Lögner. Det måste vara lögner. Det gick inte att lita på ett ord Nilo sa - hennes tunga var lika svart som hennes fäll. Aurora, dräktig? Varya ruskade omedvetet på huvudet. Det kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant. Många tankar rusade okontrollerat.
     Den söta blomdoften från rosengården påminde henne om att hon var framme. Kanske borde hon ha stannat upp för att samla sig, för att ta ett djupt, lugnande andetag, men när hon såg sin systers glansiga lockar bland rosorna kunde hon inte hejda sig. Såklart hade hon saknat Aurora, det gjorde hon alltid, men det var många känslor som trängde om plats, och hennes minspel var tvetydigt.
     “Aurora,” kallade hon. Leendet var stramt och halvhjärtat. “Du kommer inte tro vad Nilo sa alldeles nyss när Minerva hjälpte mig på med mina kläder,” hjärtat slog hårt i bröstet, hon var rädd för att det skulle vara sant, “hon frågade om du hade beställt kläder till valparna än.” Nilo hade tittat på henne, och Varya visste exakt vad svartvargen ville åstadkomma men kunde inte låta bli att falla för det. Den klarblå blicken flackade från öga till öga, osäker på hur hon skulle tyda henne.
     “Hon är rutten enda in i märgen,” väste hon.

Kvällen var varm, och rosornas doft låg tjock och söt över området. Aurora strosade runt. Hon hade inte bråttom hem, annat än för att hämta sin korg och plocka några rosor. En annan kväll kanske. Nu njöt hon bara av tystnaden och ensamheten.
     Aurora vände sig om när en välbekant röst kallade hennes namn. Hon hade ett leende på läpparna redan innan hon såg henne. Varya var tillbaka, och som alltid fyllde det Aurora med mjuk, innerlig glädje. Trots att systrarnas olikheter blev tydligare för tiden som gick så älskade Aurora att spendera tid med sin syster, och hon älskade Varya alldeles för mycket för att låta något skilja dem åt.
     Hon slöt avståndet mellan dem, planterade en kyss på systerns kind. Det liknade en hälsning hon sett Nilo göra, men hon hade tagit den och gjort den till sin egen.
     "Åh, det, kära syster, visste vi redan", log hon. Även om Aurora själv hade blivit Nilos vän så gick det inte att förneka att svartvargen kunde vara en tagg. Varya och hon gick inte ihop, och systerns ovänner blev Auroras i en konversation. "Jag förstår inte varför hon skulle säga så. Hon hjälpte mig ju att-" Aurora spärrade upp ögonen och munnen hamnade lätt på glänt i ett näpet uttryck. "Åh!" Varya hade ju varit borta! Hon visste inte. "Åh!"
     "Nu förstår jag! Typiskt Nilo att förstöra en överraskning." Auroras leende var, trots orden, bredare. "Jag ska ha valpar, Varyis! Är det inte underbart?"

“Jag ska ha valpar, Varyis! Är det inte underbart?”
     Varya tappade andan. En fullträff, rakt i hjärtat som skar likt den vassaste is. Det bleka anletet tappade alla känslor, de rann av henne. Hennes farhågor bekräftades, och alla känslor hon burit på som hon väntat sig explodera, bara försvann. Lämnade ett tomrum som bultade.
     “Valpar?” ekade hon. Varya såg bort från systern. Alla tankar var flyktiga, ingen tillräckligt långsam för att fästa sig. Frånvarande stirrade hon på murväggen som de stod framför.
     “Varför?” fick hon ur sig efter en tystnad som kändes evig. De blå ögonen såg nästan urholkade ur när de såg tillbaka på Aurora. Ögonbrynen sjönk ihop lite i ett milt, oförstående uttryck. Smärtan i bröstet dröjde sig kvar. Varför? Varför ville hon föda valpar till den här världen? En värld av förödelse, av smärta. Varya kunde inte förstå, eller så ville hon inte förstå. Hon hade alltid sett lyckan i Auroras ögon, i hennes leende som sken likt månen. Det fanns inget som plågade henne, inget som hemsökte henne och Varya hade unnat henne det. Aurora förtjänade allt det vackra, allt det goda hon kunde få, så hade hon alltid tänkt. Men det var ingen hemlighet att avundsjuka var Varyas ruttnaste, giftigaste egenskap, men den hade aldrig varit riktad till systern, åtminstone skulle hon aldrig erkänna det för sig själv. Inte ens nu, när hjärtat blödde svart för allt Aurora hade, som Varya aldrig skulle få.

