Gryningen låg i horisonten, och himlen hade långsamt börja skifta från mörkt till ljus. Tiden var knapp för en nattvandrare, men ändå hade Varya inte förmått sig att gå hem. Med vinglande steg hade hon funnit sig utanför Aurora och Ivos boning utan att riktigt tänka efter. Hennes blick var stirrig och disträ, tydliga tecken efter den hemska natt hon haft. Minnesbilderna från natten var bara blodiga fragment, och hon kunde med säkerhet inte säga hur många hon stött på vars blod nu färgat henne röd. Men när verkligheten kommit tillbaka till henne, hade även smärtan över Kolzak gjort det. Genom blodstänket i hennes ansikte i hennes ansikte hade tunna ilar av tårar bildats. Hennes sjukliga hat för världen hade gjort sig påmind igen, och som alltid fanns det bara en enda plats som kallat på henne.
         “Aurora?” Rösten som tyst kallade in i mörkret var trött men desperat. Hon kvävde en snyftning och föll ihop längs ytterväggen. Dem blå ögonen var klara men glasartade av tårar som börjat ta slut. Den gängliga kroppen skälvde okontrollerat när hon kämpade för att hålla sig samman, men också på grund av utmattning. Men hon kunde inte gå hem.
        “Aurora, snälla,” kved hon lågmält.

"Aurora?" Hon slog upp ögonen och var omedelbart klarvaken. Det var mer än bara hörseln som väckt henne. Det själsliga bandet mellan henne och Varya var starkt, omöjligt att ignorera. "Aurora, snälla." Hon var uppe på en sekund och skred ut. Det gråa morgonljuset var analkande, och att se Varyas gestalt här sände en svag stöt av fruktan genom Aurora.
     "Min älskade Varya", viskade hon och nickade mot ett av de inre rummen. Det hade varit Tibasts innan hans flytt. Det var litet, inte mer än en sovplats för en stor tonåring som ville ha lite privatliv. Men det skulle räcka för dem. Varya kom efter henne in i det mörka rummet, och följde medgörligt med när Aurora drog ner henne i en omfamning.
     "Jag har dig", viskade hon och drog systern närmare. Röd päls täckte ärrad svartvit. "Släpp taget. Jag ser till att du inte faller." Det var ord hon hade sagt förut, och Aurora upprepade det som ett mantra. "Oroa dig inte. Jag är här."

Varya försökte hålla tillbaka gråten när hon följde efter systern. När hon tillslut kunde begrava sitt ansikte i Auroras varma, mjuka famn släppte hon alla sina hämningar. Det gjorde för ont att prata, och hon visste att det inte behövdes.
     Den avskyvärda känslan av att vara vilse, av att vara förlorad, infann sig hos henne igen. Det hade varit länge sedan hon känt den så intensivt. Kanske för att hon haft en son att tänka på, att distrahera sig med. Den son Aurora gett tillbaka till henne. Den son som hon sett Kolzaks trötta ögon längta efter.
     Efter att hon samlat sig tillräckligt lutade hon sig motvilligt tillbaka och såg på sin syster genom den gråtfärdiga blicken.
     “Jag kan inte se Maksim såhär,” snyftade hon. Aurora var alltid så tålmodig, och när systern hjälpte Varya tvätta ur blodet ur pälsen som hon gjort så många gånger tidigare förstod Varya varför Aurora var en så bra mamma. Hennes hjärta var oändligt stort, och det var en ära av att bli älskad av henne.

[Avslutat]