Det var de perfekta förutsättningarna för en mindre dagsutflykt. Det var alldeles vindstilla och på den klarblå himlen brann solen och med ett behagligt sken spred den sin värme över de två individerna som med raska kliv rörde sig framåt.
    Maksim gick tyst bredvid Ivo, med blicken fäst på horisonten. Bredvid den betydligt större och äldre hanen kände han sig så liten och klen. Han gjorde ett tappert försök till att hålla huvudet högt och inte visa alla dem känslor och rädslor han bar på inombords, men var själv osäker på om han lyckades eller inte. Han var både nyfiken och nervös inför att få se Skuggfall, men mest nervös och rädd. Maksim hade aldrig varit mycket för att slåss och umgås i stora folksamlingar och till en början hade han tvekat med att följa med som medhjälpare. Dock hade både hans mor och Aurora tryckt på att han skulle vidga sina vyer och följa med Ivo under dagen. Det var första gången han skiljdes från sin mor sedan han anlänt till Civitas, och det kändes konstigt. De hade tillbringat både dagar och nätter tillsammans, och nu när hon inte fanns vid hans sida kände han sig tom.
    Ljudet av ett högt vrål fick Maksim att ryckas ur sina tankar och med uppspärrade ögon se på den enorma arenan som tornade upp sig framför dem. Det var så mycket nya intryck att Maksim inte riktigt visste vart han skulle fästa blicken. Alla ljud fick hans hjärta att slå lite snabbare och han fick stå emot impulsen som sade åt honom att slänga sig ned mot marken och söka skydd.
    “Ta’t lugnt grabben.” Han kunde höra Ivos röst avlägset, men ljudet av hans hjärtslag var högre och han kom på sig själv med att bita sig i läppen. Samla dig, Maksim, sluta nu. Han tog ett djupt andetag och såg upp mot Ivo. Det ryckte till i hans mungipa och han sträckte lite på sig vid den äldres uppmuntrande blick. Det skulle gå bra.
    De fortsatte framåt och kom nästan hela vägen fram till arenan. Nedanför och innan ingången till åskådarplatsen stannade dem upp. Maksims blick landade på en hög av jord. Något hade gått sönder, men han kunde inte riktigt sätta tassen på vad. Allt var för honom nytt, att han inte ens visste vad hälften utav sakerna här var för något. Han såg upp mot Ivo och lade huvudet på sned, som dock hade blicken fäst på en annan mörk individ. Inte förväntade han sig väl att Maksim skulle veta vad som skulle göras?

"Ah där är ni ju! Jag har fått bud om att ni var på väg." Nilo hade dykt upp från en av ingångarna som ledde till gladiatorernas kvarter. Hon klev fram och gav Ivo och Maksim en varsin symbolisk kindpuss. "Aurora lät hälsa att vi skulle få en medhjälpare idag. De ska precis börja göra i ordning för nästa träning. Jag tror det skulle bli.. kondition! Det kanske är fler än bara gladiatorerna som skulle behöva vara med på det, eller vad säger du, Ivo." Hon skrattade högt och hade syftat till henne själv och Ivo, och tyckte hon själv var väldigt lustig. "Nej men jag ska visa dig till tränaren som har mer koll än jag, det är inte jag som håller i träningarna här kan jag försäkra dig om. Men Ivo kanske kan vara med och träna här idag ändå, du har ju faktiskt gladiatortränat, du har inte funderat på en comeback på arenan? En revansch blir alltid en bra historia för publiken att bevittna." Hon pratade på och lät inte Ivo riktigt få en syl i vädret medan hon högt gjorde upp hans framtidsplaner och vände sig till Maksim igen. "Jag antar att du vill få rundturen bakom kulisserna?" Nilo hade alltid gjort en poäng av att vara väldigt trevlig mot honom, mest för att hon inte hade för avsikt att göra sig mer ovän med Varya än vad som redan var möjligt. Om Maksim gillade Nilo var det bara något som förhoppningsvis kunde gynna henne själv i längden.  Nilo nickade åt de andra att de skulle fortsätta som vanligt medan.

De tre klev nu bort mot gladiatorernas högkvarter som först leddes ner under arenan i tunnlar och gångar. Svalkan slår emot en påtagligt och ögonen försöker snabbt vänja sig vid mörkret, som snart lättas upp av eldar som alltid är tända när det pågår träning. De passerade olika rum som hade allt från medicinska medel, och andra väntsalar för gladiatorerna innan de ska upp till strid. Det fanns också tydliga burar.. Som kunde ha lite otydligt syfte om man inte redan visste innebörden av vad de stora gladiatorspelen kunde innehålla för typ av underhållning. Nilo pladdrade om om det ena och det andra och antog att Maksim skulle avbryta henne om han hade frågor.