Varför? Varför inte? Auroras leende falnade, men bara lite. Hon såg lika oförstående ut som sin syster, men det var tydligt att de inte tänkte i samma banor.
     "För att jag..." Hon tvekade. "vill, antar jag? Jag tycker verkligen om Ivo. Jag vill ha en familj med honom. En till, menar jag. Utöver den som jag har med dig och pappa." Det fanns inget eko av riktig i hennes ord, för Aurora såg djupt och innerligt på Varya som sin sanna syster - hennes själssyster, andra sidan av månen - och familjen hon fötts in i bleknade för varje dag som gick. Såg inte Varya det som en chans att få fler familjemedlemmar? Fler som älskade henne?
     "Du kommer alltid vara mitt förstaval, ändå", sa hon mjukt efter en liten tystnad, och undrade om det gjorde någon skillnad. De såg inte på världen på samma sätt, kanske inte ens i grunden, men hon hade ändå smått väntat sig en mer livad reaktion från systern.

Det frågande uttrycket slätades långsamt över.
     “Jag förstår,” sade hon. En halvdan lögn. Ett leende, så mjukt hon bara förmådde lade sig över hennes bleka läppar. Rösten var torr och bräcklig när hon fortsatte;
     “Jag är glad för din skull,” ögonen blev blanka när hon försökte hålla tillbaka tårarna, men hon log ändå. “Missförstå mig inte, systra mi, din lycka betyder allt för mig, men jag…” Hon avbröt sig. Letade efter ord som beskrev vad hon kände, varför hon kände som hon gjorde. Men slutligen skrattade hon bara kort.
     “Det är läskigt, Auroris.” Öronen var tillbakalutade och huvudet lågt. Leendet blottade nu hennes tänder lätt. “Det är ett annat liv,” ett som jag inte kan dela med dig, “och du har väl rätt, jag är självisk och rädd.” Rädd att bli övergiven, att bli bortglömd. Även om Aurora menade sina lovord helhjärtat, förstod Varya att det var omöjligt. Det fanns få saker Varya höll nära inpå, men Aurora var verkligen en av dem. Det nya livet Aurora skapade för sig själv hade ingen plats för Varya, även om hon inte insåg det själv. Men det kunde hon inte säga. Det sista hon ville var att såra sin syster. Även om det betydde att hon skulle behöva ljuga för henne för resten av sitt liv.

Aurora skakade på huvudet. Hon skulle aldrig missförstå systern på det sättet. Hon visste vad hon betydde för Varya, samtidigt som hon hoppades att systern visste vad hon betydde för henne. Åtminstone försökte Aurora så mycket som möjligt att påminna henne om det när tillfälle gavs.
     Hon slöt upp avståndet mellan dem och strök nosen längs systerns kind i en tillgiven gest.
     "Det är samma liv, fast fylligare", svarade hon. "Och du behöver inte klandra dig för att du är rädd. Eller självisk, för den delen. Det är jag också. Vi är bara dödliga, trots allt." Saker skulle komma att ändras, men inte mellan dem. Det skulle hon inte tillåta. Hon visste att det skulle fortsätta uppröra systern, och nickade neråt gången.
     "Kom. Gå med mig. Berätta om din vandring istället, käraste."

“Bara dödliga,” upprepade hon tyst för sig själv. Det hade varit Hans tröst till dem, och det var sanning.
     Varya nickade till svars och vände om tillsammans med systern. På vägen ur rosengården började hon, men med en tvekan i rösten. Det fanns en rädsla som ville tysta henne, som hade gjort det så länge fastän han ekat i hennes tankar.
     “Jag....” Det var svårt att sätta ord på allt, eller något alls i överhuvudtaget, som hade med honom att göra, “jag träffade någon.” Hon kände sig löjlig när hon inte kunde undvika det lilla leendet som drog i hennes läppar.
      “Någon för vacker för att bära på mina axlar…” Och så fortsatte hon berätta om främlingen, den natten vid Glasbäcken.

[Avslutat]