ingenting att prata om. Han hade varit beredd på allt det. Men han hade inte väntat sig det ogillande uttrycket i Maksims ansikte, eller hur missnöjd han verkade vara över att träffa honom. Gast gav ifrån sig en obekväm harkling.
    "Jag är Radagast", sa han, osäker på hur mycket Maksim mindes av barndomen i Cirkeln och av honom. Skuggan av ett trevande leende ryckte försiktigt i mungiporna; inte för att han trodde att Maksim skulle bli vänligare för det, men det kunde väl inte skada att visa att han själv inte hyste något agg mot kusinen. "Det var ... länge sen."

“Men du är Maksim, eller hur?”
    Maksim spände käkarna lika hårt som han spände blicken i främlingen. Fast det här var ingen främling, det visste han innerst inne. Det bekräftades några sekunder senare, när hanen presenterade sig som Radagast. Ännu en av Vasilisas söner. Levs bror. Hans kusin. Gråblodet var tvungen att dölja avskyn vid tanken av sin faster, och han harklade sig lågt.
    “Gast.” Hälsade han, och tvekade i ett par sekunder innan han talade igen, “kusin.” Trots att de bara yttrat ett fåtal ord, trots att de nyss träffat, trots att de inte kände varandra, hade en plan redan börjat ta form i hans huvud. Maksim visste vad den här möjligheten gav honom, vad han skulle kunna göra.
    “Det var längesen, jag minns knappt…” Maksim hade blivit en bra skådespelare, och hade lärt sig ett och annat om att möta dem från förr. “Vad gör du här? Du är långt hemifrån."

Gast mötte envist Maksims genomborrande blick. Det var tydligt att kusinen granskade honom, bildade sig en uppfattning om honom, och plötsligt kände han ett behov av att hävda sig. Det var märkligt för Gast brukade inte känna så, men det var någonting med sättet som Maksim studerade honom på som gjorde honom osäker och därför defensiv. Han rätade litegrann på ryggen och växte någon centimeter.
    Kanske var det något med kusinens ord också. Du är långt hemifrån. En del av Radagast ville rycka på axlarna och spela samma kyliga, reserverade spel som Maksim gjorde. En annan del av honom ville göra motsatsen; visa att släktbanden sträckte sig tvärsöver all de år som separerade dem och att det var möjligt att återknyta de banden. Jag kanske är långt hemifrån, men det är du också.
    "Det har ... hänt saker. Hemma." Gast såg på Maksim. "Jag ..." Han var nära att säga jag kan inte vara där längre, men ändrade sig i sista sekund. Istället rynkade han frågande pannan och sa:
    "Du har inte råkat träffa på Lev den senaste tiden? Eller vet var han är? Jag skulle behöva prata med honom."

”Jo, jag vet,” instämde Maksim lågmält åt Radagast första kommentar. Den bilden han hade haft av Cirkeln, som en sammanhållande, lycklig familj, verkade ha blåst bort i en storm. Inte för att Tenebris var det perfekta exemplaret, men han var inte den första som verkade ha påpekat Cirkelns gemenskap. Det hade börjat med Lev, som berättat att han nästan dödat sin egen mor, Maksims faster. Vasilisa. Och nu stod hennes andra son framför honom, och berättade om att saker hade hänt hemma. Hade han också försökt ta livet av henne?
    ”Lev?” Maksim upprepade hans namn i hopp om att få några fler sekunders betänketid. Varför letade Radagast efter Lev? Det var ju Maksim som skulle möta honom på Numoorislätten. Var det en fälla?
    ”Varför ska du leta reda på honom?” Han avfyrade kusinen en misstänksam blick samtidigt som han funderade. Maksim kunde antingen svara nej, lämna och låta Radagast leta vidare på egen hand. Om han däremot svarade ja… kunde saker säkert ta vilken vändning som helst. Det kunde vara en slags fälla, eller så var det bara en tillfällighet. Vad hade han egentligen att förlora på det? 
    Efter en stunds funderande bröt han tystnaden som vilade mellan dem.
    ”Jag ska möta honom på Numoorislätten. Har några stopp på vägen, följ med om du vill. Men, jag kan inte garantera din säkerhet.” Maksim visste inte om han menade sig själv, eller för någon annan. ”Om du känner dig bekväm med det.”

Lev? Förvåningen var hörbar i Maksims röst, men det fanns ändå en igenkännande underton som sa Radagast att namnet inte var helt främmande för honom. Snart följde kusinen upp med ännu en fråga och bekräftade Gasts aningar. 
    "Som jag sa ... det har hänt saker." Gast ryckte på axlarna och väntade medan Maksim övervägde frågan med oväntad fundersamhet. När Maksim till slut svarade blev han förvånad — dels på grund av informationen om Lev och att Maksim hade stämt möte med honom, men mestadels på grund av erbjudandet om att följa med.
    Jag kan inte garantera din säkerhet. Vad betydde det? Och varför detta spontana erbjudande? Kusinen verkade ju inte precis älska hans sällskap. Gast funderade en liten stund. Kanske var det en fälla. Ett bakhåll som han, dum och naiv, vandrade rakt in i.
    Men om det inte var en lögn? Om det var sant och Maksim faktiskt kunde visa honom vägen till Lev? Det skulle vara bra mycket effektivare än att vandra runt på egen hand. Dessutom fanns det en spännande ovisshet i Maksims ord. Några stopp på vägen. Kan inte garantera din säkerhet. Det låg en utmaning i kusinens ord och i hans eget huvud återkom behovet som han hade börjat känna sedan han lämnade hemmet, viljan att visa att han klarade sig själv, att han var tuffare än folk trodde. Hela sitt liv hade han levt i en roll med snäva ramar, som lugna, försiktiga Gast; nu kände han för första gången en önskan att få kliva ur den och se vad som fanns på andra sidan.
    Gast nickade. Vad hade han egentligen att förlora?
    "Visst", sa han, mån om att inte låta för ivrig. "Gärna." Han log svagt. "Vilket håll?"

[Avslutat om du inte vill lägga till nåt!]