Maksim ville skaka på huvudet. Egentligen ville han bara få jobbet avklarat för att sedan kunna återvända hem. Men han kunde höra sin mors röst eka i bakhuvudet, om hur det var bra att hålla sig nära Nilo och försöka få fram all typ av information. Ingen information var dålig information.
    Under tystnad följde han med på Nilos rundtur. De rörde sig genom olika rum, och svartvargen berättade genomförligt vad alla hade för funktioner medan han tyst ägnade dem en snabb blick. Alla vapen och burar fick en kall rysning att kittla honom längs ryggraden. Det var inte därför han hade kommit hit, för att skrämmas upp mer.
    En tanke slog honom. Maksim hade ingen aning hur gladiatorspel fungerade. Han visste att två kämpar slogs, men hur vann man egentligen?
    “Hur… hur går det till?” Maksim viskade nästan fram orden. Han var för nervös för att se på Nilo, och lät blicken istället vila på marken.  “När dem slåss menar jag…? Och hur väljer ni vem… vem som ska slåss emot varandra?”

Nilo vart först förvånad av frågan, men antog sen att det egentligen inte var så konstigt att fundera på. Hon log lite klurigt mot Maksim som verkade undvika hennes blick.
"Åh jag väljer att se på det.. som ett skådespel." Med de orden gick hon ut i solen och ut över arenan igen och hon svängde runt för att kunna se på Maksim som gick bakom henne.

"Allt handlar om publiken på läktarna. Du vill göra dem nöjda med din föreställning. Med din strid. Du vinner deras kärlek - och du vinner spelet. Är det många strider måste de vara olika, men alla underhållande. Du får inte tråka ut med för lika strider... Och publiken måste få se blod.. Och ibland... behöver någon dö." Hon ryckte lite på axeln. " Det hör till. Och för att som bäst kunna underhålla sin publik, behöver man träna. Hårt. Och vem är det då som planerar striderna på bästa möjliga sätt för att vi ska få den bästa underhållningen, ge alla precis vad de aldrig kunnat föreställa sig, och som sen alla talar om i flera månvarv framöver?" Dramatisk paus. Sen blinkade hon mot Maksim med ett bländande leende. "Jo det är ju mitt jobb. Såklart. Jag skulle aldrig låtit Grendel utse någon annan att göra det, inte för att det fanns några alternativ men jag menar att.. Han hade inte vågat välja någon annan. Ja det är ju mycket ansvar. Och så vidare. Har du några fler frågor hjärtat?"

Maksim lyssnade noga på hennes ord, kanske fanns där något han kunde snappa upp och meddela sin mor vid senare tillfälle. Då och då nickade han för att visa att han inte ignorerade det hon sade, trots att hans blick storögt var fäst på allt runt om dem.
    "Måste någon dö? På riktigt?", upprepade han lågt efter Nilo. Oförstående vände han sin blå blick mot henne. Vad menade hon? Varför skulle någon tycka om att se på när någon annan blev dödad? Maksim väntade sig ett svar, men då han inte fick något rynkade han något förbryllat på nosen. Kanske hade hans fråga försvunnit i vimlet av hennes förklaring. Det spelade ingen roll, kanske var det bäst om han inte fick något svar.
    Har du några fler frågor?
    Maksim skakade långsamt på huvudet. Egentligen hade han flera frågor, som exempelvis hur man blev en gladiator, vad som hände om man dog under striden, och om man för alltid förblev en gladiator när man väl blivit det.
    "Nej", svarade han tyst och osäkert. Med ens kändes arenan de stod i så mycket kusligare. Det hade dött personer här, kanske just där han stod, och det skrämde honom. Döden hade alltid var läskig, och nu när han var här kändes den så nära och tätt inpå. "jag vill hem... får jag gå hem?"

Nilo betraktade Maksim en stund som var tydligt skrämd och log sen mot honom.
"Men självfallet hjärtat. Vi ses senare."

Maksim vände sig om och gick ut från Skuggfall medan Nilo stod kvar och såg efter honom med ett leende. Nöjd. Hon hoppades att hon hade lyckats undvika att locka Maksim till att vilja bli gladiator. Varyas döda son på arenan var inget hon hade planerat att ha på sitt samvete.

[Avslutat]